Yay! Vi har klarat ännu ett veterinärfritt halvår. Två stycken på raken nu. Minns inte när det hände senast, men länge sen är det i alla fall.
Men nu var det dags för halvårskontroll igen så då fick vi så lov att pallra oss till veterinären.

Det är alltid lika trevligt att träffa vår goa veterinär även fast Eddie blev nervös till en början och la sig bakom stolarna och skakade. Men det släppte sen när vi väl hade lyckats locka fram honom och han hade fått hälsa på sin favoritvet.

Som vanligt när vi är där gick hon igenom hans klor och de såg fina ut. Att gå igenom hans klor är en rutin som följt med i alla år sedan han fick SLO. Jag behöver aldrig be om att hans klor ska gås igenom. Hon går alltid igenom hans klor vare sig jag är med eller inte. Till och med när han var inlagd för sin addison och vår vet råkade av en slump träffa Eddie så bad hon personalen att gå igenom hans klor. Hon är väldigt mån om hans klor och att de ska hålla sig i schack.

Sedan diskuterade vi hans medicinering. Jag skulle vilja få ner hans florinefdos, så jag föreslog att vi sätter in kortison för att ev. kunna sänka florinefen. Först var hon inte så pigg på det eftersom kortison ger fler biverkningar och det har hon ju rätt i. Men vi kom till slut fram till att trots allt sätta in kortison av flera orsaker.
Den första är hans allergi som verkar ha gjort comeback. Han har slickat sig mycket i ljumskarna under hösten så hon tog en titt på dem också och såg att han har lite allergieksem där så det får bli dusch i klorhexidinschampo. Han har även haft problem med öronen och analsäckarna. Nu har vi dock fått det under kontroll men det är ett tecken på att allergin gör sig påmind igen.
Den andra orsaken till att sätta in kortison är hans artros. Han har under hösten under några tillfällen haft ont vänster fram och haltat vid några tillfällen, speciellt när han har legat och blivit stel. Så med sina antiinflammatoriska egenskaper är kortison en fördel för hans artros.
Den tredje orsaken till att sätta in kortison är att han ska vara ensam hos mina föräldrar från nästa vecka fram till jul. De är jättenervösa över hans addison och oroliga över att han ska bli dålig och att de inte vet hur det yttrar sig och hur man handskas med det. Så för att han ska bli mer stabil och ha mindre risk för att bli dålig och krisa sätter vi in kortison. Dålig kan han bli ändå såklart men risken minskar med det extra kortisonet.
Så nu provar vi kortison igen så får vi se hur han mår av det.

När vi hade diskuterat med vår vet kom deras nya sköterska för att ta blodprov men han var svårstucken den här gången så trots flera försök lyckades hon inte få till det. Det är tur att jag har världens snällaste hund när det kommer till veterinärbesök. Eddie bara stod där tålmodigt medan hon kämpade med att hitta rätt. Till slut fick hon ge upp och kalla in den rutinerade sköterskan istället som lyckades med det andra benet.

Nu inväntar vi provsvaren som vi får till veckan och vi ska även stämma av hur Eddie mår nu när kortisonet är tillbaks.
Och om inget oförutsett inträffar *peppar peppar* så blir inte nästa veterinärbesök förrän i juni.

Efter ett halvårs uppehåll är det väl på tiden att återuppliva den här bloggen igen. Inte för att det kommer att hända så mycket nu under hösten och vintern men jag ska i alla fall försöka att hålla liv i den.

Jag ska försöka mig på en inte alltför lång sammanfattning om vad som hänt senaste halvåret.

I våras avgick jag som redaktör för rasklubbstidningen med omedelbar verkan. Efter mitt senaste nummer blev det en lynchmobb mot mig på facebook där majoriteten av medlemmarna spydde galla över mig på grund av vad jag hade skrivit om vita portisar. Väldigt känsligt ämne det och lika tabu att prata om som sjuka hundar. Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon med tanke på den hätska stämning som blev och det hat som strömmade från medlemmarna. Flera blockerade mig också för att jag inte skulle kunna läsa deras kommentarer. Man bara häpnar över hur vuxna människor kan bete sig på det viset, som ett gäng omogna fjortisar som ger sig på en ensam person.
Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden när alla gav sig på mig och dessutom var jag fortfarande väldigt känslig och ledsen efter min morbrors bortgång. Jag hade fått lägga numret på is efter hans bortgång och när jag väl började jobba med det fick jag stressa ihop det vilket bidrog till att jag publicerade en artikel jag egentligen inte ville ha med för jag misstänkte vilket liv det skulle bli. Men jag var kraftigt försenad med tidningen och hade inget annat material så det fick bära eller brista med den artikeln. Och brast det gjorde det med besked.
När helvetet bröt lös meddelade jag ordförande att jag ville avsäga mig mitt uppdrag som redaktör. All glädje som varit med att göra tidningen försvann i ett nafs. Jag hade inte någon som helst lust att sitta åtskilliga timmar med tidningen, att försaka min fritid och kvalitetstid med hundarna, min egen träning och annat för att göra en tidning till ett gäng otacksamma medlemmar som inte kan göra annat än att gnälla och spy galla över en så fort man skriver något som inte faller dem i smaken.
Det kändes väldigt vemodigt att sluta som redaktör. Det har varit väldigt roligt och inspirerande men mest av allt kändes det ändå skönt. Jag hade senaste tiden funderat på att sluta p.g.a det enorma jobb som det innebär att vara redaktör. Jag hade börjat känna mig rejält sliten och stressad och tidningen började så smått att kännas som en börda så det som hände var egentligen bara spiken i kistan som gjorde mitt beslut otroligt mycket lättare att fatta.
Jag har också beslutat mig för att inte förlänga mitt medlemskap i klubben. Jag orkar inte med människorna där längre efter det som hänt och jag har egentligen inget utbyte av att vara med. Känner mig helt enkelt inte välkommen. Jag har tagit bort de flesta av portisfolket från min vänlista på facebook. Inte för att jag kände något agg mot dem eller hade något emot dem personligen. De flesta av portisfolket på min vänlista höll sig lugna och hakade inte på drevet men de påminde för mycket om klubben och mobbarna. Jag behövde distans till dem. Dessutom ville jag ha tillbaka min privata sfär på facebook något som jag hade saknat. Jag hade innan jag blev redaktör en policy att bara vara vän med riktiga vänner och släkt på facebook men när jag blev redaktör fick jag vänförfrågningar från flera medlemmar och jag kunde inte med att avvisa dem så det slutade med att jag hade halva klubben som vänner på facebook... kändes det som i alla fall.
Jag ville inte ha det så längre. Jag ville bli mer privat så när det blev officiellt att jag avgick som redaktör rensade jag min vänlista. Några portismänniskor har jag fortfarande kvar, men jag kommer förmodligen att plocka bort några fler som jag inte har någon direkt kontakt med. Några ångrar jag att jag plockade bort men så får det vara. Det är skönt att inte längre vara en "officiell" person, att slippa bli granskad för allt jag gör och inte gör. Trots vemodet känns det ändå som att jag tog rätt beslut. Det känns som en lättnad att slippa känna pressen över att leverera ännu ett nummer. Det är bara tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade mycket hellre slutat med flaggan i topp.
Men nu är det som det är och livet går vidare.

Relationen mellan Eddie och Dio har tyvärr inte förbättrats. Måste fortfarande ha dem åtskilda. I somras när jag var hemma och mina föräldrar var på semester och jag var helt själv med hundarna så var Eddie mycket lugnare, så pass att jag till och med kunde ha dem tillsammans. Men så fort vi är flera eller det är andra hundar med så flyger Eddie på Dio. Så tillbaks i södern och vardagen är det kompostgaller igen som gäller.

Eddies hälsa har under sommaren varit förhållandevis bra. Vi kollade hans värden i juni. Första veterinärbesöket på ett halvår! Det är rekord på väldigt länge. Som vanligt när vi inte setts på ett tag har vi mycket att prata om jag och veterinär Jonna. Det är så skönt att få ventilera lite med henne. Vi har en fantastiskt bra relation med henne och det är jag så glad för.
Kaliumet låg över gränsen den här gången, förmodligen på grund av att han gått upp i vikt och är lite överviktig. Så tyvärr fick vi höja hans Florinef så nu äter han 12 st per dag. Helt galet många. Men målet nu är att få ner honom 2-3 kg och därefter sänka dosen igen.
Som vanligt kollade Jonna även igenom hans klor och de såg jättefina ut. Hans öron som han haft problem med ett tag, framför allt det vänstra blev också kollat. Han var röd ända ner i hörselgången så det blev droppar till örat.
Hans allergi verkar ha gjort lite comeback i sommar. Han har haft rinniga ögon, har slickat sig mer än vanligt och haft kladdiga öron. Det kan vara så att han är gräsallergiker. Jag tycker det var lika förra sommaren också att han blev lite sämre då, men det är ändå hanterbart. Han kliar sig i alla fall inte sönder och samman.
När vi sa hejdå till Jonna sa jag att vi ses igen i december. Hon skämtade och sa att hon inte ville se oss innan dess.
HA! Trodde vi ja att det skulle dröja till december. Det tog mindre än en månad innan vi var tillbaks hos Jonna igen.

En måndag när jag kom hem från jobbet kom jag hem till en svinstia och en väldigt medtagen Eddie. Han hade bajsat diarre över hela köket och hallen. Han hade kräkts på flera ställen och kissat på sig. Han var loj och väldigt låg. Han viftade inte på svansen och gick undan i ett hörn och la sig och såg lite skakig ut. Jag blev livrädd. Det var tydligt att han var på väg att börja krisa. Jag petade i honom en hel kortison och hoppades på att den inte skulle komma upp igen. Det gjorde den inte. Avvaktade lite för att se om han skulle bli piggare, annars var det bara att kasta sig i bilen och åka in med honom.
Han tycktes bli lite piggare efter en stund, började vifta på svansen och verkade lite mer alert. Magen var fortfarande i uppror och jag fick springa ut med honom titt som tätt. Petade i honom mer kortison och han blev allt piggare under kvällen så vi slapp åka in och ge dropp. Phu! Det var nära ögat en addisonkris. Han skrämde verkligen slag på mig. Men det gick som tur var bra, förmodligen för att jag var snabb med att agera och ge honom stora doser kortison så han fick en riktig boost.
På lördagen började Eddie slicka på sin ena framtass och morrade när vi ville titta. Misstänkte genast klobrott men jag såg inget när jag tittade efter och kände inget heller, men på söndagen både såg och kände jag att det inte var någon tvekan om klobrott.
Jaha, skov nu igen?
Ringde Vettris på måndag morgon och fick en tid samma dag trots Jonnas fullspäckade schema, men för Eddie finns det alltid tid som hon själv sa när vi var där för provtagning. Det har sina fördelar att vara stammis ;)
Klon plockades bort, övriga klor fick sig en ny genomgång. Alla såg fortsatt fina ut och tack och lov så blev det inga fler klobrott. Jonnas teori var att det var ett skov som hade triggats igång av hans magsjuka eftersom immunförsvaret går ner när man är sjuk. Så antingen var det ett skov eller så hade han sprungit in i något. Vi vet inte säkert. Jag är glad att inga fler klor påverkades den här gången speciellt med tanke på att jag åkte utomlands 3 dagar senare så husse fick dra hela lasset själv med att vårda klon. Men det hade gått bra det också. Nu hoppas jag att han håller sig frisk till nästa provtagning *peppar peppar*

Mitt mål var att starta i fortsättningsklass i rallylydnad i år men så blev det inte. Vi har tränat för lite och Dio är inte mogen. Vi har deltagit i några få nybörjartävlingar under våren och försommaren men det har gått åt helvete varje gång. Han har varit totalt ofokuserad och ointresserad så vi har fått usla resultat. Det gör mig frustrerad och har fått mig att tappa sugen. Det får bli en paus nu under vintern och så tar vi nya tag till våren och hoppas att det går bättre då.
Vi gick också tävlingskurs i agility i våras där han gjort stora framsteg men det är inte aktuellt att tävla än. Han kan inte alla hinder än och min handling måste bli bättre innan vi gör vår tävlingsdebut. Däremot så var vi med i en inofficiell nybörjartävling och första loppet gick skitbra. Han var totalt fokuserad och snabbt som attan gick det men tyvärr missade han två hinder så det blev disk. Men jag var supernöjd ändå.
Andra rundan däremot gick åt skogen. Men det var i alla fall kul att prova på att tävla i agility.

Nu i höst ska jag försöka lägga manken till och lägga lite spår till hundarna. Det har blivit alldeles för lite av den varan men nu ska jag försöka få tummen ur. Nu har jag ju mer tid också när jag inte har någon tidning att sitta med längre. Nu är det bara min egen lathet som hindrar men det får jag göra något åt. Skulle gärna vilja göra anlagsprov med Dio men då måste vi träna först.
På´t bara!

Efter föreläsningen hos veterinären kom jag hem vid 22-tiden på kvällen. Då var det bara att gå ut med dogsen och sen hoppa i säng för att gå upp tidigt dagen efter och åka till veterinären igen. Men då hade jag Eddie med mig som skulle få sina värden kollade. Vi har inte kollat hans värden sen i juni så jag tyckte att det var på tiden. Det är ju trots allt ett halvår sen. Jag vill gärna ha stenkoll på hur han ligger till och så här lång tid mellan provtagningarna har det aldrig tidigare gått. Jag hade ingen aning om hur hans värden kunde tänkas ligga till, men jag hoppades på att dom skulle vara stabila och att vi förhoppningsvis skulle kunna sänka florinefen något.

Veterinären kollade hans allmäntillstånd och tog en snabb titt på hans sår som fortfarande inte har läkt efter kastreringen då han tyvärr kommit åt att slicka. Vi fick en salva utskriven för såret och en sköterska tog blodprovet. Det gick galant som vanligt och hela besöket var över på bara några minuter.
I början på den här veckan ringde sköterskan med provresultaten. Han ligger fortfarande stabilt inom gränsvärdena. Nu har han legat stabilt i snart 1 år! :)
Hans värden är nu klorid 109, natrium 147 och kalium 5.0. Jag tycker dock att kalium är i högsta laget (övre gräns 5,3) så jag skulle vilja få ner det något men sköterskan tyckte att vi ska avvakta till efter nästa provtagning och se hur han ligger då. Hon tyckte inte att vi ska börja mixtra med hans medicin nu utan låta kroppen vila och ligga stabilt ett tag till.
Jag får försöka få i honom lite mer salt och hoppas på att kaliumet sjunker något. Dock är det inte så lätt att få i honom salt. Han är ju inte så förtjust i torrfoder så han får inte i sig allt salt jag häller på. Jag kan heller inte ge honom salt separat inlindat i något gott för då kräks han. Han kan även kräkas ibland om man häller på för mycket salt på maten så det är en balansgång det där att kunna ge så mycket salt som möjligt utan att han kräks.
Men så länge han är inom referensramarna så är det ändå bra så det är inget jag egentligen behöver grubbla på.
Nu blir nästa provtagning förmodligen i juni om inget förutsett inträffar innan dess. Återstår att se om det blir några veterinärbesök alls för Eddies del innan dess.
"Ni är ju här varje månad..." som veterinären sa ;) Vi får hoppas att det blir ändring på det nu.

Hans sår har dock fortfarande inte läkt, trots salva. Det ser bättre ut men är ännu inte läkt. Så fort han får chansen är han där och slickar vilket försvårar läkningen ytterligare. Nu hoppas jag verkligen att det läker snabbt som attan. Om en vecka åker vi upp till Hälsingland och jag vill inte ha med mig någon tratt dit så det får allt se till att läka innan dess. Håller tummarna för det!

Förra veckan var jag på en intressant föreläsning hos veterinären/Djurmagazinet. Tyvärr minns jag inte namnet på föreläsaren men hon var från ett läkemedelsföretag och jag kände igen henne så jag har säkert sett henne i något annat sammanhang.
Föreläsningen handlade om allergi hos hund. Mina kunskaper om allergi är ganska begränsade. Eller rättare sagt, jag vill lära mig mycket mer och bli ännu mer insatt. Eddies allergi är ju ganska lindrig och gör sig sällan påmind så jag har liksom inte behövt grotta ner mig så mycket i allergier. Visst kan jag säkert betydligt mer än gemene man men jag skulle vilja kunna ännu mer, bli ännu mer insatt och få en större inblick.
Så med hopp om att lära mig något nytt styrde jag kosan mot Borås. Vår veterinär och sköterska var också självfallet på plats.

Föreläsaren verkade kunnig och var intressant att lyssna på. Här och där flikade vår veterinär in med kompletterande fakta och svarade på frågor. Mycket av det som sas visste jag sedan innan men det var också en del nytt även för mig. Hon presenterade en hel del statistik något som jag inte hade så bra koll på sedan innan så det var intressant att se olika siffror på antal sjuka hundar, raser, ärftlighet etc.
Jag visste sedan innan att allergi har en ärftlig faktor men att allergi har så hög ärftlighet som det faktiskt har det hade jag ingen aning om och det är väldigt läskigt att det är så pass ärftligt som det är. Inte undra på att allergierna ökar då det avlas hejvilt på klådhundar och nära släktingar till allergiska hundar. Om det beror på okunskap eller ignorans är svårt att säga. Förmodligen både och. Klåda hos hund tas alltför sällan på tillräckligt stort allvar. Man hittar diverse bortförklaringar till varför hunden har klåda, öroninflammationer och svamp. Även jag har bortförklarat Dios klåda och svamp i öron och tassar. Funnit alla möjliga förklaringar till problemen och hoppats på att de skulle försvinna men det har de inte gjort och jag är väl ganska säker på att han har allergi. Lite tvivel finns fortfarande men jag har bestämt mig för att göra en allergiutredning på Dio så att jag får svar på om det verkligen är allergi eller om trots allt mina bortförklaringar stämmer.
Jag har misstänkt allergi ganska länge men det har inte varit läge att utreda honom med tanke på Eddies hälsa som upptagit all tid, kraft och pengar. Han kliar sig trots allt inte sönder och samman så det är inget som måste kollas upp akut.
Jag får se om jag kanske tar tag i det efter årsskiftet. Allergiutredning är inget man ser fram emot direkt men jag vill ha svar så jag kommer att ta tag i det förhoppningsvis snart.
Vår veterinär och sköterska vet om mina farhågor så de vet att jag kommer att höra av mig förr eller senare för att köra igång med utredningen.
Det lutar åt att jag kommer att påbörja en elimineringsdiet på Dio efter nyår. Det svåra med det är att involvera husse som gärna sticker åt hundarna godis i tid och otid och andra godsaker så jag vet inte hur det ska lyckas riktigt men vi får väl göra ett försök.

Det känns som att jag har lite mer på fötterna nu efter föreläsningen och jag är riktigt nöjd med den. Förhoppningsvis blir det fler föreläsningar framöver. Jag har gett dem ett par tips så det återstår att se om de nappar på det :)

Dygnets 24 timmar har den senaste tiden inte varit tillräckliga för att klämma in alla måsten och saker jag velat göra. Därför har jag fått bortprioritera bloggen då jag har jobbat och sen jobbat lite till på min lediga tid då jag varit överhopad av redaktörsarbete. Det var så illa att jag t.om fick jobba med det på luncherna för att inte bli alltför försenad med tidningen. Nu blev den kraftigt försenad i alla fall p.g.a. att medlemsadresserna inte kom till tryckeriet i tid. Alltid är det något!
Och förra veckan när tidningen äntligen var skickad till tryck och jag kunde slappna av och göra vad jag ville, ja då jobbade jag kväll så det blev ändå ingen fritid att prata om.
Men nu så ska jag väl kunna göra vad jag vill ett tag, typ ett par veckor, innan det är dags att börja med nästa nummer. Ingen rast, ingen ro!
Jag tänkte i alla fall att jag nu skulle försöka hinna blogga ikapp lite de närmsta dagarna eller veckan.

September skulle bli den första veterinärfria månaden på länge hade jag tänkt. Och trott. Efter vi hade varit hos veterinären i augusti så kändes det att nu, nu så kommer det inte bli några fler veterinärbesök på ett tag. Inte förrän det är dags för kastrering av Eddie senare i höst.
Hans klor såg bra ut och det pågående skovet var väldigt lindrigt och kortvarigt. Det kändes helt enkelt bra. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det funkar inte så med Eddie. Jag har haft exakt samma känsla och tankar förut, att nu dröjer det nog länge till nästa veterinärbesök för Eddie verkar så välmående, och då har det alltid hänt något.
Och som om den här gången skulle vara ett undantag.

I söndags, den 28 september, med bara 3 dagar kvar på månaden så var olyckan framme. Vi var ute med hundarna och jag släppte Dio som genast började hoppa runt och skälla på Eddie som var kopplad. Eddie blev förbannad som han alltid blir och jag försökte i vanlig ordning stoppa Dio från att retas med Eddie. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt då jag stod med ryggen till men av det lilla jag såg så såg det ut som att Eddie snubblade/halkade i gräset, men enligt sambon så blev han trampad på eller påsprungen också av Dio. Förmodligen var det en kombination av att Dio råkade trampa på honom eller springa in i honom samtidigt som Eddie halkade till. Han skrek i alla fall till och stod och gnällde med ena frambenet lyft från marken. Jag blev livrädd först och tänkte att nu har han brutit benet men vi klämde och kände och det var helt. Han reagerade inte heller när vi kände på det. Efter en liten stund stod han på det igen och vi började sakta gå hemåt. Han gick normalt men benet darrade lite lätt och ibland hoppade han till. Då började vi misstänka att det kanske kunde vara en klo som gott sönder så det blev inspektion när vi kom hem och visst var det så. Klobrott på sporren. Jahapp, då var det dags igen då.

Ringde bästa veterinären igår när jag kom till jobbet och berättade att nu var det dags igen. Hade förvarnat chefen innan jag ringde om att jag ev. måste gå tidigare den dagen eller komma senare någon dag senare i veckan. Hade räknat med att få en tid igår eftermiddag eller en morgontid idag eller lite senare i veckan.
Det jag inte hade räknat med var att få en tid på en gång. Så det var bara att rusa hem från jobbet, hämta Eddie och dra iväg till Borås.

Klon var som jag misstänkte trasig. Det sipprade ut blod från den så det var ingen tvekan om att den måste bort. Jag gick en stund i affären medan jag väntade på att Eddie skulle bli av med klon och sedan fick jag hämta en full Eddie med pippigult bandage. Inte behövde jag betala något heller förrän nästa gång jag ska dit eller har vägarna förbi. Det har sina fördelar att vara stammis :)
Nu är det bara och hoppas på snabb läkning men jag gruvar som tusan för första bandagebytet. Huvaligen!
Men positivt att det är sporren, det brukar läka snabbt, och att det inte var ett spontant brott utan ett brott p.g.a "yttre våld". Då är det inte SLO den här gången som är boven, i alla fall inte direkt men kanske indirekt eftersom hans klor inte är lika tåliga längre. Men det hade lika kunnat hända ändå även om han hade haft friska klor.

Nu hoppas jag verkligen att detta var sista oplanerade veterinärbesöket på länge. Nu får han allt hålla sig frisk och hel så att nästa veterinärbesök inte blir förrän han ska kastreras *peppar peppar*

Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.

Den 7 augusti förra året höll vi på att förlora vår kära Eddie. När jag åkte in akut med honom till Blå Stjärnan den där onsdagen var han döende, vilket jag inte förstod just då. Det enda jag förstod var att något var riktigt fel med Eddie och att det troligen var allvarligt. Men VAD som var fel visste jag inte. Men jag hade mina misstankar. Misstankar som sedan visade sig stämma. Tyvärr.

Natten till den 7 augusti sov jag knappt en blund. Jag var sjuk av oro för Eddies allmäntillstånd och medan jag räknade minuterna tills klockan skulle bli 7 och djursjukhuset öppna sin växel strömmade tårarna nerför mina kinder och med jämna mellanrum kollade jag att Eddie andades.

När Eddie var lämnad hos veterinären och jag gett mitt godkännande till operation om det skulle vara så att något hade fastnat i tarmen åkte jag hem för att sen åka vidare till en bekant för ett möte och plocka på mig lite bär. Försökte hålla skenet uppe men han märkte nog att jag hade tankarna på annat håll. Medan vi stod i trädgården och plockade bär ringde veterinären och bekräftade det jag misstänkte. Eddie hade troligen insjuknat i Addison. Sorg, förtvivlan, oro och en enorm ilska över denna jävla orättvisa över att Eddie ska drabbats så hårt med olika sjukdomar.
Fick besked om att Eddie skulle bli kvar över natten. Fler prover skulle tas för att med säkerhet fastställa att det verkligen var Addison det handlade om men egentligen fanns det ingen tvekan så mest handlade det bara om att få diagnosen svart på vitt och få Eddie stabil igen. Veterinären sa det inte rätt ut men mellan raderna kunde jag tolka att läget var allvarligt. Mycket allvarligt.

Det blev en fruktansvärt jobbig dag. I bilen på vägen hem ringde jag min bortresta sambo och grät floder. Det blev många tårar den dagen och kvällen. Att vara gräsänka och helt ensam i min sorg och oro var inte helt optimalt om man säger så.
Sent på kvällen ringde en av mina favoritveterinärer för och meddela att Eddie mådde lite bättre, men att han inte var stabil än och skulle övervakas över natten. Fick också veta att vår veterinär, vår "klodoktor", hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie. Det kändes så skönt och en smula lättnad och få veta att Eddie hade fått besök av sin veterinär som han känner och som betytt så mycket för oss.
Det blev inte mycket sömn den natten heller och en orolig väntan dagen efter på att någon av veterinärerna skulle höra av sig. Men så när dom äntligen ringde fick jag veta att Eddies tillstånd hade förbättrats ytterligare, men att dom inte ville släppa hem honom riktigt än då hans värden fortfarande inte var helt okej. Så han blev kvar en natt till innan jag fick hämta hem honom.
Aldrig någonsin har jag sett en sådan glad Eddie! Han tjöt, hoppade, grät, kramades, pussades och visste knappt vart han skulle ta vägen. Min glädje över att se honom var minst lika stor.

Därefter följde täta provtagningar var och varannan vecka för att få till rätt dos på medicinen och bra värden. Det tog flera oroliga, jobbiga veckor innan Eddie började bli piggare och ytterligare några månader innan värdena äntligen var där dom skulle vara.
Veckor då jag inte trodde att det skulle gå vägen, då Eddies blick var tom och livlös, då jag trodde att vi skulle behöva säga farväl till honom. Men tack och lov så gav jag inte upp och till slut så vände det! Under den här tiden fick jag mycket stöd från en Addisongrupp på Facebook. Utan deras peppning, råd och tips vet jag inte hur jag hade orkat.

Senare skulle jag få veta av favoritveterinären som ringde den där sena kvällen att Eddie hade svävat mellan liv och död den där första natten. Att läget hade varit kritiskt och att det hade varit nära att dom inte klarade honom. Den informationen gav mig rysningar men också en enorm tacksamhet över att dom gjorde allt i sin makt för att rädda hans liv och över att dom lyckades. Jag är dom evigt tacksam!
När jag sedan läste journalen fick jag en klump i halsen igen. Det var fruktansvärd läsning men ack så intressant.

Efter Eddies diagnos följde en fruktansvärt jobbig tid. Inte nog med att behöva oroa mig över Eddies tillstånd och framtid så fick jag också motta ett enormt hat från rasfränder... eller fiender som dessa visade sig vara. Att vara öppen med sin hunds sjukdomar, vad både hund och ägare genomgår, hur många veterinärbesök det innebär och vad det kostar både känslomässigt och ekonomiskt, är inte önskvärt hos vissa renrasmänniskor och då förtjänar man tydligen att bli spottad på och få vidriga anklagelser och elaka ord kastade över sig.
Under denna period mådde jag fruktansvärt dåligt, men Eddie är en kämpe utan dess like och jag är inte heller den som ger upp i första taget så vi kämpade på och tog oss igenom den här tunga perioden i våra liv.

Idag har Eddie varit stabil med värden som har hållit sig på ungefär samma nivå i ett halvår. Han behöver inte ens extra tillskott av kortison till vardags. Att det skulle bli så bra till slut vågade jag nog aldrig riktigt hoppas på.

Eddies Addison kom som en total överraskning för mig. Jag visste sedan innan att det är en sjukdom som är överrepresenterad i rasen, men jag trodde aldrig att den skulle drabba Eddie. Han hade ju sin SLO och sin allergi. Räckte det inte med det? Idag vet jag dock att många autoimmuna sjukdomar har ett samband och att även SLO och Addison högst troligt har ett samband.
På Eddie märktes inget av Addison innan han fick sin kris och var en hårsmån från döden. Jag tyckte han hade varit som vanligt precis innan dom dagarna då han började må dåligt. Hos många Addisonhundar börjar symtomen visa sig genom ökad törst, diarré, skakningar etc. men inget av det hade Eddie, utom sista veckan då han drack lite mer än vanligt men han hade varken diarré eller skakningar. Däremot var han förstoppad och idag vet jag att även det kan vara ett tecken på Addison. Skakningar fick han däremot efter diagnos och påbörjad behandling, men innan märktes inget av det.
Men när jag nu ser tillbaks i backspegeln så visst fanns tecknen där redan innan veckan då han började bli dålig.

Veckan innan han blev dålig var vi hemma i Norrland. Under framför allt sista veckan vi var där åt han dåligt och var ganska trött och slö. När vi var i skogen och plockade bär och skulle gå tillbaks till bilen var han jättetrött och orkade knappt gå. Vid ett tillfälle la han sig ner i mossan och somnade (!).
Kanske jag borde förstått redan där att något var på tok med Eddie men jag tyckte inte att hans beteende avvek från det normala, utom möjligen hans trötthet i skogen. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att han var så trött och seg men jag viftade bort det med att det var varmt och att han var utmattad efter att ha sprungit runt i skogen.
Dålig på att äta har han alltid varit och på somrarna brukar han vara slöare än normalt. Inget alls att reagera över alltså.

När vi kom tillbaks till Västkusten drack och kissade han lite mer än normalt (vilket jag också beskyllde värmen för) och han verkade lite orolig, framför allt på nätterna då han hade svårt att komma till ro. Han var fortsatt dålig på att äta, gick undan och la sig för sig själv och ville inte att vi tog i honom. Men han är inte en sån hund som tycker om att bli klappad och brukar inte vilja att vi tar för mycket på honom så inte heller det var speciellt konstigt även fast jag tyckte att han var känsligare än normalt. Han verkade i allmänhet rätt låg, men jag viftade bort det med att det var löptikar i farten. Hans beteende var snarlikt hur han brukar bete sig när det är löptider. Det enda som avvek från hans löptiksbeteende var att han inte juckade på kuddarna vilket han alltid gör annars när det är löptikar i farten. Det var det första jag reagerade på och som fick mig och ana att det var något som var fel, men jag trodde först bara att han hade ont någonstans då han kan bli rätt låg av smärta. När han sedan haltade till och verkade lite vinglig av och till misstänkte jag ännu mer att hans beteende berodde på smärta, kanske p.g.a. sträckning eller liknande och bestämde mig för att avvakta. Men sen gick det snabbt utför och hade jag inte åkt in med honom på morgonen den där onsdagen för ett år sedan så hade han med största sannolikhet dött.

Nu har vi levt ett år med denna vidriga sjukdom och vi har skapat oss en vardag som fungerar. I början verkade allt bara övermäktigt och jag frågade mig själv hur vi skulle klara detta. Hur vet man när dom behöver extra kortison och hur mycket? Hur vet man om dom är på väg in i en addisonkris? När är det läge att åka in till veterinären? Hur ska Eddie någonsin kunna leva ett normalt liv igen? Hur ska jag lösa det med hundvakt om vi ska resa bort? Vågar jag lämna honom på pensionat?
Alla frågor utom dom två sista har jag nu svaren på och jag har lärt mig att handskas med sjukdomen. Eddie lever idag ett till synes normalt liv med enda skillnaden att han äter mediciner dagligen, att man måste ha lite framförhållning, alltid tänka på att ha kortison med om man ska vara ute länge och se till att undvika stressiga situationer och helt enkelt vara mer försiktig.
Nu hoppas vi på och håller tummarna för många fler år tillsammans.

Här nedan en film på Eddies addisonskakningar. Efter byte från Prednisolon till Hydrokortison försvann dessa skakningar och har inte återkommit sedan dess.

Igår fick det bli ett besök hos veterinären för Eddie. Jag trodde inte att jag skulle lyckas få en tid samma dag jag ringde men det fick jag.
Det känns alltid lite läskigt att gå till en ny klinik som man inte har några erfarenheter av men jag har koll sedan innan på vem veterinären är. Har träffat honom förut så helt obekant skulle det ju inte bli, men jag var inte så säker på att Eddie skulle vara snäll i en ny miljö med ny veterinär.
Men han var som vanligt from som ett lamm.
Jag var också nervös över hur han skulle klara en dos lugnande och borttagning av klo nu när han har addison. Men jag hade gett honom extra kortison innan och gav honom även efter så allt gick bra.
Han fick lugnande så att han somnade och jag och Dio fick vara med hela tiden medan klon togs bort. Det är så härligt att vara här uppe i norr. Allt är liksom så spontant och inte så strikt som söderöver. Där nere får man inte vara med vid diverse åtgärder.

Under hans skadade klo hade en ny klo börjat växa. Dom beter sig bra märkligt hans klor! Men vi hade inte kunnat vänta på att den gamla klon skulle lossna för klofästet var blodigt och inflammerat så det var bra att vi fick bort den där klon.
Nu är han bandagerad och går på penicillin. Han verkar inte ha så jätteont heller. Haltar eller hoppar gör han ju, men han har inte gnällt något och inte slickat på bandaget heller. Nu ska jag låta det sitta på ett par dagar och sen ska jag ta bort det och då hoppas jag att pulpan är torr så att det räcker med att sätta på honom en strumpa, annars får jag väl lägga nytt bandage. Usch så gruvsamt! Han kommer inte tycka om att jag är där och grejer. Men vi har ju varit med om det förr så vi lär nog fixa det den här gången också.
Hoppas nu att det läker som det ska. Och jag vill inte veta av fler klobrott!

I väntan på att Eddie skulle vakna

Idag läste jag också en tråkig nyhet på facebook. Jag har en vän där, alltså en facebookvän, som jag fick kontakt med i våras då hennes portis hade fått SLO. Dom har kämpat med klobrott och borttagna klor i flera månader och nu hade han börjat få nya klobrott igen så idag fick han somna in på sin 3-årsdag.
Så oerhört sorgligt och så fruktansvärt orättvist. Orättvist att ytterligare en ung hund drabbats av denna djävulska sjukdom och fått sätta livet till. Orättvist att den drabbade honom så hårt. SLO är i de flesta fall inte dödlig, men det finns SLO som indirekt dödar. Tyvärr var han en av dom som råkade ut för en aggressiv form av SLO.
Jag lider så med familjen och beklagar deras tunga förlust. Fruktansvärt!
Och jag önskar av hela mitt hjärta att SKK och rasklubbar kunde börja ta denna (och andra sjukdomar) på allvar och börja med registrering av sjuka hundar och med öppna register. Jag tänker fortsätta kämpa för det för jag vill ha en frisk ras, inte en som det går utför med vilket det kommer att göra om man inte gör allt man kan för att stoppa spridningen av ärftliga sjukdomar.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Oftast tänker man inte på att Eddie har SLO. Han har en sådan lindrig variant som så sällan gör sig påmind att man ibland till och med funderar på om han verkligen har SLO.
Han har inte haft ett enda skov sedan han blev sjuk för 3,5 år sedan och jag har tänkt att han kommer nog ha turen och tillhöra dom som aldrig kommer få några skov.
Men så här om dagen hittade jag denna på golvet:
En tappad klokapsel. Vänster sporre. Han hade slagits med Dio en stund innan (det har blivit värre mellan dom igen tyvärr) så jag vet inte om han fastnade på något sätt då så klon rök eller om den lossnat ändå bara så där. Jag tror på det senare. Det känns mest troligt. Jag hade hoppats på att han skulle ha en ny klo under men så var det icke. Pulpan var blottad men den blödde inte så jag tänkte att det inte var så farligt ändå och lät det vara. Men så började den blöda så ja... nu har vi det så här:
Bandage och strumpa på.
Ja, vad säger man? Hej SLO. Long time no see.
Jag är inte helt säker på att det är ett skov på gång. Övriga klor verkar okej, men lika bra att förbereda sig på att fler klor kan komma att lossna eller gå sönder. Nu mer än någonsin önskar jag att vår veterinär vore tillbaks från sin mammaledighet, men misstänker att vi får vänta till efter årsskiftet.
Till dess är det bara och hoppas på en snabb läkning utan bakteriehärdar och att det snart växer ut en ny klo. Och att inga fler lossnar.

Förra veckan var det dags igen för blodprov på Eddie. Jag trodde inte att hans värden skulle vara bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hade en känsla av att dom inte var bra. Det bara kändes så och jag har tänkt att hans beteende kanske delvis berott på dåliga värden.
Men jag hade fel. Han värden var till min förvåning bra så vi slipper höja Florinef-dosen och vi slipper sätta tillbaks kortisonet. Skönt att slippa höja Florinef. Skulle önska att vi kunde sänka den lite men vi får väl köra på med denna dos så länge.

Hade bett om att få hans svampiga öron kollade också men veten fick inte ens titta i dom. Han tvärvägrade och skakade på huvudet så fort hon försökte trots att jag höll hans nos. Men prov fick i alla fall sköterskan ta och som jag redan förstod så var det rikligt med svamp i ena örat och måttligt i det andra. Vi fick Betnovat utskrivet så nu har vi kört med Otodine och Betnovat i en vecka och nästa vecka blir det återbesök för öronen. Ska då också be veten kolla på ett fult sår som han har fått på nosryggen en bit under ögat. Misstänker att det är ett bett från Dio när Eddie flög på honom härom dagen. Det ser ganska konstigt ut men jag ska tvätta med klorhexedin och hoppas på att det blir bättre så att veten slipper göra någon åtgärd och veteinärbesöket förhoppningvis inte blir så hiskeligt dyrt.
När nästa blodprov blir vet jag inte men förhoppningsvis tidigast i höst, såvida det inte händer något innan dess förstås.

Att vara hundägare är inte alltid en dans på rosor. Just nu är det mest en dans på tistlar.
Var iväg med Dio till veten i torsdags och visst var det ögoninflammation så det blir droppar i 10 dagar. På kvällen samma dag såg jag att även Eddie var geggig i ena ögat så Dio har smittat ner honom också. Så nu blir det droppar till båda. Hoppas att tuben ska räcka till dom båda. Den är ju ytte pytte tiny liten.

Eddie har också slickat mycket under sin ena tass så han fick ha tratt härom natten. Tänkte först att han har kanske fått svamp han också men han brukar aldrig få svamp så det kändes lite konstigt om det skulle vara det. Vet inte ens om han någonsin haft svamp i tassarna? Kan inte minnas att han har haft det.
Så jag avfärdade det ganska snabbt och tänkte att jaha.. nu är det dags. Inte ett enda återfall på över 3 år men nu, nu är tiden kommen för hans första SLO-skov. Fattas liksom bara annat. Redan en massa annat elände så det skulle ju inte vara särskilt förvånande med SLO-återfall på det när allt redan är kaos och vår SLO-doktor mammaledig.
Så med viss bävan undersökte vi klorna men till vår lättnad satt alla fast och var hela och fina. Phu! Vi upptäckte istället något under tassen som såg ut som en utväxt eller böld. Jaha, det skulle tydligen vara något värre än SLO-skov. Lika bra att slå på stort på en gång. Tumör! tänkte jag innan jag hade undersökt det ordentligt.
Jag hämtade en sax som jag provade att sticka lite i vad det nu var han hade under tassen. Ingen reaktion. Då var det i alla fall ingen utväxt så jag klippte av lite och då var det päls blandat med extremt finkornigt grus och smuts som hade bildat en klut mellan trampdynorna. Helskumt såg det ut! Lyckades klippa bort det mesta och resten fick jag dra bort och sen spolade jag med klorhexedin så nu ska det vara borta. Han slickade den natten också så det fick bli tratt men sen dess har det varit bra. Tur att det bara var något så simpelt. Det tackar jag för!

Annars är det vad man numera får kalla som vanligt. Eddie är fortfarande tjurig på Dio och tänder till för minsta lilla. Jag ringde till en klinik i torsdags och rådfrågade vad dom trodde hans beteende beror på och vad jag ska göra. Dom tyckte det lät som att det är chipkastreringen som håller på att gå ur så att hans hormoner rusar i kroppen och hon rådde mig att göra en ny chipkastrering så snart som möjligt. Så på måndag ska vi ska dit och sätta in ett nytt chip. Bara och be till gudarna att han ska lugna ner sig av det och så satsar jag på en kirurgisk kastrering till hösten och hoppas på att jag lyckats spara ihop pengar till dess och att det inte händer något innan dess som medför höga veterinärkostnader. Hittills har det alltid hänt något varje gång jag börjat få ihop lite pengar och tänkt kastrera honom. Då har han blivit sjuk istället och poff så har alla pengar varit borta.
Nu håller jag tummarna för att detta verkligen ska hjälpa för annars vet jag inte vad vi ska ta oss till.

Sitter på tåget (tack SJ för fritt wifi!) på väg upp till Hälsingland för att fira påsk. Skönt ska det bli! Enligt ryktet ska det bli riktigt fint väder också så jag hoppas att ryktet stämmer.

Tåget gick inte förrän kl. 14 idag så jag hade passat på att boka en veterinärtid på morgonen för blodprov. Bäst att passa på när man ändå skulle vara ledig från jobbet. Det är 3 månader sen nu som vi sist var till veterinären och tog blodprov. Så lång tid mellan provtagningarna har det aldrig gått förut. Det har varit skönt att slippa ta blodprov var och varannan vecka.

Dio fick följa med idag för att träna lite och för att eventuellt i mån av tid och beroende på veterinär få sina tassar kollade. Han har hållt på och slickat på dom ideligen senaste veckan. Jag tror att det är svamp men har även mina misstankar om allergi. Men jag ska prova att behandla för svamp först. Jag hoppas att det bara är svamp. Veterinären hann dock inte kolla honom men jag fick tips om att tvätta med klorhexedin så det ska vi prova och hoppas på att det kommer att hjälpa.

Idag fick vi en sköterska som vi träffat flera gånger tidigare. Tror inte det finns någon där som vi inte har träffat förut, i alla fall ingen som inte Eddie har träffat.
Eddie skötte sig som alltid exemplariskt. Stod helt stilla medan provet togs. Han gömde huvudet i min famn som om han inte vågade titta, men jag klandrar honom inte. Jag vågar inte alltid titta heller när jag tar blodprov :)
Dio lyckades också charma sköterskan genom sin nyfikenhet och när han stod och inspekterade noga och följde sköterskans varje handrörelse när hon rengjorde bordet. När hon pratade med honom tittade han storögt på henne och la huvudet på sned. Han är för söt!

Veterinären var också en som vi har träffat förut men det är väldigt länge sen. Tror inte vi har träffat henne sedan Eddie var liten och hade ont i sitt ben, men hon hade i alla fall ett svagt minne av oss.
Vi pratade lite allmänt om Eddies allmäntillstånd och diskuterade hans urinläckage och kom fram till att vi ska prova att medicinera bort det, framför allt för och se om hans inkontinens som det troligtvis är, går att medicinera bort så att jag vet om det är någon idé att kastrera honom kirurgiskt. Så vi fick Propaline utskrivet som han ska få 3 ggr om dagen till en början men som vi förhoppningsvis kan sänka med tiden.
Vi fick också blodprovssvaret direkt. Han ligger inom gränsvärdena men på det ena ligger han i övre kant, men veten tyckte inte att vi behövde justera medicinen nu utan vi ska ta ett nytt prov i juni och eventuellt får vi sätta in lite kortison då igen. Men jag tycker ändå det var goda nyheter. Jag trodde att hans värden skulle ha ballat ur totalt så det var en positiv överraskning att dom inte hade gjort det faktiskt.

När jag skulle betala i receptionen var "vår" sköterska och två andra sköterskor där inne och vi började diskutera både det ena och det andra och jag berättade om all skit och smutskastning jag råkat ut för sedan Eddie blev sjuk. Jag berättade bland annat om personen (som för övrigt var vår allmänlydnadsinstruktör när Eddie var liten) som tycker att jag är en djurplågare som låter Eddie leva och tycker att han borde ha fått somna in för länge sen. Sköterskorna bara ruskade på huvudet och undrade om denna människa träffat Eddie vilket hon inte har gjort sedan han var 9 månader och frisk. Vår sköterska bara suckade och ruskade på huvudet ännu mer.
Hon med många andra där har träffat Eddie fler gånger än vad vår allmänlydnadsinstruktör har gjort och dom om några vet hur pass bra Eddie ändå mår efter omständigheterna och hur otroligt lugn och snäll han är (enligt allmänlydnadsinstruktören är Eddie alltid stressad?!). Hon sa att han har charmat hela personalen och att dom blir så glada när dom ser Eddie komma in genom dörren
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas.. Jag är så glad över att ha hittat ett sånt bra djursjukhus med helt fantastisk personal som bryr sig om djuren men även bryr sig minst lika mycket om människorna bakom. Vår sköterska sa innan jag gick att du vet att du alltid kan ringa om det är något eller om du bara vill prata. Dom är för gulliga! Det var faktiskt skönt att få prata av sig lite och ventilera med några som förstår, som träffat Eddie under hela resans gång och har kunskaper om hundars välmående. Så tacksam över att jag har dom att vända mig till. Dom är guld värda!

Nu har vi bara 1 timme och 40 minuter kvar av vår tågresa. Ska bli skönt att komma fram!

I torsdags morse åkte jag och Eddie till djursjukhuset för att lämna urinprov. Det kändes lite onödigt att åka 4 mil enkel väg för att lämna urinprov men vad gör man inte?
Jag kunde i alla fall passa på att köpa Megaderm också när jag ändå var där så slapp jag köpa det på nätet. Det finns nämligen inte att få tag på i den här stan.

När Eddie hade kissat i pappskålen jag fick i kassan lyckades han trampa på den sen så att allt rann ut, inte bara en gång utan två gånger! Tänkte att nu har han väl inget mer att ge och så får vi åka hem i oförrättat ärende och åka tillbaks igen morgonen efter. Men han hade som tur var mer att ge så vid tredje försöket lyckades vi få till det så jag kunde fylla nästan hela burken.
Eddie ville gärna gå in till djursjukhuset sen och drog mot dörren men den här gången fick han nöja sig med att bara kissa ute i en skål och sen åka hem igen.
Det är helt otroligt att han efter allt han fått vara med om inte är ett dugg rädd för att besöka sjukan, utan snarare tvärtom. Han gillar verkligen att komma dit. Det är bara bordet han vill slippa undan. Annars verkar han trivas där på sjukan. Kan tänka mig att han känner sig lite hemma där efter alla turer. Han har nog träffat så gott som all personal också så det är inte så många främlingar där längre.

I fredags ringde veterinären och meddelade att urinprovet var UA. Hon har inte lika höga misstankar som mig om att han blivit inkontinent. Hon tror fortfarande att det kan vara kortisonet som är boven. När vi sänkte dosen förra måndagen droppade han 1-2 dagar efter det men sen gick det några dagar utan dropp så jag tänkte att det var nog kortisonet trots allt och att problemet förhoppningsvis var löst.
Men så var det inte. Han började droppa igen och senaste dagarna har han droppat ganska mycket och även tidigt på eftermiddagen vilket han inte gjort tidigare. Innan har han bara droppat på kvällarna, bortsett från första tiden efter diagnos då han kissade floder och droppade där emellan.
Men nu kissar han inga floder längre utom ibland.
Veterinären tyckte att vi nu ska fasa ut kortisonet helt och hållet. Många, om kanske inte de flesta, addisonhundar behöver tillskott av kortison men det finns addisonhundar som inte behöver det. Ända sedan diagnos har jag hoppats på att Eddie ska vara en av dom men allt har talat för motsatsen fram tills nu. Nu har han varit stabil ett par månader och har mått jättebra så nu är det läge att prova utan kortison.
Så sedan i fredags får han nu 5mg hydrokortison en gång per dag istället för 5mg två gånger per dag. Om några dagar ska han få 5mg varannan dag och efter ytterligare några dagar ska vi upphöra helt med kortisonet.
Det känns nervöst och läskigt. Funkar det inte så kommer han må dåligt och det känns skitläskigt, om jag ska hinna se tecknen i tid på att han inte mår bra. Jag får ha ögonen med mig helt enkelt och vara uppmärksam på minsta lilla tecken på att han har brist på kortison så att jag vet att jag behöver peta i honom kortison. Och även komma ihåg att alltid ha kortison med mig på promenader, i skogen etc. uti fall att han blir skrämd eller hetsar upp sig. Förhoppningsvis ska han till vardags fungera utan tillskott av kortison. Det vore verkligen skönt! Sedan vi bytte till hydrokortison har han visserligen mått bra, men vissa biverkningar kommer man inte undan som t.ex hans hunger. Skulle vara skönt om den minskade något vilket jag tror att den kan göra om han slipper hydrokortisonet.
Om ca. 1 månad när det gått 3 månader sen förra kollen och han fått vara utan kortison i 3-4 veckor är det dags för att kolla hans värden igen. Bara och hålla tummarna för att han ska må bra utan kortison och att hans värden kommer att vara bra när vi kollar dom i april.

Som jag tjatat om tidigare (och jag kommer nog fortsätta att tjata om det) kan man i dagsläget inte registrera sjuka hundar och ärftliga sjukdomar hos SKK. Hos många rasklubbar så är det inte heller möjligt att göra detta, i alla fall inte i öppna register.
Men då finns det ett sätt på vilket man kan visa att något är fel med sin sjuka hunds linjer och det är genom att avelsspärra.
Avelsspärren dyker då upp på Avelsdata för vem som helst att se.
För att göra detta gör följande:

1. Ladda ner denna blankett hos SKK
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Blanketter/Ansokan-om-sparr-for-avel-R35.pdf

Eddies kisseriproblem består. Det har kommit och gått lite grann men senaste tiden har han droppat urin mest varenda kväll. Det börjar bli lite tröttsamt så igår ringde jag veterinären. Hon hade samma teorier som mig, att det antingen är kortisonet som är för högt eller dåliga urinvärden eller inkontinens.
Så nu ska vi prova med sänkt kortisondos. Sedan november har han legat kvar på en dos av 20mg per dag vilket jag tycker är ganska högt. Så nu ska vi halvera den och prova med 10mg per dag. Det känns lite läskigt att trappa ner när han legat på samma så länge och äntligen har bra värden men samtidigt känns det skönt om det fungerar. Förhoppningsvis minskar det på kisseriet och hans enorma hunger också. Får hoppas att värdena fortsätter att hålla sig där dom ska vara också.
Vi ska också lämna urinprov så jag sa att jag kommer in med det nästa vecka någon gång. Det känns lite överkurs att åka 4 mil enkel väg för att lämna in ett urinprov men vad gör man inte för sin pälskling.
Skulle analysen av urinprovet vara bra och droppandet inte minskar av sänkt kortisondos så ska vi kolla honom för inkontinens.
Vad det än är som orsakar det så hoppas jag att det blir ordning på det.

Jag har aldrig varit särskilt involverad i Svenska Kennelklubben, SKK. Inte vidare kunnig om organisationen heller och inte engagerat mig i hur de arbetar och inte direkt haft någon kontakt med dem. Jag blev medlem när jag köpte Eddie och sen har jag liksom bara blivit kvar där, med undantag för ett år då jag inte hade råd.
Men med en sjuk hund så börjar jag lära mig mer om SKK och få upp ögonen för vad de verkligen går för och det är inte mycket har det visat sig.
Fram träder en organisation som är otroligt flat och mesig, som har bristande engagemang och kör med falsk marknadsföring. Men de är fantastiskt duktiga på att slå sig själva för bröstet och påpeka hur duktiga de är på att jobba för hundars bästa. Men gör de verkligen det? Nej, inte tillräckligt.

I senaste numret av Hundsport som är SKK:s medlemstidning kan man läsa följande i ordförandes kolumn:
... våra anvisningar och våra program för hälsosamma hundar ger vi absolut inte efter på. Inga biologiska varelser är felfria men vi gör allt vad vi kan för att skapa friska och sunda individer.


Det är rena rama osanningen han far med SKK:s ordförande Nils Erik Åhmansson. I samma nummer av Hundsport kan man läsa om Addison, en av de sjukdomar som min Eddie lider av. Jättebra att de skriver om sjukdomen och informerar om den, men jag önskar att de gjorde så mycket mer än så.
Addison är en mycket allvarlig autoimmun sjukdom med väldigt hög ärftlighet. Den kallas ibland för "The Great Pretender" eftersom symtomen kan misstas för många andra sjukdomar. Den är överrepresenterad hos Storpudel, Portugisisk Vattenhund, Bearded Collie. Sjukdomen är fortfarande relativt ovanlig men trots det har jag hört om flera hundar som har den och även träffat hund med Addison så min känsla är att den blir allt vanligare. I vår agilitygrupp hade vi en mellanpudel som fick diagnosen under vår kurstermin. På den tiden visste jag inte mycket om Addison. Jag hade hört talas om den och visste på ett ungefär vad det var men trodde inte att den var så allvarlig. Nu vet jag bättre.


Hos SKK är man ju uppenbart mycket medveten om denna sjukdom. Men vad gör man då hos SKK för att få bukt med denna ärftliga allvarliga sjukdom för att i största möjliga mån förhindra att fler föds med dessa anlag och på så sätt förhindra att sjukdomen sprider sig? INGENTING!! Och det gäller även övriga ärftliga allvarliga sjukdomar som SLO, allergi, DCM, Cushings, Hypotyheros o.s.v. Listan kan göras lång.
SKK går ut med att genom att köpa en SKK-reggad hund så kan man kolla efter ärftliga sjukdomar hos SKK. Inte helt sant. Man kan kolla de sjukdomar som ingår i SKK:s hälsoprogram där bland annat HD ingår som inte ens enbart beror på arv, men man kan inte kolla ärftliga rasbundna sjukdomar rent allmänt, vilket faktiskt är vad SKK går ut med. Den korrekta beskrivningen borde vara att man kan kolla ärftliga sjukdomar enligt deras hälsoprogram. Men istället går det ut med att man kan kolla efter rasbundna ärftliga sjukdomar. Punkt. Detta medför att det är falsk marknadsföring de håller på med.
SKK är heller inte ett dugg intresserade av att registrera genetiska sjukdomar. Vi är många med sjuka hundar som har varit i kontakt med SKK angående detta men de slår ifrån sig och lägger allt ansvar på rasklubbarna. Så mycket för det engagemanget SKK!
Hur kan man som organisation och framför allt ordförande gå ut med att man gör allt vad man kan för att skapa friska och sunda individer när man är totalt ointresserad av att dokumentera och registrera ärftliga sjukdomar? Det är ju ren och skär lögn att gå ut med något sådant.
Ett annat exempel på SKK:s flathet är detta där SKK inte reagerade över huvudtaget:
http://linnylinslus.bloggplatsen.se/2013/11/26/10368560-efterforskning/

Nä, SKK som organisation ger jag inte mycket för längre. Dags att ni skärper till er nu SKK och börjar jobba som den organisation ni utger er för att vara.

Jag har förresten mailat SKK och frågat hur jag ska kunna registrera och visa på att min hunds linjer är sjuka. Inget svar.

-----------------------------

Uppdatering
Jag har nu fått svar från SKK, av två olika faktiskt. Den ena svarade att de tyvärr inte har möjlighet att registrera ärftliga sjukdomar. Nähä..?! Men vad klassas patella, ögon, hjärta, HD som då? Och återigen, varför går de då ut med att man kan kolla ärftliga sjukdomar hos SKK-reggade hundar?
Den andra skickade standardsvaret som de skickat till så många andra som ifrågasatt SKK:s avsaknad av engagemang och registrering av genetiska sjukdomar:

I morgon får det nog kanske bli en pling till veterinären i alla fall.
Eddie har droppat urin sen i eftermiddags. Han är fortfarande inte så extremt kissnödig men visst kissar han ganska mycket nu igen, men inte på värsta viset.
Så nu börjar jag noja mig om att han kanske blivit inkontinent, men varför skulle han ha blivit det? Visst kan dom bli det av kastrering och även av chipkastrering men han har inte haft några tendenser till det vid tidigare chipkastreringar.
Däremot har han droppat urin när kortisondosen varit hög, så jag tror och hoppas att det är orsaken nu också. I värsta fall finns det ju medicin mot inkontinens, men jag hoppas verkligen att det inte är det som är orsaken till läckaget.
Hoppas på att vi kan prova med en sänkning av kortisonet och att han ska funka på en lägre dos.
Bara att hålla tummarna!

Vet inte vad killarna har stoppat i sig men någonting är det i alla fall.
Inatt kl. 4 skulle nämligen Dio prompt ut och bråttom var det. Då visade det sig att han var dålig i magen. Kl. 6.30 var det dags igen för nästa urladdning.
Eddie däremot sov lugnt vidare.
Sen vid den vanliga morgonrundan vid 9-tiden visade det sig att också Eddie var dålig i magen så med tanke på det måste det vara något som dom har stoppat i sig, men jag har ingen aning om vad.
Igår gick vi bara koppelpromenader bortsett från när vi var på grusplanen och tränade rally. Efter träningen fick dom springa lösa en stund och vid sidan av planen finns högt gräs, så det är om dom hittade något där som dom stoppade i sig. Inte vad jag såg men det är ju inte alltid lätt att hinna med och se.
Men jag tror mer på att det är något här hemma som var dåligt, kanske korven dom fick igår, eller kålen. Något annat har dom inte ätit vad jag kan komma på, bortsett från torrfodret då men det är knappast det som är boven.
Så idag får det bli risdiet. Nu verkar det visserligen som att det värsta har lagt sig och att dom fått ur sig allt det "onda" men det är lika bra att sätta dom på risdiet ändå tills magarna blivit helt normala igen.
På sätt och vis är det "skönt" att även Dio är dålig för då vet jag att Eddies magåkomma inte har med addison att göra och allt som inte har med addison att göra är positivt. Sen är det självklart inte kul att dom är dåliga i magen men att det bara är något dom har stoppat i sig eller möjligen en vanlig magsjuka som smittat känns ändå som en lättnad. I övrigt är dom pigga och glada också så allmäntillståndet är inte påverkat.

Vi gick till skogsslingan idag på lunchen. Eddie är inte alltid så sugen att gå dit men idag ville han absolut dit. Det var med bestämda steg han styrde kosan ditåt och när vi kom dit släppte jag båda lösa. Dio rände runt som ett skållat ollon som vanligt men han var duktig och kom på inkallning. Eddie vek inte en tum från min sida. Antagligen mest p.g.a. att jag hade hans älskade pip i fickan. Innan vi gick hemåt igen fick dom göra ett varsitt uppletande. Dios pip la jag ganska långt upp i en backe bakom stock och sten för att göra det svårare för honom eftersom han är så duktig på det. Han snurrade runt ett tag och kom sen utan pip men jag stod bara tyst kvar och han stack iväg igen som en kanonkula för att göra ett nytt försök och då hittade han den. Skam den som ger sig!
För Eddie gjorde jag det lite enklare men ändå lite svårare än i skogen härom dagen. Även han snurrade runt lite, men han är inte den som ger upp i första taget så han sökte på och till slut hittade han den och var så stolt och glad när han kom tillbaks med den. Älskade lilla skrutt! Det är så härligt att se honom så harmonisk, men ändå pigg och glad, hur motiverad han är och hur han njuter av livet efter allt han fått vara med om.
Mina duktiga pojkar!
Nästa gång tänkte jag att jag ska försöka filma. Kan vara intressant att ha på film så man kan se och jämföra hur snabba dom är på att hitta leksaken och se om dom blir snabbare med tiden.

Här svänger det snabbt. Eddies kisseri har återgått till lite mer normal nivå igen. Det märktes redan igår kväll och idag har han inte heller varit särskilt kissnödig utan kissat mer normalt. Inga floder direkt. Ändå fick han extra kortison igår morse. Visserligen bara 5mg, men ändå...
Märkligt!
Men jag har mina misstankar om att det fortfarande är kortisonet som påverkar kisseriet.
Sent i lördagskväll blev han skrämd av fyrverkerier här utanför, precis när han hade gått ut med husse, men det gick tack och lov bra. Första smällen sa sambon att han inte hade reagerat så mycket men sen när det kom smäll två och tre var det bara att springa hem och vänta med kvällsrundan till senare. Eddie blev lite rädd och flåsig såklart, men det var ändå inte på värsta viset så jag bestämde mig för att avvakta med att ge extra kortison. Han blev aldrig så rädd att han skakade och han blev heller inte så där blockerad som han kan bli. Han brukar antingen krypa upp i mitt knä eller gå och lägga sig i datarummet och trycka men inget av det gjorde han. Han viftade på svansen, var rätt glad och verkade ta det ganska bra ändå, även fast han såklart tyckte det var jobbigt, men det gick över rätt snabbt. Höll koll på honom så att han inte skulle bli dålig men han var precis som vanligt bara en liten stund efteråt.

Tidigt igår morse kräktes han, men det kom bara vätska. Förmodligen försökte han få upp den stora grisöronbiten som han envisades med att svälja några timmar tidigare. Eller så var det några av alla de pinnar han satte i sig i skogen som han försökte få upp. Jag är i alla fall rätt säker på att det inte hade med addison att göra, men jag gav honom extra kortison uti fall att.
Då borde han ju egentligen ha varit lika kissnödig, om inte mer, som han var under lördagen, men icke. Så jag misstänker att det ligger till så att hans kropp inte behöver så mycket kortison längre i normala fall men på grund av att han blev rädd i lördags och kräktes igår så behövde kroppen kortisonet just då för att handskas med stressen och därför blev kisseriet mindre. KAN vara så men det är inte säkert att det är så. Det kanske inte alls funkar så men det är den enda förklaring jag kommer på just nu.
Har i alla fall bestämt mig för att avvakta lite innan jag ringer veterinär. Ska se hur det blir med kisseriet nu i veckan. Ökar det igen nu närmsta dagarna så kanske min teori stämmer och då bör han ju klara sig på en mindre dos. Får i så fall bolla mina idéer med veterinären och se vad hon säger.