Yay! Vi har klarat ännu ett veterinärfritt halvår. Två stycken på raken nu. Minns inte när det hände senast, men länge sen är det i alla fall.
Men nu var det dags för halvårskontroll igen så då fick vi så lov att pallra oss till veterinären.

Det är alltid lika trevligt att träffa vår goa veterinär även fast Eddie blev nervös till en början och la sig bakom stolarna och skakade. Men det släppte sen när vi väl hade lyckats locka fram honom och han hade fått hälsa på sin favoritvet.

Som vanligt när vi är där gick hon igenom hans klor och de såg fina ut. Att gå igenom hans klor är en rutin som följt med i alla år sedan han fick SLO. Jag behöver aldrig be om att hans klor ska gås igenom. Hon går alltid igenom hans klor vare sig jag är med eller inte. Till och med när han var inlagd för sin addison och vår vet råkade av en slump träffa Eddie så bad hon personalen att gå igenom hans klor. Hon är väldigt mån om hans klor och att de ska hålla sig i schack.

Sedan diskuterade vi hans medicinering. Jag skulle vilja få ner hans florinefdos, så jag föreslog att vi sätter in kortison för att ev. kunna sänka florinefen. Först var hon inte så pigg på det eftersom kortison ger fler biverkningar och det har hon ju rätt i. Men vi kom till slut fram till att trots allt sätta in kortison av flera orsaker.
Den första är hans allergi som verkar ha gjort comeback. Han har slickat sig mycket i ljumskarna under hösten så hon tog en titt på dem också och såg att han har lite allergieksem där så det får bli dusch i klorhexidinschampo. Han har även haft problem med öronen och analsäckarna. Nu har vi dock fått det under kontroll men det är ett tecken på att allergin gör sig påmind igen.
Den andra orsaken till att sätta in kortison är hans artros. Han har under hösten under några tillfällen haft ont vänster fram och haltat vid några tillfällen, speciellt när han har legat och blivit stel. Så med sina antiinflammatoriska egenskaper är kortison en fördel för hans artros.
Den tredje orsaken till att sätta in kortison är att han ska vara ensam hos mina föräldrar från nästa vecka fram till jul. De är jättenervösa över hans addison och oroliga över att han ska bli dålig och att de inte vet hur det yttrar sig och hur man handskas med det. Så för att han ska bli mer stabil och ha mindre risk för att bli dålig och krisa sätter vi in kortison. Dålig kan han bli ändå såklart men risken minskar med det extra kortisonet.
Så nu provar vi kortison igen så får vi se hur han mår av det.

När vi hade diskuterat med vår vet kom deras nya sköterska för att ta blodprov men han var svårstucken den här gången så trots flera försök lyckades hon inte få till det. Det är tur att jag har världens snällaste hund när det kommer till veterinärbesök. Eddie bara stod där tålmodigt medan hon kämpade med att hitta rätt. Till slut fick hon ge upp och kalla in den rutinerade sköterskan istället som lyckades med det andra benet.

Nu inväntar vi provsvaren som vi får till veckan och vi ska även stämma av hur Eddie mår nu när kortisonet är tillbaks.
Och om inget oförutsett inträffar *peppar peppar* så blir inte nästa veterinärbesök förrän i juni.

Efter ett halvårs uppehåll är det väl på tiden att återuppliva den här bloggen igen. Inte för att det kommer att hända så mycket nu under hösten och vintern men jag ska i alla fall försöka att hålla liv i den.

Jag ska försöka mig på en inte alltför lång sammanfattning om vad som hänt senaste halvåret.

I våras avgick jag som redaktör för rasklubbstidningen med omedelbar verkan. Efter mitt senaste nummer blev det en lynchmobb mot mig på facebook där majoriteten av medlemmarna spydde galla över mig på grund av vad jag hade skrivit om vita portisar. Väldigt känsligt ämne det och lika tabu att prata om som sjuka hundar. Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon med tanke på den hätska stämning som blev och det hat som strömmade från medlemmarna. Flera blockerade mig också för att jag inte skulle kunna läsa deras kommentarer. Man bara häpnar över hur vuxna människor kan bete sig på det viset, som ett gäng omogna fjortisar som ger sig på en ensam person.
Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden när alla gav sig på mig och dessutom var jag fortfarande väldigt känslig och ledsen efter min morbrors bortgång. Jag hade fått lägga numret på is efter hans bortgång och när jag väl började jobba med det fick jag stressa ihop det vilket bidrog till att jag publicerade en artikel jag egentligen inte ville ha med för jag misstänkte vilket liv det skulle bli. Men jag var kraftigt försenad med tidningen och hade inget annat material så det fick bära eller brista med den artikeln. Och brast det gjorde det med besked.
När helvetet bröt lös meddelade jag ordförande att jag ville avsäga mig mitt uppdrag som redaktör. All glädje som varit med att göra tidningen försvann i ett nafs. Jag hade inte någon som helst lust att sitta åtskilliga timmar med tidningen, att försaka min fritid och kvalitetstid med hundarna, min egen träning och annat för att göra en tidning till ett gäng otacksamma medlemmar som inte kan göra annat än att gnälla och spy galla över en så fort man skriver något som inte faller dem i smaken.
Det kändes väldigt vemodigt att sluta som redaktör. Det har varit väldigt roligt och inspirerande men mest av allt kändes det ändå skönt. Jag hade senaste tiden funderat på att sluta p.g.a det enorma jobb som det innebär att vara redaktör. Jag hade börjat känna mig rejält sliten och stressad och tidningen började så smått att kännas som en börda så det som hände var egentligen bara spiken i kistan som gjorde mitt beslut otroligt mycket lättare att fatta.
Jag har också beslutat mig för att inte förlänga mitt medlemskap i klubben. Jag orkar inte med människorna där längre efter det som hänt och jag har egentligen inget utbyte av att vara med. Känner mig helt enkelt inte välkommen. Jag har tagit bort de flesta av portisfolket från min vänlista på facebook. Inte för att jag kände något agg mot dem eller hade något emot dem personligen. De flesta av portisfolket på min vänlista höll sig lugna och hakade inte på drevet men de påminde för mycket om klubben och mobbarna. Jag behövde distans till dem. Dessutom ville jag ha tillbaka min privata sfär på facebook något som jag hade saknat. Jag hade innan jag blev redaktör en policy att bara vara vän med riktiga vänner och släkt på facebook men när jag blev redaktör fick jag vänförfrågningar från flera medlemmar och jag kunde inte med att avvisa dem så det slutade med att jag hade halva klubben som vänner på facebook... kändes det som i alla fall.
Jag ville inte ha det så längre. Jag ville bli mer privat så när det blev officiellt att jag avgick som redaktör rensade jag min vänlista. Några portismänniskor har jag fortfarande kvar, men jag kommer förmodligen att plocka bort några fler som jag inte har någon direkt kontakt med. Några ångrar jag att jag plockade bort men så får det vara. Det är skönt att inte längre vara en "officiell" person, att slippa bli granskad för allt jag gör och inte gör. Trots vemodet känns det ändå som att jag tog rätt beslut. Det känns som en lättnad att slippa känna pressen över att leverera ännu ett nummer. Det är bara tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade mycket hellre slutat med flaggan i topp.
Men nu är det som det är och livet går vidare.

Relationen mellan Eddie och Dio har tyvärr inte förbättrats. Måste fortfarande ha dem åtskilda. I somras när jag var hemma och mina föräldrar var på semester och jag var helt själv med hundarna så var Eddie mycket lugnare, så pass att jag till och med kunde ha dem tillsammans. Men så fort vi är flera eller det är andra hundar med så flyger Eddie på Dio. Så tillbaks i södern och vardagen är det kompostgaller igen som gäller.

Eddies hälsa har under sommaren varit förhållandevis bra. Vi kollade hans värden i juni. Första veterinärbesöket på ett halvår! Det är rekord på väldigt länge. Som vanligt när vi inte setts på ett tag har vi mycket att prata om jag och veterinär Jonna. Det är så skönt att få ventilera lite med henne. Vi har en fantastiskt bra relation med henne och det är jag så glad för.
Kaliumet låg över gränsen den här gången, förmodligen på grund av att han gått upp i vikt och är lite överviktig. Så tyvärr fick vi höja hans Florinef så nu äter han 12 st per dag. Helt galet många. Men målet nu är att få ner honom 2-3 kg och därefter sänka dosen igen.
Som vanligt kollade Jonna även igenom hans klor och de såg jättefina ut. Hans öron som han haft problem med ett tag, framför allt det vänstra blev också kollat. Han var röd ända ner i hörselgången så det blev droppar till örat.
Hans allergi verkar ha gjort lite comeback i sommar. Han har haft rinniga ögon, har slickat sig mer än vanligt och haft kladdiga öron. Det kan vara så att han är gräsallergiker. Jag tycker det var lika förra sommaren också att han blev lite sämre då, men det är ändå hanterbart. Han kliar sig i alla fall inte sönder och samman.
När vi sa hejdå till Jonna sa jag att vi ses igen i december. Hon skämtade och sa att hon inte ville se oss innan dess.
HA! Trodde vi ja att det skulle dröja till december. Det tog mindre än en månad innan vi var tillbaks hos Jonna igen.

En måndag när jag kom hem från jobbet kom jag hem till en svinstia och en väldigt medtagen Eddie. Han hade bajsat diarre över hela köket och hallen. Han hade kräkts på flera ställen och kissat på sig. Han var loj och väldigt låg. Han viftade inte på svansen och gick undan i ett hörn och la sig och såg lite skakig ut. Jag blev livrädd. Det var tydligt att han var på väg att börja krisa. Jag petade i honom en hel kortison och hoppades på att den inte skulle komma upp igen. Det gjorde den inte. Avvaktade lite för att se om han skulle bli piggare, annars var det bara att kasta sig i bilen och åka in med honom.
Han tycktes bli lite piggare efter en stund, började vifta på svansen och verkade lite mer alert. Magen var fortfarande i uppror och jag fick springa ut med honom titt som tätt. Petade i honom mer kortison och han blev allt piggare under kvällen så vi slapp åka in och ge dropp. Phu! Det var nära ögat en addisonkris. Han skrämde verkligen slag på mig. Men det gick som tur var bra, förmodligen för att jag var snabb med att agera och ge honom stora doser kortison så han fick en riktig boost.
På lördagen började Eddie slicka på sin ena framtass och morrade när vi ville titta. Misstänkte genast klobrott men jag såg inget när jag tittade efter och kände inget heller, men på söndagen både såg och kände jag att det inte var någon tvekan om klobrott.
Jaha, skov nu igen?
Ringde Vettris på måndag morgon och fick en tid samma dag trots Jonnas fullspäckade schema, men för Eddie finns det alltid tid som hon själv sa när vi var där för provtagning. Det har sina fördelar att vara stammis ;)
Klon plockades bort, övriga klor fick sig en ny genomgång. Alla såg fortsatt fina ut och tack och lov så blev det inga fler klobrott. Jonnas teori var att det var ett skov som hade triggats igång av hans magsjuka eftersom immunförsvaret går ner när man är sjuk. Så antingen var det ett skov eller så hade han sprungit in i något. Vi vet inte säkert. Jag är glad att inga fler klor påverkades den här gången speciellt med tanke på att jag åkte utomlands 3 dagar senare så husse fick dra hela lasset själv med att vårda klon. Men det hade gått bra det också. Nu hoppas jag att han håller sig frisk till nästa provtagning *peppar peppar*

Mitt mål var att starta i fortsättningsklass i rallylydnad i år men så blev det inte. Vi har tränat för lite och Dio är inte mogen. Vi har deltagit i några få nybörjartävlingar under våren och försommaren men det har gått åt helvete varje gång. Han har varit totalt ofokuserad och ointresserad så vi har fått usla resultat. Det gör mig frustrerad och har fått mig att tappa sugen. Det får bli en paus nu under vintern och så tar vi nya tag till våren och hoppas att det går bättre då.
Vi gick också tävlingskurs i agility i våras där han gjort stora framsteg men det är inte aktuellt att tävla än. Han kan inte alla hinder än och min handling måste bli bättre innan vi gör vår tävlingsdebut. Däremot så var vi med i en inofficiell nybörjartävling och första loppet gick skitbra. Han var totalt fokuserad och snabbt som attan gick det men tyvärr missade han två hinder så det blev disk. Men jag var supernöjd ändå.
Andra rundan däremot gick åt skogen. Men det var i alla fall kul att prova på att tävla i agility.

Nu i höst ska jag försöka lägga manken till och lägga lite spår till hundarna. Det har blivit alldeles för lite av den varan men nu ska jag försöka få tummen ur. Nu har jag ju mer tid också när jag inte har någon tidning att sitta med längre. Nu är det bara min egen lathet som hindrar men det får jag göra något åt. Skulle gärna vilja göra anlagsprov med Dio men då måste vi träna först.
På´t bara!

Efter föreläsningen hos veterinären kom jag hem vid 22-tiden på kvällen. Då var det bara att gå ut med dogsen och sen hoppa i säng för att gå upp tidigt dagen efter och åka till veterinären igen. Men då hade jag Eddie med mig som skulle få sina värden kollade. Vi har inte kollat hans värden sen i juni så jag tyckte att det var på tiden. Det är ju trots allt ett halvår sen. Jag vill gärna ha stenkoll på hur han ligger till och så här lång tid mellan provtagningarna har det aldrig tidigare gått. Jag hade ingen aning om hur hans värden kunde tänkas ligga till, men jag hoppades på att dom skulle vara stabila och att vi förhoppningsvis skulle kunna sänka florinefen något.

Veterinären kollade hans allmäntillstånd och tog en snabb titt på hans sår som fortfarande inte har läkt efter kastreringen då han tyvärr kommit åt att slicka. Vi fick en salva utskriven för såret och en sköterska tog blodprovet. Det gick galant som vanligt och hela besöket var över på bara några minuter.
I början på den här veckan ringde sköterskan med provresultaten. Han ligger fortfarande stabilt inom gränsvärdena. Nu har han legat stabilt i snart 1 år! :)
Hans värden är nu klorid 109, natrium 147 och kalium 5.0. Jag tycker dock att kalium är i högsta laget (övre gräns 5,3) så jag skulle vilja få ner det något men sköterskan tyckte att vi ska avvakta till efter nästa provtagning och se hur han ligger då. Hon tyckte inte att vi ska börja mixtra med hans medicin nu utan låta kroppen vila och ligga stabilt ett tag till.
Jag får försöka få i honom lite mer salt och hoppas på att kaliumet sjunker något. Dock är det inte så lätt att få i honom salt. Han är ju inte så förtjust i torrfoder så han får inte i sig allt salt jag häller på. Jag kan heller inte ge honom salt separat inlindat i något gott för då kräks han. Han kan även kräkas ibland om man häller på för mycket salt på maten så det är en balansgång det där att kunna ge så mycket salt som möjligt utan att han kräks.
Men så länge han är inom referensramarna så är det ändå bra så det är inget jag egentligen behöver grubbla på.
Nu blir nästa provtagning förmodligen i juni om inget förutsett inträffar innan dess. Återstår att se om det blir några veterinärbesök alls för Eddies del innan dess.
"Ni är ju här varje månad..." som veterinären sa ;) Vi får hoppas att det blir ändring på det nu.

Hans sår har dock fortfarande inte läkt, trots salva. Det ser bättre ut men är ännu inte läkt. Så fort han får chansen är han där och slickar vilket försvårar läkningen ytterligare. Nu hoppas jag verkligen att det läker snabbt som attan. Om en vecka åker vi upp till Hälsingland och jag vill inte ha med mig någon tratt dit så det får allt se till att läka innan dess. Håller tummarna för det!

Förra veckan var jag på en intressant föreläsning hos veterinären/Djurmagazinet. Tyvärr minns jag inte namnet på föreläsaren men hon var från ett läkemedelsföretag och jag kände igen henne så jag har säkert sett henne i något annat sammanhang.
Föreläsningen handlade om allergi hos hund. Mina kunskaper om allergi är ganska begränsade. Eller rättare sagt, jag vill lära mig mycket mer och bli ännu mer insatt. Eddies allergi är ju ganska lindrig och gör sig sällan påmind så jag har liksom inte behövt grotta ner mig så mycket i allergier. Visst kan jag säkert betydligt mer än gemene man men jag skulle vilja kunna ännu mer, bli ännu mer insatt och få en större inblick.
Så med hopp om att lära mig något nytt styrde jag kosan mot Borås. Vår veterinär och sköterska var också självfallet på plats.

Föreläsaren verkade kunnig och var intressant att lyssna på. Här och där flikade vår veterinär in med kompletterande fakta och svarade på frågor. Mycket av det som sas visste jag sedan innan men det var också en del nytt även för mig. Hon presenterade en hel del statistik något som jag inte hade så bra koll på sedan innan så det var intressant att se olika siffror på antal sjuka hundar, raser, ärftlighet etc.
Jag visste sedan innan att allergi har en ärftlig faktor men att allergi har så hög ärftlighet som det faktiskt har det hade jag ingen aning om och det är väldigt läskigt att det är så pass ärftligt som det är. Inte undra på att allergierna ökar då det avlas hejvilt på klådhundar och nära släktingar till allergiska hundar. Om det beror på okunskap eller ignorans är svårt att säga. Förmodligen både och. Klåda hos hund tas alltför sällan på tillräckligt stort allvar. Man hittar diverse bortförklaringar till varför hunden har klåda, öroninflammationer och svamp. Även jag har bortförklarat Dios klåda och svamp i öron och tassar. Funnit alla möjliga förklaringar till problemen och hoppats på att de skulle försvinna men det har de inte gjort och jag är väl ganska säker på att han har allergi. Lite tvivel finns fortfarande men jag har bestämt mig för att göra en allergiutredning på Dio så att jag får svar på om det verkligen är allergi eller om trots allt mina bortförklaringar stämmer.
Jag har misstänkt allergi ganska länge men det har inte varit läge att utreda honom med tanke på Eddies hälsa som upptagit all tid, kraft och pengar. Han kliar sig trots allt inte sönder och samman så det är inget som måste kollas upp akut.
Jag får se om jag kanske tar tag i det efter årsskiftet. Allergiutredning är inget man ser fram emot direkt men jag vill ha svar så jag kommer att ta tag i det förhoppningsvis snart.
Vår veterinär och sköterska vet om mina farhågor så de vet att jag kommer att höra av mig förr eller senare för att köra igång med utredningen.
Det lutar åt att jag kommer att påbörja en elimineringsdiet på Dio efter nyår. Det svåra med det är att involvera husse som gärna sticker åt hundarna godis i tid och otid och andra godsaker så jag vet inte hur det ska lyckas riktigt men vi får väl göra ett försök.

Det känns som att jag har lite mer på fötterna nu efter föreläsningen och jag är riktigt nöjd med den. Förhoppningsvis blir det fler föreläsningar framöver. Jag har gett dem ett par tips så det återstår att se om de nappar på det :)

Nu är det försent att ångra sig. Nu har Eddie blivit av med manligheten och allt gick bra, åtminstone hittills. Men nervöst var det!
Jag försökte att vara ganska cool och inte vara så himla sjåpig. Det gick väl ganska bra och jag lyckades hålla mig från att dalta en massa med Eddie när jag lämnade honom hos veterinären igår morse.
Väl på jobbet gick till en början bra och jag lyckades fokusera hyfsat på jobbet men ungefär vid lunchtid började det krypa i kroppen och tiden släpade sig fram tills det var dags att hämta Eddie.
När jag kom till veterinären hördes ett ylande ända ut till receptionen. Den rösten kände jag igen! Lättnad. Phu! Då hade han i alla fall klarat det.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans "vackra" sång.
Sköterskan sa att allt hade gått bra och att han hade varit så lugn och snäll. Skönt att höra!
När han kom och gick med sköterskan sen blev han glad men var fortfarande väldig groggy men verkade annars vid gott mod. Medan jag stod och pratade med sköterskan la sig Eddie ner och hade inga planer alls på att åka hem. Han vägrade att gå därifrån så jag och vår sköterska fick tjata och knuffa igång honom för att jag skulle få med honom hem.

Väl hemma sov han mest hela kvällen och var rätt utslagen. När han reste sig var han vinglig och rasade ihop igen. Det var lite läskigt för man visste inte om det var vanlig trötthet/baksmälla efter narkosen eller om det var Addison som spökade. Skulle han fått en kris hade jag lätt kunnat missta det för trötthet. Men jag höll koll på honom och tittade efter skakningar och kollade om hans kroppstemperatur kändes normal. Så länge han inte började skaka och hans öron var varma så tänkte jag att det var lugnt. Jag lyckades också peta i honom lite kortison.

Lagom tills det var dags att sova hade han piggnat till lite och försökte bryta sig ut från avspärrningen jag hade satt upp nedanför sängen. Han har inte fått hoppa upp i soffa och säng första dygnet vilket han inte varit speciellt förtjust i. Han höll på halva natten och försökte bryta sig ut, slog i tratten överallt och gnällde för att han inte fick hoppa upp i sängen. Jag har knappt sovit en blund i natt så idag känner jag mig sliten, men jag får ta igen den sömnen sen.

Idag är Eddie betydligt piggare. Han verkar inte speciellt smärtpåverkad och går helt normalt. Meningen är att han ska ta det lugnt men han pinnar på som bara den när man är ute så man får hejda honom lite och bara ta korta kissrundor.
Just nu känns det väldigt skönt att det är avklarat och som att jag tog rätt beslut. Grinig mot Dio är han ju fortfarande men det tar ju tid för kroppen att ställa om sig så jag har fortfarande hopp om att han ska bli snällare. Hoppas verkligen det! Och att han inte får några jobbiga biverkningar.
Nu får tiden utvisa hur det blir.

Dygnets 24 timmar har den senaste tiden inte varit tillräckliga för att klämma in alla måsten och saker jag velat göra. Därför har jag fått bortprioritera bloggen då jag har jobbat och sen jobbat lite till på min lediga tid då jag varit överhopad av redaktörsarbete. Det var så illa att jag t.om fick jobba med det på luncherna för att inte bli alltför försenad med tidningen. Nu blev den kraftigt försenad i alla fall p.g.a. att medlemsadresserna inte kom till tryckeriet i tid. Alltid är det något!
Och förra veckan när tidningen äntligen var skickad till tryck och jag kunde slappna av och göra vad jag ville, ja då jobbade jag kväll så det blev ändå ingen fritid att prata om.
Men nu så ska jag väl kunna göra vad jag vill ett tag, typ ett par veckor, innan det är dags att börja med nästa nummer. Ingen rast, ingen ro!
Jag tänkte i alla fall att jag nu skulle försöka hinna blogga ikapp lite de närmsta dagarna eller veckan.

September skulle bli den första veterinärfria månaden på länge hade jag tänkt. Och trott. Efter vi hade varit hos veterinären i augusti så kändes det att nu, nu så kommer det inte bli några fler veterinärbesök på ett tag. Inte förrän det är dags för kastrering av Eddie senare i höst.
Hans klor såg bra ut och det pågående skovet var väldigt lindrigt och kortvarigt. Det kändes helt enkelt bra. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det funkar inte så med Eddie. Jag har haft exakt samma känsla och tankar förut, att nu dröjer det nog länge till nästa veterinärbesök för Eddie verkar så välmående, och då har det alltid hänt något.
Och som om den här gången skulle vara ett undantag.

I söndags, den 28 september, med bara 3 dagar kvar på månaden så var olyckan framme. Vi var ute med hundarna och jag släppte Dio som genast började hoppa runt och skälla på Eddie som var kopplad. Eddie blev förbannad som han alltid blir och jag försökte i vanlig ordning stoppa Dio från att retas med Eddie. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt då jag stod med ryggen till men av det lilla jag såg så såg det ut som att Eddie snubblade/halkade i gräset, men enligt sambon så blev han trampad på eller påsprungen också av Dio. Förmodligen var det en kombination av att Dio råkade trampa på honom eller springa in i honom samtidigt som Eddie halkade till. Han skrek i alla fall till och stod och gnällde med ena frambenet lyft från marken. Jag blev livrädd först och tänkte att nu har han brutit benet men vi klämde och kände och det var helt. Han reagerade inte heller när vi kände på det. Efter en liten stund stod han på det igen och vi började sakta gå hemåt. Han gick normalt men benet darrade lite lätt och ibland hoppade han till. Då började vi misstänka att det kanske kunde vara en klo som gott sönder så det blev inspektion när vi kom hem och visst var det så. Klobrott på sporren. Jahapp, då var det dags igen då.

Ringde bästa veterinären igår när jag kom till jobbet och berättade att nu var det dags igen. Hade förvarnat chefen innan jag ringde om att jag ev. måste gå tidigare den dagen eller komma senare någon dag senare i veckan. Hade räknat med att få en tid igår eftermiddag eller en morgontid idag eller lite senare i veckan.
Det jag inte hade räknat med var att få en tid på en gång. Så det var bara att rusa hem från jobbet, hämta Eddie och dra iväg till Borås.

Klon var som jag misstänkte trasig. Det sipprade ut blod från den så det var ingen tvekan om att den måste bort. Jag gick en stund i affären medan jag väntade på att Eddie skulle bli av med klon och sedan fick jag hämta en full Eddie med pippigult bandage. Inte behövde jag betala något heller förrän nästa gång jag ska dit eller har vägarna förbi. Det har sina fördelar att vara stammis :)
Nu är det bara och hoppas på snabb läkning men jag gruvar som tusan för första bandagebytet. Huvaligen!
Men positivt att det är sporren, det brukar läka snabbt, och att det inte var ett spontant brott utan ett brott p.g.a "yttre våld". Då är det inte SLO den här gången som är boven, i alla fall inte direkt men kanske indirekt eftersom hans klor inte är lika tåliga längre. Men det hade lika kunnat hända ändå även om han hade haft friska klor.

Nu hoppas jag verkligen att detta var sista oplanerade veterinärbesöket på länge. Nu får han allt hålla sig frisk och hel så att nästa veterinärbesök inte blir förrän han ska kastreras *peppar peppar*

Ett enda ord. Tacksamhet. Det är vad som bäst beskriver mina känslor just nu. Det enda ordet räcker för att täcka och beskriva hela mitt känslospektra. En enorm tacksamhet över att ha den bästa veterinären och sköterskan av dom alla. Tacksamhet över att hon äntligen är tillbaka. Tacksamhet över hennes breda kunskaper, hennes otroliga engagemang och omtänksamhet. Tacksamhet över att jag den där dagen för drygt 3,5 år sedan blev hänvisad till en specialist som visade sig vara världens bästa veterinär och som nu varit vår veterinär sedan dess. Tacksamhet över att hon finns så pass nära oss ändå som 4 mil. Tacksamhet över att vi haft sådan tur att ha funnit henne.
Tacksamhet över att det är hon som kan ha räddat Eddies liv den där dagen i augusti förra året när Eddie hade kommit in akut, döende i addisonkris.

Idag öppnade vår veterinär sin nya klinik och Eddie kom att bli den första patienten på den nya kliniken. Jag ringde till dom förra veckan och det var vår sköterska som svarade. Jag behövde knappt ens presentera mig. Hon förstod direkt vem jag var när jag sa mitt namn. Det är SÅ skönt att vara stammis sedan tidigare. Man slipper förklara allt om och om igen, dom vet allt om Eddies sjukdomshistoria och känner honom relativt väl vid det här laget. Även vi människor har fått en väldigt god relation och jag känner att jag kan prata med både veterinär och sköterska om allt.
Jag berättade om Eddies senaste klobrott och att jag hade funderingar på att låta vår veterinär ta en titt på det. Sköterskan tyckte det lät som en bra idé så jag bokade en tid, den första dom hade.

Så idag var det dags att inviga den nya kliniken. Allt var inte riktigt klart än men det kommer nog att bli kanon när allt är på plats.
Det var så härligt att komma dit. Kände mig välkommen direkt (vad annars?) och det var som att återse en gammal kär vän när vi möttes av sköterskan som sken upp när vi klev in genom dörren.
Efter en stund kom vår veterinär som jag inte träffat på väldigt länge. Eddie däremot träffade ju henne för ganska precis ett år sedan men nu blev han lite blyg och förlägen över att träffa henne igen så han gömde sig lite bakom mig.
Vi slog oss ner i ett av rummen för att prata lite. Gud, vad det var skönt att äntligen få prata med VÅR veterinär! Hon som hängt med på hela resan. Som lyssnat, tröstat, engagerat sig och kommit med goda råd.

Vi pratade lite allmänt och jag uppdaterade henne om läget. Vi pratade om hans SLO och om hans Addison. Hur jobbig förra hösten var för oss och hur mycket skit jag fick utstå efter hans diagnos.
Och hon berättade om vad som hände den där ödesdigra kvällen då Eddie låg för döden.
Hon berättade att hon kom ner där på kvällen. Vad hon gjorde där vet jag inte. Hon var sjukskriven för tillfället så hon borde ju inte ha varit där alls, men ödet eller vad det nu var, bestämde sig tydligen för att hon skulle befinna sig där just då. Hon fick syn på en döende Eddie omringad av unga oerfarna veterinärer som inte riktigt visste vad som var fel eller vilka åtgärder som behövdes. Men det visste vår veterinär. Hon förstod direkt vad det var frågan om. Allvarlig addisonkris. Hon började slänga ut order till höger och vänster och upplyste de unga veterinärerna om vad och hur dom skulle göra. Detta kan ha varit det som räddade Eddies liv.
Och där kommer det igen. Tacksamhet. Enorm tacksamhet över hennes ingripande. Över ödet som såg till att hon dök upp där just då. Tack!

Eddie skötte dagens undersökning med bravur. Han låg helt stilla medan vår veterinär undersökte klo efter klo.
På det hela såg det bra ut, även den dragna klon. Men han har ett par klor som kommer att lossna så dom måste vi hålla lite koll på så att det inte blir klobrott där men det kommer det troligtvis inte att bli. Så inga åtgärder behövde vidtas idag. Skönt!
Efter undersökningen blev vi kvar ett tag p.g.a krånglande kassa men det gjorde mig inget. Skönt att vara från jobbet en stund och skönt att bara hänga på kliniken och prata om ditten och datten med sköterska och veterinär. En present fick vi också i form av en påse som innehöll ett first aid kit, en pärm för citat "hans veterinärkvitton", lite godis och en badhandduk eftersom han citat "är vattenhund".
Medan vi väntade på att kassan skulle tänka klart satt Eddie på golvet med veterinären och käkade godis och innan vi skulle gå fick jag en klapp på axeln av sköterskan som sa att det var kul att se mig. Det är ömsesidigt. Det är alltid jättetrevligt att träffa dom också. Dessa underbara människor ger mig massor med positiv energi och när jag åkte därifrån kände jag ett lugn som jag egentligen inte har känt sen innan den 7 augusti förra året.
Det känns tryggt att vår veterinär äntligen är tillbaks och kan ge Eddie den bästa tänkbara vården.
Tacksamhet.

Igår fick det bli ett besök hos veterinären för Eddie. Jag trodde inte att jag skulle lyckas få en tid samma dag jag ringde men det fick jag.
Det känns alltid lite läskigt att gå till en ny klinik som man inte har några erfarenheter av men jag har koll sedan innan på vem veterinären är. Har träffat honom förut så helt obekant skulle det ju inte bli, men jag var inte så säker på att Eddie skulle vara snäll i en ny miljö med ny veterinär.
Men han var som vanligt from som ett lamm.
Jag var också nervös över hur han skulle klara en dos lugnande och borttagning av klo nu när han har addison. Men jag hade gett honom extra kortison innan och gav honom även efter så allt gick bra.
Han fick lugnande så att han somnade och jag och Dio fick vara med hela tiden medan klon togs bort. Det är så härligt att vara här uppe i norr. Allt är liksom så spontant och inte så strikt som söderöver. Där nere får man inte vara med vid diverse åtgärder.

Under hans skadade klo hade en ny klo börjat växa. Dom beter sig bra märkligt hans klor! Men vi hade inte kunnat vänta på att den gamla klon skulle lossna för klofästet var blodigt och inflammerat så det var bra att vi fick bort den där klon.
Nu är han bandagerad och går på penicillin. Han verkar inte ha så jätteont heller. Haltar eller hoppar gör han ju, men han har inte gnällt något och inte slickat på bandaget heller. Nu ska jag låta det sitta på ett par dagar och sen ska jag ta bort det och då hoppas jag att pulpan är torr så att det räcker med att sätta på honom en strumpa, annars får jag väl lägga nytt bandage. Usch så gruvsamt! Han kommer inte tycka om att jag är där och grejer. Men vi har ju varit med om det förr så vi lär nog fixa det den här gången också.
Hoppas nu att det läker som det ska. Och jag vill inte veta av fler klobrott!

I väntan på att Eddie skulle vakna

Idag läste jag också en tråkig nyhet på facebook. Jag har en vän där, alltså en facebookvän, som jag fick kontakt med i våras då hennes portis hade fått SLO. Dom har kämpat med klobrott och borttagna klor i flera månader och nu hade han börjat få nya klobrott igen så idag fick han somna in på sin 3-årsdag.
Så oerhört sorgligt och så fruktansvärt orättvist. Orättvist att ytterligare en ung hund drabbats av denna djävulska sjukdom och fått sätta livet till. Orättvist att den drabbade honom så hårt. SLO är i de flesta fall inte dödlig, men det finns SLO som indirekt dödar. Tyvärr var han en av dom som råkade ut för en aggressiv form av SLO.
Jag lider så med familjen och beklagar deras tunga förlust. Fruktansvärt!
Och jag önskar av hela mitt hjärta att SKK och rasklubbar kunde börja ta denna (och andra sjukdomar) på allvar och börja med registrering av sjuka hundar och med öppna register. Jag tänker fortsätta kämpa för det för jag vill ha en frisk ras, inte en som det går utför med vilket det kommer att göra om man inte gör allt man kan för att stoppa spridningen av ärftliga sjukdomar.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Förra veckan var det dags igen för blodprov på Eddie. Jag trodde inte att hans värden skulle vara bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hade en känsla av att dom inte var bra. Det bara kändes så och jag har tänkt att hans beteende kanske delvis berott på dåliga värden.
Men jag hade fel. Han värden var till min förvåning bra så vi slipper höja Florinef-dosen och vi slipper sätta tillbaks kortisonet. Skönt att slippa höja Florinef. Skulle önska att vi kunde sänka den lite men vi får väl köra på med denna dos så länge.

Hade bett om att få hans svampiga öron kollade också men veten fick inte ens titta i dom. Han tvärvägrade och skakade på huvudet så fort hon försökte trots att jag höll hans nos. Men prov fick i alla fall sköterskan ta och som jag redan förstod så var det rikligt med svamp i ena örat och måttligt i det andra. Vi fick Betnovat utskrivet så nu har vi kört med Otodine och Betnovat i en vecka och nästa vecka blir det återbesök för öronen. Ska då också be veten kolla på ett fult sår som han har fått på nosryggen en bit under ögat. Misstänker att det är ett bett från Dio när Eddie flög på honom härom dagen. Det ser ganska konstigt ut men jag ska tvätta med klorhexedin och hoppas på att det blir bättre så att veten slipper göra någon åtgärd och veteinärbesöket förhoppningvis inte blir så hiskeligt dyrt.
När nästa blodprov blir vet jag inte men förhoppningsvis tidigast i höst, såvida det inte händer något innan dess förstås.

Att vara hundägare är inte alltid en dans på rosor. Just nu är det mest en dans på tistlar.
Var iväg med Dio till veten i torsdags och visst var det ögoninflammation så det blir droppar i 10 dagar. På kvällen samma dag såg jag att även Eddie var geggig i ena ögat så Dio har smittat ner honom också. Så nu blir det droppar till båda. Hoppas att tuben ska räcka till dom båda. Den är ju ytte pytte tiny liten.

Eddie har också slickat mycket under sin ena tass så han fick ha tratt härom natten. Tänkte först att han har kanske fått svamp han också men han brukar aldrig få svamp så det kändes lite konstigt om det skulle vara det. Vet inte ens om han någonsin haft svamp i tassarna? Kan inte minnas att han har haft det.
Så jag avfärdade det ganska snabbt och tänkte att jaha.. nu är det dags. Inte ett enda återfall på över 3 år men nu, nu är tiden kommen för hans första SLO-skov. Fattas liksom bara annat. Redan en massa annat elände så det skulle ju inte vara särskilt förvånande med SLO-återfall på det när allt redan är kaos och vår SLO-doktor mammaledig.
Så med viss bävan undersökte vi klorna men till vår lättnad satt alla fast och var hela och fina. Phu! Vi upptäckte istället något under tassen som såg ut som en utväxt eller böld. Jaha, det skulle tydligen vara något värre än SLO-skov. Lika bra att slå på stort på en gång. Tumör! tänkte jag innan jag hade undersökt det ordentligt.
Jag hämtade en sax som jag provade att sticka lite i vad det nu var han hade under tassen. Ingen reaktion. Då var det i alla fall ingen utväxt så jag klippte av lite och då var det päls blandat med extremt finkornigt grus och smuts som hade bildat en klut mellan trampdynorna. Helskumt såg det ut! Lyckades klippa bort det mesta och resten fick jag dra bort och sen spolade jag med klorhexedin så nu ska det vara borta. Han slickade den natten också så det fick bli tratt men sen dess har det varit bra. Tur att det bara var något så simpelt. Det tackar jag för!

Annars är det vad man numera får kalla som vanligt. Eddie är fortfarande tjurig på Dio och tänder till för minsta lilla. Jag ringde till en klinik i torsdags och rådfrågade vad dom trodde hans beteende beror på och vad jag ska göra. Dom tyckte det lät som att det är chipkastreringen som håller på att gå ur så att hans hormoner rusar i kroppen och hon rådde mig att göra en ny chipkastrering så snart som möjligt. Så på måndag ska vi ska dit och sätta in ett nytt chip. Bara och be till gudarna att han ska lugna ner sig av det och så satsar jag på en kirurgisk kastrering till hösten och hoppas på att jag lyckats spara ihop pengar till dess och att det inte händer något innan dess som medför höga veterinärkostnader. Hittills har det alltid hänt något varje gång jag börjat få ihop lite pengar och tänkt kastrera honom. Då har han blivit sjuk istället och poff så har alla pengar varit borta.
Nu håller jag tummarna för att detta verkligen ska hjälpa för annars vet jag inte vad vi ska ta oss till.

Sitter på tåget (tack SJ för fritt wifi!) på väg upp till Hälsingland för att fira påsk. Skönt ska det bli! Enligt ryktet ska det bli riktigt fint väder också så jag hoppas att ryktet stämmer.

Tåget gick inte förrän kl. 14 idag så jag hade passat på att boka en veterinärtid på morgonen för blodprov. Bäst att passa på när man ändå skulle vara ledig från jobbet. Det är 3 månader sen nu som vi sist var till veterinären och tog blodprov. Så lång tid mellan provtagningarna har det aldrig gått förut. Det har varit skönt att slippa ta blodprov var och varannan vecka.

Dio fick följa med idag för att träna lite och för att eventuellt i mån av tid och beroende på veterinär få sina tassar kollade. Han har hållt på och slickat på dom ideligen senaste veckan. Jag tror att det är svamp men har även mina misstankar om allergi. Men jag ska prova att behandla för svamp först. Jag hoppas att det bara är svamp. Veterinären hann dock inte kolla honom men jag fick tips om att tvätta med klorhexedin så det ska vi prova och hoppas på att det kommer att hjälpa.

Idag fick vi en sköterska som vi träffat flera gånger tidigare. Tror inte det finns någon där som vi inte har träffat förut, i alla fall ingen som inte Eddie har träffat.
Eddie skötte sig som alltid exemplariskt. Stod helt stilla medan provet togs. Han gömde huvudet i min famn som om han inte vågade titta, men jag klandrar honom inte. Jag vågar inte alltid titta heller när jag tar blodprov :)
Dio lyckades också charma sköterskan genom sin nyfikenhet och när han stod och inspekterade noga och följde sköterskans varje handrörelse när hon rengjorde bordet. När hon pratade med honom tittade han storögt på henne och la huvudet på sned. Han är för söt!

Veterinären var också en som vi har träffat förut men det är väldigt länge sen. Tror inte vi har träffat henne sedan Eddie var liten och hade ont i sitt ben, men hon hade i alla fall ett svagt minne av oss.
Vi pratade lite allmänt om Eddies allmäntillstånd och diskuterade hans urinläckage och kom fram till att vi ska prova att medicinera bort det, framför allt för och se om hans inkontinens som det troligtvis är, går att medicinera bort så att jag vet om det är någon idé att kastrera honom kirurgiskt. Så vi fick Propaline utskrivet som han ska få 3 ggr om dagen till en början men som vi förhoppningsvis kan sänka med tiden.
Vi fick också blodprovssvaret direkt. Han ligger inom gränsvärdena men på det ena ligger han i övre kant, men veten tyckte inte att vi behövde justera medicinen nu utan vi ska ta ett nytt prov i juni och eventuellt får vi sätta in lite kortison då igen. Men jag tycker ändå det var goda nyheter. Jag trodde att hans värden skulle ha ballat ur totalt så det var en positiv överraskning att dom inte hade gjort det faktiskt.

När jag skulle betala i receptionen var "vår" sköterska och två andra sköterskor där inne och vi började diskutera både det ena och det andra och jag berättade om all skit och smutskastning jag råkat ut för sedan Eddie blev sjuk. Jag berättade bland annat om personen (som för övrigt var vår allmänlydnadsinstruktör när Eddie var liten) som tycker att jag är en djurplågare som låter Eddie leva och tycker att han borde ha fått somna in för länge sen. Sköterskorna bara ruskade på huvudet och undrade om denna människa träffat Eddie vilket hon inte har gjort sedan han var 9 månader och frisk. Vår sköterska bara suckade och ruskade på huvudet ännu mer.
Hon med många andra där har träffat Eddie fler gånger än vad vår allmänlydnadsinstruktör har gjort och dom om några vet hur pass bra Eddie ändå mår efter omständigheterna och hur otroligt lugn och snäll han är (enligt allmänlydnadsinstruktören är Eddie alltid stressad?!). Hon sa att han har charmat hela personalen och att dom blir så glada när dom ser Eddie komma in genom dörren
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas.. Jag är så glad över att ha hittat ett sånt bra djursjukhus med helt fantastisk personal som bryr sig om djuren men även bryr sig minst lika mycket om människorna bakom. Vår sköterska sa innan jag gick att du vet att du alltid kan ringa om det är något eller om du bara vill prata. Dom är för gulliga! Det var faktiskt skönt att få prata av sig lite och ventilera med några som förstår, som träffat Eddie under hela resans gång och har kunskaper om hundars välmående. Så tacksam över att jag har dom att vända mig till. Dom är guld värda!

Nu har vi bara 1 timme och 40 minuter kvar av vår tågresa. Ska bli skönt att komma fram!

I torsdags morse åkte jag och Eddie till djursjukhuset för att lämna urinprov. Det kändes lite onödigt att åka 4 mil enkel väg för att lämna urinprov men vad gör man inte?
Jag kunde i alla fall passa på att köpa Megaderm också när jag ändå var där så slapp jag köpa det på nätet. Det finns nämligen inte att få tag på i den här stan.

När Eddie hade kissat i pappskålen jag fick i kassan lyckades han trampa på den sen så att allt rann ut, inte bara en gång utan två gånger! Tänkte att nu har han väl inget mer att ge och så får vi åka hem i oförrättat ärende och åka tillbaks igen morgonen efter. Men han hade som tur var mer att ge så vid tredje försöket lyckades vi få till det så jag kunde fylla nästan hela burken.
Eddie ville gärna gå in till djursjukhuset sen och drog mot dörren men den här gången fick han nöja sig med att bara kissa ute i en skål och sen åka hem igen.
Det är helt otroligt att han efter allt han fått vara med om inte är ett dugg rädd för att besöka sjukan, utan snarare tvärtom. Han gillar verkligen att komma dit. Det är bara bordet han vill slippa undan. Annars verkar han trivas där på sjukan. Kan tänka mig att han känner sig lite hemma där efter alla turer. Han har nog träffat så gott som all personal också så det är inte så många främlingar där längre.

I fredags ringde veterinären och meddelade att urinprovet var UA. Hon har inte lika höga misstankar som mig om att han blivit inkontinent. Hon tror fortfarande att det kan vara kortisonet som är boven. När vi sänkte dosen förra måndagen droppade han 1-2 dagar efter det men sen gick det några dagar utan dropp så jag tänkte att det var nog kortisonet trots allt och att problemet förhoppningsvis var löst.
Men så var det inte. Han började droppa igen och senaste dagarna har han droppat ganska mycket och även tidigt på eftermiddagen vilket han inte gjort tidigare. Innan har han bara droppat på kvällarna, bortsett från första tiden efter diagnos då han kissade floder och droppade där emellan.
Men nu kissar han inga floder längre utom ibland.
Veterinären tyckte att vi nu ska fasa ut kortisonet helt och hållet. Många, om kanske inte de flesta, addisonhundar behöver tillskott av kortison men det finns addisonhundar som inte behöver det. Ända sedan diagnos har jag hoppats på att Eddie ska vara en av dom men allt har talat för motsatsen fram tills nu. Nu har han varit stabil ett par månader och har mått jättebra så nu är det läge att prova utan kortison.
Så sedan i fredags får han nu 5mg hydrokortison en gång per dag istället för 5mg två gånger per dag. Om några dagar ska han få 5mg varannan dag och efter ytterligare några dagar ska vi upphöra helt med kortisonet.
Det känns nervöst och läskigt. Funkar det inte så kommer han må dåligt och det känns skitläskigt, om jag ska hinna se tecknen i tid på att han inte mår bra. Jag får ha ögonen med mig helt enkelt och vara uppmärksam på minsta lilla tecken på att han har brist på kortison så att jag vet att jag behöver peta i honom kortison. Och även komma ihåg att alltid ha kortison med mig på promenader, i skogen etc. uti fall att han blir skrämd eller hetsar upp sig. Förhoppningsvis ska han till vardags fungera utan tillskott av kortison. Det vore verkligen skönt! Sedan vi bytte till hydrokortison har han visserligen mått bra, men vissa biverkningar kommer man inte undan som t.ex hans hunger. Skulle vara skönt om den minskade något vilket jag tror att den kan göra om han slipper hydrokortisonet.
Om ca. 1 månad när det gått 3 månader sen förra kollen och han fått vara utan kortison i 3-4 veckor är det dags för att kolla hans värden igen. Bara och hålla tummarna för att han ska må bra utan kortison och att hans värden kommer att vara bra när vi kollar dom i april.

I morse var det dags för årets, men långt ifrån sista, veterinärbesök. Det var dags att kolla natrium och kalium igen efter juluppehållet.
Eddie har mått fantastiskt bra senaste veckorna. Vi höjde florinefen efter förra besöket så det kan vara det som gjort det men jag har mina teorier om att även chipkastreringen gjort sitt till eftersom han inte stressar upp sig längre. Inget juckande på kuddar dagarna i ända, inget sniffande och slickande på tikfläckar varannan meter på promenaderna, ingen stress över tikar. Jag hoppas nästan att hans välmående delvis beror på chipet för i så fall ska jag försöka få försäkringsbolaget att betala en kirurgisk kastrering. Om han mår bättre i sin sjukdom av att vara kastrerad så är det ju medicinskt motiverat. Försöka kan man ju alltid.

Dio fick följa med till "doktorn" idag för att miljöträna, något han verkligen behöver. Han blir ju alldeles stirrig på nya platser och platser han inte besöker så ofta. De gånger han fått följa med till veten så har han skällt ut de andra patienterna i väntrummet.
Den här gången gick det något bättre även fast han drog åt alla möjliga håll den här gången också men han skällde bara ut en patient så det är ju i alla fall en förbättring.

Vi hade samma sköterska som vi haft senaste gångerna. Lika förtjust i Eddie hon också. Idag hade hon en elev med sig och förklarade för henne att Eddie är deras stjärnpatient. Jag blir lika stolt varje gång över hur otroligt snäll han är, hur mycket beröm han får av personalen och hur omtyckt han är där. Min fantastiska Eddie!
Veterinären var densamma som sist också. Dio hade hon inte träffat tidigare och hon trodde liksom de flesta andra man möter att han är valp. Han både ser valpig ut och beter sig valpigt. Min lilla plutt! Han växer väl till sig han också så småningom.
Blodprovet var snabbt och smärtfritt avklarat och veterinären sa att vi skulle få svar nästa vecka men när jag var på Willys och handlade så ringde hon med otroligt positiva besked.
Hans värden är BRA!! =) Jag blev så lättad att jag nästan blev gråtfärdig. Efter 5 månader av sorg, oro och ångest, kämpande och psykisk smärta, otaliga veterinärbesök, massor med blodprover, krånglande mage, justering av medicin upp och ner och jag flera tusenlappar fattigare är nu Eddies värden ÄNTLIGEN där dom ska vara, för första gången sedan han blev sjuk! Så om inget händer nu så blir det inget nytt prov förrän tidigast om 3 månader. Ren och skär lycka! Känner en sådan oerhört lättnad! Nu är det bara och hålla tummarna för att det håller i sig och att han får må så bra som han mår nu.
Jag är så glad att jag inte gav upp om min kära Eddie utan istället bestämde mig för att lägga ner hela min själ i att försöka få honom på fötter igen. Envishet lönar sig :)
Svackor kommer att komma. Det är en lömsk sjukdom och allt kan vända snabbt men just nu ska jag glädjas åt att hans värden äntligen är bra och att han mår bättre än på länge.

Förra veckan damp det ner ett brev från djursjukhuset. Det var ett brev från "vår" veterinär, vår fantastiska specialist.
Hon ville önska god jul och meddela att hon går på föräldraledighet och att man kan kontakta hennes sköterska, som varit lika involverad och känner till hela historien, så hjälper och stöttar hon så långt hon förmår. Annars slussar hon vidare till den jag själv utsett till "reserv" men som också officiellt är den som ska fungera som stand-in.
Hon uppger också att man kan nominera någon för Årets djursjukvårdare 2013 och självklart ska jag göra det! Vår sköterska är helt fantastisk hon också. Jag måste bara komma på någon bra motivering. Inte så lätt, men jag har till på onsdag på mig.

Jag blev så glad över att få detta brev. Snacka om kundvård! Så himla gulligt av henne att skicka ut detta till sina stammisar.
Finns det någon bättre veterinär i detta avlånga land? Jag vågar nog påstå att näe, det finns det inte! Vi har haft turen att hitta den absolut bästa!
Jag önskar henne all lycka med nytillskottet men hoppas att året går fort så att hon snart är tillbaka ;)

Ja det kan man ju hoppas i alla fall och troligen blir det så, om dom inte vill träffa oss nästa vecka, för sen åker vi hem till Hälsingland över jul.
Ungefär 20 gånger har vi varit till veterinären i år. Det blir ett besök oftare än var 3:e vecka. Det är ju helt galet! Men vad gör man inte för sin pälskling.

Idag var det blodprov för att kolla hur han ligger till efter bytet till hydrokortison. Hade också tagit med min blanketter för att skicka blodprov till SLU för forskning. Man vill ju gärna bidra på alla sätt man kan. Gör det du också om du har en sjuk hund. Gå in på hunddna.slu.se så hittar du aktuella projekt där.

Det var helt tjockt med folk på djursjukhuset idag. Jag tror aldrig det varit så många patienter där någonsin när vi varit där. Det var kö fram till kassan och båda kassorna var öppna vilket dom aldrig är i vanliga fall. Vi ställde oss längst bak i kön för att anmäla oss i kassan men vi hann bara ställa oss där så kom sköterskan och ropade in oss så att vi skulle slippa vänta för att anmäla oss.
Det har sina fördelar att vara stammis och igenkänd :)

Blodkärlen ville inte vara med idag så det strulade en del när hon skulle sticka Eddie. Hon försökte först med ena benet men hittade inte rätt och sen försvann kärlet och ville inte visa sig igen.
Så vi fick prova andra benet och då gick det bättre. Eddie var så tålmodig hela tiden. Stod helt stilla och sa inte ett knyst trots strulet och att hela 5 rör skulle fyllas. Han är så tapper och duktig! Finner sig i det mesta och härdar ut. Dom får göra precis vad dom vill med honom. Han är verkligen världens snällaste! Inte undra på han är så omtyckt bland personalen.
Han är min lilla hjälte efter allt han fått uthärda och kämpat sig igenom, alltid med samma vänliga attityd.

Jag bad också om att få en utskrift av Eddies journal som jag kan skicka in till SKK. Har beslutat mig för att avelsspärra Eddie. Inte för att jag någonsin haft några avelsplaner på honom. Det är enbart för och markera att något är fel med hans linje. Eftersom det i nuläget inte går att registrera sjuka hundar varken hos SKK eller rasklubben så blir detta mitt sätt och visa att han är sjuk. Då har jag gjort vad jag har kunnat men jag kommer fortsätta kämpa för att sjuka hundar ska registreras så att man i största möjliga mån kan förhindra att fler sjuka hundar sätts till världen. Det är att kämpa i motvind men jag är inte ensam och förr eller senare kanske folk öppnar ögonen för allvaret i detta. Mer om detta kommer jag att skriva om senare på ett eller annat sätt.
Har du en sjuk hund så råder jag dig hur som helst till att avelsspärra den.

Eddies journal var på 21 A4-sidor och det var väldigt intressant läsning, men samtidigt jobbig, speciellt tiden då han var inlagd i augusti. Hur otroligt dålig han var, hur illa ute han var, hur nära det var att han strök med. Ingen rolig läsning alls.
Men det fanns också något som både jag och sambon skrattade åt. I två dagar var det bara elände. Låg temp (han hade en temp på 36 när jag kom in med honom. Hundars temp ska ligga på runt 38), han var vinglig, orkade inte gå, ville inte äta, blev handmatad, var förstoppad, kissade i buren, lade sig ner vid rastning, fick bäras in till buren, ylade, gnällde, var orolig, trött, låg puls.
Men efter två dagar står det i journalen: "Jättekissig, hoppig och hysteriskt glad"
Vi kan se honom framför oss när han får ett av sina glädjeryck och blir så där tokglad vilket förmodligen var vad som hände hos veterinären. Hur han skuttar runt, kampar med kopplet och pussar allt i sin väg. Lilla skrutten! Vilken tur vi hade att det vände.
I journalen kan man också läsa en liten anteckning om beställd åtgärd: "koll klor dagligen pga klofalssjukdom". Jag tror mig veta vem som gjorde beställningen och inte var det jag :) Det var med största sannolikhet vår underbara fantastiska klodoktor. Den mest omtänksamma veterinär man kan tänka sig. Lite jobbigt att hon är mammaledig men det finns som tur är fler bra veterinärer där även om ingen riktigt kan mäta sig med henne.

Nu hoppas jag att Eddies värden är bra och att han får må fortsatt bra. Men varje gång jag läser om en addisonhund som lämnat oss (som ikväll då jag läste om en addisonhund som blivit ängel) så blir jag livrädd. Totalt skräckslagen att det även ska hända Eddie. Därför tar jag tillvara på varje dag och njuter av varje stund jag får ha med min väldigt speciella och underbara Eddie.

Så var det dags för veterinären igen, men ett planerat besök den här gången och den här gången hade jag bokat tid hos vår "reservveterinär" som jag kallar henne. Det var hon som körde igång med Eddies allergiutredning då vår ordinarie veterinär var sjukskriven och det var hon som var med och räddade livet på Eddie då han insjuknade i Addison. Redan första gången jag träffade henne så gillade jag henne. Hon visar ett stort engagemang, verkar kunnig och är väldigt trevlig. Hon kan inte ersätta vår ordinarie veterinär som är det bästa veterinärkåren någonsin vaskat fram, i alla fall enligt mig, men hon är en väldigt bra reserv. Dom påminner faktiskt ganska mycket om varandra både i kunnande och engagemang.

Dagens veterinär tog Eddies prover från förra veckan + hans skakningar på lite större allvar. Bland annat var hans vita blodkroppar för höga förra veckan så hon beslutade att ta ett nytt prov på samtliga värden för att vara på den säkra sidan och se vartåt det lutar, om det går åt rätt håll med värdena eller om de vita blodkropparna har ökat vilket i så fall kan tyda på en infektion i kroppen, men de höga värdena kan bero på kortisonet också.
Behöver jag ens nämna att Eddie skötte sig exemplariskt som vanligt? Han var väldigt flåsig och skakig idag vilket jag tror var en kombination av hunger och nervositet för han var skakig och flåsig redan i bilen och var väldigt flåsig och skakig på vägen hem också. Jag brukar ge honom en portion mat sent på kvällen innan vi ska till veterinären eftersom han ska fasta innan provet tas men igår glömde jag bort det så han var säkert hungrig stackarn plus väldigt nervös men han stod som vanligt helt stilla. Fantastiska Eddie!
Han blev väldigt stressad i väntrummet efteråt också av alla tjejer som var där vilket gör att mitt beslut om en chipkastrering känns ännu mer rätt. Idag har han juckat på kuddar och täcken så fort jag vänt ryggen till.

I eftermiddags ringde vår "addisonveterinär". Hon ville berätta att Eddies natrium och kalium ligger bra nu och att hon fått svar från addisonspecialisten som jag bad henne kontakta. Som jag misstänkte rådde specialisten oss till att byta till hydrokortison + att ge salt på maten, så från och med i morgon ska vi ge hydrokortison istället och så får vi hoppas att han får mindre biverkningar av det. Hydrokortison kommer vi att få ge oftare eftersom det inte har lika lång verkan som Prednisolonet men jag hoppas det räcker med två gånger om dagen så att det blir i samband med Florinefen. Och så får vi hoppas att hans levervärden går ner lite av det. Dom var nämligen också lite höga förra veckan. Vi ska också vara med i Addisonprojektet och lämna blod till forskningen om Addison. Det känns bra! Det mesta känns bra. Känner mig väldigt nöjd efter dagens besök.
Nu väntar vi bara på övriga provresultat också som dagens veterinär kommer ringa om när dom är klara. Hoppas på att dom också ska vara bra.
Sen blir det väl nytt blodprov om någon vecka misstänker jag men nästa veterinärbesök blir redan i morgon för då står chipkastrering på schemat.

... och ner som en pannkaka.
I över en vecka nu har Eddie mått så himla bra. Pigg och glad och magen har varit tipp topp. Han har helt enkelt mått prima.
Men idag vände det tvärt.
Klockan 2 i natt ville han gå ut, men jag förstår fortfarande inte varför. Dålig i magen var han inte och inte speciellt kissnödig heller så antingen ville han ut och leta tjejer eller så var han orolig för att han inte mår bra.
I morse kl. 6 kräktes han. Han stoppade i sig en hel del pinnar igår så jag antog att det var därför. Han brukar alltid kräkas av det.
När han hade kräkts började han skaka. Tänkte att det var för att magen blev tom. När han är hungrig så blir han skakig. Gav honom torrfoder men det ville han inte ha. Gav honom kalvkorv bara för att se om han skulle rata sånt som är gott också men den slank ner i ett nafs. Det var i alla fall ett gott tecken.

Tre timmar senare stod han och pep för att han var hungrig. Fick mat men åt bara lite grann och var fortfarande skakig. Han fick sin medicin och en kortison trots att det egentligen är kortisonfri dag idag. Någon promenad ville han inte ta men gick i alla fall en kort sväng med husse.
Han har varit loj och slö. Han har inte varit vinglig men inte helt stadig på benen heller. Han har liksom gått ganska försiktigt som att han varit rädd att benen inte riktigt ska bära.
Exakt så blev han när han insjuknade också.
Petade i honom en till kortison och försökte få i honom lite mat. Väntade en stund men såg ingen förbättring. Funderade på om jag skulle avvakta men det var alldeles för mycket som påminde om hans första kris så jag beslutade mig till slut för att ringa djursjukhuset som tyckte att jag skulle åka in med honom. Sagt och gjort.
Vid 14-tiden kom vi in och vi fick vänta ett bra tag på veterinären. Medan vi väntade tog sköterskan blodprov och satte en kanyl uti fall att han skulle bli inlagd.
Veterinären kom och lyssnade och tog pulsen men allt var normalt. Blodproverna visade att han ligger bra till i sina värden också. Han hade några värden som visade rött men det beror på kortisonet enligt veterinären. Bland annat var levervärdet för högt men det var enligt henne inget att oroa sig för.
Någon kris hade han i alla fall inte men troligtvis fick han ett "skov", alltså att han var på väg att få en addisonkris men på grund av att jag gav honom extra kortison så lyckades jag häva den.

Vi blev hemskickade igen med ordinerad förändring av kortisondosen. Över helgen ska han äta 2 tabletter per dag av Prednisolonet (kortison). Efter helgen ska han äta en per dag. Florinef förblir oförändrat. Så det är väl bara och förbereda sig på att Eddie kommer kissa floder. Suck! Det var ju inte så här det skulle bli. Han som mått så bra sista veckan. Jag hade hoppats på att kunna sänka kortisonet snart. Men förhoppningsvis är detta bara tillfälligt.
Om en vecka är det nytt blodprov och så har jag sagt åt dagens veterinär att kontakta addison-specialisten på SLU så kanske dom får lite nya infallsvinklar.
Glad är jag i alla fall att han slapp bli inlagd!

Efter en månads veterinäruppehåll, vilket är rekord sen eländet började, var det dags för blodprov igen igår. Hade försökt få tid hos vår veterinär men hon var som jag misstänkte fullbokad och nu har hon gått på mammaledighet så det sket sig. Riktigt dålig timing med hennes mammaledighet. Skulle verkligen behöva diskutera och bolla lite med henne, men nu får vi hålla till godo med de andra veterinärerna.

Hade hoppats på att få hamna hos någon av de andra bra veterinärerna men vi hamnade hos den jag gillar minst. Hon är trevlig och så men upplevs som väldigt enkelspårig och.. jag skulle inte säga okunnig men inte så engagerad som jag skulle önska. Egentligen hade jag tänkt diskutera både det ena och det andra, bland annat om byte till hydrokortison men det ämnet har jag diskuterat förut med henne utan framgång så jag insåg att det inte var någon idé att ta upp såna diskussioner igen med henne.
Eddie har också haft skakningar till och från senaste tiden, något som jag också måste ta upp till diskussion. Jag nämnde det igår för den veterinären men hon hade ingen teori om varför, mer än att "äldre hundar brukar få det" men varför Eddie får det hade hon ingen svar på och inte vad man ska göra åt det heller.
Så jag ska försöka komma till en annan veterinär nästa gång och ta upp alla problem då istället. Ingen kan mäta sig med vår veterinär för med henne kan man prata om allt, hon lyssnar, kommer med råd och engagerar sig, men nu är ju hon borta så det går inte. Som jag önskar att hon inte skulle vara mammaledig! Skulle verkligen behöva henne nu. Men det finns en till som jag fått ungefär samma intryck av så jag ska ta upp det med henne istället, om det nu går att boka in sig hos henne.
Hur som helst hoppas jag att hans värden är bra nu i alla fall så att vi kan sänka kortisonet lite. Han blir fortfarande väldigt kissnödig till och från och har kissat inne ett par gånger senaste månaden.

Rent allmänt mår han hyfsat bra nu annars. Han är glad och pigg men, för det finns ett stort men... Hans mage krånglar. Den svänger mellan bra och dålig och det svänger snabbt. Den kan vara bra på morgonen, dålig mitt på dagen och bra igen på kvällen. Jag har försökt hitta ett mönster eller komma på om det är något han inte tål men jag går bet. Har inte hittat någon logik i det alls. För ett par veckor sedan hade bajsat i soffan och i sin bädd när jag var borta en sväng. Idag när vi hade varit och handlat hade han bajsat i soffan igen.
Det är riktigt jobbigt med hans dåliga mage och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det mer än att prova olika foder. Han har ätit Bozita Robur Sensitive men det verkar ju inte hjälpa. Veterinären tyckte jag skulle testa något annat "sensitive-foder" typ Royal Canin eller annat svindyrt foder men det känns lite lönlöst på något vis. Bara för att dom är dyrare behöver dom ju inte vara bättre. Min budget är ju inte mycket att hurra för heller så jag kan inte lägga 700:- på en säck torrfoder. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Men jag har i alla fall bestämt mig för att prova färskfoder som komplement till torrfodret. Har köpt en limpa Bravo special lamm som jag börjat introducera nu och jag hoppas att det ska hjälpa i längden. Annars får jag fortsätta att prova mig fram i foderdjungeln. Det borde ju finnas något foder som inte kostar multum som kan hålla ordning på hans mage. Frågan är bara vad?

Om man kollar omdömen om Blå Stjärnan Borås på internet så är det en ganska dyster historia och det är ju... HELT OBEGRIPLIGT!!
Hur i hela friden kan dom ha fått relativt många dåliga omdömen? Det är för mig en stor gåta.
Vi har regelbundet använt oss av Blå Stjärnan i Borås sedan Eddie insjuknade i SLO. Den veterinär vi kom till då är den bästa veterinär jag någonsin har kommit i kontakt med. Jag litar på henne till 110% och känner mig helt lugn när Eddie är i hennes vård. Hon är kunnig, pålitlig, omtänksam och engagerad.

Sedan den dagen för 2,5 år sedan har det blivit många turer till Blå Stjärnan och många olika veterinärer när vi har varit där för andra åkommor än klorna.
Alla veterinärer har varit fantastiskt gulliga och trevliga. Visst finns det veterinärer som man inte klickat lika bra med och veterinärer med varierade erfarenheter och kunskaper men jag har ingenting att klaga på vad gäller vård och bemötande.
Eddie har alltid fått den bästa tänkbara vården. Vi har alltid blivit bra bemötta både i reception och i undersökningsrum. Alla är glada, trevliga och jättegulliga med djuren.
Personalen är pålitliga och proffsiga.

Med det här inlägget vill jag bara ge min syn på saken och hur bra jag upplever att dom är.
Visst har man olika erfarenheter och upplevelser men att få flera dåliga omdömen är dom verkligen inte förtjänta av. Enligt mitt tycke är dom fantastiska hela högen som jobbar där och jag är så otroligt nöjd och glad över att dom finns!

Jag som är stamkund på Blå Stjärnan och har träffat flera ur personalen, har varit in med Eddie för olika mer eller mindre allvarliga åkommor flera gånger per år borde ha en rätt bra inblick i hur bra/dåligt stället egentligen är. Hade dom varit så dåliga som många säger i sina omdömen så hade jag garanterat märkt det för länge sen.
Jag tycker dom förtjänar all cred dom kan få och jag åker gladeligen de extra milen för det proffsiga och trevliga omhändertagandet som vi alltid fått och får.

Idag var det dags igen att åka de där extra milen. Hade tänkt lämna Dio hemma men bestämde mig i sista stund för att ta honom med. Han kan behöva lite miljöträning.
Eddie var lite skeptisk idag och ville inte hälsa på receptionisten vilket han brukar vilja göra. Han vände ryggen till istället och verkade vilja gå ut därifrån. Trodde att den dagen hade kommit då han fått nog och inte längre vill vara där men det gick snabbt över. Jag sa att vi skulle gå och sätta oss och han följde glatt med och som vanligt trippade han glatt in i undersökningsrummet också.
Han nosade runt lite men gick sedan och la sig på sin nya favoritplats, under stolen. Fick dra fram honom därifrån sen när det var dags för blodprovet men idag lyckades veterinären locka upp honom på bordet så att han gick upp på det självmant. Vi fick träffa en annan veterinär den här gången. Även henne har vi träffat en gång förut så hon var inte helt obekant.
Eddie var inte lika nervös idag som förra gången. Han spände sig visserligen men skakade inte och var inte speciellt flåsig heller. Han kanske vänjer sig vid blodproven också så småningom.
Jag trodde att han skulle bli distraherad idag med en nyfiken Dio som ville vara med och kolla och som sedan dessutom blev matad med en massa godis av veterinären men inte då! Eddie stod helt stilla och rörde inte en fena medan provet togs. Han är så snäll! Det var snabbt avklarat även denna gång så nu väntar vi på provsvaren och jag hoppas det dröjer minst 2, men helst 4 veckor innan nästa prov.

Innan vi gick in till kliniken träffade vi en annan veterinär ute på parkeringen. Hon vi var till med Eddies allergi och som också hade hand om honom då han låg inne. Hon tyckte det var kul och se att Eddie ser så pigg och kry ut. Hon sa också att han var riktigt illa ute då han kom in och att det var kritiskt första kvällen innan dom slutligen lyckades häva hans addisonkris. Usch, jag vågar inte ens tänka på vad som hänt om jag hade väntat med att åka in. Att det var så allvarligt och så nära att han strök med har jag inte riktigt förstått förrän efteråt. Jag är SÅ glad att jag litade på min magkänsla och åkte in med honom. Och jag är Blå Stjärnan i Borås och deras fantastiska veterinärer evigt tacksam över att dom räddade livet på min älskade Eddie <3