Igår kom vi tillbaks till södern igen. Lika tungt som vanligt. Vi har haft 3 fantastiska veckor där hemma!
Men mer om det kanske jag skriver sen för nu ska det handla om rally och lite Jämtland.
Två tävlingar hann vi med och en utställning. På utställningen kom vi sist som vanligt men fick i alla fall excellent så ändå en skön revansch mot sist då vi felaktigt blev diskade.

Första tävlingen var i Brunflo, Jämtland. Jag hade tänkt boka vandrarhem och åka upp dagen innan tävlingen men så fick jag veta att nybörjarklassen inte skulle börja förrän kl. 13 så då kunde vi åka över dagen. Vi åkte vid 8-tiden på morgonen och kom fram i god tid innan samlingen.
För mig var det inte bara en resa för att delta i rallylydnadstävling. För mig var det också en resa tillbaks till mina rötter. Jag är 75% jämte och 25% hälsing. Min mamma kommer från ett litet samhälle i Jämtland som heter Gällö och ligger ca. ett par mil söder om Brunflo. Min farfar var också från Jämtland så det är mycket jämtlandsblod som rinner i mina ådror.

Sist jag var i Gällö var våren 2005. Den våren hade mamma planerat för mormors 80-årsdag men istället för att fira mormor på hennes dag fick vi ta ett sista farväl av henne i Revsunds kyrka. Det var sista gången jag satte min fot i Jämtland. Visst har jag släkt kvar där, massor med släkt egentligen, mest tremänningar med familjer och kusiner till mamma så det är ingen släkt man har regelbunden kontakt med. Därför har jag heller inte riktigt haft någon anledning att åka upp, men visst har jag tänkt på att åka upp många gånger men det har liksom inte blivit av nu när jag bor på Västkusten, och när jag är hemma i Hälsinglandvill jag liksom mest bara vara hemma. Men samtidigt så har jag saknat Jämtland också. Jag tillbringade en stor del av min uppväxt där och mina allra lyckligaste minnen från barndomen är tiden hos mormor och morfar, sommar som vinter, vår och höst.

Jag hade planerat för en sightseeing i Gällö efter tävlingen så jag åkte direkt till Brunflo först. Det var otroligt varmt denna dag och tyvärr påverkade det Dio lite för mycket. Eftersom vi kom dit i så god tid blev det en stunds väntan i värmen så vi alla blev nog lite slöa. När det så var dags för oss att gå in på planen så var Dio riktigt slö trots att vi hållit oss mestadels i skuggan, sett till att han druckit och slängt på honom blöta handdukar. Men han var inte med alls. Utförde alla moment i långsamt tempo, sniffade massor för att han var så trött, la sig ner när han skulle sitta och följde inte efter när vi skulle ta steg framåt. Jag förstod att vi inte skulle bli godkända denna gång som jag hade hoppats så mycket på. Vi hade ju 2 godkända resultat sen innan så det fattades ju bara ett för att få vår första titel RLD N.
Vår runda slutade på 65 poäng. Visst var jag lite besviken men samtidigt så kunde jag inte klandra varken mig själv eller Dio. Det var helt enkelt för varmt. Jag tyckte det blev en bra dag ändå. Liten mysig tävling, trevlig klubb, bra domare och jag träffade en tjej från Sundsvall som jag pratade mycket med. Hon hade börjat med rally 3 veckor tidigare med sin vorsteh och detta var deras första tävling. Dom slutade på otroliga 99 poäng!! Helt makalöst. Men jättekul för dom. Jag hoppas att vi springer på varann på fler tävlingar nästa sommar.

Efter tävlingen åkte jag in till pappas kusin med fru tillika mammas barndomskompis. Dom bor utanför Brunflo så jag hade ändå vägarna förbi. Jag hade inte träffat dom på några år så det var kul att ses en sväng. Dom bor så otroligt fint där på landet!
Efter det besöket åkte jag vidare in till Gällö med ett stopp vid Revsunds kyrka först där mormor och morfar vilar i minneslunden. Där plockade jag blommor som jag satte i minneslunden innan jag åkte vidare in till Gällö. Att komma till Gällö igen efter alla dessa år kändes otroligt konstigt, vemodigt och tomt men ändå så otroligt välbekant och hemma. Det var som om tiden hade stått stilla, som om det inte alls var 9 år sedan jag sist var där, förutom en sak. Något fattades. Mormor och morfar, deras vänner och mormors syskon. Gällö känns tomt och öde nu när de gamla inte längre finns kvar och det var med en klump i halsen jag återsåg alla platser jag tillbringat så stor del av mitt liv på. Mormor och morfars vackra hus, morfars båtplats, sjön där vi fick så mycket fisk och åkte spark på på vintern, sågen som luktar så gott, det gamla stationshuset där man köpte biljetter när jag var liten och campingen där jag gått så många gånger. Så mycket sorg över svunnen tid men samtidigt en sådan stor tacksamhet över alla fantastiska år och lyckliga minnen jag fick med mormor och morfar.

Blommor till mormor och morfar

Mormor och morfars vackra hus som det ser ut nu för tiden

Det gamla skamfilade stationshuset

Morfars båtplats

Sjön som gav oss så mycket fisk och härliga utflykter

Sågen vars doft och ljud jag aldrig kommer att glömma och alltid förknippa med mormor och morfar

Badplatsen på campingen

Campingen

Lilla Gubben bor numer på campingen i Gällö ;)

Ett stopp vid vackra Hennan på vägen hem

Det var med blandade känslor jag slutligen åkte hem efter en lång och känslosam dag. Men jag är glad att jag åkte och jag hoppas att jag snart återvänder.

Vår andra tävling där hemma var så sent som i lördags, men i början på veckan var det osäkert om vi skulle kunna delta. Dio fick nämligen vattensvans på måndagen, men veterinären trodde att han skulle hinna bli bra till lördagen. Han verkade i alla fall inte ha så ont. Svansen blev bättre redan under tisdagen och onsdagen och i lördags var den, inte helt återställd men betydligt bättre, även om den hängde lite emellanåt.
Dio var påverkad av värmen även denna dag och var inte riktigt med på noterna den här gången heller. Han hade plötsligt glömt bort stå och var seg att följa mig när vi skulle ta steg bakåt. Han sniffade också mycket på planen och blev vid ett tillfälle distraherad av Eddie som stod på sidan om med min kompis som filmade oss. Eddie blev lite frustrerad att han inte fick vara med, men tack och lov kunde Dio släppa Eddie ganska snabbt så vi kunde fortsätta vår runda. Efteråt kändes denna runda snäppet bättre än den i Brunflo men jag var ändå osäker på om vi skulle bli godkända. Det var samma domare också som i Brunflo.
Med spänd förväntan väntade vi sen på resultatet och till min förvåning skrapade vi ihop hela 78 poäng! Tjohooo! Vårt 3:e godkända resultat så nu har vi vår första titel RLD N :) Så glad och stolt över min vite kille. Vi fixade det!
Nu ska vi träna mera och nästa mål är att ta vår första 100-poängare och en plats på pallen innan vi flyttar upp till nästa klass vilket får bli tidigast i vår. Jag tror att vi eventuellt kan fixa 100 poäng i höst när det blivit svalare ute och Dio är piggare.
Så får vi träna järnet på fortsättningsskyltarna efter årsskiftet och på att gå lös så att vi förhoppningsvis kan göra vår första start i fortsättningsklass om knappt ett år. Det är i alla fall mitt mål :)

Vilken hundhelg det har varit! Omtumlande på alla sätt och vis och en hel del saker som inträffade för första gången. Någon gång ska ju som bekant vara den första och det har den här helgen verkligen varit.
Igår åkte jag för första gången till en hundaktivitet i min egen bil. Japp, nu är jag äntligen bilägare igen :) Köpte mig en bil i tisdags som blev mycket dyrare än vad jag hade tänkt mig men jag orkade inte leta mer så jag slog till på en Ford Focus Kombi. Babyblå och fin. Nu ska jag bara beställa svindyra grindar till också. Hade tänkt köpa lite billigare bil så att billånet även skulle räcka till grindar men nu får jag köpa grindarna på vanlig avbetalning istället. Dyrt och eländigt men så får det bli. Har letat begagnat på Blocket och hittat två annonser men ingen av dom svarar så jag får köpa nya hos butik istället.

Igår var också dagen då vi för första gången tävlade i regn/dåligt väder. Regnet bara öste ner men vi hade tur att få uppehåll lagom tills det var vår tur. Sen regnade det igen men blev uppehåll igen till vår andra runda. Det är förstås rallylydnad jag pratar om. Jag tappade sugen lite efter förra tävlingen som gick så uruselt men skam den som ger sig. På´t igen bara. På första rundan hade vi samma domare som på vår allra första tävling. Jag gillar henne. Hon är jättebra. Väldigt ödmjuk och trevlig. Igår bjöd hon dessutom på godis för att vi skulle lugna nerverna och bli glada regnet till trots :)
Efter vår första runda kände jag direkt att det här var den bästa runda vi någonsin har gjort under tävling. Jag vet inte vad som hade flugit i Dio men han var plötsligt fokuserad. Lite nos blev det men inte alls i samma omfattning som sist. Så jag hoppades och höll tummarna för att vi skulle bli godkända. Det var med spänd förväntan jag såg en av funktionärerna fylla i resultatet sen på väggen. 91 poäng!! Höll på att svimma när jag såg det och trodde knappt det var sant. Jag blev så paff att jag var tvungen att fråga om hon verkligen hade skrivit av rätt protokoll men jodå det hade hon. Resultatet ändrades dock senare till 89 poäng. Varför vet jag inte. Kan bara spekulera men det spelar ingen roll. 89 poäng och delad 6:e plats var jag mer än nöjd med. Igår var alltså även första gången vi fick ett godkänt resultat. Gissa om jag var glad!

På eftermiddagen höll jag på att missa banvandringen. Jag kom när domaren redan hade visat den och det bara var 5 minuter kvar så jag hann bara springa igenom den ett par gånger snabbt som attan. Sen fick vi vänta lääänge på vår tur och vi blev bara tröttare och tröttare. När det var vår tur var Dio jättetrött, jag var jättenervös (tror det var p.g.a. den missade banvandringen och att jag så förtvivlat gärna ville ha ett till godkänt resultat), helt tom i huvudet och kände mig helt förvirrad.
Under vår runda nosade Dio en hel del, tittade trött på mig och utförde motvilligt momenten när jag bad honom. Själv visste jag knappt åt vilket håll vi skulle så jag var inte ens säker på att vi hade gått banan rätt när vi var klara.
Den här gången hann inte resultatet komma upp när det var dags för prisutdelning så jag hade inte en aning om hur många poäng vi hamnat på. Pallplats visste jag ju att vi inte hade någon chans på men jag trodde inte ens att vi skulle få godkänt.
Jag blev därför smått chockad när domaren ropade upp våra namn med ett resultat på 78 poäng. "VA?!" utbrast jag, "blev vi godkända?!" Domaren bara skrattade och gratulerade till ett bra jobb. Det trodde jag då aldrig men åh så glad jag blev! Nu har vi alltså bara ett resultat kvar så har vi vår första titel sen :)
Jag var verkligen jätteglad och supernöjd efter gårdagens äventyr och det dåliga vädret var totalt bortglömt när jag åkte hem.
Första domaren skrev som kommentar att vi hade gott samarbete och att vi kommer gå långt. Härligt med någon som tror på en :) Så nu är det väl bara att fortsätta träna och sätta upp framtida mål.

Hundhelgen fortsatte idag med utställning i Borås. Jag är ju mäkta less på utställningsvärlden men jag har planerat för ett par utställningar i år ändå, bara för kul. Extra kul var det att Dios syrra också skulle ställa i Borås. Hon bor i Skåne så det är inte ofta man får träffa henne.
Även idag öste regnet ner men lagom till portisarna skulle in så blev det uppehåll.
Några framgångar i ringen hade jag inte räknat med. Dio har aldrig blivit placerad i officiella utställningar men kanske en fin kritik, bra omdöme och i allra bästa fall ett CK hade jag hoppats på. Det jag absolut inte hade räknat med var vad som hände när vi hade gått in i ringen. Jag märkte inget då. Jag var ju fullt upptagen med att ställa Dio som skötte sig så bra när vi väl hade sprungit vårt varv där han hoppade och skuttade lite. Men när domaren skulle bedöma honom stod han uppställd så snällt och snyggt. Hon tog väldigt god tid på sig och jag tror aldrig han har stått så länge utan att trava runt eller sätta sig. Han var jätteduktig.
Så kommer domaren fram och säger tyvärr, fel pigment och ringsekreteraren kommer bakom och ger mig kritiklappen Jag fattade ingenting!
När jag kommer ut ur ringen kommer ägarna till Dios syrra fram till mig och berättar något som gör mig förbannad, besviken och framför allt chockad. Mitt i allt det slänger jag ett öga på kriktiklappen och läser disqulified. Nu blir allt bara ett kaos. Vad är det som händer?
Ägarna till Dios syrra har hela tiden stått och tittat på oss precis vid domartältet och det dom berättar är att när vi hade gått in i ringen kom en annan portisägaren fram till ringsekreteraren och sa att Dio är reggad som vit och har därmed fel pigment och borde diskas. Personen ifråga sa kanske inte just dom orden men det var i alla fall budskapet. Ringsekreteraren gick i sin tur till domaren och berättade som p.g.a detta valde att diska oss, så nu får Dio en disk på Hunddata för... ingenting!
Hur fan är folk funtade? Hur kan man ens komma på tanken att göra en sådan sak? Att förstöra för någon annan av ren djävulskap? Vi tog genast kontakt med vår uppfödare som blev heligt förbannad. Vi gick sedan till sekretariatet för att överklaga vilket inte gick men dom höll med om att hela förfarandet är fel och dom skulle ta upp det med ringsekreteraren. Men det hjälper ju inte oss. Disken kommer att finnas där på Hunddata. Så fruktansvärt onödigt! Ingen annan domare har ens haft en tanke på att diska oss p.g.a. pigment. En enda domare har anmärkt på pigmenten men den gången fick vi ändå Very Good. Den portugisiska domaren vi hade förra sommaren sa överhuvudtaget inget om pigmenten.
Jag har nu fått tips av en kompis som är ringsekreterare att man kan lämna in en anmälan om oacceptabelt beteende vilket jag funderar på att göra.
Så här får det inte bara gå till!
Hundhelgen slutade alltså med ännu en första gången. Vi blev idag för första gången diskade på en utställning och det p.g.a. en skitsak. Fy faaaan! är det enda jag har att säga. Folk är ruttna. Genomruttna.

Hur gick det då för Dios syrra som även hon är vit med bruna pigment? Dom valde att stryka henne. Hon skulle förmodligen också blivit diskad så det var ingen idé att ställa för att få en disk i protokollet, speciellt inte eftersom hon ska avlas på.

Jag tänkte att jag skulle blogga efter vår förra tävling men jag orkade inte. Vi var och tävlade för några veckor sedan, vår andra tävling, eller tredje om man räknar med dubbelklassen på vår allra första tävling.
Målet den här gången var att komma över 48 poäng som vi fick på vår allra första tävling, och att inte ta fel väg. Många var otroligt duktiga denna gång och jag kände att här ligger vi verkligen i lä. Det var väldigt få som hade hundar som inte var följsamma. De flesta såg ut som rena rama proffsen. Men jag hade ändå inget mål om någon pallplats. Självinsikt har man ju trots allt så jag inser ju att en pallplats är väldigt långt borta. Det är ett mål som jag inte kan sätta upp på länge än. Jag skulle känna mig nöjd med allt över 48 poäng även om ett godkänt resultat är det jag strävar efter och hoppas på men det känns som att det också är långt borta.

Rätt väg tog jag den här gången men någon förbättring poängmässigt blev det inte. Som vanligt var Dio fokuserad utanför planen men så fort vi klev in på den så var allt fokus som bortblåst. Han tittade på allt utom på mig, han drog iväg åt alla möjliga håll, nosade på koner och skyltar, körde nosen i backen, stod och stirrade på hundar utanför planen och hade noll fokus.
Det blev en försämring med 4 poäng så vi hamnade på 44 poäng och blev väl typ 3:a från slutet. Har nog sällan känt mig så besviken, bortsett från när jag klantade mig och tog fel väg på förra tävlingen, men då var jag besviken på mig själv. Den här gången var jag grymt besviken på Dio. VARFÖR kan han inte vara fokuserad på planen? Jag fick tips av domaren sen att belöna framifrån så att han får mer fokus på mig, men det är ju det jag gör. Inte alltid men ofta, och på träning klättrar han ju nästan på mig. Innan jag började tävla var det det jag oroade mig för mest att han skulle hoppa och klättra på mig men det har ju blivit precis tvärtom.
Jag tänkte att jag skulle träna järnet inför nästa tävling men det har jag inte gjort. Jag tappade sugen helt efter det senaste fiaskot så det kommer förmodligen att gå åt skogen nästa helg också när vi har nästa tävling, såvida det inte sker ett mirakel och Dio plötsligt bryr sig om mig istället för allt annat.
Ska försöka hinna med lite träning i veckan i alla fall under våra promenader på olika platser med olika störningar.
Får nog lägga in lite utställningsträning också för det är även utställning nästa helg. Den andra och näst sista för vår del för i år. Den kommer inte heller att gå bra. Han kan inte konkurrera med andra hundar och det har hänt att domare inte ens sett åt hans håll. Dessutom är det alltid samma hundar som vinner. Skittråkigt och en av anledningarna till att jag har tröttnat på utställningar. Men det är ju i alla fall träning och det kan man aldrig få för mycket av.