Efter ett halvårs uppehåll är det väl på tiden att återuppliva den här bloggen igen. Inte för att det kommer att hända så mycket nu under hösten och vintern men jag ska i alla fall försöka att hålla liv i den.

Jag ska försöka mig på en inte alltför lång sammanfattning om vad som hänt senaste halvåret.

I våras avgick jag som redaktör för rasklubbstidningen med omedelbar verkan. Efter mitt senaste nummer blev det en lynchmobb mot mig på facebook där majoriteten av medlemmarna spydde galla över mig på grund av vad jag hade skrivit om vita portisar. Väldigt känsligt ämne det och lika tabu att prata om som sjuka hundar. Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon med tanke på den hätska stämning som blev och det hat som strömmade från medlemmarna. Flera blockerade mig också för att jag inte skulle kunna läsa deras kommentarer. Man bara häpnar över hur vuxna människor kan bete sig på det viset, som ett gäng omogna fjortisar som ger sig på en ensam person.
Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden när alla gav sig på mig och dessutom var jag fortfarande väldigt känslig och ledsen efter min morbrors bortgång. Jag hade fått lägga numret på is efter hans bortgång och när jag väl började jobba med det fick jag stressa ihop det vilket bidrog till att jag publicerade en artikel jag egentligen inte ville ha med för jag misstänkte vilket liv det skulle bli. Men jag var kraftigt försenad med tidningen och hade inget annat material så det fick bära eller brista med den artikeln. Och brast det gjorde det med besked.
När helvetet bröt lös meddelade jag ordförande att jag ville avsäga mig mitt uppdrag som redaktör. All glädje som varit med att göra tidningen försvann i ett nafs. Jag hade inte någon som helst lust att sitta åtskilliga timmar med tidningen, att försaka min fritid och kvalitetstid med hundarna, min egen träning och annat för att göra en tidning till ett gäng otacksamma medlemmar som inte kan göra annat än att gnälla och spy galla över en så fort man skriver något som inte faller dem i smaken.
Det kändes väldigt vemodigt att sluta som redaktör. Det har varit väldigt roligt och inspirerande men mest av allt kändes det ändå skönt. Jag hade senaste tiden funderat på att sluta p.g.a det enorma jobb som det innebär att vara redaktör. Jag hade börjat känna mig rejält sliten och stressad och tidningen började så smått att kännas som en börda så det som hände var egentligen bara spiken i kistan som gjorde mitt beslut otroligt mycket lättare att fatta.
Jag har också beslutat mig för att inte förlänga mitt medlemskap i klubben. Jag orkar inte med människorna där längre efter det som hänt och jag har egentligen inget utbyte av att vara med. Känner mig helt enkelt inte välkommen. Jag har tagit bort de flesta av portisfolket från min vänlista på facebook. Inte för att jag kände något agg mot dem eller hade något emot dem personligen. De flesta av portisfolket på min vänlista höll sig lugna och hakade inte på drevet men de påminde för mycket om klubben och mobbarna. Jag behövde distans till dem. Dessutom ville jag ha tillbaka min privata sfär på facebook något som jag hade saknat. Jag hade innan jag blev redaktör en policy att bara vara vän med riktiga vänner och släkt på facebook men när jag blev redaktör fick jag vänförfrågningar från flera medlemmar och jag kunde inte med att avvisa dem så det slutade med att jag hade halva klubben som vänner på facebook... kändes det som i alla fall.
Jag ville inte ha det så längre. Jag ville bli mer privat så när det blev officiellt att jag avgick som redaktör rensade jag min vänlista. Några portismänniskor har jag fortfarande kvar, men jag kommer förmodligen att plocka bort några fler som jag inte har någon direkt kontakt med. Några ångrar jag att jag plockade bort men så får det vara. Det är skönt att inte längre vara en "officiell" person, att slippa bli granskad för allt jag gör och inte gör. Trots vemodet känns det ändå som att jag tog rätt beslut. Det känns som en lättnad att slippa känna pressen över att leverera ännu ett nummer. Det är bara tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade mycket hellre slutat med flaggan i topp.
Men nu är det som det är och livet går vidare.

Relationen mellan Eddie och Dio har tyvärr inte förbättrats. Måste fortfarande ha dem åtskilda. I somras när jag var hemma och mina föräldrar var på semester och jag var helt själv med hundarna så var Eddie mycket lugnare, så pass att jag till och med kunde ha dem tillsammans. Men så fort vi är flera eller det är andra hundar med så flyger Eddie på Dio. Så tillbaks i södern och vardagen är det kompostgaller igen som gäller.

Eddies hälsa har under sommaren varit förhållandevis bra. Vi kollade hans värden i juni. Första veterinärbesöket på ett halvår! Det är rekord på väldigt länge. Som vanligt när vi inte setts på ett tag har vi mycket att prata om jag och veterinär Jonna. Det är så skönt att få ventilera lite med henne. Vi har en fantastiskt bra relation med henne och det är jag så glad för.
Kaliumet låg över gränsen den här gången, förmodligen på grund av att han gått upp i vikt och är lite överviktig. Så tyvärr fick vi höja hans Florinef så nu äter han 12 st per dag. Helt galet många. Men målet nu är att få ner honom 2-3 kg och därefter sänka dosen igen.
Som vanligt kollade Jonna även igenom hans klor och de såg jättefina ut. Hans öron som han haft problem med ett tag, framför allt det vänstra blev också kollat. Han var röd ända ner i hörselgången så det blev droppar till örat.
Hans allergi verkar ha gjort lite comeback i sommar. Han har haft rinniga ögon, har slickat sig mer än vanligt och haft kladdiga öron. Det kan vara så att han är gräsallergiker. Jag tycker det var lika förra sommaren också att han blev lite sämre då, men det är ändå hanterbart. Han kliar sig i alla fall inte sönder och samman.
När vi sa hejdå till Jonna sa jag att vi ses igen i december. Hon skämtade och sa att hon inte ville se oss innan dess.
HA! Trodde vi ja att det skulle dröja till december. Det tog mindre än en månad innan vi var tillbaks hos Jonna igen.

En måndag när jag kom hem från jobbet kom jag hem till en svinstia och en väldigt medtagen Eddie. Han hade bajsat diarre över hela köket och hallen. Han hade kräkts på flera ställen och kissat på sig. Han var loj och väldigt låg. Han viftade inte på svansen och gick undan i ett hörn och la sig och såg lite skakig ut. Jag blev livrädd. Det var tydligt att han var på väg att börja krisa. Jag petade i honom en hel kortison och hoppades på att den inte skulle komma upp igen. Det gjorde den inte. Avvaktade lite för att se om han skulle bli piggare, annars var det bara att kasta sig i bilen och åka in med honom.
Han tycktes bli lite piggare efter en stund, började vifta på svansen och verkade lite mer alert. Magen var fortfarande i uppror och jag fick springa ut med honom titt som tätt. Petade i honom mer kortison och han blev allt piggare under kvällen så vi slapp åka in och ge dropp. Phu! Det var nära ögat en addisonkris. Han skrämde verkligen slag på mig. Men det gick som tur var bra, förmodligen för att jag var snabb med att agera och ge honom stora doser kortison så han fick en riktig boost.
På lördagen började Eddie slicka på sin ena framtass och morrade när vi ville titta. Misstänkte genast klobrott men jag såg inget när jag tittade efter och kände inget heller, men på söndagen både såg och kände jag att det inte var någon tvekan om klobrott.
Jaha, skov nu igen?
Ringde Vettris på måndag morgon och fick en tid samma dag trots Jonnas fullspäckade schema, men för Eddie finns det alltid tid som hon själv sa när vi var där för provtagning. Det har sina fördelar att vara stammis ;)
Klon plockades bort, övriga klor fick sig en ny genomgång. Alla såg fortsatt fina ut och tack och lov så blev det inga fler klobrott. Jonnas teori var att det var ett skov som hade triggats igång av hans magsjuka eftersom immunförsvaret går ner när man är sjuk. Så antingen var det ett skov eller så hade han sprungit in i något. Vi vet inte säkert. Jag är glad att inga fler klor påverkades den här gången speciellt med tanke på att jag åkte utomlands 3 dagar senare så husse fick dra hela lasset själv med att vårda klon. Men det hade gått bra det också. Nu hoppas jag att han håller sig frisk till nästa provtagning *peppar peppar*

Mitt mål var att starta i fortsättningsklass i rallylydnad i år men så blev det inte. Vi har tränat för lite och Dio är inte mogen. Vi har deltagit i några få nybörjartävlingar under våren och försommaren men det har gått åt helvete varje gång. Han har varit totalt ofokuserad och ointresserad så vi har fått usla resultat. Det gör mig frustrerad och har fått mig att tappa sugen. Det får bli en paus nu under vintern och så tar vi nya tag till våren och hoppas att det går bättre då.
Vi gick också tävlingskurs i agility i våras där han gjort stora framsteg men det är inte aktuellt att tävla än. Han kan inte alla hinder än och min handling måste bli bättre innan vi gör vår tävlingsdebut. Däremot så var vi med i en inofficiell nybörjartävling och första loppet gick skitbra. Han var totalt fokuserad och snabbt som attan gick det men tyvärr missade han två hinder så det blev disk. Men jag var supernöjd ändå.
Andra rundan däremot gick åt skogen. Men det var i alla fall kul att prova på att tävla i agility.

Nu i höst ska jag försöka lägga manken till och lägga lite spår till hundarna. Det har blivit alldeles för lite av den varan men nu ska jag försöka få tummen ur. Nu har jag ju mer tid också när jag inte har någon tidning att sitta med längre. Nu är det bara min egen lathet som hindrar men det får jag göra något åt. Skulle gärna vilja göra anlagsprov med Dio men då måste vi träna först.
På´t bara!

Dygnets 24 timmar har den senaste tiden inte varit tillräckliga för att klämma in alla måsten och saker jag velat göra. Därför har jag fått bortprioritera bloggen då jag har jobbat och sen jobbat lite till på min lediga tid då jag varit överhopad av redaktörsarbete. Det var så illa att jag t.om fick jobba med det på luncherna för att inte bli alltför försenad med tidningen. Nu blev den kraftigt försenad i alla fall p.g.a. att medlemsadresserna inte kom till tryckeriet i tid. Alltid är det något!
Och förra veckan när tidningen äntligen var skickad till tryck och jag kunde slappna av och göra vad jag ville, ja då jobbade jag kväll så det blev ändå ingen fritid att prata om.
Men nu så ska jag väl kunna göra vad jag vill ett tag, typ ett par veckor, innan det är dags att börja med nästa nummer. Ingen rast, ingen ro!
Jag tänkte i alla fall att jag nu skulle försöka hinna blogga ikapp lite de närmsta dagarna eller veckan.

September skulle bli den första veterinärfria månaden på länge hade jag tänkt. Och trott. Efter vi hade varit hos veterinären i augusti så kändes det att nu, nu så kommer det inte bli några fler veterinärbesök på ett tag. Inte förrän det är dags för kastrering av Eddie senare i höst.
Hans klor såg bra ut och det pågående skovet var väldigt lindrigt och kortvarigt. Det kändes helt enkelt bra. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det funkar inte så med Eddie. Jag har haft exakt samma känsla och tankar förut, att nu dröjer det nog länge till nästa veterinärbesök för Eddie verkar så välmående, och då har det alltid hänt något.
Och som om den här gången skulle vara ett undantag.

I söndags, den 28 september, med bara 3 dagar kvar på månaden så var olyckan framme. Vi var ute med hundarna och jag släppte Dio som genast började hoppa runt och skälla på Eddie som var kopplad. Eddie blev förbannad som han alltid blir och jag försökte i vanlig ordning stoppa Dio från att retas med Eddie. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt då jag stod med ryggen till men av det lilla jag såg så såg det ut som att Eddie snubblade/halkade i gräset, men enligt sambon så blev han trampad på eller påsprungen också av Dio. Förmodligen var det en kombination av att Dio råkade trampa på honom eller springa in i honom samtidigt som Eddie halkade till. Han skrek i alla fall till och stod och gnällde med ena frambenet lyft från marken. Jag blev livrädd först och tänkte att nu har han brutit benet men vi klämde och kände och det var helt. Han reagerade inte heller när vi kände på det. Efter en liten stund stod han på det igen och vi började sakta gå hemåt. Han gick normalt men benet darrade lite lätt och ibland hoppade han till. Då började vi misstänka att det kanske kunde vara en klo som gott sönder så det blev inspektion när vi kom hem och visst var det så. Klobrott på sporren. Jahapp, då var det dags igen då.

Ringde bästa veterinären igår när jag kom till jobbet och berättade att nu var det dags igen. Hade förvarnat chefen innan jag ringde om att jag ev. måste gå tidigare den dagen eller komma senare någon dag senare i veckan. Hade räknat med att få en tid igår eftermiddag eller en morgontid idag eller lite senare i veckan.
Det jag inte hade räknat med var att få en tid på en gång. Så det var bara att rusa hem från jobbet, hämta Eddie och dra iväg till Borås.

Klon var som jag misstänkte trasig. Det sipprade ut blod från den så det var ingen tvekan om att den måste bort. Jag gick en stund i affären medan jag väntade på att Eddie skulle bli av med klon och sedan fick jag hämta en full Eddie med pippigult bandage. Inte behövde jag betala något heller förrän nästa gång jag ska dit eller har vägarna förbi. Det har sina fördelar att vara stammis :)
Nu är det bara och hoppas på snabb läkning men jag gruvar som tusan för första bandagebytet. Huvaligen!
Men positivt att det är sporren, det brukar läka snabbt, och att det inte var ett spontant brott utan ett brott p.g.a "yttre våld". Då är det inte SLO den här gången som är boven, i alla fall inte direkt men kanske indirekt eftersom hans klor inte är lika tåliga längre. Men det hade lika kunnat hända ändå även om han hade haft friska klor.

Nu hoppas jag verkligen att detta var sista oplanerade veterinärbesöket på länge. Nu får han allt hålla sig frisk och hel så att nästa veterinärbesök inte blir förrän han ska kastreras *peppar peppar*

Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.

Igår fick det bli ett besök hos veterinären för Eddie. Jag trodde inte att jag skulle lyckas få en tid samma dag jag ringde men det fick jag.
Det känns alltid lite läskigt att gå till en ny klinik som man inte har några erfarenheter av men jag har koll sedan innan på vem veterinären är. Har träffat honom förut så helt obekant skulle det ju inte bli, men jag var inte så säker på att Eddie skulle vara snäll i en ny miljö med ny veterinär.
Men han var som vanligt from som ett lamm.
Jag var också nervös över hur han skulle klara en dos lugnande och borttagning av klo nu när han har addison. Men jag hade gett honom extra kortison innan och gav honom även efter så allt gick bra.
Han fick lugnande så att han somnade och jag och Dio fick vara med hela tiden medan klon togs bort. Det är så härligt att vara här uppe i norr. Allt är liksom så spontant och inte så strikt som söderöver. Där nere får man inte vara med vid diverse åtgärder.

Under hans skadade klo hade en ny klo börjat växa. Dom beter sig bra märkligt hans klor! Men vi hade inte kunnat vänta på att den gamla klon skulle lossna för klofästet var blodigt och inflammerat så det var bra att vi fick bort den där klon.
Nu är han bandagerad och går på penicillin. Han verkar inte ha så jätteont heller. Haltar eller hoppar gör han ju, men han har inte gnällt något och inte slickat på bandaget heller. Nu ska jag låta det sitta på ett par dagar och sen ska jag ta bort det och då hoppas jag att pulpan är torr så att det räcker med att sätta på honom en strumpa, annars får jag väl lägga nytt bandage. Usch så gruvsamt! Han kommer inte tycka om att jag är där och grejer. Men vi har ju varit med om det förr så vi lär nog fixa det den här gången också.
Hoppas nu att det läker som det ska. Och jag vill inte veta av fler klobrott!

I väntan på att Eddie skulle vakna

Idag läste jag också en tråkig nyhet på facebook. Jag har en vän där, alltså en facebookvän, som jag fick kontakt med i våras då hennes portis hade fått SLO. Dom har kämpat med klobrott och borttagna klor i flera månader och nu hade han börjat få nya klobrott igen så idag fick han somna in på sin 3-årsdag.
Så oerhört sorgligt och så fruktansvärt orättvist. Orättvist att ytterligare en ung hund drabbats av denna djävulska sjukdom och fått sätta livet till. Orättvist att den drabbade honom så hårt. SLO är i de flesta fall inte dödlig, men det finns SLO som indirekt dödar. Tyvärr var han en av dom som råkade ut för en aggressiv form av SLO.
Jag lider så med familjen och beklagar deras tunga förlust. Fruktansvärt!
Och jag önskar av hela mitt hjärta att SKK och rasklubbar kunde börja ta denna (och andra sjukdomar) på allvar och börja med registrering av sjuka hundar och med öppna register. Jag tänker fortsätta kämpa för det för jag vill ha en frisk ras, inte en som det går utför med vilket det kommer att göra om man inte gör allt man kan för att stoppa spridningen av ärftliga sjukdomar.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Oftast tänker man inte på att Eddie har SLO. Han har en sådan lindrig variant som så sällan gör sig påmind att man ibland till och med funderar på om han verkligen har SLO.
Han har inte haft ett enda skov sedan han blev sjuk för 3,5 år sedan och jag har tänkt att han kommer nog ha turen och tillhöra dom som aldrig kommer få några skov.
Men så här om dagen hittade jag denna på golvet:
En tappad klokapsel. Vänster sporre. Han hade slagits med Dio en stund innan (det har blivit värre mellan dom igen tyvärr) så jag vet inte om han fastnade på något sätt då så klon rök eller om den lossnat ändå bara så där. Jag tror på det senare. Det känns mest troligt. Jag hade hoppats på att han skulle ha en ny klo under men så var det icke. Pulpan var blottad men den blödde inte så jag tänkte att det inte var så farligt ändå och lät det vara. Men så började den blöda så ja... nu har vi det så här:
Bandage och strumpa på.
Ja, vad säger man? Hej SLO. Long time no see.
Jag är inte helt säker på att det är ett skov på gång. Övriga klor verkar okej, men lika bra att förbereda sig på att fler klor kan komma att lossna eller gå sönder. Nu mer än någonsin önskar jag att vår veterinär vore tillbaks från sin mammaledighet, men misstänker att vi får vänta till efter årsskiftet.
Till dess är det bara och hoppas på en snabb läkning utan bakteriehärdar och att det snart växer ut en ny klo. Och att inga fler lossnar.

Som jag tjatat om tidigare (och jag kommer nog fortsätta att tjata om det) kan man i dagsläget inte registrera sjuka hundar och ärftliga sjukdomar hos SKK. Hos många rasklubbar så är det inte heller möjligt att göra detta, i alla fall inte i öppna register.
Men då finns det ett sätt på vilket man kan visa att något är fel med sin sjuka hunds linjer och det är genom att avelsspärra.
Avelsspärren dyker då upp på Avelsdata för vem som helst att se.
För att göra detta gör följande:

1. Ladda ner denna blankett hos SKK
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Blanketter/Ansokan-om-sparr-for-avel-R35.pdf

Har knappt sovit en blund i natt. Eddies mage har varit kass hela natten så jag fick springa ut och in som en skottspole. Precis när jag hade slumrat till var det dags igen, Jag misstänker att det kanske kan vara färskfodret som ställt till det då det senare visade sig att även Dio var kass i magen.

Hur som helst så skrev jag om detta på facebook. Tyvärr blir det lite för ofta negativa statusar på min fejjan eftersom Eddie har de problem han har och man vill på något sätt spy ur sig detta och kanske få lite råd från andra som har samma erfarenhet. Men jag skriver även om de ljusa stunderna då han springer omkring och viftar på svansen hela morgonen, då han glatt hoppar upp i sängen och pussas, då vi tränar och han är så taggad att man knappt sett på maken, då han klurar ut saker, då han tar egna initiativ som att springa in i badrummet och slå på kranen när han är törstig, om blodprovssvar som ser bra ut, om mediciner som justeras till det bättre, om hans glädjeryck han får så gott som dagligen o.s.v. o.s.v.
Men idag var en sån dag då jag var otroligt trött (inte så konstigt kanske!), less och väldigt arg på denna vidriga sjukdom och på att vi alltid har sådan otur med allt.
Inte långt efter att jag postat min statusuppdatering fick jag ett PM med en fråga "i all välmening" om jag inte tänkt tanken att låta Eddie somna in. Personen ifråga hade gjort det om det var hennes hund.
För det första tycker jag det är otroligt fräckt att ställa en sådan fråga. Det angår ingen om Eddie ska få lämna in i förtid eller inte. Ingen! Det är något mellan mig och veterinären. Det är enbart vi som ser hur han mår och vet om Eddie har ett drägligt liv eller inte. Någon som aldrig träffar honom är inte rätt person att bedöma om han har livskvalitet eller inte.
Men visst har jag tänkt tanken, många gånger, och jag slåss med den dagligen hur långt man ska låta det gå, var gränsen går, om det är värt allt lidande, kämpande, pengar.

Vilken underbar påskhelg vi har haft där hemma! Kanonväder med strålande sol varje dag. Jag hade tänkt mig långpromenader runt sjön i solskenet men istället blev det mys på isen hela påskhelgen. Vi tillbringade 3-4 timmar på isen varje dag fredag-måndag och det var helt underbart! Både för 2-bentingar och 4-bentingar.
Jag är egentligen rädd för isar och har mycket stor respekt för dom vilket är lite underligt egentligen eftersom jag under hela min uppväxt har tillbringat mycket tid på isen. Alltid när vi var hos mormor och morfar i Jämtland på vintrarna tog vi sparken ut på isen och runt udden där vi satte oss och solade, hade picknick och pimplade.
Men sedan mormor och morfar gick bort har jag undvikit isar av någon anledning. Jag har aldrig varit med om någon incident men ändå har jag varit för feg för att ge mig ut på isen.
Men nu var det dags! Jag trodde det skulle vara delvis öppet vatten eftersom vi skulle ut på älven men hela den älvensträckan var täckt av tjock is så det var ju hur lugnt som helst.
Hundarna kunde springa lösa för det mesta och vi hade ett gammalt täcke med oss som dom kunde vila på.

Första dagen var det ett överförfriskat gäng där och anglade. En av tjejerna kom fram och ville hälsa på hundarna. Jag kände genast igen henne. Vi umgicks en period när vi var i 12-13 årsåldern då vi var ute sent på kvällarna, gick på disco och tjuvrökte. Jag har knappt sett henne sedan dess och undrat hur det gått för henne eftersom hon kommer från ett missbrukarhem, så det var kul att få återse henne. Hon sa åt mig att släppa hundarna för det gjorde inget om dom sprang bort till hennes gäng så jag släppte dom och dom rusade runt och levde loppan. Stal bland annat kött från anglargänget men jag tror inte att det gjorde dom så mycket.
Till lunch grillade vi korv över öppen eld. Supermysigt!
Vi hade så mysigt och skönt där på isen att vi inte kunde låta bli att åka dit resterande dagar av helgen. Perfekt för hundarna också som blev trötta och nöjda efter några timmar på isen, men sista dagen hade Eddie ont i klorna så han ville inte springa så mycket då, förutom när vi skulle åka hem då han stack iväg längre upp längs älven där han stannade och skällde på ett hus.
Att vi ropade och visslade brydde han sig inte om. Han befann sig hundratals meter bort så han såg ut som en liten prick men verkade inte ett dugg orolig att vi skulle försvinna. Jag däremot fick lite panik när han stannade vid huset eftersom vägen går förbi precis vid det huset men som tur var sprang han aldrig ut på den. Tur också att just den älvensträckan hade tjock is. Hemska tanke om det hade funnits svag is där någonstans. Usch! Sabla hund att sticka iväg så där. Han är verkligen egen min kära Eddie och funkar inte riktigt som andra hundar. Dio sprang med en liten bit men stannade halvvägs och visste inte riktigt vem han skulle springa till men det slutade med att han sprang till mig.
Sticker Dio iväg funkar det så gott som alltid med att springa iväg åt andra hållet för att han ska komma efter men på Eddie funkar inte sånt. Han bryr sig inte.
Tack och lov kom han tillbaks sen ändå när vi gick mot bilen. Tror han tyckte det var skönt sen att komma hem och vila tassarna. Vi har knappt märkt av hans SLO senaste året så man glömmer liksom bort hans sjukdom, eller snarare förtränger den och slappnar av lite väl mycket. Man låter honom rusa omkring som han vill och tror att det ska vara lugnt men efter dom här dagarna på isen blev jag påmind igen om att han lever med denna sjukdom varje dag, varje timme, varje minut även om han nu för tiden oftast inte har några besvär. Men att springa i sådan snö flera dagar i sträck är uppenbarligen ingen hit för SLO-klor. Dom höll men han blev öm. Dock tror jag inte han deppar för det. Han tycker nog det var värt det för han hade så kul.

Londons och hennes matte var också hemma och matten hade tänkt att vi skulle sova över där någon natt men då började London löpa så det gick inte. Det fick bli en promenad inne i stan istället. Det gick faktiskt riktigt bra. Eddie är ju lite avtrubbad på grund av chippet. Dio var och nosade i baken på henne men avbröt när jag sa ifrån. Hoppas det fortsätter så! Det räcker med EN "snuskgubbe" i den här flocken.

Här kommer ett gäng bilder. Det är så kul att fota grabbarna så det blev många bilder som vanligt.

Killarna håller koll på korven

Nu har det snart gått 2 år sedan Eddie insjuknade och det har stundtals varit ett helvete.
Första tiden är fruktansvärd på alla möjliga sätt. När ens hund blir diagnostiserad med SLO är det bäst att försöka stålsätta sig och förbereda sig för några jobbiga månader som man har framför sig.

Eddie har under hela processen varit otroligt tapper. En riktig kämpe!
Hos veterinären har han aldrig sagt ett knyst, aldrig morrat, aldrig försökt bita. Både vår veterinär och djursjukvårdaren som alltid är med blev förvånade då jag sa att Eddie blir riktigt förbannad på mig ibland när klorna ska kollas.
Hans veterinär får göra i princip vad hon vill med honom vilket är anmärkningsvärt efter allt hon har utsatt honom för.
Han tycker inte om när hon kollar klorna men han genomlider det, oftast utan våldsamma protester.
Han gillar verkligen sin "doktor". Eddie är väldigt reserverad av sig och vi har varit hos veterinärer som han skyggat undan för men när han får se sin veterinär springer han fram och pussas, såvida han inte är upptagen av att tvätta golvet efter alla tiklukter förstås :)

Första året var verkligen en berg- och dalbana. Upp som en sol och ner som en pannkaka, men efter förra hösten då läget stabiliserades har Eddie mått bra för det mesta.
Han har inte haft några återfall, utom ett i julas då han fick ett klobrott på sporren men det berodde på en olyckshändelse och var inte orsakat av hans SLO.
Hans klofästen har också hållt sig friska. Han har inte behövt äta kortison på flera månader. Tassbaden slutade vi med redan efter ett par veckor. Han äter fortfarande kosttillskottet Megaderm, men från att ha ätit det varje dag ger vi det sen en tid tillbaks bara varannan dag och än så länge har det inte gett någon negativ biverkan.

Hans klor ser för närvarande väldigt fina ut men dom kommer aldrig att bli som dom var innan han blev sjuk.
Jag behöver aldrig klippa dom eftersom dom är av så dålig kvalitet att dom slits ner och vissa klor är väldigt korta men han verkar inte ha ont av det i vardagen.

Det har tagit lång tid men nu är Eddie mer som han var innan han blev sjuk. Det tog ungefär ett år innan han började bli mer sig själv som han var innan, då han kunde springa omkring som en dåre och sprang så fort att bakbenen knappt hängde med.
Den galna snabba Eddie finns inte längre men delvis kanske det beror på att han blivit äldre och lugnare också.
Efter sjukdomen tog han det av förklarliga skäl väldigt lugnt. Visst sprang han när han var lös men det var inte med samma fart och explosivitet som innan han blev sjuk. Han lunkade mest omkring och det märktes på honom att han var rädd för att få ont vilket han också fick emellanåt.
Nu får han återigen sina ryck ibland men han nöjer sig oftast med att springa en kort stund, försöker undvika tvära stopp och tar ut svängarna mer för att inte påfresta på klorna för mycket. Fortfarande föredrar han att skutta omkring och lunka omkring i sin egen takt istället för att raca fram och tillbaks som han gjorde förut.
Ibland kan han fortfarande få ont vid mycket spring eller om han slår i tassen i asfaltskanter och liknande, så vi vill inte att han ska springa omkring för mycket. En begränsning som han kommer att få dras med hela livet, men han verkar nöjd med att vara lite mer av en soffpotatis också och bara känna lugnet. Han är väldigt duktig på att själv känna av var gränsen går, men ibland när han blir lite för ivrig får man hålla lite koll på honom.

Den där dagen för snart 2 år sen trodde jag aldrig att Eddie skulle komma tillbaks och kunna återgå till ett normalt liv. Tack och lov trodde jag fel.
SLO är oftast inte en dödsdom. Många hundar går det bra för och mitt i allt det mörka finns det solskenshistorier.
Eddie är en av dom, även om vi inte vet hur framtiden kommer att te sig. Men inte ett enda återfall på nästan 2 år är en bra början :)

Jotack, jag mår ganska bra nu. Njuter av livet, säger Eddie :)

Till nästa återbesök hos en specialist har jag sett till att få smalbenet avsparkat av en häst.

Det är i mitten på januari 2011.
Eddie har under någon veckas tid slickat mycket på sin högra framtass. I början tänkte jag inte så mycket på det eftersom det har hänt förut att han slickat en del under vinterhalvåret när vägsaltet irriterat mellan trampdynorna.
Men när det gått någon vecka och han bara slickar mer och mer trots att jag försökt göra rent och smörja och han dessutom blir förbannad och morrar och hugger när jag vill kolla tassen eller torka den efter promenader och dusch så förstår jag att det är något som är riktigt fel. Han har aldrig någonsin morrat åt mig förut när jag kollat igenom hans kroppsdelar. Inte ens när han hade växtvärk som liten och hade ont så han skrek morrade han åt mig. Jag inspekterar tassen men ser inget konstigt. Beslutar mig ändå för att boka tid då han uppenbarligen har väldigt ont av något.

Hos veterinären visar det sig att han fått ett brott på en klokapsel. Inte undra på han hade ont! Får dåligt samvete att jag inte åkte in med en gång, men är samtidigt glad att jag inte väntade längre.
Jag får lämna Eddie hos veterinären ett par timmar och under tiden jag väntar tar jag en shoppingrunda. Då ringer telefonen och det är en som vill boka in en anställningsintervju med mig. Hon frågar om hon stör men jag säger att det är ingen fara, att jag bara går och väntar på hunden som är hos veterinären.
- Ojdå, inget allvarligt hoppas jag?! säger hon
- Nejdå, det är bara en klo som gått av, säger jag leende totalt omedveten om det helvete som väntar.
Jag tänker ibland på det telefonsamtalet och hur lyckligt ovetandes jag var om hur sjuk Eddie i själva verket var.
Hos veten tas klokapseln bort så pulpan blir blottad och han får bandage som ska bytas varje dag. Det blir en helvetesvecka. Han har så ont vid bandagebytet att han skriker som en stucken gris.
Mitt hjärta blöder!
Tänker att jag inte ska låta honom springa på den vassa skaren mer eftersom den uppenbarligen kan orsaka klobrott och det räcker gott och väl med ett.
Trodde jag ja!

En vecka senare är det dags för återbesök och jag har då upptäckt ett nytt klobrott på vänster framtass.
Vad sjutton är det frågan om?
Ber veten kolla den tassen också. När hon slutligen får syn på brottet efter en del letande i all päls beslutar hon sig för att behålla Eddie över dagen.
Jag får åka de 4 milen hem så länge och på eftermiddagen får jag samtal från veterinären som har allt annat än goda nyheter.

Eddie är sjuk. Väldigt sjuk. Jag börjar kallsvettas, hjärtat bultar, jag får en klump i halsen och jag kämpar mot gråten.
Vaddå sjuk? Han har ju bara ett par klobrott. Visst är det lite underligt att han fått två samtidigt på två olika tassar men han har ju sprungit så mycket i snön och nu när det är skare är det väl lätt hänt att klorna fastnar och går sönder... eller?
Veterinären babblar på och jag minns inte ens hälften av vad hon sagt sen när jag lägger på.
Jag snappade upp: alla klor påverkade, två ytterligare klor dragna, schampo, tassbad, bandage, mediciner, honung, biopsi, specialist, pratar mer sen...
Samtidigt som en enda tanke far genom huvudet: avlivning.

Så fort jag lagt på ringer jag sambon och stortjuter att Eddie är jättesjuk!
-Vaddå jättesjuk? frågar han och mellan snyftningarna försöker jag förklara så gott jag kan av det jag minns av telefonsamtalet. Ber honom att följa med mig sen när Eddie ska hämtas.

Känner mig lite lugnare när jag kommer till veterinären och ser hennes lugn och leendet hos djursjukvårdarna, men jag är samtidigt nervös över vad hon ska säga. Fortfarande snurrar avlivning i mitt huvud.
Jag får allt förklarat för mig igen när Eddie kommer hoppandes på tre ben och pudeltassar. Dom har rakat alla tassar på honom för att man lättare ska kunna se hur klorna beter sig. Brottet på vänster tass visade sig inte vara så allvarligt så den klon fick vara kvar och förhoppningsvis läka av sig själv. Däremot var ytterligare två klor på högertass så pass trasiga att dom måste tas bort så det blir fortsatt bandagebyte på den tassen i ytterligare någon vecka. Gruvsamt!
Veterinären nämner inget om dyster framtid eller avlivning och jag andas ut för stunden.
Får ett helt kit av bandage, schampo, medicin och recept med mig hem.

Hemma googlar jag allt jag kommer över om klolossning, klobrott, klosjukdom. Jag vet sedan innan att det finns någon typ av klosjukdom men vet inte riktigt hur den yttrar sig eller vad den innebär. Men det ska jag snart bli varse.
Det är inte mycket fakta jag hittar men jag hittar historier och erfarenheter. Dystra.
Jag läser: inte återställd, avlivning, återhämtade sig aldrig, avlivning, återkommande klobrott, avlivning... avlivning... AVLIVNING!
Den enda slutsats jag kan dra är SLO=dödsdom.

Jag blir förtvivlad och undrar var det här ska sluta. Hur ser framtiden ut för min stackars hund?

Eddie efter första veterinärbesöket då första klon drogs.

Eddie är sedan januari 2011 sjuk i SLO. En sjukdom som det inte är helt lätt att hitta utförlig information om. Därför tänkte jag försöka förklara lite vad SLO är och förhoppningsvis hjälper det någon som är i samma sits som jag var för snart 2 år sen. I senare inlägg kommer jag att berätta hur allt började för oss och hur det har gått sen dess och hur Eddie mår idag.

Vad är SLO?
SLO, i dagligt tal kallat klolossning, är en kronisk autoimmun sjukdom som innebär att klorna lossnar. Kroppens eget immunförsvar angriper helt enkelt klorna och stöter bort dom.
SLO är fortfarande en relativt ovanlig sjukdom och få hundägare har hört talas om den, men bara under de snart 2 år som gått sedan Eddie insjuknade har jag hört om fler och fler hundar som drabbats av detta eller känner någon som har eller har haft en hund med SLO. Om det beror på att jag själv har en hund med SLO och därför uppmärksammar andra som är i samma sits eller för att fallen ökar vet jag dock inte.
Man vet fortfarande ganska lite om SLO, vad som utlöser det och vad som är den bästa behandlingen. Men forskning pågår och man har nu funnit starka antydningar till att SLO är en ärftlig sjukdom så man ska naturligtvis inte avla på en hund med SLO. Tyvärr är det inte helt lätt att undvika detta då SLO kan blossa upp efter flera år och man har då redan hunnit använda hunden i avel.
Vissa raser är mer utsatta än andra. Bland dom ingår bland annat riesenschnauzer, gordonsetter och bearded collie.

Symptom och insjuknande
SLO bryter ut utan förvarning på en till synes helt frisk hund. Vanligast verkar vara att den bryter ut mellan 2-7 års ålder. Vad som triggar igång sjukdomen har forskningen ännu inte lyckats luska ut. Man misstänker att den kan triggas igång av kraftig belastning, hormonomställning (ex.vis dräktighet) stress, infektioner eller reaktion på läkemedel.
SLO börjar oftast med ett klokapselbrott och man måste då ta bort hela klokapseln med blottad pulpa som följd vilket är ett mycket smärtsamt tillstånd för hunden. Flera klor kan vara påverkade samtidigt och så småningom lossnar alla klor. Nya klor bildas därefter men det tar ofta lång tid, upp emot 3-4 månader innan hunden har fått nya klor.
De flesta SLO-hundar blir inte återställda i sina klor, d.v.s. att dom inte får tillbaks sina starka fina klor dom hade innan insjuknandet. De flesta får klor som är knöliga och torra som lätt frasar sönder och är ömtåliga.

Behandling
För att med säkerhet fastställa att det handlar om SLO tar veterinären en biopsi från ett av klobenen som skickas på analys.
Att få beskedet att ens hund har SLO är fruktansvärt och man har en jobbig tid framför sig.
Googlar man på SLO får man fram många nattsvarta historier, men är SLO verkligen en dödsdom?
Både ja och nej. Det finns inget botemedel mot SLO och vissa hundar har så många och ofta återkommande besvär att det bästa är att låta dom få somna in, men det är den absolut sista utvägen då man provat allt och inget fungerar. Man ska komma ihåg att de hundar som är så pass sjuka att dom måste avlivas är bara ett fåtal. På de allra flesta SLO-hundar lyckas man hålla sjukdomen i schack tack vare kosttillskott, foder och mediciner Jag har pratat med olika veterinärer och alla säger samma sak: de flesta hundarna mår bra och avlivningsfallen är väldigt få.
Första tiden efter att sjukdomen brutit ut är otroligt jobbig både för hund och ägare. Jag ska inte sticka under stol med att det är fruktansvärt tid, en mardröm man bara vill vakna upp ur, men det blir tack och lov bättre.
Det finns olika sätt att behandla SLO. Ibland räcker det med kosttillskott av fettsyror omega-3 och omega-6. Man kan också prova att byta foder till något fiskbaserat. Skulle inte det hjälpa finns kortison och andra mediciner att ta till. Tassbad med specialschampo kan också hjälpa vid infektion i klofästena. Oavsett behandlingsmetod så är syftet att undvika nya klolossningar.
Eftersom de nya klorna oftast är av dålig kvalitet och ömtåliga kan det vara bra att ibland stryka på nagellack för att ge ett extra skydd.

Har du eller misstänker du att du har en hund med SLO? På facebook finns en nystartad grupp för oss med SLO-hundar, där tanken är att vi ska kunna stötta varandra och dela med oss av våra erfarenheter.
http://www.facebook.com/groups/519048984788515/

Blottad och torkad pulpa efter klobrott och borttagning av klokapsel

Hur en SLO-klo kan se ut