Yay! Vi har klarat ännu ett veterinärfritt halvår. Två stycken på raken nu. Minns inte när det hände senast, men länge sen är det i alla fall.
Men nu var det dags för halvårskontroll igen så då fick vi så lov att pallra oss till veterinären.

Det är alltid lika trevligt att träffa vår goa veterinär även fast Eddie blev nervös till en början och la sig bakom stolarna och skakade. Men det släppte sen när vi väl hade lyckats locka fram honom och han hade fått hälsa på sin favoritvet.

Som vanligt när vi är där gick hon igenom hans klor och de såg fina ut. Att gå igenom hans klor är en rutin som följt med i alla år sedan han fick SLO. Jag behöver aldrig be om att hans klor ska gås igenom. Hon går alltid igenom hans klor vare sig jag är med eller inte. Till och med när han var inlagd för sin addison och vår vet råkade av en slump träffa Eddie så bad hon personalen att gå igenom hans klor. Hon är väldigt mån om hans klor och att de ska hålla sig i schack.

Sedan diskuterade vi hans medicinering. Jag skulle vilja få ner hans florinefdos, så jag föreslog att vi sätter in kortison för att ev. kunna sänka florinefen. Först var hon inte så pigg på det eftersom kortison ger fler biverkningar och det har hon ju rätt i. Men vi kom till slut fram till att trots allt sätta in kortison av flera orsaker.
Den första är hans allergi som verkar ha gjort comeback. Han har slickat sig mycket i ljumskarna under hösten så hon tog en titt på dem också och såg att han har lite allergieksem där så det får bli dusch i klorhexidinschampo. Han har även haft problem med öronen och analsäckarna. Nu har vi dock fått det under kontroll men det är ett tecken på att allergin gör sig påmind igen.
Den andra orsaken till att sätta in kortison är hans artros. Han har under hösten under några tillfällen haft ont vänster fram och haltat vid några tillfällen, speciellt när han har legat och blivit stel. Så med sina antiinflammatoriska egenskaper är kortison en fördel för hans artros.
Den tredje orsaken till att sätta in kortison är att han ska vara ensam hos mina föräldrar från nästa vecka fram till jul. De är jättenervösa över hans addison och oroliga över att han ska bli dålig och att de inte vet hur det yttrar sig och hur man handskas med det. Så för att han ska bli mer stabil och ha mindre risk för att bli dålig och krisa sätter vi in kortison. Dålig kan han bli ändå såklart men risken minskar med det extra kortisonet.
Så nu provar vi kortison igen så får vi se hur han mår av det.

När vi hade diskuterat med vår vet kom deras nya sköterska för att ta blodprov men han var svårstucken den här gången så trots flera försök lyckades hon inte få till det. Det är tur att jag har världens snällaste hund när det kommer till veterinärbesök. Eddie bara stod där tålmodigt medan hon kämpade med att hitta rätt. Till slut fick hon ge upp och kalla in den rutinerade sköterskan istället som lyckades med det andra benet.

Nu inväntar vi provsvaren som vi får till veckan och vi ska även stämma av hur Eddie mår nu när kortisonet är tillbaks.
Och om inget oförutsett inträffar *peppar peppar* så blir inte nästa veterinärbesök förrän i juni.

Efter ett halvårs uppehåll är det väl på tiden att återuppliva den här bloggen igen. Inte för att det kommer att hända så mycket nu under hösten och vintern men jag ska i alla fall försöka att hålla liv i den.

Jag ska försöka mig på en inte alltför lång sammanfattning om vad som hänt senaste halvåret.

I våras avgick jag som redaktör för rasklubbstidningen med omedelbar verkan. Efter mitt senaste nummer blev det en lynchmobb mot mig på facebook där majoriteten av medlemmarna spydde galla över mig på grund av vad jag hade skrivit om vita portisar. Väldigt känsligt ämne det och lika tabu att prata om som sjuka hundar. Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon med tanke på den hätska stämning som blev och det hat som strömmade från medlemmarna. Flera blockerade mig också för att jag inte skulle kunna läsa deras kommentarer. Man bara häpnar över hur vuxna människor kan bete sig på det viset, som ett gäng omogna fjortisar som ger sig på en ensam person.
Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden när alla gav sig på mig och dessutom var jag fortfarande väldigt känslig och ledsen efter min morbrors bortgång. Jag hade fått lägga numret på is efter hans bortgång och när jag väl började jobba med det fick jag stressa ihop det vilket bidrog till att jag publicerade en artikel jag egentligen inte ville ha med för jag misstänkte vilket liv det skulle bli. Men jag var kraftigt försenad med tidningen och hade inget annat material så det fick bära eller brista med den artikeln. Och brast det gjorde det med besked.
När helvetet bröt lös meddelade jag ordförande att jag ville avsäga mig mitt uppdrag som redaktör. All glädje som varit med att göra tidningen försvann i ett nafs. Jag hade inte någon som helst lust att sitta åtskilliga timmar med tidningen, att försaka min fritid och kvalitetstid med hundarna, min egen träning och annat för att göra en tidning till ett gäng otacksamma medlemmar som inte kan göra annat än att gnälla och spy galla över en så fort man skriver något som inte faller dem i smaken.
Det kändes väldigt vemodigt att sluta som redaktör. Det har varit väldigt roligt och inspirerande men mest av allt kändes det ändå skönt. Jag hade senaste tiden funderat på att sluta p.g.a det enorma jobb som det innebär att vara redaktör. Jag hade börjat känna mig rejält sliten och stressad och tidningen började så smått att kännas som en börda så det som hände var egentligen bara spiken i kistan som gjorde mitt beslut otroligt mycket lättare att fatta.
Jag har också beslutat mig för att inte förlänga mitt medlemskap i klubben. Jag orkar inte med människorna där längre efter det som hänt och jag har egentligen inget utbyte av att vara med. Känner mig helt enkelt inte välkommen. Jag har tagit bort de flesta av portisfolket från min vänlista på facebook. Inte för att jag kände något agg mot dem eller hade något emot dem personligen. De flesta av portisfolket på min vänlista höll sig lugna och hakade inte på drevet men de påminde för mycket om klubben och mobbarna. Jag behövde distans till dem. Dessutom ville jag ha tillbaka min privata sfär på facebook något som jag hade saknat. Jag hade innan jag blev redaktör en policy att bara vara vän med riktiga vänner och släkt på facebook men när jag blev redaktör fick jag vänförfrågningar från flera medlemmar och jag kunde inte med att avvisa dem så det slutade med att jag hade halva klubben som vänner på facebook... kändes det som i alla fall.
Jag ville inte ha det så längre. Jag ville bli mer privat så när det blev officiellt att jag avgick som redaktör rensade jag min vänlista. Några portismänniskor har jag fortfarande kvar, men jag kommer förmodligen att plocka bort några fler som jag inte har någon direkt kontakt med. Några ångrar jag att jag plockade bort men så får det vara. Det är skönt att inte längre vara en "officiell" person, att slippa bli granskad för allt jag gör och inte gör. Trots vemodet känns det ändå som att jag tog rätt beslut. Det känns som en lättnad att slippa känna pressen över att leverera ännu ett nummer. Det är bara tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade mycket hellre slutat med flaggan i topp.
Men nu är det som det är och livet går vidare.

Relationen mellan Eddie och Dio har tyvärr inte förbättrats. Måste fortfarande ha dem åtskilda. I somras när jag var hemma och mina föräldrar var på semester och jag var helt själv med hundarna så var Eddie mycket lugnare, så pass att jag till och med kunde ha dem tillsammans. Men så fort vi är flera eller det är andra hundar med så flyger Eddie på Dio. Så tillbaks i södern och vardagen är det kompostgaller igen som gäller.

Eddies hälsa har under sommaren varit förhållandevis bra. Vi kollade hans värden i juni. Första veterinärbesöket på ett halvår! Det är rekord på väldigt länge. Som vanligt när vi inte setts på ett tag har vi mycket att prata om jag och veterinär Jonna. Det är så skönt att få ventilera lite med henne. Vi har en fantastiskt bra relation med henne och det är jag så glad för.
Kaliumet låg över gränsen den här gången, förmodligen på grund av att han gått upp i vikt och är lite överviktig. Så tyvärr fick vi höja hans Florinef så nu äter han 12 st per dag. Helt galet många. Men målet nu är att få ner honom 2-3 kg och därefter sänka dosen igen.
Som vanligt kollade Jonna även igenom hans klor och de såg jättefina ut. Hans öron som han haft problem med ett tag, framför allt det vänstra blev också kollat. Han var röd ända ner i hörselgången så det blev droppar till örat.
Hans allergi verkar ha gjort lite comeback i sommar. Han har haft rinniga ögon, har slickat sig mer än vanligt och haft kladdiga öron. Det kan vara så att han är gräsallergiker. Jag tycker det var lika förra sommaren också att han blev lite sämre då, men det är ändå hanterbart. Han kliar sig i alla fall inte sönder och samman.
När vi sa hejdå till Jonna sa jag att vi ses igen i december. Hon skämtade och sa att hon inte ville se oss innan dess.
HA! Trodde vi ja att det skulle dröja till december. Det tog mindre än en månad innan vi var tillbaks hos Jonna igen.

En måndag när jag kom hem från jobbet kom jag hem till en svinstia och en väldigt medtagen Eddie. Han hade bajsat diarre över hela köket och hallen. Han hade kräkts på flera ställen och kissat på sig. Han var loj och väldigt låg. Han viftade inte på svansen och gick undan i ett hörn och la sig och såg lite skakig ut. Jag blev livrädd. Det var tydligt att han var på väg att börja krisa. Jag petade i honom en hel kortison och hoppades på att den inte skulle komma upp igen. Det gjorde den inte. Avvaktade lite för att se om han skulle bli piggare, annars var det bara att kasta sig i bilen och åka in med honom.
Han tycktes bli lite piggare efter en stund, började vifta på svansen och verkade lite mer alert. Magen var fortfarande i uppror och jag fick springa ut med honom titt som tätt. Petade i honom mer kortison och han blev allt piggare under kvällen så vi slapp åka in och ge dropp. Phu! Det var nära ögat en addisonkris. Han skrämde verkligen slag på mig. Men det gick som tur var bra, förmodligen för att jag var snabb med att agera och ge honom stora doser kortison så han fick en riktig boost.
På lördagen började Eddie slicka på sin ena framtass och morrade när vi ville titta. Misstänkte genast klobrott men jag såg inget när jag tittade efter och kände inget heller, men på söndagen både såg och kände jag att det inte var någon tvekan om klobrott.
Jaha, skov nu igen?
Ringde Vettris på måndag morgon och fick en tid samma dag trots Jonnas fullspäckade schema, men för Eddie finns det alltid tid som hon själv sa när vi var där för provtagning. Det har sina fördelar att vara stammis ;)
Klon plockades bort, övriga klor fick sig en ny genomgång. Alla såg fortsatt fina ut och tack och lov så blev det inga fler klobrott. Jonnas teori var att det var ett skov som hade triggats igång av hans magsjuka eftersom immunförsvaret går ner när man är sjuk. Så antingen var det ett skov eller så hade han sprungit in i något. Vi vet inte säkert. Jag är glad att inga fler klor påverkades den här gången speciellt med tanke på att jag åkte utomlands 3 dagar senare så husse fick dra hela lasset själv med att vårda klon. Men det hade gått bra det också. Nu hoppas jag att han håller sig frisk till nästa provtagning *peppar peppar*

Mitt mål var att starta i fortsättningsklass i rallylydnad i år men så blev det inte. Vi har tränat för lite och Dio är inte mogen. Vi har deltagit i några få nybörjartävlingar under våren och försommaren men det har gått åt helvete varje gång. Han har varit totalt ofokuserad och ointresserad så vi har fått usla resultat. Det gör mig frustrerad och har fått mig att tappa sugen. Det får bli en paus nu under vintern och så tar vi nya tag till våren och hoppas att det går bättre då.
Vi gick också tävlingskurs i agility i våras där han gjort stora framsteg men det är inte aktuellt att tävla än. Han kan inte alla hinder än och min handling måste bli bättre innan vi gör vår tävlingsdebut. Däremot så var vi med i en inofficiell nybörjartävling och första loppet gick skitbra. Han var totalt fokuserad och snabbt som attan gick det men tyvärr missade han två hinder så det blev disk. Men jag var supernöjd ändå.
Andra rundan däremot gick åt skogen. Men det var i alla fall kul att prova på att tävla i agility.

Nu i höst ska jag försöka lägga manken till och lägga lite spår till hundarna. Det har blivit alldeles för lite av den varan men nu ska jag försöka få tummen ur. Nu har jag ju mer tid också när jag inte har någon tidning att sitta med längre. Nu är det bara min egen lathet som hindrar men det får jag göra något åt. Skulle gärna vilja göra anlagsprov med Dio men då måste vi träna först.
På´t bara!

Efter föreläsningen hos veterinären kom jag hem vid 22-tiden på kvällen. Då var det bara att gå ut med dogsen och sen hoppa i säng för att gå upp tidigt dagen efter och åka till veterinären igen. Men då hade jag Eddie med mig som skulle få sina värden kollade. Vi har inte kollat hans värden sen i juni så jag tyckte att det var på tiden. Det är ju trots allt ett halvår sen. Jag vill gärna ha stenkoll på hur han ligger till och så här lång tid mellan provtagningarna har det aldrig tidigare gått. Jag hade ingen aning om hur hans värden kunde tänkas ligga till, men jag hoppades på att dom skulle vara stabila och att vi förhoppningsvis skulle kunna sänka florinefen något.

Veterinären kollade hans allmäntillstånd och tog en snabb titt på hans sår som fortfarande inte har läkt efter kastreringen då han tyvärr kommit åt att slicka. Vi fick en salva utskriven för såret och en sköterska tog blodprovet. Det gick galant som vanligt och hela besöket var över på bara några minuter.
I början på den här veckan ringde sköterskan med provresultaten. Han ligger fortfarande stabilt inom gränsvärdena. Nu har han legat stabilt i snart 1 år! :)
Hans värden är nu klorid 109, natrium 147 och kalium 5.0. Jag tycker dock att kalium är i högsta laget (övre gräns 5,3) så jag skulle vilja få ner det något men sköterskan tyckte att vi ska avvakta till efter nästa provtagning och se hur han ligger då. Hon tyckte inte att vi ska börja mixtra med hans medicin nu utan låta kroppen vila och ligga stabilt ett tag till.
Jag får försöka få i honom lite mer salt och hoppas på att kaliumet sjunker något. Dock är det inte så lätt att få i honom salt. Han är ju inte så förtjust i torrfoder så han får inte i sig allt salt jag häller på. Jag kan heller inte ge honom salt separat inlindat i något gott för då kräks han. Han kan även kräkas ibland om man häller på för mycket salt på maten så det är en balansgång det där att kunna ge så mycket salt som möjligt utan att han kräks.
Men så länge han är inom referensramarna så är det ändå bra så det är inget jag egentligen behöver grubbla på.
Nu blir nästa provtagning förmodligen i juni om inget förutsett inträffar innan dess. Återstår att se om det blir några veterinärbesök alls för Eddies del innan dess.
"Ni är ju här varje månad..." som veterinären sa ;) Vi får hoppas att det blir ändring på det nu.

Hans sår har dock fortfarande inte läkt, trots salva. Det ser bättre ut men är ännu inte läkt. Så fort han får chansen är han där och slickar vilket försvårar läkningen ytterligare. Nu hoppas jag verkligen att det läker snabbt som attan. Om en vecka åker vi upp till Hälsingland och jag vill inte ha med mig någon tratt dit så det får allt se till att läka innan dess. Håller tummarna för det!

Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.

Den 7 augusti förra året höll vi på att förlora vår kära Eddie. När jag åkte in akut med honom till Blå Stjärnan den där onsdagen var han döende, vilket jag inte förstod just då. Det enda jag förstod var att något var riktigt fel med Eddie och att det troligen var allvarligt. Men VAD som var fel visste jag inte. Men jag hade mina misstankar. Misstankar som sedan visade sig stämma. Tyvärr.

Natten till den 7 augusti sov jag knappt en blund. Jag var sjuk av oro för Eddies allmäntillstånd och medan jag räknade minuterna tills klockan skulle bli 7 och djursjukhuset öppna sin växel strömmade tårarna nerför mina kinder och med jämna mellanrum kollade jag att Eddie andades.

När Eddie var lämnad hos veterinären och jag gett mitt godkännande till operation om det skulle vara så att något hade fastnat i tarmen åkte jag hem för att sen åka vidare till en bekant för ett möte och plocka på mig lite bär. Försökte hålla skenet uppe men han märkte nog att jag hade tankarna på annat håll. Medan vi stod i trädgården och plockade bär ringde veterinären och bekräftade det jag misstänkte. Eddie hade troligen insjuknat i Addison. Sorg, förtvivlan, oro och en enorm ilska över denna jävla orättvisa över att Eddie ska drabbats så hårt med olika sjukdomar.
Fick besked om att Eddie skulle bli kvar över natten. Fler prover skulle tas för att med säkerhet fastställa att det verkligen var Addison det handlade om men egentligen fanns det ingen tvekan så mest handlade det bara om att få diagnosen svart på vitt och få Eddie stabil igen. Veterinären sa det inte rätt ut men mellan raderna kunde jag tolka att läget var allvarligt. Mycket allvarligt.

Det blev en fruktansvärt jobbig dag. I bilen på vägen hem ringde jag min bortresta sambo och grät floder. Det blev många tårar den dagen och kvällen. Att vara gräsänka och helt ensam i min sorg och oro var inte helt optimalt om man säger så.
Sent på kvällen ringde en av mina favoritveterinärer för och meddela att Eddie mådde lite bättre, men att han inte var stabil än och skulle övervakas över natten. Fick också veta att vår veterinär, vår "klodoktor", hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie. Det kändes så skönt och en smula lättnad och få veta att Eddie hade fått besök av sin veterinär som han känner och som betytt så mycket för oss.
Det blev inte mycket sömn den natten heller och en orolig väntan dagen efter på att någon av veterinärerna skulle höra av sig. Men så när dom äntligen ringde fick jag veta att Eddies tillstånd hade förbättrats ytterligare, men att dom inte ville släppa hem honom riktigt än då hans värden fortfarande inte var helt okej. Så han blev kvar en natt till innan jag fick hämta hem honom.
Aldrig någonsin har jag sett en sådan glad Eddie! Han tjöt, hoppade, grät, kramades, pussades och visste knappt vart han skulle ta vägen. Min glädje över att se honom var minst lika stor.

Därefter följde täta provtagningar var och varannan vecka för att få till rätt dos på medicinen och bra värden. Det tog flera oroliga, jobbiga veckor innan Eddie började bli piggare och ytterligare några månader innan värdena äntligen var där dom skulle vara.
Veckor då jag inte trodde att det skulle gå vägen, då Eddies blick var tom och livlös, då jag trodde att vi skulle behöva säga farväl till honom. Men tack och lov så gav jag inte upp och till slut så vände det! Under den här tiden fick jag mycket stöd från en Addisongrupp på Facebook. Utan deras peppning, råd och tips vet jag inte hur jag hade orkat.

Senare skulle jag få veta av favoritveterinären som ringde den där sena kvällen att Eddie hade svävat mellan liv och död den där första natten. Att läget hade varit kritiskt och att det hade varit nära att dom inte klarade honom. Den informationen gav mig rysningar men också en enorm tacksamhet över att dom gjorde allt i sin makt för att rädda hans liv och över att dom lyckades. Jag är dom evigt tacksam!
När jag sedan läste journalen fick jag en klump i halsen igen. Det var fruktansvärd läsning men ack så intressant.

Efter Eddies diagnos följde en fruktansvärt jobbig tid. Inte nog med att behöva oroa mig över Eddies tillstånd och framtid så fick jag också motta ett enormt hat från rasfränder... eller fiender som dessa visade sig vara. Att vara öppen med sin hunds sjukdomar, vad både hund och ägare genomgår, hur många veterinärbesök det innebär och vad det kostar både känslomässigt och ekonomiskt, är inte önskvärt hos vissa renrasmänniskor och då förtjänar man tydligen att bli spottad på och få vidriga anklagelser och elaka ord kastade över sig.
Under denna period mådde jag fruktansvärt dåligt, men Eddie är en kämpe utan dess like och jag är inte heller den som ger upp i första taget så vi kämpade på och tog oss igenom den här tunga perioden i våra liv.

Idag har Eddie varit stabil med värden som har hållit sig på ungefär samma nivå i ett halvår. Han behöver inte ens extra tillskott av kortison till vardags. Att det skulle bli så bra till slut vågade jag nog aldrig riktigt hoppas på.

Eddies Addison kom som en total överraskning för mig. Jag visste sedan innan att det är en sjukdom som är överrepresenterad i rasen, men jag trodde aldrig att den skulle drabba Eddie. Han hade ju sin SLO och sin allergi. Räckte det inte med det? Idag vet jag dock att många autoimmuna sjukdomar har ett samband och att även SLO och Addison högst troligt har ett samband.
På Eddie märktes inget av Addison innan han fick sin kris och var en hårsmån från döden. Jag tyckte han hade varit som vanligt precis innan dom dagarna då han började må dåligt. Hos många Addisonhundar börjar symtomen visa sig genom ökad törst, diarré, skakningar etc. men inget av det hade Eddie, utom sista veckan då han drack lite mer än vanligt men han hade varken diarré eller skakningar. Däremot var han förstoppad och idag vet jag att även det kan vara ett tecken på Addison. Skakningar fick han däremot efter diagnos och påbörjad behandling, men innan märktes inget av det.
Men när jag nu ser tillbaks i backspegeln så visst fanns tecknen där redan innan veckan då han började bli dålig.

Veckan innan han blev dålig var vi hemma i Norrland. Under framför allt sista veckan vi var där åt han dåligt och var ganska trött och slö. När vi var i skogen och plockade bär och skulle gå tillbaks till bilen var han jättetrött och orkade knappt gå. Vid ett tillfälle la han sig ner i mossan och somnade (!).
Kanske jag borde förstått redan där att något var på tok med Eddie men jag tyckte inte att hans beteende avvek från det normala, utom möjligen hans trötthet i skogen. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att han var så trött och seg men jag viftade bort det med att det var varmt och att han var utmattad efter att ha sprungit runt i skogen.
Dålig på att äta har han alltid varit och på somrarna brukar han vara slöare än normalt. Inget alls att reagera över alltså.

När vi kom tillbaks till Västkusten drack och kissade han lite mer än normalt (vilket jag också beskyllde värmen för) och han verkade lite orolig, framför allt på nätterna då han hade svårt att komma till ro. Han var fortsatt dålig på att äta, gick undan och la sig för sig själv och ville inte att vi tog i honom. Men han är inte en sån hund som tycker om att bli klappad och brukar inte vilja att vi tar för mycket på honom så inte heller det var speciellt konstigt även fast jag tyckte att han var känsligare än normalt. Han verkade i allmänhet rätt låg, men jag viftade bort det med att det var löptikar i farten. Hans beteende var snarlikt hur han brukar bete sig när det är löptider. Det enda som avvek från hans löptiksbeteende var att han inte juckade på kuddarna vilket han alltid gör annars när det är löptikar i farten. Det var det första jag reagerade på och som fick mig och ana att det var något som var fel, men jag trodde först bara att han hade ont någonstans då han kan bli rätt låg av smärta. När han sedan haltade till och verkade lite vinglig av och till misstänkte jag ännu mer att hans beteende berodde på smärta, kanske p.g.a. sträckning eller liknande och bestämde mig för att avvakta. Men sen gick det snabbt utför och hade jag inte åkt in med honom på morgonen den där onsdagen för ett år sedan så hade han med största sannolikhet dött.

Nu har vi levt ett år med denna vidriga sjukdom och vi har skapat oss en vardag som fungerar. I början verkade allt bara övermäktigt och jag frågade mig själv hur vi skulle klara detta. Hur vet man när dom behöver extra kortison och hur mycket? Hur vet man om dom är på väg in i en addisonkris? När är det läge att åka in till veterinären? Hur ska Eddie någonsin kunna leva ett normalt liv igen? Hur ska jag lösa det med hundvakt om vi ska resa bort? Vågar jag lämna honom på pensionat?
Alla frågor utom dom två sista har jag nu svaren på och jag har lärt mig att handskas med sjukdomen. Eddie lever idag ett till synes normalt liv med enda skillnaden att han äter mediciner dagligen, att man måste ha lite framförhållning, alltid tänka på att ha kortison med om man ska vara ute länge och se till att undvika stressiga situationer och helt enkelt vara mer försiktig.
Nu hoppas vi på och håller tummarna för många fler år tillsammans.

Här nedan en film på Eddies addisonskakningar. Efter byte från Prednisolon till Hydrokortison försvann dessa skakningar och har inte återkommit sedan dess.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Förra veckan var det dags igen för blodprov på Eddie. Jag trodde inte att hans värden skulle vara bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hade en känsla av att dom inte var bra. Det bara kändes så och jag har tänkt att hans beteende kanske delvis berott på dåliga värden.
Men jag hade fel. Han värden var till min förvåning bra så vi slipper höja Florinef-dosen och vi slipper sätta tillbaks kortisonet. Skönt att slippa höja Florinef. Skulle önska att vi kunde sänka den lite men vi får väl köra på med denna dos så länge.

Hade bett om att få hans svampiga öron kollade också men veten fick inte ens titta i dom. Han tvärvägrade och skakade på huvudet så fort hon försökte trots att jag höll hans nos. Men prov fick i alla fall sköterskan ta och som jag redan förstod så var det rikligt med svamp i ena örat och måttligt i det andra. Vi fick Betnovat utskrivet så nu har vi kört med Otodine och Betnovat i en vecka och nästa vecka blir det återbesök för öronen. Ska då också be veten kolla på ett fult sår som han har fått på nosryggen en bit under ögat. Misstänker att det är ett bett från Dio när Eddie flög på honom härom dagen. Det ser ganska konstigt ut men jag ska tvätta med klorhexedin och hoppas på att det blir bättre så att veten slipper göra någon åtgärd och veteinärbesöket förhoppningvis inte blir så hiskeligt dyrt.
När nästa blodprov blir vet jag inte men förhoppningsvis tidigast i höst, såvida det inte händer något innan dess förstås.

Sitter på tåget (tack SJ för fritt wifi!) på väg upp till Hälsingland för att fira påsk. Skönt ska det bli! Enligt ryktet ska det bli riktigt fint väder också så jag hoppas att ryktet stämmer.

Tåget gick inte förrän kl. 14 idag så jag hade passat på att boka en veterinärtid på morgonen för blodprov. Bäst att passa på när man ändå skulle vara ledig från jobbet. Det är 3 månader sen nu som vi sist var till veterinären och tog blodprov. Så lång tid mellan provtagningarna har det aldrig gått förut. Det har varit skönt att slippa ta blodprov var och varannan vecka.

Dio fick följa med idag för att träna lite och för att eventuellt i mån av tid och beroende på veterinär få sina tassar kollade. Han har hållt på och slickat på dom ideligen senaste veckan. Jag tror att det är svamp men har även mina misstankar om allergi. Men jag ska prova att behandla för svamp först. Jag hoppas att det bara är svamp. Veterinären hann dock inte kolla honom men jag fick tips om att tvätta med klorhexedin så det ska vi prova och hoppas på att det kommer att hjälpa.

Idag fick vi en sköterska som vi träffat flera gånger tidigare. Tror inte det finns någon där som vi inte har träffat förut, i alla fall ingen som inte Eddie har träffat.
Eddie skötte sig som alltid exemplariskt. Stod helt stilla medan provet togs. Han gömde huvudet i min famn som om han inte vågade titta, men jag klandrar honom inte. Jag vågar inte alltid titta heller när jag tar blodprov :)
Dio lyckades också charma sköterskan genom sin nyfikenhet och när han stod och inspekterade noga och följde sköterskans varje handrörelse när hon rengjorde bordet. När hon pratade med honom tittade han storögt på henne och la huvudet på sned. Han är för söt!

Veterinären var också en som vi har träffat förut men det är väldigt länge sen. Tror inte vi har träffat henne sedan Eddie var liten och hade ont i sitt ben, men hon hade i alla fall ett svagt minne av oss.
Vi pratade lite allmänt om Eddies allmäntillstånd och diskuterade hans urinläckage och kom fram till att vi ska prova att medicinera bort det, framför allt för och se om hans inkontinens som det troligtvis är, går att medicinera bort så att jag vet om det är någon idé att kastrera honom kirurgiskt. Så vi fick Propaline utskrivet som han ska få 3 ggr om dagen till en början men som vi förhoppningsvis kan sänka med tiden.
Vi fick också blodprovssvaret direkt. Han ligger inom gränsvärdena men på det ena ligger han i övre kant, men veten tyckte inte att vi behövde justera medicinen nu utan vi ska ta ett nytt prov i juni och eventuellt får vi sätta in lite kortison då igen. Men jag tycker ändå det var goda nyheter. Jag trodde att hans värden skulle ha ballat ur totalt så det var en positiv överraskning att dom inte hade gjort det faktiskt.

När jag skulle betala i receptionen var "vår" sköterska och två andra sköterskor där inne och vi började diskutera både det ena och det andra och jag berättade om all skit och smutskastning jag råkat ut för sedan Eddie blev sjuk. Jag berättade bland annat om personen (som för övrigt var vår allmänlydnadsinstruktör när Eddie var liten) som tycker att jag är en djurplågare som låter Eddie leva och tycker att han borde ha fått somna in för länge sen. Sköterskorna bara ruskade på huvudet och undrade om denna människa träffat Eddie vilket hon inte har gjort sedan han var 9 månader och frisk. Vår sköterska bara suckade och ruskade på huvudet ännu mer.
Hon med många andra där har träffat Eddie fler gånger än vad vår allmänlydnadsinstruktör har gjort och dom om några vet hur pass bra Eddie ändå mår efter omständigheterna och hur otroligt lugn och snäll han är (enligt allmänlydnadsinstruktören är Eddie alltid stressad?!). Hon sa att han har charmat hela personalen och att dom blir så glada när dom ser Eddie komma in genom dörren
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas.. Jag är så glad över att ha hittat ett sånt bra djursjukhus med helt fantastisk personal som bryr sig om djuren men även bryr sig minst lika mycket om människorna bakom. Vår sköterska sa innan jag gick att du vet att du alltid kan ringa om det är något eller om du bara vill prata. Dom är för gulliga! Det var faktiskt skönt att få prata av sig lite och ventilera med några som förstår, som träffat Eddie under hela resans gång och har kunskaper om hundars välmående. Så tacksam över att jag har dom att vända mig till. Dom är guld värda!

Nu har vi bara 1 timme och 40 minuter kvar av vår tågresa. Ska bli skönt att komma fram!

I torsdags morse åkte jag och Eddie till djursjukhuset för att lämna urinprov. Det kändes lite onödigt att åka 4 mil enkel väg för att lämna urinprov men vad gör man inte?
Jag kunde i alla fall passa på att köpa Megaderm också när jag ändå var där så slapp jag köpa det på nätet. Det finns nämligen inte att få tag på i den här stan.

När Eddie hade kissat i pappskålen jag fick i kassan lyckades han trampa på den sen så att allt rann ut, inte bara en gång utan två gånger! Tänkte att nu har han väl inget mer att ge och så får vi åka hem i oförrättat ärende och åka tillbaks igen morgonen efter. Men han hade som tur var mer att ge så vid tredje försöket lyckades vi få till det så jag kunde fylla nästan hela burken.
Eddie ville gärna gå in till djursjukhuset sen och drog mot dörren men den här gången fick han nöja sig med att bara kissa ute i en skål och sen åka hem igen.
Det är helt otroligt att han efter allt han fått vara med om inte är ett dugg rädd för att besöka sjukan, utan snarare tvärtom. Han gillar verkligen att komma dit. Det är bara bordet han vill slippa undan. Annars verkar han trivas där på sjukan. Kan tänka mig att han känner sig lite hemma där efter alla turer. Han har nog träffat så gott som all personal också så det är inte så många främlingar där längre.

I fredags ringde veterinären och meddelade att urinprovet var UA. Hon har inte lika höga misstankar som mig om att han blivit inkontinent. Hon tror fortfarande att det kan vara kortisonet som är boven. När vi sänkte dosen förra måndagen droppade han 1-2 dagar efter det men sen gick det några dagar utan dropp så jag tänkte att det var nog kortisonet trots allt och att problemet förhoppningsvis var löst.
Men så var det inte. Han började droppa igen och senaste dagarna har han droppat ganska mycket och även tidigt på eftermiddagen vilket han inte gjort tidigare. Innan har han bara droppat på kvällarna, bortsett från första tiden efter diagnos då han kissade floder och droppade där emellan.
Men nu kissar han inga floder längre utom ibland.
Veterinären tyckte att vi nu ska fasa ut kortisonet helt och hållet. Många, om kanske inte de flesta, addisonhundar behöver tillskott av kortison men det finns addisonhundar som inte behöver det. Ända sedan diagnos har jag hoppats på att Eddie ska vara en av dom men allt har talat för motsatsen fram tills nu. Nu har han varit stabil ett par månader och har mått jättebra så nu är det läge att prova utan kortison.
Så sedan i fredags får han nu 5mg hydrokortison en gång per dag istället för 5mg två gånger per dag. Om några dagar ska han få 5mg varannan dag och efter ytterligare några dagar ska vi upphöra helt med kortisonet.
Det känns nervöst och läskigt. Funkar det inte så kommer han må dåligt och det känns skitläskigt, om jag ska hinna se tecknen i tid på att han inte mår bra. Jag får ha ögonen med mig helt enkelt och vara uppmärksam på minsta lilla tecken på att han har brist på kortison så att jag vet att jag behöver peta i honom kortison. Och även komma ihåg att alltid ha kortison med mig på promenader, i skogen etc. uti fall att han blir skrämd eller hetsar upp sig. Förhoppningsvis ska han till vardags fungera utan tillskott av kortison. Det vore verkligen skönt! Sedan vi bytte till hydrokortison har han visserligen mått bra, men vissa biverkningar kommer man inte undan som t.ex hans hunger. Skulle vara skönt om den minskade något vilket jag tror att den kan göra om han slipper hydrokortisonet.
Om ca. 1 månad när det gått 3 månader sen förra kollen och han fått vara utan kortison i 3-4 veckor är det dags för att kolla hans värden igen. Bara och hålla tummarna för att han ska må bra utan kortison och att hans värden kommer att vara bra när vi kollar dom i april.

Som jag tjatat om tidigare (och jag kommer nog fortsätta att tjata om det) kan man i dagsläget inte registrera sjuka hundar och ärftliga sjukdomar hos SKK. Hos många rasklubbar så är det inte heller möjligt att göra detta, i alla fall inte i öppna register.
Men då finns det ett sätt på vilket man kan visa att något är fel med sin sjuka hunds linjer och det är genom att avelsspärra.
Avelsspärren dyker då upp på Avelsdata för vem som helst att se.
För att göra detta gör följande:

1. Ladda ner denna blankett hos SKK
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Blanketter/Ansokan-om-sparr-for-avel-R35.pdf

Eddies kisseriproblem består. Det har kommit och gått lite grann men senaste tiden har han droppat urin mest varenda kväll. Det börjar bli lite tröttsamt så igår ringde jag veterinären. Hon hade samma teorier som mig, att det antingen är kortisonet som är för högt eller dåliga urinvärden eller inkontinens.
Så nu ska vi prova med sänkt kortisondos. Sedan november har han legat kvar på en dos av 20mg per dag vilket jag tycker är ganska högt. Så nu ska vi halvera den och prova med 10mg per dag. Det känns lite läskigt att trappa ner när han legat på samma så länge och äntligen har bra värden men samtidigt känns det skönt om det fungerar. Förhoppningsvis minskar det på kisseriet och hans enorma hunger också. Får hoppas att värdena fortsätter att hålla sig där dom ska vara också.
Vi ska också lämna urinprov så jag sa att jag kommer in med det nästa vecka någon gång. Det känns lite överkurs att åka 4 mil enkel väg för att lämna in ett urinprov men vad gör man inte för sin pälskling.
Skulle analysen av urinprovet vara bra och droppandet inte minskar av sänkt kortisondos så ska vi kolla honom för inkontinens.
Vad det än är som orsakar det så hoppas jag att det blir ordning på det.

I morgon får det nog kanske bli en pling till veterinären i alla fall.
Eddie har droppat urin sen i eftermiddags. Han är fortfarande inte så extremt kissnödig men visst kissar han ganska mycket nu igen, men inte på värsta viset.
Så nu börjar jag noja mig om att han kanske blivit inkontinent, men varför skulle han ha blivit det? Visst kan dom bli det av kastrering och även av chipkastrering men han har inte haft några tendenser till det vid tidigare chipkastreringar.
Däremot har han droppat urin när kortisondosen varit hög, så jag tror och hoppas att det är orsaken nu också. I värsta fall finns det ju medicin mot inkontinens, men jag hoppas verkligen att det inte är det som är orsaken till läckaget.
Hoppas på att vi kan prova med en sänkning av kortisonet och att han ska funka på en lägre dos.
Bara att hålla tummarna!

Här svänger det snabbt. Eddies kisseri har återgått till lite mer normal nivå igen. Det märktes redan igår kväll och idag har han inte heller varit särskilt kissnödig utan kissat mer normalt. Inga floder direkt. Ändå fick han extra kortison igår morse. Visserligen bara 5mg, men ändå...
Märkligt!
Men jag har mina misstankar om att det fortfarande är kortisonet som påverkar kisseriet.
Sent i lördagskväll blev han skrämd av fyrverkerier här utanför, precis när han hade gått ut med husse, men det gick tack och lov bra. Första smällen sa sambon att han inte hade reagerat så mycket men sen när det kom smäll två och tre var det bara att springa hem och vänta med kvällsrundan till senare. Eddie blev lite rädd och flåsig såklart, men det var ändå inte på värsta viset så jag bestämde mig för att avvakta med att ge extra kortison. Han blev aldrig så rädd att han skakade och han blev heller inte så där blockerad som han kan bli. Han brukar antingen krypa upp i mitt knä eller gå och lägga sig i datarummet och trycka men inget av det gjorde han. Han viftade på svansen, var rätt glad och verkade ta det ganska bra ändå, även fast han såklart tyckte det var jobbigt, men det gick över rätt snabbt. Höll koll på honom så att han inte skulle bli dålig men han var precis som vanligt bara en liten stund efteråt.

Tidigt igår morse kräktes han, men det kom bara vätska. Förmodligen försökte han få upp den stora grisöronbiten som han envisades med att svälja några timmar tidigare. Eller så var det några av alla de pinnar han satte i sig i skogen som han försökte få upp. Jag är i alla fall rätt säker på att det inte hade med addison att göra, men jag gav honom extra kortison uti fall att.
Då borde han ju egentligen ha varit lika kissnödig, om inte mer, som han var under lördagen, men icke. Så jag misstänker att det ligger till så att hans kropp inte behöver så mycket kortison längre i normala fall men på grund av att han blev rädd i lördags och kräktes igår så behövde kroppen kortisonet just då för att handskas med stressen och därför blev kisseriet mindre. KAN vara så men det är inte säkert att det är så. Det kanske inte alls funkar så men det är den enda förklaring jag kommer på just nu.
Har i alla fall bestämt mig för att avvakta lite innan jag ringer veterinär. Ska se hur det blir med kisseriet nu i veckan. Ökar det igen nu närmsta dagarna så kanske min teori stämmer och då bör han ju klara sig på en mindre dos. Får i så fall bolla mina idéer med veterinären och se vad hon säger.

I morse var det dags för årets, men långt ifrån sista, veterinärbesök. Det var dags att kolla natrium och kalium igen efter juluppehållet.
Eddie har mått fantastiskt bra senaste veckorna. Vi höjde florinefen efter förra besöket så det kan vara det som gjort det men jag har mina teorier om att även chipkastreringen gjort sitt till eftersom han inte stressar upp sig längre. Inget juckande på kuddar dagarna i ända, inget sniffande och slickande på tikfläckar varannan meter på promenaderna, ingen stress över tikar. Jag hoppas nästan att hans välmående delvis beror på chipet för i så fall ska jag försöka få försäkringsbolaget att betala en kirurgisk kastrering. Om han mår bättre i sin sjukdom av att vara kastrerad så är det ju medicinskt motiverat. Försöka kan man ju alltid.

Dio fick följa med till "doktorn" idag för att miljöträna, något han verkligen behöver. Han blir ju alldeles stirrig på nya platser och platser han inte besöker så ofta. De gånger han fått följa med till veten så har han skällt ut de andra patienterna i väntrummet.
Den här gången gick det något bättre även fast han drog åt alla möjliga håll den här gången också men han skällde bara ut en patient så det är ju i alla fall en förbättring.

Vi hade samma sköterska som vi haft senaste gångerna. Lika förtjust i Eddie hon också. Idag hade hon en elev med sig och förklarade för henne att Eddie är deras stjärnpatient. Jag blir lika stolt varje gång över hur otroligt snäll han är, hur mycket beröm han får av personalen och hur omtyckt han är där. Min fantastiska Eddie!
Veterinären var densamma som sist också. Dio hade hon inte träffat tidigare och hon trodde liksom de flesta andra man möter att han är valp. Han både ser valpig ut och beter sig valpigt. Min lilla plutt! Han växer väl till sig han också så småningom.
Blodprovet var snabbt och smärtfritt avklarat och veterinären sa att vi skulle få svar nästa vecka men när jag var på Willys och handlade så ringde hon med otroligt positiva besked.
Hans värden är BRA!! =) Jag blev så lättad att jag nästan blev gråtfärdig. Efter 5 månader av sorg, oro och ångest, kämpande och psykisk smärta, otaliga veterinärbesök, massor med blodprover, krånglande mage, justering av medicin upp och ner och jag flera tusenlappar fattigare är nu Eddies värden ÄNTLIGEN där dom ska vara, för första gången sedan han blev sjuk! Så om inget händer nu så blir det inget nytt prov förrän tidigast om 3 månader. Ren och skär lycka! Känner en sådan oerhört lättnad! Nu är det bara och hålla tummarna för att det håller i sig och att han får må så bra som han mår nu.
Jag är så glad att jag inte gav upp om min kära Eddie utan istället bestämde mig för att lägga ner hela min själ i att försöka få honom på fötter igen. Envishet lönar sig :)
Svackor kommer att komma. Det är en lömsk sjukdom och allt kan vända snabbt men just nu ska jag glädjas åt att hans värden äntligen är bra och att han mår bättre än på länge.

Igår fick vi provsvaren på blodprovet. Han ligger fortfarande skevt, på gränsen både i natrium och kalium och man vill ju att värdena ska ligga mer i mitten.
Jag tror jag blir tokig! Kan inte värdena bli bra snart? Och sen stanna där? Så vi slipper flänga till veterinären var och varannan vecka.

Nu ska vi höja Florinefen från 4x2 per dag till 5x2 per dag. Hydrokortisonet blir kvar på samma dos. Skulle önska man kunde sänka den lite så att han förhoppningsvis tappar lite av sina hungerskänslor men vi får väl hoppas att vi kan göra det längre fram.

Nytt blodprov i januari. Då håller jag tummarna för BRA värden!

Ja det kan man ju hoppas i alla fall och troligen blir det så, om dom inte vill träffa oss nästa vecka, för sen åker vi hem till Hälsingland över jul.
Ungefär 20 gånger har vi varit till veterinären i år. Det blir ett besök oftare än var 3:e vecka. Det är ju helt galet! Men vad gör man inte för sin pälskling.

Idag var det blodprov för att kolla hur han ligger till efter bytet till hydrokortison. Hade också tagit med min blanketter för att skicka blodprov till SLU för forskning. Man vill ju gärna bidra på alla sätt man kan. Gör det du också om du har en sjuk hund. Gå in på hunddna.slu.se så hittar du aktuella projekt där.

Det var helt tjockt med folk på djursjukhuset idag. Jag tror aldrig det varit så många patienter där någonsin när vi varit där. Det var kö fram till kassan och båda kassorna var öppna vilket dom aldrig är i vanliga fall. Vi ställde oss längst bak i kön för att anmäla oss i kassan men vi hann bara ställa oss där så kom sköterskan och ropade in oss så att vi skulle slippa vänta för att anmäla oss.
Det har sina fördelar att vara stammis och igenkänd :)

Blodkärlen ville inte vara med idag så det strulade en del när hon skulle sticka Eddie. Hon försökte först med ena benet men hittade inte rätt och sen försvann kärlet och ville inte visa sig igen.
Så vi fick prova andra benet och då gick det bättre. Eddie var så tålmodig hela tiden. Stod helt stilla och sa inte ett knyst trots strulet och att hela 5 rör skulle fyllas. Han är så tapper och duktig! Finner sig i det mesta och härdar ut. Dom får göra precis vad dom vill med honom. Han är verkligen världens snällaste! Inte undra på han är så omtyckt bland personalen.
Han är min lilla hjälte efter allt han fått uthärda och kämpat sig igenom, alltid med samma vänliga attityd.

Jag bad också om att få en utskrift av Eddies journal som jag kan skicka in till SKK. Har beslutat mig för att avelsspärra Eddie. Inte för att jag någonsin haft några avelsplaner på honom. Det är enbart för och markera att något är fel med hans linje. Eftersom det i nuläget inte går att registrera sjuka hundar varken hos SKK eller rasklubben så blir detta mitt sätt och visa att han är sjuk. Då har jag gjort vad jag har kunnat men jag kommer fortsätta kämpa för att sjuka hundar ska registreras så att man i största möjliga mån kan förhindra att fler sjuka hundar sätts till världen. Det är att kämpa i motvind men jag är inte ensam och förr eller senare kanske folk öppnar ögonen för allvaret i detta. Mer om detta kommer jag att skriva om senare på ett eller annat sätt.
Har du en sjuk hund så råder jag dig hur som helst till att avelsspärra den.

Eddies journal var på 21 A4-sidor och det var väldigt intressant läsning, men samtidigt jobbig, speciellt tiden då han var inlagd i augusti. Hur otroligt dålig han var, hur illa ute han var, hur nära det var att han strök med. Ingen rolig läsning alls.
Men det fanns också något som både jag och sambon skrattade åt. I två dagar var det bara elände. Låg temp (han hade en temp på 36 när jag kom in med honom. Hundars temp ska ligga på runt 38), han var vinglig, orkade inte gå, ville inte äta, blev handmatad, var förstoppad, kissade i buren, lade sig ner vid rastning, fick bäras in till buren, ylade, gnällde, var orolig, trött, låg puls.
Men efter två dagar står det i journalen: "Jättekissig, hoppig och hysteriskt glad"
Vi kan se honom framför oss när han får ett av sina glädjeryck och blir så där tokglad vilket förmodligen var vad som hände hos veterinären. Hur han skuttar runt, kampar med kopplet och pussar allt i sin väg. Lilla skrutten! Vilken tur vi hade att det vände.
I journalen kan man också läsa en liten anteckning om beställd åtgärd: "koll klor dagligen pga klofalssjukdom". Jag tror mig veta vem som gjorde beställningen och inte var det jag :) Det var med största sannolikhet vår underbara fantastiska klodoktor. Den mest omtänksamma veterinär man kan tänka sig. Lite jobbigt att hon är mammaledig men det finns som tur är fler bra veterinärer där även om ingen riktigt kan mäta sig med henne.

Nu hoppas jag att Eddies värden är bra och att han får må fortsatt bra. Men varje gång jag läser om en addisonhund som lämnat oss (som ikväll då jag läste om en addisonhund som blivit ängel) så blir jag livrädd. Totalt skräckslagen att det även ska hända Eddie. Därför tar jag tillvara på varje dag och njuter av varje stund jag får ha med min väldigt speciella och underbara Eddie.

Så var det dags för veterinären igen, men ett planerat besök den här gången och den här gången hade jag bokat tid hos vår "reservveterinär" som jag kallar henne. Det var hon som körde igång med Eddies allergiutredning då vår ordinarie veterinär var sjukskriven och det var hon som var med och räddade livet på Eddie då han insjuknade i Addison. Redan första gången jag träffade henne så gillade jag henne. Hon visar ett stort engagemang, verkar kunnig och är väldigt trevlig. Hon kan inte ersätta vår ordinarie veterinär som är det bästa veterinärkåren någonsin vaskat fram, i alla fall enligt mig, men hon är en väldigt bra reserv. Dom påminner faktiskt ganska mycket om varandra både i kunnande och engagemang.

Dagens veterinär tog Eddies prover från förra veckan + hans skakningar på lite större allvar. Bland annat var hans vita blodkroppar för höga förra veckan så hon beslutade att ta ett nytt prov på samtliga värden för att vara på den säkra sidan och se vartåt det lutar, om det går åt rätt håll med värdena eller om de vita blodkropparna har ökat vilket i så fall kan tyda på en infektion i kroppen, men de höga värdena kan bero på kortisonet också.
Behöver jag ens nämna att Eddie skötte sig exemplariskt som vanligt? Han var väldigt flåsig och skakig idag vilket jag tror var en kombination av hunger och nervositet för han var skakig och flåsig redan i bilen och var väldigt flåsig och skakig på vägen hem också. Jag brukar ge honom en portion mat sent på kvällen innan vi ska till veterinären eftersom han ska fasta innan provet tas men igår glömde jag bort det så han var säkert hungrig stackarn plus väldigt nervös men han stod som vanligt helt stilla. Fantastiska Eddie!
Han blev väldigt stressad i väntrummet efteråt också av alla tjejer som var där vilket gör att mitt beslut om en chipkastrering känns ännu mer rätt. Idag har han juckat på kuddar och täcken så fort jag vänt ryggen till.

I eftermiddags ringde vår "addisonveterinär". Hon ville berätta att Eddies natrium och kalium ligger bra nu och att hon fått svar från addisonspecialisten som jag bad henne kontakta. Som jag misstänkte rådde specialisten oss till att byta till hydrokortison + att ge salt på maten, så från och med i morgon ska vi ge hydrokortison istället och så får vi hoppas att han får mindre biverkningar av det. Hydrokortison kommer vi att få ge oftare eftersom det inte har lika lång verkan som Prednisolonet men jag hoppas det räcker med två gånger om dagen så att det blir i samband med Florinefen. Och så får vi hoppas att hans levervärden går ner lite av det. Dom var nämligen också lite höga förra veckan. Vi ska också vara med i Addisonprojektet och lämna blod till forskningen om Addison. Det känns bra! Det mesta känns bra. Känner mig väldigt nöjd efter dagens besök.
Nu väntar vi bara på övriga provresultat också som dagens veterinär kommer ringa om när dom är klara. Hoppas på att dom också ska vara bra.
Sen blir det väl nytt blodprov om någon vecka misstänker jag men nästa veterinärbesök blir redan i morgon för då står chipkastrering på schemat.

... och ner som en pannkaka.
I över en vecka nu har Eddie mått så himla bra. Pigg och glad och magen har varit tipp topp. Han har helt enkelt mått prima.
Men idag vände det tvärt.
Klockan 2 i natt ville han gå ut, men jag förstår fortfarande inte varför. Dålig i magen var han inte och inte speciellt kissnödig heller så antingen ville han ut och leta tjejer eller så var han orolig för att han inte mår bra.
I morse kl. 6 kräktes han. Han stoppade i sig en hel del pinnar igår så jag antog att det var därför. Han brukar alltid kräkas av det.
När han hade kräkts började han skaka. Tänkte att det var för att magen blev tom. När han är hungrig så blir han skakig. Gav honom torrfoder men det ville han inte ha. Gav honom kalvkorv bara för att se om han skulle rata sånt som är gott också men den slank ner i ett nafs. Det var i alla fall ett gott tecken.

Tre timmar senare stod han och pep för att han var hungrig. Fick mat men åt bara lite grann och var fortfarande skakig. Han fick sin medicin och en kortison trots att det egentligen är kortisonfri dag idag. Någon promenad ville han inte ta men gick i alla fall en kort sväng med husse.
Han har varit loj och slö. Han har inte varit vinglig men inte helt stadig på benen heller. Han har liksom gått ganska försiktigt som att han varit rädd att benen inte riktigt ska bära.
Exakt så blev han när han insjuknade också.
Petade i honom en till kortison och försökte få i honom lite mat. Väntade en stund men såg ingen förbättring. Funderade på om jag skulle avvakta men det var alldeles för mycket som påminde om hans första kris så jag beslutade mig till slut för att ringa djursjukhuset som tyckte att jag skulle åka in med honom. Sagt och gjort.
Vid 14-tiden kom vi in och vi fick vänta ett bra tag på veterinären. Medan vi väntade tog sköterskan blodprov och satte en kanyl uti fall att han skulle bli inlagd.
Veterinären kom och lyssnade och tog pulsen men allt var normalt. Blodproverna visade att han ligger bra till i sina värden också. Han hade några värden som visade rött men det beror på kortisonet enligt veterinären. Bland annat var levervärdet för högt men det var enligt henne inget att oroa sig för.
Någon kris hade han i alla fall inte men troligtvis fick han ett "skov", alltså att han var på väg att få en addisonkris men på grund av att jag gav honom extra kortison så lyckades jag häva den.

Vi blev hemskickade igen med ordinerad förändring av kortisondosen. Över helgen ska han äta 2 tabletter per dag av Prednisolonet (kortison). Efter helgen ska han äta en per dag. Florinef förblir oförändrat. Så det är väl bara och förbereda sig på att Eddie kommer kissa floder. Suck! Det var ju inte så här det skulle bli. Han som mått så bra sista veckan. Jag hade hoppats på att kunna sänka kortisonet snart. Men förhoppningsvis är detta bara tillfälligt.
Om en vecka är det nytt blodprov och så har jag sagt åt dagens veterinär att kontakta addison-specialisten på SLU så kanske dom får lite nya infallsvinklar.
Glad är jag i alla fall att han slapp bli inlagd!

Nu har Eddies mage mått bra i drygt en vecka. Det var ett tag sen den höll sig bra så länge så det känns hoppfullt.
Det skedde en del förändringar då för en vecka sen. Vad det är som gjort att magen mår bättre vet jag inte eftersom det blev flera förändringar på en och samma gång. Jag har mina misstankar men kan inte veta säkert.

Dels så bytte jag foder till ett "magfoder" Arion Health & Care Digestive Sensitive. Jag började också fasa in färskfoder Bravo Bas med vom. Vi började med en kvarts burgare till frukost, sen en kvarts till varje måltid och nu är vi uppe i en halv till varje måltid och *peppar peppar* än så länge har inte magen slagit bakut.
Utöver foderbyte höjdes även florinefen för en vecka sedan och min misstanke är att på grund av att han hade så usla värden på senaste blodprovet så kan det vara det som gjorde att magen krånglade. Nu ligger han förhoppningsvis jämnare och har mer balans i kroppen plus att jag har börjat hälla salt på hans mat också vilket också kan bidra till att han mår bättre.
Svårt att veta som sagt men just nu spelar det ingen roll. Huvudsaken att han mår bra.
Han ska nu få äta detta magfoder ett tag och sen ska jag prova att fasa in hans vanliga foder och då lär jag märka om det är magfodrets förtjänst eller om det är något annat som fått ordning på hans mage.
Glad är jag i alla fall att det hjälpt hittills med bara lite ändringar i kosten. Tänk vad lite förändringar kan göra! Och så tycker vissa att jag borde avliva honom...
Tur att man inte lyssnar på sådana som ingenting vet om hans livskvalitet.