Eddies kisseriproblem består. Det har kommit och gått lite grann men senaste tiden har han droppat urin mest varenda kväll. Det börjar bli lite tröttsamt så igår ringde jag veterinären. Hon hade samma teorier som mig, att det antingen är kortisonet som är för högt eller dåliga urinvärden eller inkontinens.
Så nu ska vi prova med sänkt kortisondos. Sedan november har han legat kvar på en dos av 20mg per dag vilket jag tycker är ganska högt. Så nu ska vi halvera den och prova med 10mg per dag. Det känns lite läskigt att trappa ner när han legat på samma så länge och äntligen har bra värden men samtidigt känns det skönt om det fungerar. Förhoppningsvis minskar det på kisseriet och hans enorma hunger också. Får hoppas att värdena fortsätter att hålla sig där dom ska vara också.
Vi ska också lämna urinprov så jag sa att jag kommer in med det nästa vecka någon gång. Det känns lite överkurs att åka 4 mil enkel väg för att lämna in ett urinprov men vad gör man inte för sin pälskling.
Skulle analysen av urinprovet vara bra och droppandet inte minskar av sänkt kortisondos så ska vi kolla honom för inkontinens.
Vad det än är som orsakar det så hoppas jag att det blir ordning på det.

Igår blev jag uppringd av SKK. Hon som svarade på mitt mail angående avsaknaden av register ville ringa upp mig så det gjorde hon igår.
Det blev ett långt och intressant samtal. Hon var faktiskt vettig att prata med. SKK är bra på att komma med bortförklaringar så det blev en hel del såna som väntat, men jag fick i alla fall vädra min åsikt. Vissa saker höll hon med om också som t.ex. att man som ordförande för SKK inte kan gå ut i sin spalt med att man gör allt man kan för att skapa sunda och friska individer när man inte har resurser för att göra det, vilket SKK inte har.
Det var lite förvånande att hon höll med mig om det att det inte är lämpligt att uttrycka sig så när det inte är med verkligheten överensstämmande. Det blir som jag har sagt tidigare, falsk marknadsföring.
Trots att jag inte kan påverka något vad gäller registrering av sjuka hundar så är jag ändå nöjd med samtalet. Det blev ett bra samtal och en bra diskussion. Det är bara och hoppas på att utvecklingen går framåt även hos SKK, att de till slut inser att sjukdomar måste börja registreras och att det då avsätter resurser för det.
Innan det blir verklighet får jag istället jobba vidare för registrering av sjuka hundar med rasklubben istället. Förhoppningsvis händer det något där trots en del uppfödares oerhört negativa inställning till registrering av sjuka hundar. Men förhoppningsvis tycker styrelsen annorlunda.
Jag krigar på så får vi se vad som händer, för hundars hälsa har verkligen blivit något jag brinner för.
Innan vi avslutade samtalet fick jag också frågan om jag vill ha Hundsport Special. Vanliga Hundsport har jag ju men inte Hundsport Special. Jag frågade vad det skulle kosta men eftersom jag är redaktör så kunde jag få den gratis som en del i mitt arbete. Det tackade jag ja till såklart. Hon frågade om jag är medlem vilket jag sa och har trott att jag är. Jag fick ju senaste numret av Hundsport och var säker på att jag hade betalat räkningen.
Men idag kom en påminnelse om medlemsavgift då mitt medlemskap gått ut. Oooops!! Ska betala avgiften nu i dagarna, så jag får väl se om jag får någon Hundsport Special eller inte.

Det finns så mycket jag vill göra och uppnå men jag vet att allt inte kommer att infrias, mest på grund av min egen bristande förmåga. Men några mål hoppas jag i alla fall att jag ska kunna uppfylla.
Några är små och vardagliga, några är lite större.

Vad gäller Dio så är de vardagliga små målen att han ska lära sig att gå fint i koppel och inte hålla på och rycka var och varannan meter. Att bli bättre på att gå lös och lyssna bättre på inkallning. Jag ska också försöka minska hans jaktintresse. Det kommer inte att bli lätt men jag har några övningar som jag ska prova. Överhuvudtaget ska vi jobba mycket med vardagslydnaden. Skvallerträning, kontaktövningar, inkallning, minska på skällandet, passivitetsträning etc. etc.
Bland de större målen är att försöka komma iväg och göra anlagsprov och på lite längre sikt sikta på ett championat, kanske nästa år.
Om vi bara tränar tillräckligt och jag är modig nog så ska vi också göra tävlingsdebut i vår/sommar i rallylydnad.
Jag hoppas också att vi ska komma igång med lite agilityträning. Har anmält oss till en agilitykurs, lite på impuls faktiskt då jag sedan förra våren bojkottat klubben p.g.a. förra ordförandes otrevliga bemötande och medlemmars iskyla. Men jag tänkte ge dom en ny chans nu, om vi kommer med på kursen.
Utställningsmässigt blir det nog inte mer än ett par officiella i år. Jag har inga större förhoppningar om framgång där så jag har egentligen inget mål satt. Förut hade jag som mål att få ett cert men det har jag inte längre. Det får bli som det blir med utställningarna och det är inget jag tänker lägga någon större energi på detta året.

Vad gäller Eddie så har jag inte direkt några mål. På grund av hans sjukdomar, och då Addison framför allt, kan han varken ställas ut eller tävla.
Det vore visserligen kul att gå någon kurs med honom, men det finns ingen kurs att gå i närheten så kurser får vi skippa.
Eddie ska bara få vara Eddie. Få njuta av livet och göra det han tycker är kul och slippa sånt han tycker är mindre kul. Tillsammans ska vi kämpa mot sjukdomarna, försöka hålla dom i schack och se till att dom inte gör sig alltför påminda. Vi ska göra vårt yttersta för att Eddie ska må så bra som möjligt och se till att han är lycklig och lever ett värdigt hundliv. Om Eddie får må bra utan kriser eller annat och vi slipper veterinärbesök utöver rutinkontroller så har vi uppnått det största målet av dom alla.
Med Eddie ska vi bara ta en dag i taget, njuta av stunden och ta tillvara på varje sekund vi har tillsammans.

Jag har alltid velat ha djur även fast det inte alltid varit möjligt. Det finns många djur jag tycker om. Nog de flesta egentligen, bortsett från insekter.
Men hundar är nog mitt favoritdjur. Och hästar. Men häst kan jag ju inte ha. Hund däremot, går alldeles utmärkt :)

Efter Charlie skulle jag aldrig mer ha hund. Hans död var för smärtsam och något jag inte ville uppleva igen. Men under årens lopp började jag känna ett allt större sug efter en hund. Till slut kunde jag nästan inte tänka på annat än hundar.
Det slutgiltiga beslutet om att skaffa hund igen kom vintern 2008 när jag blev arbetslös. Och deprimerad. Låg helst kvar i sängen hela dagarna. Inga kompisar hade jag heller så jag var väldigt ensam.
Sambon ville först inte ha hund men han kom på andra tankar och tänkte att det kanske skulle vara bra för mig med en hund. Komma upp på morgnarna, få en hobby och annat att tänka på, få sällskap om dagarna, gå hundkurser och lära känna folk och få kompisar. Så det var en bidragande orsak till att jag blev med hund igen. En annan var att jag helt enkelt saknade att ha hund. Jag längtade efter att ha hund igen. En trogen vän som finns där i vått och torrt.
När så Eddie väl kom så nog sjutton kom jag upp på morgnarna alltid och fick annat att tänka på! Eddie upptog all min tid och jag hade knappt en lugn stund. Några hundkurser har vi också gått. Däremot har jag inte lyckats lära känna något folk direkt (utom några enstaka som bara är ytligt bekanta) och har fortfarande inga kompisar. Det är väldigt svårt att bli accepterad som utböling i den här stan så efter alla år har jag fortfarande inte lyckats slå mig in och nu har jag gett upp. Accepterat att det är så mentaliteten är här nere.

Jag är glad över att ha mina hundar. Dom håller mig sällskap och sysselsatt. Dom lär mig mycket om hundägande och träning. Dom är min hobby och familj.
Utan hundarna skulle jag nog ligga där i sängen igen hela dagarna. Jag är ju arbetslös igen och en smula deprimerad över att få nej på varenda jobbansökan jag skickar in. Att aldrig få bekräftelse på att jag duger.
Det är hundarna som får upp mig om morgnarna, som håller mig ovanför ytan, som ger mig ljusglimtar i tillvaron. Utan hundarna skulle livet kännas väldigt tomt och tråkigt.
En hund tillför så mycket. En sådan glädje och gränslös kärlek och jag bävar inför den dagen mina killar inte finns längre.

Foto: Patrik Bergenstav

Hos mig är det killar som tilltalar mig mest, vilka det än gäller faktiskt konstigt nog. Hos hästar föredrar jag alla gånger valacker framför ston. Ston är så griniga och ojämna i humöret. Valacker är mycket trevligare att ha och göra med.
Även hos katter föredrar jag hanar, men jag har ingen aning om varför. Jag har aldrig haft katt så jag vet ju egentligen ingenting. Hanar känns bara mer rätt för mig på något vis så skulle jag skaffa katt skulle det med största sannolikhet bli en hane, såvida jag inte skulle vilja ha en sköldpaddsfärgad. Jag gillar sköldpaddsfärgade katter så det skulle väl vara enda anledningen för mig att skaffa en hona.

Hos människor är det killar som gäller också både vad gäller partner och kompisar. Jag har alltid kommit bättre överens med killar och trivs ofta bättre i deras sällskap. Tjejer är så komplicerade, ska tjafsa om allt, kan inte umgås med vem som helst och snackar bara en massa skit bakom ryggen på andra och kan vara oerhört elaka vilket jag själv fått känna på många gånger. Senast för bara ett par veckor sedan då vår forna allmänlydnadsinstruktör mailade mig på FB och ifrågasatte hur jag har mage att prata om Eddies sjukdomar och hans veterinärkostnader, att det är synd om uppfödaren som blir "uthängd" (ehh, what?!) p.g.a. att jag pratar om Eddies hälsa, anklagade mig också för att plåga Eddie som låter honom leva (enligt henne borde han blivit avlivad för länge sen), att han inte kan leva det hundliv han ska leva (jag frågade henne på vilket sätt han inte kan det men fick inget svar), att han alltid är stressad (?!), att det är mitt fel att han är sjuk och det ena med det andra. Kan tillägga att hon inte träffat Eddie sen han var 9 månader.
Hemskt elak människa som jag hoppas att jag inte kommer att springa på någonsin mer i mitt liv. Behöver jag tillägga att jag tog bort henne som vän på FB?
Något sådant där sysslar inte killar med. Inte enligt min erfarenhet i alla fall. Inget skitsnack, inget tjafsande och hackande på varandra. Betydligt lättare att ha och göra med. Hemma har jag fler killkompisar än tjejkompisar.

Och så har vi då hundarna. Tik eller hane? Vad gäller hundar är det definitivt hanar som gäller där också. Största anledningen är att jag vill slippa löp och skendräktighet. Hanar känns som mer hund också.
Visst har jag ändå haft funderingar på att kanske gå över till tik nästa gång. Fördelar och nackdelar finns ju inom båda könen. En hanes egenskaper är inte alltid så roliga heller speciellt inte om man har en Eddie som är översexuell och ska jucka på allt och stressa upp sig över tikar, kastrater och valpar. Dom har lite svårt med koncentrationen ibland också där det rör sig mycket hundar och finns många tikfläckar som på brukshundsklubbar t.ex. Och så att man är lite rädd att dom ska smita och leta upp en löptik. Det kan vara lite jobbigt att behöva tänka på det, men annars trivs jag väldigt bra med att ha hanar.
Visst skulle det vara lite intressant att byta till tik nästa gång, men känner jag mig själv rätt så kommer det troligtvis sluta med en hane till slut ändå. Beror lite på ras också känner jag om nästa blir tik eller hane, men helt klart har jag svårt att motstå hanar.

Oj så svårt! Finns ju så otroligt många minnen, åtminstone med Eddie som hängt med några år nu och vi har varit med om så mycket.
Det jag skrev om på dag 10: Roligaste ögonblicket, är nog kanske mina favoritminnen också men jag ska försöka att komma på något eget minne.
Ett av dom är nog när jag hämtade honom hos uppfödaren och den första kvällen när sambon kom hem sent på kvällen och fick träffa Eddie för första gången. Det var ju då allt började. Starten på någonting nytt.
Fotograferingen till reportaget i Härliga Hund toppar listan av favoritminnen också.
Ett roligt minne som jag egentligen skulle ha tagit med på Roligaste ögonblicket är när vi gick agilitykurs och jag hoppade på kryckor på grund av brutet ben (det i sig var visserligen inte så kul) så min kompis fick hoppa in som handler. Eftersom hon skulle vara Eddies handler under hela kursen anmälde hon sin egen hund London, som är Eddies bästis, till kursen också. Så var det vid ett kurstillfälle som London löpte. Eddie är i normala fall väldigt betuttad i London, ska jucka på henne konstant, blir upphetsad och stressar upp sig. Så när hon löper då är det ju om möjligt ännu värre.
London fick när det inte var hennes tur sitta i buren och vänta. Så när det var dags för min kompis att köra med Eddie så kunde han inte koncentrera sig överhuvudtaget. Han började med att sniffa frenetiskt och slicka på min kompis byxor, sen började han jucka och där någonstans ballade det ur totalt. Min kompis försökte så gott hon kunde att säga åt honom vilket inte gick något vidare. Dels kunde hon inte ryta ifrån ordentligt för hon kunde samtidigt inte hålla sig för skratt och dels så lyssnade inte Eddie för fem öre. Istället tog han ett rejält tag runt min kompis ben och klängde sig fast samtidigt som han juckade. När min kompis försökte gå iväg för och få honom att släppa drogs han bara med, fortfarande med ett stadigt grepp om min kompis ben. På sidan om stod jag och instruktören och skrattade så att tårarna sprutade och jag fortsatte att skratta långt efter att vi hade kommit hem. Det är en händelse jag aldrig kommer att glömma och jag skrattar åt den än idag. Min knasiga Eddie! Lockar alltsom oftast till skratt trots sina tokiga påhitt.
Något som kanske inte är favoritminnen men som är favoritstunder det är de gånger då Eddie sökt närhet. Det är så otroligt sällan det händer så de gånger han ligger sked mig i sängen och låter mig krama honom och känna hans andetag nära nära och de gånger han kryper nära i soffan bara för att mysa är guld värda. Jag kan leva på de stunderna hur länge som helst och kanske är det dom stunderna jag kommer att minnas allra mest den dagen han inte finns längre.

Foto: Patrik Bergenstav Ett av fotona på fotograferingen till Härliga Hund

Favoritminnen med Dio, det är nog också när jag var och hämtade honom hos uppfödaren. Dio hade jag ju till skillnad från Eddie, följt ända från parning tills jag hämtade honom så jag hade sett bilder på honom från nyfödd tills jag hämtade honom. Att äntligen få se honom IRL var underbart. Han var minst lika söt i verkligheten som på bild. Gav honom en puss det första jag gjorde när jag fick honom i min famn. Min lilla ulltuss! När vi skulle ta tåget hem kom vi sent till stationen så tåget stod inne och jag fick springa med packning och liten valp i famnen och precis när jag kom fram började tåget så sakteliga rulla. Sprang fram till lokföraren och bad honom stanna. Han vägrade och gasade på. Det vara bara att boka om biljetten och vänta på ett senare tåg hem. Under tiden satt vi i en park och väntade. Vet inte varför jag tycker om just det minnet då vi satt där i parken. Jag bara gör det. Dio tydde sig till mig direkt och var så lugn och snäll. Dessutom världens sötaste och goaste lilla valp!
Dios valptid är nog överlag ett enda stort favoritminne. Han var en helt underbar liten valp. Lugn, snäll, kontaktsökande, villig att lära sig, väldigt go och väääldigt mammig! Han skulle helst gå mellan mina ben för och vara säker på att jag inte försvann någonstans. En gång gömde han sig under Eddies mage när vi mötte grannens goldentjejer varav den ena bara är någon vecka äldre än Dio. Synd att jag inte lyckades fånga det på film. Stora vida världen var helt enkelt så stor och lite läskig. Jag kunde ha honom lös överallt. Han vek inte en tum från min sida. Annat är det nu ;) Tänker ofta på den tiden och saknar den lilla valpen emellanåt, men visst är det skönt att slippa valptiden också. Men helt klart är valptiden ett favoritminne.

Juni 2012. Nyss missat tåget hem från uppfödaren så Dio chillade lite i parken.

Byte av tåg. Vilar lite i väntan på nästa tåg

På tåget hem till nya familjen där Eddie och husse väntade

Något större storleksskillnad var det på den tiden :)

Det här med bilder alltså... Jag kan aldrig bestämma mig för bara någon enstaka bild. Jag är helt enkelt för velig! Så här kommer ett gäng bilder istället för bara en enstaka. Flest bilder på Eddie för han har ju hängt med längst.

Eddie - vattenhunden som hatar vatten. Han har under sitt 5-åriga liv tagit kanske ett par simtag på eget bevåg. Vatten är djävulens påfund och duger bara till att dricka. Vatten ska man inte bada i, absolut inte duscha i och inte gå ut i när det kommer från himlen.
Eddie hatar att bli duschad. Det är nog det värsta han vet. Han vill heller inte gå ut när det regnar. Kan hålla sig en hel dag om det skulle behövas. Badar gör han heller inte. Han kan gå i till magen på sin höjd men håller sig mycket hellre på land. Om vi andra badar står han på stranden och skäller och ylar. Han blir väldigt stressad av det så i sommar kommer han få stanna hemma om vi ska bada med tanke på att stress är farligt för honom p.g.a. Addisons.
Att få klorna klippta, eller sporrarna rättare sagt eftersom hans vanliga klor inte behövts klippas på 3 år, är ingen hit det heller. Han morrar och gömmer tassarna eller försöka springa och gömma sig. Till viss del kan jag förstå honom. Han har varit med om mycket med sina klor och haft väldigt ont, men nu får jag ta i alla andra klor utan problem, men sporrarna får jag inte ens röra. Han är väldigt rädd om dom. Förstår inte alls varför för dom kom mest lindrigt undan när han blev sjuk i SLO.
Eddie tycker heller inte om närhet och kel, utom någon enstaka gång ibland. Han gillar att pussas men inte att ligga nära, kramas eller bli klappad. Han är också väldigt asocial så främmande människor är totalt ointressant. Folk han känner kan visserligen vara det också. Det är mest bara matte, husse, mina föräldrar, min bror och svägerska, en kompis till sambon samt min kompis som äger Eddies bästis som duger. Min mamma får visserligen inte heller klappa honom men Eddie blir ändå glad åt att se henne. Min brorsa däremot verkar han tycka väldigt mycket om och låter sig ibland bli klappad av honom. Men alla andra människor... Nä, dom är inte vatten värda. Han är inte alls aggro eller så. Han bara skiter i dom helt enkelt och backar undan när dom ska klappa honom.
Annars finns det inte så mycket som Eddie inte tycker om, men han har stora problem med ljudkänslighet. Han är otroligt skotträdd så smällar av alla de slag är riktigt hemskt, men vi försöker undvika smällar så gott det går.
Andra hundar tycker han inte heller om med några undantag. En del ogillar han mer än andra. Han har några hatobjekt som han bara inte klarar av. Han tycker heller inte alltid om när Dio försöker busa med honom. Då blir han ofta arg och säger ifrån.

Dio - den glada energiska jycken som älskar allt och alla. Man kan ju tro att det inte finns saker som han inte tycker om men jodå, det finns några saker som han lätt skulle kunna vara utan.
Att duscha är ingen höjdare alls. Han finner sig i det men tycker inte om det. Inte heller att klippa klorna eller bli borstad. Tycker inte om det alls. Speciellt framtassarna får jag helst inte röra alls, men baktassarna går bättre.
Han tycker heller inte om tratten som han fått bekanta sig med ett par gånger när han haft sår. Så sur som han var då så sur har jag aldrig någonsin sett Dio vara, varken före eller efter. Om blickar kunde döda... ;)
Annars tycker den här glada killen om det mesta, utom banan. Äckligt! säger Dio :)

Jag har aldrig varit särskilt involverad i Svenska Kennelklubben, SKK. Inte vidare kunnig om organisationen heller och inte engagerat mig i hur de arbetar och inte direkt haft någon kontakt med dem. Jag blev medlem när jag köpte Eddie och sen har jag liksom bara blivit kvar där, med undantag för ett år då jag inte hade råd.
Men med en sjuk hund så börjar jag lära mig mer om SKK och få upp ögonen för vad de verkligen går för och det är inte mycket har det visat sig.
Fram träder en organisation som är otroligt flat och mesig, som har bristande engagemang och kör med falsk marknadsföring. Men de är fantastiskt duktiga på att slå sig själva för bröstet och påpeka hur duktiga de är på att jobba för hundars bästa. Men gör de verkligen det? Nej, inte tillräckligt.

I senaste numret av Hundsport som är SKK:s medlemstidning kan man läsa följande i ordförandes kolumn:
... våra anvisningar och våra program för hälsosamma hundar ger vi absolut inte efter på. Inga biologiska varelser är felfria men vi gör allt vad vi kan för att skapa friska och sunda individer.


Det är rena rama osanningen han far med SKK:s ordförande Nils Erik Åhmansson. I samma nummer av Hundsport kan man läsa om Addison, en av de sjukdomar som min Eddie lider av. Jättebra att de skriver om sjukdomen och informerar om den, men jag önskar att de gjorde så mycket mer än så.
Addison är en mycket allvarlig autoimmun sjukdom med väldigt hög ärftlighet. Den kallas ibland för "The Great Pretender" eftersom symtomen kan misstas för många andra sjukdomar. Den är överrepresenterad hos Storpudel, Portugisisk Vattenhund, Bearded Collie. Sjukdomen är fortfarande relativt ovanlig men trots det har jag hört om flera hundar som har den och även träffat hund med Addison så min känsla är att den blir allt vanligare. I vår agilitygrupp hade vi en mellanpudel som fick diagnosen under vår kurstermin. På den tiden visste jag inte mycket om Addison. Jag hade hört talas om den och visste på ett ungefär vad det var men trodde inte att den var så allvarlig. Nu vet jag bättre.


Hos SKK är man ju uppenbart mycket medveten om denna sjukdom. Men vad gör man då hos SKK för att få bukt med denna ärftliga allvarliga sjukdom för att i största möjliga mån förhindra att fler föds med dessa anlag och på så sätt förhindra att sjukdomen sprider sig? INGENTING!! Och det gäller även övriga ärftliga allvarliga sjukdomar som SLO, allergi, DCM, Cushings, Hypotyheros o.s.v. Listan kan göras lång.
SKK går ut med att genom att köpa en SKK-reggad hund så kan man kolla efter ärftliga sjukdomar hos SKK. Inte helt sant. Man kan kolla de sjukdomar som ingår i SKK:s hälsoprogram där bland annat HD ingår som inte ens enbart beror på arv, men man kan inte kolla ärftliga rasbundna sjukdomar rent allmänt, vilket faktiskt är vad SKK går ut med. Den korrekta beskrivningen borde vara att man kan kolla ärftliga sjukdomar enligt deras hälsoprogram. Men istället går det ut med att man kan kolla efter rasbundna ärftliga sjukdomar. Punkt. Detta medför att det är falsk marknadsföring de håller på med.
SKK är heller inte ett dugg intresserade av att registrera genetiska sjukdomar. Vi är många med sjuka hundar som har varit i kontakt med SKK angående detta men de slår ifrån sig och lägger allt ansvar på rasklubbarna. Så mycket för det engagemanget SKK!
Hur kan man som organisation och framför allt ordförande gå ut med att man gör allt vad man kan för att skapa friska och sunda individer när man är totalt ointresserad av att dokumentera och registrera ärftliga sjukdomar? Det är ju ren och skär lögn att gå ut med något sådant.
Ett annat exempel på SKK:s flathet är detta där SKK inte reagerade över huvudtaget:
http://linnylinslus.bloggplatsen.se/2013/11/26/10368560-efterforskning/

Nä, SKK som organisation ger jag inte mycket för längre. Dags att ni skärper till er nu SKK och börjar jobba som den organisation ni utger er för att vara.

Jag har förresten mailat SKK och frågat hur jag ska kunna registrera och visa på att min hunds linjer är sjuka. Inget svar.

-----------------------------

Uppdatering
Jag har nu fått svar från SKK, av två olika faktiskt. Den ena svarade att de tyvärr inte har möjlighet att registrera ärftliga sjukdomar. Nähä..?! Men vad klassas patella, ögon, hjärta, HD som då? Och återigen, varför går de då ut med att man kan kolla ärftliga sjukdomar hos SKK-reggade hundar?
Den andra skickade standardsvaret som de skickat till så många andra som ifrågasatt SKK:s avsaknad av engagemang och registrering av genetiska sjukdomar:

Eddie - älskar snö, speciellt nysnö. Aldrig blir Eddie så pigg och glad som när det kommit nysnö. Det är det bästa som finns!
Han älskar också stora öppna gräsytor. Då spritter det alltid i benen och han vill springa omkring och busa. Att springa och hämta bollar och annat man slänger iväg skulle han nog aldrig tröttna på. Det är ju så kul!
Skogen är också en favorit även fast han inte springer så mycket längre utan mest lunkar omkring i vår närhet. Han har ju blivit lite av en soffpotatis Eddie så han tar det lilla lugna för det mesta. Ofta vill han också mycket hellre ligga kvar hemma i soffan och slappa än att gå ut på vanliga promenader. Men han är oftast inte för lat för att jobba. Han älskar klickerträning, göra olika tricks och att träna rallylydnad.
Eddie är också ett riktigt stort kattfan. Katter är jätteroliga, speciellt om dom springer, och han kan nosa sig till en katt på långt avstånd.
Opera! Eddie älskar opera. Han kan ligga och sova i ett annat rum men får han höra opera så flyger han upp, tokviftar på svansen och attackerar en med pussar. Kanske skulle ha döpt honom till Pavarotti istället? ;)
Tjurmuskel älskar han också. Han blir fullständigt galen när man kommer hem med det från affären. Det och oxöra. Det är nog bland det godaste han vet. Han gör allt och går igenom hela tricksrepertoaren när det vankas sådana godsaker.
Och så älskar han att gnaga ben med husse. Antingen i hörnsoffan då husse ligger i den vänstra delen och Eddie i den högra med ena frambenet över husses arm som håller i tuggbenet medan Eddie gnager på det. Ofta när Eddie vill gnaga ben går han in med det till husse i datarummet och gnäller för att husse ska hålla. Men det duger inte att han håller i det inne i datarummet. Nej, i soffan ska det vara så han talar tydligt om för husse att nu får du allt följa med mig in i vardagsrummet och hålla benet åt mig. Eddie har dessutom väldigt bra pli på sin husse så husse gör som Eddie säger och följer med.
Ibland, eller ganska ofta förresten, när husse kollar på sport på TV inne i sovrummet så vill Eddie ligga bredvid husse i sängen och gnaga ben, som givetvis husse ska hålla åt honom.
Detta bengnageri är verkligen en husse-Eddie grej. Visst gnager han med mig också ibland men inte alls lika ofta som med husse. Det är också alltid husse han "frågar" först om att hålla benet.


Dio -  älskar allt! Alltid strålande glad, alltid med på noterna.
Att gå ut är det bästa som finns.
Att träna är det bästa som finns.
Tjurmuskel är det bästa som finns.
Snö är också det bästa som finns.
Katter, fåglar, vilt, bilar med släp, skramlande lastbilar är det bästa som finns för dom är så roliga att jaga! Han älskar att jaga.
Dio älskar helt enkelt det mesta. Han älskar att få springa lös, älskar att retas med Eddie, älskar att leka, älskar att bära pinnar (det gör Eddie också), älskar att spåra och att söka. Tyvärr verkar han älska att skälla också till vårt stora förtret.
Och så älskar han matte :) Den här killen är så otroligt mammig. Visst tyr han sig till husse också ibland men det är inte så ofta. Oftast är det bara matte som gäller, åtminstone inomhus.
Han ska vara i samma rum som matte, sova bredvid matte i sängen, gosa med matte, vara med matte hela tiden.
Till skillnad mot Eddie så älskar Dio att gosa. Och jag klagar inte :)
Kom på en till sak han älskar. Att leka tittut! Det är såå roligt!

Precis som med raser jag vill ha så finns det många raser jag inte skulle vilja ha av olika orsaker.
Trubbnosiga raser går bort direkt. Sådan sjuk avel vill jag inte stödja, för speciellt sunt är det ju inte att avla på en ras med för korta nosar och andningsproblem.
Några av bruksraserna går också bort som ex.vis Schäfer och Malle. De har inget alls som tilltalar mig och vad gäller Schäfer har den dessutom alldeles för många hälsoprobem.
Border Collie skulle jag inte heller vilja ha. De är alldeles för energiska för att passa mig och mitt liv.
Aldrig i livet att jag skulle skaffa en kamphundsras heller. Spelar ingen roll hur familjevänliga de är. En hundras som är avlad för att kampa med andra hundar går helt enkelt fetbort.
Flertalet av småhundsraserna intresserar jag mig inte heller för. Dels tilltalar de mig inte storleksmässigt. Jag gillar ju stora hundar med några få undantag. Och dels så är det för lite "go" i många av dem.
Spetshundar har jag också väldigt svårt för så det är inte särskilt troligt att jag skulle införskaffa en sådan. Den enda jag möjligen skulle kunna tänka mig som jag har hört så mycket gott om plus att man inom den rasen har jobbat hårt med att kartlägga och få bukt med sjukdomar (vilket nog faktiskt kommer att väga in i mitt nästa val av ras) är Finsk Lapphund.
Det är ju tur ändå att det finns många hundraser jag inte skulle kunna tänka mig så blir nästa rasval kanske en smula lättare :)

En ras... EN (1) ras?! Nä, det går inte att nämna endast en ras som jag skulle vilja ha. Det finns så många raser som intresserar mig och nog ungefär lika många som inte gör det.
Jag skulle vilja ha en golden retriever igen och innan jag dör så ska jag försöka bli med golden igen. Har redan sett ut en kennel som tilltalar mig p.g.a att de har jaktgolden och golden med den mörkare pälsen vilket jag tycker att en golden ska ha. Vita utställningsgolden tilltalar mig inte alls lika mycket. Så det är väl bara och hoppas på att den kenneln finns kvar om/när den dagen kommer då jag ska skaffa golden igen.
Men utöver golden så finns det en hel uppsjö med raser som jag är nyfiken på. Bara för att nämna några: New Foundland, Landseer, Leonberger, Berner Sennen, Rhodesian Ridgeback, Irländsk Varghund, Grand Danois, Riesenschnauzer, Briard, Perro de agua español, Amerikansk Vattenspaniel, Cockerspaniel, Pinscher, Dvärgpinscher, Tibetansk Terrier, Schapendoes, PON, Curly Coated Retriever och många många fler!! Så den dagen jag ska skaffa nästa hund lär jag ha en hel del att fundera på och sålla bland ;)

Egentligen gjorde jag det man inte ska göra. Jag valde kennel efter hund istället för tvärtom. Jag hittade 3 kennlar som hade valpar då jag var i färd med att bli med hund igen. Den ena kenneln jag var i kontakt med hade en hane kvar men han föll mig inte i smaken så den hoppade jag över.
Den andra kenneln hade ett par hanar kvar som hade allt vad jag var ute efter, men när det började bli tal om att jag skulle åka och titta på dom så fick jag kalla fötter. Ska jag verkligen köpa hund nu? Har jag verkligen tänkt igenom det här ordentligt? Jag kände att jag behövde fundera ett varv till. Tyvärr funderade jag för länge för dessa valpar hann bli sålda. Då tänkte jag att det var nog inte meningen att jag skulle bli med hund nu.
Men trots det kunde jag inte låta bli att kolla efter valpar och det var då jag hittade den tredje kenneln och valpen med stort V. Direkt jag såg honom så bara kände jag att honom ska jag ha! Ett svart litet lakritstroll med ett vitt bröst och en vit framtass. Helt oemotståndlig!
Detta var i januari och han är född i oktober så han var leveransklar sedan länge. En av tre valpar kvar i kullen och enda hanen i en kull på åtta.
Jag kontaktade uppfödaren och frågade om han var tingad. Det var han inte. Hon berättade lite om honom och skickade fler bilder. Jag sa att jag skulle fundera lite men egentligen hade jag redan bestämt mig. He was the one! Så det dröjde inte länge innan jag ringde upp igen och tingade honom och efter helgen åkte jag och hämtade världens bästa Eddie.

Foto: Uppfödaren Gissa vem som är Eddie ;)

Skulle jag köpa hund nu så skulle jag inte gå tillväga på samma sätt. Då skulle jag kolla olika kennlar innan jag bestämde mig för en och vara med från början från planering till valpning till leverans. Nu blev det ju bra ändå och med Dio kan man säga att jag var med från början vilket var jättekul att kunna följa hela dräktigheten och sen vänta spänt på valpningen och vad som skulle titta ut. Visserligen hade jag inte tänkt ta någon valp ur den kombinationen. Jag skulle egentligen ha en valp efter Eddies halvsyster men eftersom dom inte fick till det vid parningen och hon parade Dios mamma istället så blev jag erbjuden en valp därifrån. Att det skulle bli bruna valpar visste vi eftersom båda föräldrarna är bruna och jag är inte så förtjust i bruna portisar så jag följde dräktigheten bara för skojs skull. Någon brun ville jag helt enkelt inte ha. Men samma kombination hade tidigare fått två vita valpar. Jag ville gärna ha en vit portis och hade skämtat tidigare med uppfödaren om att hon skulle fixa en sådan åt mig. Att hon verkligen skulle lyckas med det trodde ingen av oss. Så när det var dags för Dios mamma att valpa och det tittade ut först två vita tikar och sedan en vit hane då höll jag på att svimma. Hon hade lovat mig att om hon någonsin fick en vit valp igen så skulle den bli min. Nu var det plötsligt verklighet. Totalt overkligt! Det var som att det var meant to be så det vara bara att påbörja operation övertalning av sambon och förbereda sig för att bli med valp igen.
Så nu sitter jag här med två underbara portisgrabbar, ett lakritstroll och en liten isbjörn ;)
Trots bristen på bakgrundskontroll, och impulsivt valpköp får man väl ändå säga, så hade jag turen att köpa av en seriös uppfödare, men det hade lika gärna kunnat gå illa så jag råder ändå alla att välja både uppfödare och valp med omsorg för oseriösa och knepiga uppfödare finns det även inom renrasaveln.

Oj.. det här blir ju inte helt lätt att skriva om. Mycket har man varit med om med Eddie. Ögonblick som kanske inte varit så roliga just då men som man efteråt skrattat gott åt. Som t.ex. när han smet in i en kohage där han jagade 3 kvigor medan jag plus ett gäng andra stod med hjärtat i halsgropen och ropade på honom till ingen nytta. Och innan han äntligen vände rullade han sig i en färsk kladdig komocka och kom sen glatt tillbaks till oss, ställde sig mitt emellan oss jättenöjd och glad och ruskade på sig så att koskiten bara yrde.
Alla hyss han har gjort, hans utbrytarkonster som när han smet från altanen (som har räcke) och sprang iväg till villaträdgårdarna en bit bort och snodde en flaska som han sedan sprang omkring med.
Men ett av våra största och roligaste ögonblick var när vi vann tävlingen Årets Familjehund. Den är nu nerlagd men det var en tävling på nätet som gick ut på att man skulle lägga upp bilder och filmer på sin hund, blogga och vara allmänt aktiv. I och för sig var ju inte Eddie så inblandad i det men han stod för alla tokiga påhitt så att jag hade något att blogga om så utan hans charmiga personlighet hade det nog inte blivit någon vinst.
Den tävlingen vann vi i slutet på 2010 och priset var hundmat, försäkring och prenumeration på Härliga Hund hela Eddies liv. Mycket välkommet med tanke på Eddies alla hälsoproblem som genom åren kostat tusentals kronor + hans medicinkostnader varje månad. Då känns det bra att man i alla fall har gratis foder även fast man ibland måste köpa annat foder till honom när t.ex. magen krånglar.


De mest betydelsefulla ögonblicken har dock varit och fortfarande är, när Eddie visat friskhetstecken efter att ha varit dålig. Den glädjen kan inte jämföras med någonting annat. Som första gången han körde ett race efter att ha insjuknat i SLO.
Som den gången jag hämtade honom hos veterinären i början på augusti förra året efter att ha insjuknat i Addison och lurat döden. Jag har aldrig tidigare sett Eddie så glad. Han kramades och ylade om vartannat och kunde inte komma mig nära nog och då är han ändå en hund som i vanliga fall inte gillar närhet. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att se Eddie heller. Två dygn tidigare höll jag på att förlora honom. Den dagen jag hämtade honom var som en pånyttfödelse på något vis.
Glädje blev det igen då han på Gotland i slutet på augusti gjorde ett glädjeskutt på gräsmattan. I normala fall en grej som hör vardagen till och något som man vanligtvis inte tar någon notis om. Men den här gången betydde det något alldeles extra. Det betydde en vändning för Eddie. Att han var på väg tillbaka. Det var början på att han skulle återfå livskvalitet och glädje. Jag blev så glad att jag jublade. Det kan kanske vara svårt att förstå hur man kan bli så glad för något så trivialt men har man en sjuk hund som svävat mellan liv och död och som de första veckorna inte orkade gå och inte hade någon livsgnista i ögonen så är det en underbar upplevelse att se honom skutta av glädje ute på gräsmattan.
Eddies tecken på glädje och välmående kommer alltid att vara de bästa ögonblicken med Eddie.

Dio har inte varit någon "Emil" som Eddie har varit. Alltså inga hyss har han gjort som man kan skratta åt. Han har tvärtom varit en väldigt lugn och beskedlig liten valp. Lite döv är han ju emellanåt men han är ingen som hittar på hyss, borsett från att sticka iväg efter vilt, katter, andra hundar och liknande, men jag tycker inte det är så roligt när han gör det.
Men några små minnen har jag som sticker ut lite extra. Som när han hoppade i vattnet och simmade för första gången, samma dag som han fyllde 12 veckor. Har man en vattenhund sedan innan som hatar vatten så är det en stor händelse.
Jag minns också vissa bitar av valpkursen lite extra. Dio var väldigt arbetsvillig redan som liten så han var verkligen jätteduktig på valpkursen och imponerade stort på mig och det var så kul att gå valpkurs med honom. Han var faktiskt bäst i klassen i mångt och mycket. Stolt matte!
Sen har vi ju utställningarna som det ibland gått lite bättre på men bara på de inofficiella så det är ändå rätt betydelselöst. Jag hoppas på att skapa många fler roliga ögonblick med honom i framtiden.

En hunds egenskaper beror naturligtvis på vad jag ska ha hunden till så det kan variera kraftigt.
Men gemensamt för alla hundar som jag vill ha i mitt liv är att de ska vara mentalt stabila, vänliga mot såväl människor som andra hundar, vara glada och lättlärda, inte skälliga, ska vara nyfikna och hänga med på allt. Gärna ha lite "go" i sig men inte för mycket. Jag är inget träningsfreak så en arbetsnarkoman till hund passar inte mig.
Sen finns det vissa estetiska egenskaper som tilltalar mig mer än andra. Utseendet kommer visserligen i sista hand men det är ändå en liten del som jag tar i beaktande i valet av hund. Jag gillar stora, långhåriga hundar med hängöron. Vill att det ska kännas att man har något i kopplet och dessutom blir det ju mer att krama också med större hundar ;)
Sen att alla dessa egenskaper inte infrias, är en annan femma.

Efter utställningssäsongen förra året tänkte jag att jag det här året skulle ta nya friska tag, försöka ta revansch på uteblivna framgångar förra året och försöka nå nya mål det här året.
Men nu har jag tänkt fram och tillbaka och fattat ett beslut. Jag har tröttnat. Tröttnat på utställningsvärldens utseendefixering, på ytligheten. Att ett snyggt yttre och rätt färger verkar vara en av de viktigaste hörnstenarna både vad gäller en bra hund och när det kommer till avel, allt enligt rasstandarden som måste följas slaviskt. När man egentligen borde lägga krutet på att kartlägga sjukdomar och därmed kunna undvika att avla på sjuka hundar, vilket idag inte är möjligt i och med avsaknaden av register. Dessutom är utställningsvärlden i mångt och mycket väldigt sjuk. Se bara denna länk:
http://www.peta.org/features/westminster-dog-show-abuse/
Jag vill inte vara med längre.
Därför kommer jag inte att flänga runt på en massa utställningar med 10 mils radie det här året. Det får bara bli några enstaka i närheten och så ska jag istället lägga krut på rallylydnaden och kanske komma ut på några tävlingar.
Mindre yta och mer hjärna helt enkelt och det känns jäkligt skönt!

Några tävlingar har det inte blivit för vår del, mer än utställningar men det räknar jag inte som tävling.
Eddie har aldrig riktigt haft den potential som krävs för att tävla. Han har varit på tok för intresserad av annat, framför allt tikfläckar och andra hundar. Nu har hans fokus förbättrats avsevärt så nu skulle det nog kanske kunna gå riktigt bra att tävla med honom, men han är förbjuden att delta i tävlingar p.g.a. hans addison och medicinering. Synd är det men inte mycket att göra något åt.

Jag får helt enkelt satsa på Dio istället och jag hoppas att vi ska komma ut på tävlingar i vår, sommar. Om bara mina nerver håller. Jag blir alltid så nervös. Jag kommer ihåg när jag tävlade med hästarna. Jag var så nervös att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.
Men kanske det är lite lugnare att tävla med hund. Då sitter man i alla fall inte ovanför marken på ett stort djur som kan få för sig precis vad som helst.

Vad ska man säga om hundsport egentligen? Om man pratar om tidningen Hundsport så, inte den bästa tidningen. Ganska tråkig egentligen och för få intressanta artiklar.
Men jag antar att det inte är tidningen Hundsport man pratar om i denna utmaning ;)

Hundsporter finns det ju som bekant en helt uppsjö utav så det är bara att vraka och välja vad man vill prova på och syssla med.
Eddie har fått prova på bl.a. agility. Har gått från introduktionskurs till tävlingskurs. Eddie var ett riktigt energiknippe som liten och väldigt studsig så jag trodde att agility skulle passa honom perfekt. Men det gjorde det inte. Han var fullt upptagen med att springa omkring på planen och leta tikfläckar eller bara härja omkring så han hade inte tid att hoppa några hinder.
Han kan tycka att det är kul ibland, men oftast vill han bara springa omkring och sniffa på fläckar. Man vet liksom aldrig vilket humör han är på. Hans hoppteknik är heller inte den bästa. Den kan man självklart träna upp men med en hund som inte har fullt fokus eller intresse så blir det svårt. Jag upptäckte efter ett tag att han inte var något vidare förtjust i att hoppa hinder, men däremot balanshindren tycker han är kul. När Eddie blev sjuk i först SLO och sedan något år senare fick artros lade vi agilityn på hyllan och började träna rallylydnad istället. Eftersom vi kör agility så otroligt sällan numer tycker han att det är jättekul när vi väl gör det så för honom passar det med agility bara någon gång ibland. På grund av hans hälsa är det heller inte bra att köra det för ofta.
Rallylydnad däremot älskar han! Han tycker att det är otroligt roligt och är så gott som alltid taggad och fullt fokuserad så det är verkligen hans grej som vi tränar en eller flera gånger i veckan.
Med Eddie har jag även provat spår men det är inte riktigt hans grej det heller så vi håller oss mest till rallylydnad och tricks som han också tycker är jättekul.

Med Dio har jag och kommer jag att prova lite allt möjligt. Agility står på agendan, rallylydnad har vi redan börjat med. Likaså spår och sök.
Men en hundsport som inte alls faller mig i smaken är freestyle. Jag vet inte riktigt varför jag har lite svårt för det, kanske för att jag inte skulle känna mig bekväm med att dansa omkring. Freestyle känns helt enkelt inte riktigt som min grej så det är inte sannolikt att det är något jag kommer börja ägna mig åt.

Detta är ett ämne som jag tänkt länge att jag ska skriva om men som jag dragit mig för eftersom det är ett känsligt ämne där åsikterna går isär och risken att bli påhoppad är överhängande.
Men nu när frågan ställs i denna utmaning så kan jag lika gärna skriva om det jag tänkt skriva så många gånger och jag tar risken att bli påhoppad. Det blir man ju ändå, för alltid finns det någon som ska anmärka på saker och ting.
Obs! Detta är alltså mina personliga åsikter, vad jag tycker och anser om renras kontra blandras. Det är inget som jag begär att andra ska rätta sig efter eller ens hålla med om. Det är bara vad jag tycker och vad jag skulle råda andra till, men råd är just bara råd och inget man behöver varken ta till sig eller rätta sig efter. Som med allt annat får man själv sålla bland information och välja vad man vill ta till sig och inte.

Om du frågar mig, blandras eller renras, så... Spelar ingen roll! Det beror helt på vad man vill ha sin hund till.
Otroligt många spyr galla över blandrasavel och till viss del kan jag förstå det. Det är i många fall oseriöst med denna avel och vissa, eller ganska många kombinationer, är helt vansinniga, MEN blandrasavel betyder inte per automatik att det alltid är oseriös avel av en uppfödare som bara vill tjäna pengar. Det kan ju faktiskt vara så att någon upptäckt att det blir väldigt trevliga hundar av en viss kombination av raser. Alla renraser härstammar dessutom från början från blandningar av olika hundtyper och raser. Dogo argentino till exempel härstammar från inte mindre än 10 (!) olika raser. Snacka om gatukorsning! Sen har vi cockerpoo som inte är en renras (även fast många vill att den ska bli det) men en blandning som blivit väldigt populär och som har en egen klubb med seriösa uppfödare som hälsotestar sina hundar och väljer avelsdjur med omsorg. Den typen av avel ser jag inga fel i alls. Det finns seriösa och oseriösa uppfödare både inom blandras och renras. Däremot är jag helt emot att man parar sin söta hund bara för att den är så söt och bra och grannen råkar ha en hane som är så charmig så man tycker det vore gulligt med valpar efter dessa. Eller att man tar en kull enbart i hopp om att tjäna lite pengar. All avel ska vara genomtänkt vilket den kan vara även vid blandrasavel bara intresset finns och man lägger ner tid och energi på det.

"Men med en blandras kan du inte kolla sjukdomar hos föräldrar, släktingar och bakåt i leden"
är det största argumentet som folk tar till när man ska argumentera för att blandrasavel inte bör existera.
Detta är en sanning med modifikation. En stor sådan dessutom.
Den hälsa man kan kolla hos renraser är de hälsoprogram som SKK tagit fram och som registreras hos SKK. Det vill säga leder, ögon, patella, hjärta, hemofili. Det är det enda som går att kolla hos SKK-reggade hundar men det räcker inte. För det finns nämligen många fler rasbundna genetiska sjukdomar än så.

Inom många raser förekommer allvarliga genetiska sjukdomar som inte registreras någonstans.
Köper du en hund oavsett om det är renras eller blandras så kan du inte kolla om linjerna bär på Addison, Cushings, SLO, allergi, sköldkörtelrubbning, epilepsi, diabetes, DCM m.m. Alla mycket allvarliga genetiska sjukdomar som oftast är rasbundna och som ofta innebär stort lidande både för hund och ägare, speciellt innan man fått kontroll över sjukdomarna, samt att det kostar oerhört mycket pengar att ha en sjuk hund. Inte alltför sällan leder någon eller några av dessa sjukdomar till döden.
T.ex inom min ras finns problematik med Addison, sköldkörtelrubbning, SLO och allergi (min äldsta har 3 av dessa sjukdomar), men inte någonstans kan man kolla hur det ligger till med dessa sjukdomar i rasen. Det går inte att kolla upp sin tilltänkta valps linjer och se om dessa sjukdomar förekommer hos föräldrar, släktingar eller bakåt i leden.
Så skillnaden med att kunna kolla upp hälsa hos renras kontra blandras är faktiskt inte så stor. Allvarliga genetiska rasbundna sjukdomar går helt enkelt inte att kolla hos varken renras eller blandras, bortsett från de som ingår i SKK:s hälsoprogram. De som ingår i SKK:s hälsoprogram är inte att förringa och det är bra, om inte nödvändigt, att dessa testas och registreras, men det är långt ifrån tillräckligt! Samtliga genetiska sjukdomar bör registreras. Så länge man inte reggar övriga genetiska sjukdomar så kommer jag hålla fast vid att man lika gärna kan köpa blandras om det är så att man hellre vill ha en blandras av någon anledning.
Att köpa en renras är i mångt och mycket en lika stor chansning som att köpa en blandras.
Visst, med en renras kan du köpa en hund med släktingar som är HD-fria, inte bär på PRA-genen, där patella är ua och hjärtat bra. Men du kan inte köpa en renras med föräldrar och släktingar som är dokumenterat fria från de övriga genetiska sjukdomarna. Föräldrarna är kanske fria, men de kan lika gärna vara bärare eller ha nära släktingar som är sjuka. Ingen vet. Inte SKK, inte uppfödarna, inte valpköparna.
Köper man en blandras avlad mellan två renraser som är reggade och hälsotestade så tja.. Vad är då skillnaden mellan renras och blandras? Ingen!
Köper man en blandras av en seriös blandrasuppfödare som alltid hälsotestar sina avelsdjur och bokför det. Vad är då skillnaden mellan blandras och renras? Bara marginell.
Så det där med att man kan kolla renrasers hälsa är långt ifrån hela sanningen och enligt mig ett argument som inte riktigt håller fullt ut.
Dock tycker jag att alla avelsdjur, renras som blandras, ska hälsotestas enligt SKK:s hälsoprogram innan parning. Då har man i alla fall gjort sitt bästa för att avla på friska föräldrar. Tyvärr går det i dagens läge inte att göra mer än så vad gäller hälsan så helt krasst kan man säga att fortfarande avlar man i blindo även inom renrasaveln.

Om någon skulle fråga mig om han/hon ska välja renras eller blandras så skulle jag ge följande råd:
*Vill du kunna kolla släktingars hälsa enligt SKK:s hälsoprogram (som är långt ifrån fullständigt) - välj renras
*Vill du ställa ut och/eller tävla i bruks - välj renras
*Vill du köpa av SKK-ansluten uppfödare - välj renras
*Vill du vara säker på vilken typ av hund du köper - välj renras
*Vill du ha större urval av seriösa uppfödare och större kontroll - välj renras
*Är du inte intresserad av något av ovanstående - välj vilket som. Den hund och kombination, uppfödare också för den delen, som du fastnar för helt enkelt och anser vara seriös.

Själv valde jag renras för att jag var ute efter vissa specifika egenskaper som man inte kan vara säker på att få med en blandras. Om min nästa hund blir renras eller blandras beror på vad jag kommer vilja ha hunden till, om jag söker efter vissa egenskaper och hur långt man har kommit med dokumentation och registrering av genetiska sjukdomar.

Med detta sagt, förbereder jag mig och duckar för ilskna kommentarer och idiotförklaringar ;)

Jag minns faktiskt inte hur gammal jag var, men det var innan vi flyttade från lägenheten så jag kan inte ha varit äldre än 9 år.
Min kusin hade vandrande pinnar som förökade sig så hon behövde bli av med ett gäng så jag tog en vandrande pinne-bebis med mig hem. Jag döpte den till Gunnar. Ingen aning om vad det var för kön på den, men jag tyckte i alla fall att den var en Gunnar. Han/hon bodde i en stor genomskinlig burk med sand, pinnar att klättra på och tygduk över som skulle sprayas med vatten varje dag för att hålla miljön fuktig. Det var sommar då minns jag för jag gick ut och plockade maskrosblad till den. Det tyckte den om. Sallad var också populärt. Tyvärr levde den inte så länge och en dag hittade jag den död.

Sen dröjde det länge innan nästa husdjur kom. Jag gick nog i femman eller sexan då. En klasskompis hade takråttor som hade förökat sig och han frågade om jag ville ha en. Såklart jag ville! Mina föräldrar var emot det såklart men jag tog hem en i alla fall som jag döpte till Alf, kallad Affe, trots att det var en tjej. Men den var inte glad. Ville inte äta och bara låg och vilade eller sov. Kunde den vara deprimerad?
Jag bestämde mig för att ta hem en råtta till så att den fick lite sällskap och se om den skulle bli gladare av det. Så jag tog hem en kullsyster som jag döpte till Mixi och det gjorde susen. Lilla Alf blev glad igen.
En dag kom brorsans kompis på besök. Innanför jackan hade han en takråtta som han frågade om jag ville ta över. Han hade reptiler hemma och den här råttan hade blivit ratad som mat. Självklart ville jag rädda henne! Jag döpte henne till Tilly och hon var en råtta med väldigt stor personlighet. Kom när man ropade, gillade att kela, var otroligt cool, inte rädd för någonting och var hur snäll och mysig som helst. Tyvärr blev hon mobbad av syskonparet så jag fick ha dom åtskilda. Tyckte också att hon var lite väl tjock så jag gick ner med henne till djuraffären på stan och frågade om det möjligen kunde vara så att hon var dräktig. Han klämde och kände lite på henne och kunde snabbt konstatera att visst var det så.
Så det vara bara att gå hem och vänta på de små. Det blev 8 stycken. En albino och 7 svarta med mer eller mindre vita tecken, precis som mamma Tilly som var svart med vit mage och en vit strumpa fram. Den vita döpte jag till Snövit och de övriga döpte jag efter de 7 små dvärgarna. Snövit valde jag att behålla och de andra sålde jag. När Snövit hade vuxit till sig valde jag att släppa ihop alla 4 i samma bur och nu när Tilly inte längre var ensam upphörde mobbingen.

Snövit, Mixi, Alf, Tilly

När jag hade haft råttorna ett tag ville jag även ha en kanin. Även det sa mina föräldrar nej till men jag köpte en i alla fall som jag döpte till Rasmus. I början när han var liten fick han bo inne men sen byggde pappa ett par burar åt honom så att han kunde bo ute. På sommaren bodde han i bur på marken och på vintern bodde han i en bur på ben. Jag provade att ha honom lös ute i trädgården några gånger men då skuttade han över till grannen och var inte den lättaste att fånga så det fick bli sele efter det.

Rasmus

Tilly var den första att gå bort. En dag blev hon plötsligt bara väldigt svag och varken åt eller drack. Jag försökte få i henne vatten med hjälp av en liten spruta men hon svalde det inte och strax därefter somnade hon lugnt och stilla in i min hand, förmodligen p.g.a ålderdom. Hon var min favoritråtta för hon var så speciell med så stor personlighet så det var en tung förlust. Mixi och Alf levde ett tag efter det tills de en dag dog båda två samtidigt. Jag vet inte vad som hände. Jag var hos en kompis när det hände och mamma ringde och sa att jag måste komma hem. Då låg båda döda i buren. Kvar hade jag nu bara Snövit av råttorna. Hon fick ibland vara med Rasmus i hans bur och båda trivdes i varandras sällskap. Snövit fick till slut en knöl vid ena frambenet som bara växte och växte så då valde jag att ta bort henne.
När Rasmus var runt 7 år fick han också somna in. Jag hade börjat jobba på annan ort dit jag inte kunde ta med honom och mina föräldrar ville inte ta ansvar för honom så de ordnade så att han fick somna in. Han var ju ändå lite till åren kommen så en omplacering var inte aktuell.

Rasmus blev mitt hittills sista husdjur bortsett från hundarna. Jag har alltid sen jag var liten önskat mig en egen häst men det har aldrig funnits ekonomi till det så jag fick gå på ridskola istället. Där gick jag från jag var 9 tills jag var 20 och började jobba på annan ort. Jag har också av och till varit medryttare så man kan väl säga att jag i alla fall har fått känna på hur det är ha egen häst (bortsett från den ekonomiska biten) och just nu känner jag mig rätt nöjd med det.

Din första hund.. oj oj.. Detta inlägg kommer bli långt! Så gör dig redo för en mindre roman :)
Min första hund var en muta i form av en gyllengul goldenkille vid namn Charlie. Jag skulle snart fylla 8 år och hade tjatat i evigheter om en egen hund.
Den sommaren, 1986, hade vi varit nere i Hjo och hälsat på mina kusiner. Brorsan skulle stanna kvar ett tag till medan jag skulle följa med hem till Hälsingland något som jag absolut inte ville. Varför skulle brorsan få stanna men inte jag?
Jag blev minst sagt arg och tjurig och började bråka. Mina föräldrar försökte med alla möjliga knep att lugna ner mig och få med mig hem, men utan framgång. Så de tog till det tunga artilleriet och kläckte ur sig att jag skulle få en egen hund om jag följde med hem. Den dealen var jag helt och hållet med på!

Har man lovat något så ska man hålla det så när vi kom hem hade inte pappa något annat val än att börja leta kennlar. Han hittade en kennel som hade en kull goldenvalpar just då så vi åkte och tittade på dem och jag föll pladask. Kenneln hade även en nyfödd kull flatvalpar så pappa frågade om vi inte skulle vänta ett par månader och köpa en sådan istället. Men nej! Jag ville inte vänta. Jag ville ha den vilda goldenkillen som fortfarande inte var tingad. Han var störst i kullen och brottade ner både mamma och syskon. När han släpptes ut från hundgården sprang han runt i trädgården och slet upp blommor med rötterna. Han var fullständigt galen men helt fantastiskt söt. Honom ville jag ha!
Så vi tingade honom och åkte och hämtade honom någon vecka senare och när brorsan kom hem från kusinerna hade vi blivit med hund. Lyckan var total. Min första alldeles egna hund! Visserligen stod pappa som ägare och mina föräldrar fick ta största ansvaret men han var ändå min hund och självklart hjälpte jag också till.
Men är man 8 år så förstår man inte alltid hur valpar funkar. Valpar har sylvassa tänder som kliar och de bara måste tugga på allt vilket även inkluderar människor. Charlie var inget undantag. Han nafsade och bet vilket jag uppfattade som att han var elak. Droppen kom när han slet av mig kjolen ute på parkeringen. Då stängde jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut innan pappa hade lämnat tillbaks den elaka valpen. Som tur var lyckades pappa tala förstånd med mig och få mig att förstå att valpar inte bits av illvilja så min rädsla för den "elaka" valpen var snart som bortblåst.


Minnena av min älskade Charlie är så otroligt många och speciella att jag skulle kunna skriva en hel roman om honom, men det får jag ju inte plats med här så jag får försöka behärska mig ;)

Charlie var "the love of my life". Han var precis som Eddie något utöver det vanliga men på ett helt annat sätt. Han var otroligt envis. Eddie är också envis men inte på långa vägar lika envis som Charlie. Hade Charlie väl bestämt sig för något så gick det inte att rubba honom. Stört omöjligt! Men hans envishet var en del av hans charm. Utan den hade han inte varit Charlie.
Han var så speciell på så många vis. Det absolut bästa han visste var att åka bil. Han blev otroligt ledsen de gånger han inte fick följa med och åka bil. Han såg ut som sju svåra år, som att jorden var på väg att gå under. De gånger han fick följa med vägrade han ibland att gå ur bilen igen sen när man kom hem och det hände, efter att jag fått körkort, att jag fick åka en extra sväng med bilen för att han skulle bli nöjd så att jag över huvud taget skulle lyckas få ut honom ur bilen. När brorsan köpte sin första bil som han mekade med kunde Charlie ligga i den hela dagarna trots att det var sommar och olidligt varmt. Vi försökte få honom att gå ut därifrån men han vägrade. Brorsan hade inte körkort då så han körde bara fram och tillbaks på uppfarten och Charlie sätt där i bilen och älskade att åka upp och ner för vår korta lilla uppfart.

Charlie är inte nöjd. Han vill åka en sväng till så det vara bara att hoppa in och köra en liten runda till.

Charlie var också väldigt lat. Långpromenader hade han visserligen ingenting emot och när jag blev tonåring lärde jag honom att springa snällt bredvid cykeln, så under sommarhalvåret brukade jag ta cykeln och Charlie och cykla över hela stan bort till min farmor och farfar för lite fika och sen hem igen.
Men att jobba och aktivera sig var inte Charlie så särskilt intresserad av. Inte heller tidiga morgnar var hans grej. Helst skulle man sova fram till mitt på dagen någon gång.
Vi provade lite jakt med honom när han var unghund men blev sen skotträdd så då var det uteslutet. Jag provade agility med honom men det tyckte han bara var onödigt att anstränga sig så för några hinder. Spår var väl det enda som han tyckte var någorlunda kul.. om det var korv han fick spåra. Allra helst ville han mest bara ligga hemma på gårdsplanen och filosofera, men han kunde ibland när han var lös i trädgården ge sig iväg på egna äventyr, speciellt om det var löptikar i farten. En gång hittade vi honom hemma hos en löpande taxflicka några kvarter bort, men ägaren visste vem han var och hade koll så det blev ingen "olycka".

Charlie var inte den mest väluppfostrade hunden. Min pappa lydde han och oftast min bror, men mig och mamma tyckte han inte var så viktigt att lyda, men trots att han inte var så väluppfostrad så hade han ändå en del uppfostrade sidor. Han stal aldrig mat från bord och bänkar och han åt aldrig av sin egen mat innan man sa varsågod. En gång hade brorsan gett honom mat och gått hemifrån, men glömt att säga varsågod.
Några timmar senare när vi kom hem satt Charlie där framför matskålen och väntade på ett varsågod.
Han var heller ingen skällig hund. Faktum är att han faktiskt inte kunde skälla förrän han var 7-8 år. Då blev han så uppspelt över något att det kom ut något ljud ur hans mun. Det var inte ett skall men något som närmast kan liknas vid ett skall. Charlie blev så förvånad att han tittade sig omkring och undrade var det kom ifrån. Efter det började jag träna för att lära honom skall vilket jag lyckades med till slut men det var ytterst sällan efter det som han skällde på eget bevåg. Inte ens när han var fastbunden i repet utomhus och fastnade runt trädet så skällde han. Han satt snällt kvar och tittade på dörren tills vi kom ut och undrade varför han inte krafsade på dörren och ville in.

Charlie var min allra bästa vän, min trogna kompis och stöttepelare som jag grät ut hos efter ännu en dag med utanförskap i skolan. Det finns knappt en levande varelse som betytt så mycket för mig som han gjorde.
Jag var 8 år när han kom till oss. Jag skulle fylla 22 ett par månader efter den dagen han rycktes ifrån oss. Hela min uppväxt, mer än halva mitt liv hade jag delat med honom så det blev naturligtvis en oerhörd tomhet den dagen han gick bort.
Han var nyss 14 år fyllda, 14 år och 13 dagar för att vara exakt, när det var dags att ta det tunga beslutet. De senaste månaderna hade han blivit sämre. Han drack kopiösa mängder med vatten som i sin tur gjorde att han inte kunde hålla sig och måste ut betydligt oftare än innan och även på nätterna. Han väckte mig varje natt då han måste ut men ibland hann han inte och gjorde på sig inne. Han hade också börjat tappa håret på magen. Han hade blivit en gammal farbror och det var dags att ta farväl. Det var vi alla överens om även om det gjorde fruktansvärt ont.
Den 16:e maj 2000, en solig vacker dag med kvittrande fåglar, somnade Charlie in för gott. Den dagen gick mitt hjärta i tusen bitar och fortfarande efter alla dessa år saknas en av de bitarna. Att ta farväl av sin bästa vän och veta att man aldrig mer kommer att ses är nog bland det värsta man kan uppleva.
Jag var inte med när han dog. Jag tog farväl av honom hemma.
Det var jag som tog honom med på hans sista promenad så jag gick lite längre än jag brukade. På hemvägen sprang han upp för vår uppfart, något han inte hade gjort på länge. Det gjorde det hela än svårare.
Efter promenaden satt han som han brukade ute på trappan och kikade medan pappa förberedde för avfärd. Stunden var inne. Jag kramade honom länge länge medan tårarna sprutade. Ville aldrig släppa taget men jag var så illa tvungen, sa hejdå, att jag älskade honom och att vi ses igen en vacker dag i Nangijala.
Sen hoppade han in i bilen för sin sista bilfärd. Sista bilden jag har av Charlie kommer att förfölja mig tills jag dör. Jag såg honom genom bilens bakruta och han tittade på mig tills han försvann utom synhåll och var borta för alltid. Kvar satt jag på trappan grät floder.
Trots sin ålderdom så var han ändå rätt glad och förhållandevis pigg och hade "barnasinnet" kvar och var lika envis som han hade varit genom alla åren. Men han var ju inte frisk sista tiden och med det i bakhuvudet vet man att vi ändå tog rätt beslut. 14 år är många år för en hund. Dock blir inte saknaden mindre för det. Tänker på honom så gott som dagligen och ofta saknar jag honom men nu kan jag minnas honom med glädje och värme. Minnena kan ingen ta ifrån mig och platsen i mitt hjärta är hans för alltid.

Sista bilden på Charlie. En sommarvarm solig dag i maj gick han över regnbågsbron

Eddies urinläckage har kommit och gått. Faktiskt så har det blivit bättre och senaste veckan är det bara någon enstaka kväll som han har droppat urin. De kvällar han droppat så har vi satt på honom skvättskyddet under natten så att han inte ska ligga och läcka i sängar eller på golvet.
Han har inte behövt skvättskydd sen i augusti då vi åkte färja till och från Gotland så när jag nu skulle ta på det för ett par veckor sedan fick jag en chock. Det gick inte att stänga! Det har blivit alldeles för litet så jag fick skarva det med en tygbit och säkerhetsnålar. Eddie har alltså ökat jättemycket i omfång och blivit rund som en tunna. Han är inte speciellt tjock över revbenen, utan det är mer buken som blivit stor.

Sist vi var hos veterinären, för en månad sedan, trodde jag att hans vikt skulle ha ökat massor men det hade den inte. Han vägde visserligen 23,5 och brukar ligga på runt 22 men 23,5 är ändå inte speciellt mycket. Han vägde mer förra sommaren men såg ändå mindre ut då än vad han gör nu. Så faktum kvarstår att han har blivit tjock. Det måste innebära att han har tappat massor i muskler istället och jag tycker att det syns också på bakbenen.

Detta måste vi försöka göra något åt. Han får nu hälften av den fodergiva han ska ha per dag och resten fyller vi ut med grönsaker istället, annars skulle han hungra ihjäl. Han är hungrig ändå som det är så det blir mycket grönsaker både till frukost, middag och mellanmål. Men jag tycker inte det hjälper något mot hans kroppsform. Tycker att han fortfarande är lika rund så antingen är det kortisonet som gör honom svullen eller så är det motionen det hänger på och där har vi ett problem.
Han får långpromenader dagligen men det hjälper föga. Han skulle behöva mer intensiv träning, få upp pulsen och öka muskelmassan. Problemet är bara hur?!
Han har ju sin artros i armbågsleden som gör att han inte bör springa på hårt underlag så cykling är alltså uteslutet. Att springa med honom skulle ju kunna funka i skogen exempelvis där det är lite mjukare underlag men då är problemet att matten inte har flås nog att kunna springa och ett ben som inte heller tycker om att springa.
Vatten hatar han ju så vattenträning är också uteslutet. Annars hade det varit perfekt!
Jag önskar att jag hade en water treadmill hemma för det tror jag skulle kunna funka trots att det är vatten men det är ju inte så mycket vatten så det skulle han eventuellt kunna finna sig i. Men nu har jag ingen water treadmill så jag får hitta på någon annan träningsform.
Kanske ut och gå mycket i kuperad terräng och så funderar jag på att skaffa viktmanschetter åt honom så att han får jobba lite extra med benmusklerna. Kan det vara något tro..?
Annars tar jag gärna emot träningstips eller andra bantningstips, så hojta till om du har några :)