Det var lite nervöst att åka till veterinären idag. Hade bara den där knölen i tankarna.
Undrade vilken veterinär vi skulle få träffa idag. Vi har träffat de flesta veterinärer som jobbar där men idag fick vi träffa en okänd. Tror att hon är nyanställd där. Har aldrig sett henne förut. Men hon var i alla fall glad och trevlig och det är huvudsaken.
Innan hon kom hade Eddie lagt sig ner bredvid mig och han reste sig inte ens när hon kom. Han är verkligen hur cool som helst hos veterinären! Han är ju så van att vara där, speciellt i undersökningsrum nr. 5, så han brydde sig knappt om att gå runt och sniffa ens en gång.
Däremot avskyr han bordet så när han vet att det är dags att gå upp på det försöker han göra sig osynlig. Idag låg han under stolarna och tittade storögt på oss som om vi vore galna när vi bad honom att gå upp på bordet men med lite godis brukar det lösa sig.

Hon kände ingen knöl idag, inte vad hon sa i alla fall och analsäckarna kändes normala. Men hon tömde dom ändå när vi ändå var där, men hon trodde inte att det var dom som besvärade honom så hon kände efter ännu mer efter att hon tömt analsäckarna och då hittade hon pinnar som fastnat i ändtarmen. Det var som stora vassa flisor. Inte undra på han varit besvärad! Om det nu är dom som orsakat problemet, men vi tror att det är det. Det verkar ju troligt.
Tur i oturen ändå att dom inte fastnade längre in för då hade det blivit betydligt dyrare och mer komplicerat.
Sabla hund! Jag har sagt åt honom åtskilliga gånger att han inte får äta pinnar men han är helt besatt av att tugga pinnar så det går inte att hindra honom. Dio är precis likadan han också. Båda älskar att käka pinnar och vet så väl att dom inte får göra det så dom springer antingen iväg eller tuggar snabbt som attan för att man inte ska hinna ta pinnen ifrån dom.
Jag har försökt med byteshandel men det funkar inte. Det är inte mycket som kan konkurrera med pinnar som det verkar.
Får hoppas att det inte händer igen och så får jag försöka hindra honom så gott det går. Det blir dyrt för mig annars om jag ska betala en tusenlapp varje gång för Eddies egentillverkade träflis.
Hoppas också att det var pinnarna som var boven så vi slipper åka in igen. Jag skulle höra av mig om det inte blir bra nu när pinnarna är borta, så ska dom göra en ordentlig undersökning men det känns som att problemet är löst nu. Hoppas det!
Nu önskar jag att han håller sig frisk för resten av året. Det vore SÅ skönt!

Är det verkligen maj snart? Det kan man inte tro. Satan i gatan vad kallt det är!
Det var andra skoldagen idag och jag var helt iskall efteråt. Hade ändå täckjacka och vantar men det hjäpte inte mycket. Händerna blir man ju iskall om ändå när man ska fippla med godis och hålla på. Värmen får gärna komma snart! Helst till helgen så man slipper sitta och frysa på utställningarna.

Det var lite seg start på dagens kurstillfälle också. Vi började med kontaktövning igen innan vi gjorde en enkel inkallningsövning där vi fortfarande hade hundarna i koppel bredvid oss.
Men sen blev det lite mer fart när vi skulle göra en riktig inkallning men en i taget så de andra hundarna fick vänta utanför planen.
Dio klarade det utan problem såklart så vi la till en störning i form av instruktören som stod längs inkallningssträckan med Dios andra kamptrasa. Då sprang han fram och ville leka med henne men jag lyckades kalla på honom ändå till slut och vid andra försöket brydde han sig inte om henne utan kom direkt till mig.
Nu hoppas jag att vi snart får träna på inkallning med andra hundar runt omkring för det är vad vi verkligen måste träna på.
Ingen tvekan om i alla fall att Dio älskar sina kampflätor. Han blir helt galen. Man skulle kunna tro att han är av bruksras som han håller på. Det är kul att han gillar att kampa (tacksam och lättsam belöning att använda för matte) men han hugger mig alltid i händerna vilket gör fruktansvärt ont! Jag vet inte hur jag ska få honom att se sig för. Nu använde jag ändå en längre fläta som jag gjorde förra veckan. Den är väl runt 1 meter nu kanske men ändå hugger han mig i händerna. Skulle kanske behöva en ännu längre men det är svårt att hitta fleecetyg som är tillräckligt långt för att räcka till en längre fläta. Ha måste väl kunna lära sig att inte hugga mig i händerna! Vill gärna ha dom kvar.

I morgon ska Eddie till veterinären för "ovanlighetens" skull. Han har fått problem med rumpan igen. Han är inte röd eller svullen som sist men biter och slickar där så fort han får chansen. Därför får han gå med tratt nu. Det är tur att han är så van och bekväm med det.
Vet inte om det är analsäckarna som krånglar eller om det är något annat. Jag oroar mig för den där knölen dom hittade sist, att det ska vara det man befarar allra värst. Måtte det bara vara fulla analsäckar eller något annat som är lätt att åtgärda.
Usch, jag blir så less! Less på att han aldrig kan få vara frisk någon gång. Att det alltid är något som ska krångla. Även om det bara är mindre åkommor som öroninflammationer och liknande så blir jag så otroligt less på att vi måste flänga till den där veterinären jämt och ständigt. Det tar så mycket på ekonomin. Energin också för den delen. Så fort jag lyckats spara lite så blir han sjuk så att alla pengar försvinner igen och man går och oroar sig över vad det är han har drabbats av den här gången. Det är hopplöst! Önskar att han kunde få ha ett helt friskt år någon gång. Tycker synd om honom som ska råka ut för allt möjligt. Han tar det hela med jämnmod men ändå... Det är inte roligt att vara sjuk. Får hålla tummarna för att det inte är något allvarligt den här gången heller och att det inte blir alltför dyrt.
I morgon eftermiddag vet jag.

Nu har utställningssäsongen utomhus börjat. Idag var det dags för den första. Vi hade inte tränat så mycket inför denna utställning heller men lite grann har vi i alla fall tränat och han har blivit hyfsat duktig på att stå. Ibland behöver jag inte ens hjälpa honom att hålla upp svansen. Att springa har också gått bra för det mesta.
Men att springa med en massa hundar och folk runt omkring är något helt annat. Han kan verkligen inte springa ordentligt när det väl gäller så vi måste träna massa mer på det. Tyvärr har jag inga att träna med men lite kanske det hjälper att träna på egen hand också. Dessutom blir ju varje utställning en träning i sig också.

Dio var enda portisen anmäld och enda portisen på plats också vad jag såg men vi träffade ändå en portismänniska. Det visade sig vara ingen mindre än Dios pappas uppfödare så det var ju jättekul att få träffa ägaren till Dios farmor. Lite synd att inte farmodern var med. Hade varit kul att träffa en släkting till Dio.

När det blev vår tur blev jag nervös och undrade hur det skulle gå. Domaren såg rätt barsk och sträng ut, liksom domaren på MyDog som skrämde Dio så att han numer är rädd för hantering.
Men man ska inte döma hunden efter håren för domaren var jättetrevlig och gullig. Jag sa på en gång att Dio blivit rädd för hantering efter att en domare varit hårdhänt mot honom.
Idioter! utbrast domaren. Jag kan inte annat än att hålla med. Kan fortfarande bli upprörd över hur en domaren kan hålla fast och dra en valp i pälsen/nackskinnet för att den inte ska smita undan. Man ska ju inte göra det med någon hund, men en valp?! Obegripligt.
Dagens domare sa sen att då skulle vi ta det lite lugnt med Dio och ägna honom lite extra tid och så matade han honom med godis, pratade med honom och lät honom pussa domaren i ansiktet och borra in huvudet vid hans hals. Dio var ganska rädd och skeptisk första minuterna (den sitter djupt rotad den där hanteringen på MyDog) men när domaren reste sig och gick undan ville Dio gå efter så kanske kanske att lite av hans rädsla försvann där. Hoppas det. Men mer träning behövs såklart så jag hoppas att de kommade inoff-utställningarna ska hjälpa.

När vi skulle springa galopperade Dio iväg och ville inte lyssna särskilt mycket men han sprang fint stundtals i alla fall. Han blev BIR och gick vidare till BIG. Tror vi var 6-7 stycken i finalen. En åkte ut efter första varvet. Oss flyttade han fram till andra plats och vi fick springa igen. Då halkade vi ner till 3:e plats och efter ytterligare ett varv halkade vi ner till 4:e. Dio kunde verkligen inte springa! Han drog som ett ånglok, galopperade, skuttade, var på väg att springa fram till en hund utanför och försökte nosa de andra hundarna i baken. Han har nämligen precis upptäckt det här med tjejer och löp så han börjar bli fixerad vid bakar.
Så det slutade med att vi blev BIG-4 men det får man väl ändå vara nöjd med. Domaren sa att han ville ha oss högre men att vi slarvade och jag kan inte annat än att hålla med. De andra sprang fint vilket Dio inte gjorde! Men det är bara att träna och ta nya tag. Vi fick jättefin kritik så om bara Dio kan skärpa till sig och springa ordentligt så kan han bli farlig i ringarna.
Nästa helg är det på´t igen och nytt försök. Ska se om jag hinner träna lite på springandet under veckan och så ska jag ha godare godis med mig till helgen så får vi se om han springer bättre.

Jag blir lika förvånad varje gång som vi får "välvisad" på kritiken

Är det fler än jag som upplever att många barn är hundrädda? Tycker det är väldigt vanligt att man möter barn med skräck i blicken eller som drar sig undan när man kommer med hundarna.
Självklart finns gott om motsatsen också med ungar som nästan rusar fram.
Men dessa hundrädda barn tycker jag är en rätt vanlig syn och jag tycker det är sorgligt att barn är rädda för hundar eller andra djur också för den delen.
Visst, alla kan inte vara djurälskare. Jag tycker visserligen att det är konstigt hur man inte kan ha några känslor för djur men jag förstår och accepterar fullt ut att alla inte har något intresse för djur. För majoriteten är det säkert fullständigt obegripligt också hur jag som tjej i min ålder inte tycker om barn. Alla är vi ju olika.
Man behöver inte tycka om djur men just den här rädslan för djur... Varifrån kommer den? I vissa fall kommer den sig säkert av dåliga upplevelser och erfarenheter men jag vet att det långt ifrån alltid är så. Jag har mött och träffat flertal hundrädda barn som aldrig råkat ut för något otrevligt. De är rädda ändå, bara så där. Jag misstänker att det har med tillvänjning att göra. Barn som aldrig får umgås med djur blir osäkra kring djur. Det blir för dom något främmande och outforskat som de inte vet hur de ska agera kring. Det är min teori. Ibland undrar jag också om det inte är de vuxnas fel att barn får en obefogad rädsla för t.ex. hundar.

Idag kom jag och gick med killarna på en smal gångväg. Mitt i gångvägen stod en kvinna med en flicka i en sulky. Flickan var uppskattningsvis i 3-årsåldern. Framför sulkyn stod en annan kvinna och pratade med flickan. De flyttade sig inte till sidan av gångvägen när jag kom utan stod kvar.
Dio är väldigt nyfiken på barn. Han tycker nog om barn tror jag så han ville fram och hälsa på flickan och säkert pussa på henne men det tillät jag såklart inte utan höll honom i kort koppel så att han inte skulle nå fram. Nu nådde han nästan fram ändå eftersom gångvägen var så smal och de inte flyttade sig från mitten av gångvägen.
Flickan stirrar med skrämd blick på hundarna och då säger kvinnan som står framför henne:
"Ja hundar är otäcka och speciellt när de kommer så nära!"
Hur kan man säga så?! Flickans hundrädsla kommer ju bestå så länge vuxna tutar i henne att hundar är otäcka. Dio ser ju fruktansvärt skräckinjagande ut också med sin fluffiga päls och tofs på huvudet... eller inte!
Efter den händelsen insåg jag att det är kanske inte så konstigt trots allt att många barn är hundrädda, I alla fall inte om många vuxna agerar på det där viset.

Men i vissa fall förstår jag om folk/barn blir rädda. Som när killarna beter sig som idag t.ex då dom verkligen såg ut och lät som två farliga monster. De rök ihop i lekparken så att dom säkert hördes över hela kvarteret. Vi hade tränat på balansen där som båda älskar och båda blir alltid lite uppspelta, speciellt Dio.
Så när vi var klara att gå därifrån skulle Dio prompt busa med Eddie som inte alls var på bushumör så han sa "nej jag vill inte". Men Dio lyssnade som vanligt inte utan fortsatte bara att hoppa på Eddie och slita och dra i honom. Eddie sa ifrån igen, och igen, och igen... Men Dio verkar bara bli triggad när Eddie säger ifrån så han gav sig inte utan blev bara ännu mer "på". Då blev Eddie förbannad på riktigt och dängde ner Dio i backen och sa åt honom att nu fick det vara nog. Men inte sjutton lyssnade Dio på det. Han började käfta tillbaks istället. Han är så jäkla kaxig den lillskiten! Så då blev det slagsmål istället.
Jag lyckades sära på dom till slut efter att ha tumlat runt lite. Det var lite sura miner direkt efter då Eddie blåste upp sig och gick och morrade lite och Dio hoppade runt Eddie och skällde och nafsade i luften efter honom men när jag sa att nu var det bra så lugnade dom ner sig båda två och så var dom helt plötsligt kompisar igen. Det svänger snabbt hos dom där två! Bråkstakar! Men jag förstår att Eddie blir förbannad för Dio kan verkligen vara jobbig! Men han lugnar väl ner sig med tiden... kanske ;)

Igår var det första "skoldagen" för Dio. Vardagslydnad. Vi var en brokig skara av blandade raser och jag hade hoppats på att "klasskompisen" Laban från valpkursen skulle vara med men det var han inte. Däremot var en annan klasskompis med men jag tror inte att hon kände igen oss.
Instruktören kände igen oss i alla fall. Hon var assisterande instruktör på valpkursen.

Det kändes som en mjukstart igår. Först hade vi lite genomgång inne innan vi gick ut för att göra det praktiska. Det var väldigt lätta grejer vi gick igenom som ögonkontakt och att betinga ett inkallningsord. Dio klarade det galant såklart. Det är stor skillnad på honom och Eddie. Dio är väldigt lätt att jobba med och få kontakt med. Han är mycket mer lättjobbad än vad Eddie är. I alla fall i vissa avseenden. Han är inte lika klipsk och kvicktänkt som Eddie så han är inte så bra på klickerträning t.ex. men han är mer fokuserad. Eddie är visserligen det också ibland men med honom vet man aldrig vilket humör han kommer vara på, om han kommer gå att träna med och få kontakt med över huvudtaget. Med Dio vet man att han är med på noterna. Visst tappar även han fokus emellanåt men han är mycket lättare att fånga upp igen och återfå kontakten med än vad Eddie är.
Så nu längtar jag tills vi ska ge oss på svårare grejer, sådant som vi verkligen måste träna på, som inkallning med störning och hundmöten.

Eddie älskar också att vara i "skolan" så han såg SÅ ledsen ut över att han inte fick följa med. Fick nästan lite dåligt samvete och tänkte att jag måste åka ut till klubben med honom någon dag så han får träna lite.
Men när vi kom hem lättade mitt dåliga samvete lite för då fick jag veta att han haft riktig kvalitetstid med husse.
Först hade dom gått den långa skogsrundan som är några kilometer lång. Där hade Eddie fått söka efter rätt kotte, leta godis och lekt med pinnar. När dom kom hem var dom trötta och åtminstone husse var svettig så dom satt på balkongen och myste en stund. Husse med en öl och Eddie med en morot. Verkade riktigt mysigt faktiskt så det gick nog ingen nöd på Eddie.

Tiden går. Nu var det några dagar sedan igen. Har suttit med rasklubbstidningen senaste veckan och inte haft tid för så mycket annat men nu tror jag att den är klar så att jag kan skicka den till tryck i morgon.

Igår var det strålande väder så vi tänkte gå en runda runt sjön. Vi har inte gått där på hela vintern. Det är lite svåra passager bitvis så det är ingen bra idé att gå där när det är snö och is, men nu är det bortsmält så nu var det barmark. Lite kladdigt bitvis men inte alls så farligt som jag hade trott.
Alldeles i början av slingan runt sjön ville Eddie vika av på en stig som leder ner till samhället igen. Han gör så ibland så vi tänkte inte så mycket mer på det och lockade honom med oss. Men vid nästa stig som leder neråt samhället vek han av igen vilket han inte brukar göra. Vi tyckte det var lite underligt varför han bara ville gå en kort sväng och ta en stig hemåt igen men lockade honom med oss igen.
Bara några hundra meter längre fram fick vi svaret på hans beteende för då hörde vi skott från skjutbanan, trots att det var söndag! Enligt info ska det vara skjutfritt där på söndagar men den infon var uppenbarligen inget att lita på.

Eddie tvärnitade och blev som fastfrusen i marken och la sig bakom en rotvälta. Efter många om och men lyckades sambon dra honom med sig bara för att stanna ännu en gång och vägra gå. Jag och Dio gick i förväg i hopp om att Eddie skulle undra var vi tog vägen men det funkade inte och funkar inte sånt, då är han rejält skärrad! Jag sa åt sambon att låta honom vara där en stund och lugna ner sig i hopp om att skjutandet skulle avta men sambon fick till slut bära Eddie en liten bit innan han sprang ikapp oss.
Jag släppte Dio för att han skulle få undersöka vattnet. Trodde inte han skulle vara intresserad av att hoppa i men det gjorde han. Galning! Det måste ha varit svinkallt. Han simmade inte men vadade i så långt han bottnade.
Efteråt ställde han sig och grävde efter rötter. Hade han inte kunnat göra det innan badet? Min lilla skitgris!

Under tiden hade Eddie hoppat upp bakom mig på stenen jag satt på och lutat sig mot tryggheten vid min rygg. Gullungen min! Jag lät honom sitta där mot mig en stund om han kände sig lugnare av det innan jag måste hoppa upp och hålla koll på Dio, och fota lite såklart. Då la sig Eddie på stenen där han låg och skakade. Vi stannade kvar tills det värsta hade släppt och Eddie vågade gå vidare. Han var fortfarande rädd men gick i alla fall för egen maskin och när han märkte att vi kommit halvvägs och var på väg hemåt igen släppte det ytterligare lite.
Tycker så synd om honom som är så skotträdd. Detta var dessutom den typ av skott som han brukar klara av bäst och ibland kan klara av helt när man är ute men kanske att dom var för nära den här gången.
Blir så irriterad också på att det skjuts på söndagar trots att det inte ska göra det. Då kan man inte ens ha söndagar som en "frizon" där man garanterat vet att det inte skjuts. Jag får kolla upp den där infon igen, om jag läst fel eller om den inte börjat gälla, för jag är så gott som säker på att det ska vara skjutfritt på söndagar.
Får hoppas att det är det i fortsättningen. Nu lär det i alla fall dröja veckor, kanske månader innan Eddie vågar gå där igen.
Men sista biten innan vi var hemma gick i alla fall bra och Dio hade ju skoj som fick plaska i vattnet och rusa runt som en vilde efteråt.

I september äger en kongress om portugisisk vattenhund rum i Portugal och portisägare runt om i världen är inbjudna.
När jag såg inbjudan som kom upp i vintras blev jag väldigt sugen på att åka men jag skulle inte ha råd eftersom en ridresa var inplanerad i höst men för någon månad sedan bangade mitt resesällskap så det blir ingen ridresa.
Jag hade fortfarande Portugal i tankarna men ingen lust att åka själv och trodde inte det var någon idé att fråga sambon. Men så började folk från portisklubben prata om kongressen och det verkar vara många anmälda så då blev jag grymt sugen igen på att åka så jag föreslog för sambon att vi skulle åka till Portugal i höst och till min förvåning sa han att det kanske vi kan göra.
Nu är det i senaste laget att anmäla sig men det finns fortfarande ett fåtal platser kvar men då måste vi boka snarast.
Kruxet är bara att nu finns det knappt något flyg att få tag på som tar under ett dygn och inte kostar multum. Ett alternativ vore kanske att flyga till Lissabon och sedan ta buss ner till Algarvekusten, men ändå.. Frågan är om jag har råd? Själva resan går inte på så mycket om jag mot förmodan hittar ett billigt flyg men jag måste ju göra av hundarna någonstans också under tiden vi är borta och jag har ingen i min närhet som dom kan bo hos. Inte ens någon som den ena kan bo hos. Då återstår bara hundpensionat men då får jag hosta upp med närmare 3000:- och det känns inte som att det är några pengar som jag har råd att lägga ut på hundboende.
Men samtidigt är jag så himla sugen på att åka. Vad göra?

Visst verkar det intressant?
http://www.portugisisk-vattenhund.se/portugisisk-vattenhund/dokument/capcongress_en.pdf