Yay! Vi har klarat ännu ett veterinärfritt halvår. Två stycken på raken nu. Minns inte när det hände senast, men länge sen är det i alla fall.
Men nu var det dags för halvårskontroll igen så då fick vi så lov att pallra oss till veterinären.

Det är alltid lika trevligt att träffa vår goa veterinär även fast Eddie blev nervös till en början och la sig bakom stolarna och skakade. Men det släppte sen när vi väl hade lyckats locka fram honom och han hade fått hälsa på sin favoritvet.

Som vanligt när vi är där gick hon igenom hans klor och de såg fina ut. Att gå igenom hans klor är en rutin som följt med i alla år sedan han fick SLO. Jag behöver aldrig be om att hans klor ska gås igenom. Hon går alltid igenom hans klor vare sig jag är med eller inte. Till och med när han var inlagd för sin addison och vår vet råkade av en slump träffa Eddie så bad hon personalen att gå igenom hans klor. Hon är väldigt mån om hans klor och att de ska hålla sig i schack.

Sedan diskuterade vi hans medicinering. Jag skulle vilja få ner hans florinefdos, så jag föreslog att vi sätter in kortison för att ev. kunna sänka florinefen. Först var hon inte så pigg på det eftersom kortison ger fler biverkningar och det har hon ju rätt i. Men vi kom till slut fram till att trots allt sätta in kortison av flera orsaker.
Den första är hans allergi som verkar ha gjort comeback. Han har slickat sig mycket i ljumskarna under hösten så hon tog en titt på dem också och såg att han har lite allergieksem där så det får bli dusch i klorhexidinschampo. Han har även haft problem med öronen och analsäckarna. Nu har vi dock fått det under kontroll men det är ett tecken på att allergin gör sig påmind igen.
Den andra orsaken till att sätta in kortison är hans artros. Han har under hösten under några tillfällen haft ont vänster fram och haltat vid några tillfällen, speciellt när han har legat och blivit stel. Så med sina antiinflammatoriska egenskaper är kortison en fördel för hans artros.
Den tredje orsaken till att sätta in kortison är att han ska vara ensam hos mina föräldrar från nästa vecka fram till jul. De är jättenervösa över hans addison och oroliga över att han ska bli dålig och att de inte vet hur det yttrar sig och hur man handskas med det. Så för att han ska bli mer stabil och ha mindre risk för att bli dålig och krisa sätter vi in kortison. Dålig kan han bli ändå såklart men risken minskar med det extra kortisonet.
Så nu provar vi kortison igen så får vi se hur han mår av det.

När vi hade diskuterat med vår vet kom deras nya sköterska för att ta blodprov men han var svårstucken den här gången så trots flera försök lyckades hon inte få till det. Det är tur att jag har världens snällaste hund när det kommer till veterinärbesök. Eddie bara stod där tålmodigt medan hon kämpade med att hitta rätt. Till slut fick hon ge upp och kalla in den rutinerade sköterskan istället som lyckades med det andra benet.

Nu inväntar vi provsvaren som vi får till veckan och vi ska även stämma av hur Eddie mår nu när kortisonet är tillbaks.
Och om inget oförutsett inträffar *peppar peppar* så blir inte nästa veterinärbesök förrän i juni.

Vi skulle ju inte tävla något mer i år hade jag bestämt, men så såg jag att det skulle vara en tävling förra helgen och jag kunde inte låta bli att anmäla oss så det blev en tävling till.
Jag hade inga förhoppningar, tog det inte speciellt seriöst och åkte dit ganska oförberedd.
Blött i gräset var det också så jag räknade med att Dio inte skulle vilja sitta, vilja gå därifrån etc för han gillar inte blöta underlag.
Men tävlingen gick över förväntan trots att han sniffade en massa och stannade upp och tittade på både domare, andra hundar och allt annat runt omkring. Men överlag var han mer fokuserad än vad han varit under hela året.
Så vi lyckades skrapa ihop 82 poäng. Det räckte inte till någon pallplats men till en 6:e plats.
Det är jag nöjd med med tanke på hur otroligt usel den här säsongen har varit så det kändes bra att sluta säsongen med ett hyfsat bra resultat för nu blir det i alla fall inga fler tävlingar i år.

Nu är det dags att ta en paus så får jag se om vi vågar starta i fortsättningsklass till våren.
Kruxet är bara att vi måste träna på att gå bana utan koppel bland andra hundar men jag har ingenstans att träna på det.
Att träna med lös hund på brukshundsklubben är allt annat än poppis och en medlem har precis gått ut med förhållningsregler om att inte ha hunden lös om man inte har så pass kontroll att den inte springer fram till andra hundar.
Suck! säger jag bara. Hur sjutton ska man lyckas lära hunden att inte springa fram till andra om man inte kan träna på det?
Jag vet inte hur jag ska lösa det. Det får väl förmodligen bli så att vi får chansa på tävling när jag inte har några träningsmöjligheter.
Önskar det fanns en klubb i närheten som tog emot en med öppna armar och accepterade att ens hund inte är perfekt och att man vore välkommen ändå att träna på de öppna träningarna,
Skyltarna kan vi ju träna på egen hand men det blir svårt att träna störning på egen hand. Agility skulle jag vilja träna också så att vi kan börja tävla men det går ju inte heller att träna själv och att träna det på klubben känns inte heller som något alternativ då man inte känner sig speciellt välkommen. De som tränar agility har också en attityd som jag har svårt för så jag vill helst träna agility där på egen hand när ingen annan är där men det är svårt att hitta en tid då ingen annan är där.
Jag tänker därför inte förnya mitt medlemskap i klubben, i alla fall inte nu under vintern delvis p.g.a. att det är så hiskeligt dyrt. Jag får se till våren hur jag gör. Ev. förnyar jag det då och så blir jag stödmedlem på klubben hemma så att jag kan träna där under sommaren. Kan nästan slå vad om att man kommer att vara mer välkommen där. Folk där hemma är mer öppna och mer benägna att välkomna och hjälpa folk så jag ska nog i alla fall testa att träna där, om jag har tid och möjlighet de få veckor jag är hemma.

Oavsett får det bli nya tag till våren, sommaren. Vi SKA fan i mig komma vidare på ett eller annat sätt.

Efter ett halvårs uppehåll är det väl på tiden att återuppliva den här bloggen igen. Inte för att det kommer att hända så mycket nu under hösten och vintern men jag ska i alla fall försöka att hålla liv i den.

Jag ska försöka mig på en inte alltför lång sammanfattning om vad som hänt senaste halvåret.

I våras avgick jag som redaktör för rasklubbstidningen med omedelbar verkan. Efter mitt senaste nummer blev det en lynchmobb mot mig på facebook där majoriteten av medlemmarna spydde galla över mig på grund av vad jag hade skrivit om vita portisar. Väldigt känsligt ämne det och lika tabu att prata om som sjuka hundar. Man skulle kunna tro att jag hade dödat någon med tanke på den hätska stämning som blev och det hat som strömmade från medlemmarna. Flera blockerade mig också för att jag inte skulle kunna läsa deras kommentarer. Man bara häpnar över hur vuxna människor kan bete sig på det viset, som ett gäng omogna fjortisar som ger sig på en ensam person.
Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden när alla gav sig på mig och dessutom var jag fortfarande väldigt känslig och ledsen efter min morbrors bortgång. Jag hade fått lägga numret på is efter hans bortgång och när jag väl började jobba med det fick jag stressa ihop det vilket bidrog till att jag publicerade en artikel jag egentligen inte ville ha med för jag misstänkte vilket liv det skulle bli. Men jag var kraftigt försenad med tidningen och hade inget annat material så det fick bära eller brista med den artikeln. Och brast det gjorde det med besked.
När helvetet bröt lös meddelade jag ordförande att jag ville avsäga mig mitt uppdrag som redaktör. All glädje som varit med att göra tidningen försvann i ett nafs. Jag hade inte någon som helst lust att sitta åtskilliga timmar med tidningen, att försaka min fritid och kvalitetstid med hundarna, min egen träning och annat för att göra en tidning till ett gäng otacksamma medlemmar som inte kan göra annat än att gnälla och spy galla över en så fort man skriver något som inte faller dem i smaken.
Det kändes väldigt vemodigt att sluta som redaktör. Det har varit väldigt roligt och inspirerande men mest av allt kändes det ändå skönt. Jag hade senaste tiden funderat på att sluta p.g.a det enorma jobb som det innebär att vara redaktör. Jag hade börjat känna mig rejält sliten och stressad och tidningen började så smått att kännas som en börda så det som hände var egentligen bara spiken i kistan som gjorde mitt beslut otroligt mycket lättare att fatta.
Jag har också beslutat mig för att inte förlänga mitt medlemskap i klubben. Jag orkar inte med människorna där längre efter det som hänt och jag har egentligen inget utbyte av att vara med. Känner mig helt enkelt inte välkommen. Jag har tagit bort de flesta av portisfolket från min vänlista på facebook. Inte för att jag kände något agg mot dem eller hade något emot dem personligen. De flesta av portisfolket på min vänlista höll sig lugna och hakade inte på drevet men de påminde för mycket om klubben och mobbarna. Jag behövde distans till dem. Dessutom ville jag ha tillbaka min privata sfär på facebook något som jag hade saknat. Jag hade innan jag blev redaktör en policy att bara vara vän med riktiga vänner och släkt på facebook men när jag blev redaktör fick jag vänförfrågningar från flera medlemmar och jag kunde inte med att avvisa dem så det slutade med att jag hade halva klubben som vänner på facebook... kändes det som i alla fall.
Jag ville inte ha det så längre. Jag ville bli mer privat så när det blev officiellt att jag avgick som redaktör rensade jag min vänlista. Några portismänniskor har jag fortfarande kvar, men jag kommer förmodligen att plocka bort några fler som jag inte har någon direkt kontakt med. Några ångrar jag att jag plockade bort men så får det vara. Det är skönt att inte längre vara en "officiell" person, att slippa bli granskad för allt jag gör och inte gör. Trots vemodet känns det ändå som att jag tog rätt beslut. Det känns som en lättnad att slippa känna pressen över att leverera ännu ett nummer. Det är bara tråkigt att det slutade som det gjorde. Jag hade mycket hellre slutat med flaggan i topp.
Men nu är det som det är och livet går vidare.

Relationen mellan Eddie och Dio har tyvärr inte förbättrats. Måste fortfarande ha dem åtskilda. I somras när jag var hemma och mina föräldrar var på semester och jag var helt själv med hundarna så var Eddie mycket lugnare, så pass att jag till och med kunde ha dem tillsammans. Men så fort vi är flera eller det är andra hundar med så flyger Eddie på Dio. Så tillbaks i södern och vardagen är det kompostgaller igen som gäller.

Eddies hälsa har under sommaren varit förhållandevis bra. Vi kollade hans värden i juni. Första veterinärbesöket på ett halvår! Det är rekord på väldigt länge. Som vanligt när vi inte setts på ett tag har vi mycket att prata om jag och veterinär Jonna. Det är så skönt att få ventilera lite med henne. Vi har en fantastiskt bra relation med henne och det är jag så glad för.
Kaliumet låg över gränsen den här gången, förmodligen på grund av att han gått upp i vikt och är lite överviktig. Så tyvärr fick vi höja hans Florinef så nu äter han 12 st per dag. Helt galet många. Men målet nu är att få ner honom 2-3 kg och därefter sänka dosen igen.
Som vanligt kollade Jonna även igenom hans klor och de såg jättefina ut. Hans öron som han haft problem med ett tag, framför allt det vänstra blev också kollat. Han var röd ända ner i hörselgången så det blev droppar till örat.
Hans allergi verkar ha gjort lite comeback i sommar. Han har haft rinniga ögon, har slickat sig mer än vanligt och haft kladdiga öron. Det kan vara så att han är gräsallergiker. Jag tycker det var lika förra sommaren också att han blev lite sämre då, men det är ändå hanterbart. Han kliar sig i alla fall inte sönder och samman.
När vi sa hejdå till Jonna sa jag att vi ses igen i december. Hon skämtade och sa att hon inte ville se oss innan dess.
HA! Trodde vi ja att det skulle dröja till december. Det tog mindre än en månad innan vi var tillbaks hos Jonna igen.

En måndag när jag kom hem från jobbet kom jag hem till en svinstia och en väldigt medtagen Eddie. Han hade bajsat diarre över hela köket och hallen. Han hade kräkts på flera ställen och kissat på sig. Han var loj och väldigt låg. Han viftade inte på svansen och gick undan i ett hörn och la sig och såg lite skakig ut. Jag blev livrädd. Det var tydligt att han var på väg att börja krisa. Jag petade i honom en hel kortison och hoppades på att den inte skulle komma upp igen. Det gjorde den inte. Avvaktade lite för att se om han skulle bli piggare, annars var det bara att kasta sig i bilen och åka in med honom.
Han tycktes bli lite piggare efter en stund, började vifta på svansen och verkade lite mer alert. Magen var fortfarande i uppror och jag fick springa ut med honom titt som tätt. Petade i honom mer kortison och han blev allt piggare under kvällen så vi slapp åka in och ge dropp. Phu! Det var nära ögat en addisonkris. Han skrämde verkligen slag på mig. Men det gick som tur var bra, förmodligen för att jag var snabb med att agera och ge honom stora doser kortison så han fick en riktig boost.
På lördagen började Eddie slicka på sin ena framtass och morrade när vi ville titta. Misstänkte genast klobrott men jag såg inget när jag tittade efter och kände inget heller, men på söndagen både såg och kände jag att det inte var någon tvekan om klobrott.
Jaha, skov nu igen?
Ringde Vettris på måndag morgon och fick en tid samma dag trots Jonnas fullspäckade schema, men för Eddie finns det alltid tid som hon själv sa när vi var där för provtagning. Det har sina fördelar att vara stammis ;)
Klon plockades bort, övriga klor fick sig en ny genomgång. Alla såg fortsatt fina ut och tack och lov så blev det inga fler klobrott. Jonnas teori var att det var ett skov som hade triggats igång av hans magsjuka eftersom immunförsvaret går ner när man är sjuk. Så antingen var det ett skov eller så hade han sprungit in i något. Vi vet inte säkert. Jag är glad att inga fler klor påverkades den här gången speciellt med tanke på att jag åkte utomlands 3 dagar senare så husse fick dra hela lasset själv med att vårda klon. Men det hade gått bra det också. Nu hoppas jag att han håller sig frisk till nästa provtagning *peppar peppar*

Mitt mål var att starta i fortsättningsklass i rallylydnad i år men så blev det inte. Vi har tränat för lite och Dio är inte mogen. Vi har deltagit i några få nybörjartävlingar under våren och försommaren men det har gått åt helvete varje gång. Han har varit totalt ofokuserad och ointresserad så vi har fått usla resultat. Det gör mig frustrerad och har fått mig att tappa sugen. Det får bli en paus nu under vintern och så tar vi nya tag till våren och hoppas att det går bättre då.
Vi gick också tävlingskurs i agility i våras där han gjort stora framsteg men det är inte aktuellt att tävla än. Han kan inte alla hinder än och min handling måste bli bättre innan vi gör vår tävlingsdebut. Däremot så var vi med i en inofficiell nybörjartävling och första loppet gick skitbra. Han var totalt fokuserad och snabbt som attan gick det men tyvärr missade han två hinder så det blev disk. Men jag var supernöjd ändå.
Andra rundan däremot gick åt skogen. Men det var i alla fall kul att prova på att tävla i agility.

Nu i höst ska jag försöka lägga manken till och lägga lite spår till hundarna. Det har blivit alldeles för lite av den varan men nu ska jag försöka få tummen ur. Nu har jag ju mer tid också när jag inte har någon tidning att sitta med längre. Nu är det bara min egen lathet som hindrar men det får jag göra något åt. Skulle gärna vilja göra anlagsprov med Dio men då måste vi träna först.
På´t bara!

Nu är jag irriterad.
Fick ett brev idag från hyresvärden att dom fått klagomål att hundarna skäller om dagarna och "tänk på att inte lämna hundar ensam hemma för långa stunder".
Jag är ytterst tveksam till att hundarna skäller dagtid och om dom nu gör det så lär det knappast störa någon i det här huset för dom ovanpå är vad jag vet inte hemma om dagarna och dom vägg i vägg har också en hund som skäller i tid och otid, inte alltför sällan sena kvällar och nätter vilka mina inte gör.
Mina skäller som galningar när jag kommer hem från jobbet men dom tystnar så fort dom lugnat ner sig.
Enligt en annan granne som inte bor i samma hus men som går förbi ganska ofta dagtid brukar det vara tyst här på dagarna.
Killarna är heller inte ensamma hemma längre än rekommenderat. Husse är hemma med dom fram till lunch så dom är ensamma från lunchtid tills jag kommer hem vid 17-tiden, ibland tidigare.
Jag förstår att det är fruktansvärt störande med hundar som skäller. Jag avskyr själv hundar som skäller inklusive när mina egna gör det, men det som irriterar mig är att dom som klagat gick direkt till hyresvärden utan att prata med oss först.
Att gå bakom ryggen är bland det värsta jag vet. Det hade räckt med att ta ett snack med oss så hade vi försökt lösa det.
Dio har ett antiskällhalsband men sambon har inte velat sätta på honom det på dagarna eftersom det sprutar även när Eddie skäller och då blir ju Dio straffad utan att ha skällt.
Men nu får det bli så ändå. Vi måste få tyst på dom nu, annars blir vi väl vräkta. Så nu blir det antiskällhalsband på Dio fr.om nu och så har jag beställt ett till Eddie också så att han förhoppningsvis inte skäller heller. Han brukar inte skälla men Dio får igång honom. Innan Dio kom skällde han aldrig när jag kom hem på dagarna och inte om någon ringde på heller. Där har Dio haft otroligt dålig inflytande på honom. Men nu får det bli ändring på det
Jag önskar verkligen att vi kunde bo i hus. Jag är så otroligt trött på lägenhetslivet. Jag är ingen lägenhetsmänniska men här nere kommer jag aldrig kunna köpa något hus. Priserna är helt hutlösa så det finns inte på kartan.
Önskar att jag kunde köpa min drömgård där hemma som råkar vara till salu just nu. Om inte om hade varit...

Det blev lite översyn av bloggen ändå innan helgen. Kände att jag behövde lite annat att tänka på. Då är blogga en bra grej att skingra tankarna med.
Denna solskenshistoria får en att både bli rörd och glad samtidigt. Jag är helt besatt av den här historien och har nog läst så gott som allt om den sedan den uppdagades. Jag följer deras sida på Facebook och tittar in till den då och då för att se om något nytt har hänt.
Den är ju bara så fantastisk och jag hoppas att den en dag blir film.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19869193.ab

Det här är bara en av alla länkar som finns om Arthur. Kan man liksom jag inte få nog av denna historia så är det bara att googla på Arthur så får man upp en massa länkar, både till artiklar men även till filminslag. Det finns också några ljudklipp från intervju med hussen Mikael.

Tänkte jag skulle uppdatera lite så att det händer något här på bloggen. Har tänkt det länge men har inte haft ork, ingen lust. Det har jag visserligen inte nu heller men snart är det en ny jobbvecka så då dröjer det minst ytterligare en vecka innan jag eventuellt uppdaterar. Det är sällan jag sitter vid datorn på vardagarna nu för tiden.
Bättre jag får tummen ur nu så här på söndagkvällen och ger ett livstecken.

Den här helgen har varit en av de värsta i mitt liv. I torsdagskväll fick jag veta att min morbror har gått bort. Det var pappa som ringde. Tror inte mamma klarade av att prata. Hon var helt knäckt enligt pappa. Jag blev inte förvånad över beskedet. Det var väntat men ändå.. jag trodde verkligen att han skulle lyckas ta sig igenom sin depression. Jag var och hälsade på honom för 2 veckor sedan och vi pratade mycket om hans depression och mörka tankar. Han ville egentligen inte dö och lovade att tänka på mig och hur arg jag skulle bli om han gjorde verklighet av sina mörka tankar. När vi skildes åt sa jag åt honom att ta hand om sig och att det inte skulle dröja 5 år till nästa gång jag skulle hälsa på honom. Om jag ändå hade vetat... Då hade jag stannat mycket längre och sagt allt som fortfarande är osagt men som jag så gärna hade velat säga till honom.
När jag fick beskedet rasade jag ihop i en hög på köksgolvet och grät. Han lovade ju och visste hur arg och ledsen jag skulle bli. Men depressionen vann ändå. Det gör ont. Jävligt ont! Sov knappt något natten till fredagen men åkte till jobbet ändå för jag trodde verkligen att det skulle gå bra att jobba, men det gjorde det inte. Hann bara innanför dörren så brast det. Jag jobbade undan det mest akuta och åkte hem igen inom en timme. Hem för att försöka sova, samla tankarna och få slut på tårar.

Under gårdagen kändes det rätt okej, men idag har jag känt mig nedstämd, dels över morbror men också över att Eddie fortfarande är tjurig på Dio. Kastreringen har inte hjälpt det minsta. Satt ikväll och kollade på filmer från när Dio var liten, hur Eddie och Dio busade och brottades med varandra. Det gör mig så sorgsen att det är totala motsatsen nu. Bannar mig själv för att jag inte kastrerade Eddie när Dio var liten. Det var så nära att jag gjorde det men blev övertalad av sambon att vänta. Skulle inte ha lyssnat på honom. Jag tror inte att Eddie skulle ha blivit så aggressiv mot Dio om kastreringen hade skett innan Dio blev vuxen.
Jag hoppas fortfarande att det ska bli bättre men innerst inne tror jag inte att det kommer att bli det. Det gör också ont.

I julas var vi hemma i Norrland i snö och minusgrader. Det var helt underbart och Eddie var som valp på nytt. Varje promenad blev det hopp, skutt, galopp och bit i kopplet. Han älskar verkligen riktig vinter. Han är aldrig så glad och yster som när det är snö och minusgrader.
Sista kvällen i Norrland hyrde vi en hundhall tillsammans med London och hennes matte och tränade lite agility. Eddie fick också vara med och takterna sitter i honom fortfarande fast han inte sett ett agilityhinder på snart 2 år. Han tyckte det var jättekul och var riktigt duktig.


Nyåret firade vi nere i södern men jag ångrade mig redan innan vi åkte ner igen att jag hade bokat tåg den dagen. Ville egentligen stanna där uppe över nyår men jag visste inte om Londons matte skulle vara där och jag ville inte sitta hos mina föräldrar och uggla så därför blev det nyårsfirande här nere. Eftersom folk på festen inte kan visa respekt mot rädda djur och skjuter fyrverkerier tillbringade jag och hundarna tolvslaget i bilen på en liten skogsväg. Inte roligaste sättet att fira in det nya året på men jag hade inte mycket val. Huvudsaken Eddie slipper bli skräckslagen och stressad. Det räckte gott och väl med smällarna innan och efter nyår.

Helgen för två veckor sedan stod jag och Dio i rasmontern på MyDog. Första dagen stod vi med en annan hane och Dio var väldigt ettrig i början mot både honom och andra hundar som kom i närheten av montern, precis som han var förra året. Men i år satte jag på honom antiskällhalsband så han var så illa tvungen att lugna ner sig. Det funkade. I slutet av dagen hade han blivit bästa kompis med sin monterkollega och dom låg på golvet och brottades och busade så i vår när vädret blivit bättre ska vi åka ner till Göteborg och ha en playdate.
Andra dagen stod vi med Dios kusin som är en tik och där hade inte Dio en chans att morska upp sig för hon satte honom på plats direkt så han fick så lov att hålla sig på mattan.
Så helgen gick bättre än förväntat faktiskt. Skönt! Hade oroat mig lite över hur Dio skulle bete sig. Nu är det bara ett år kvar till nästa gång för jag misstänker att vi kommer att stå då också.

Efter föreläsningen hos veterinären kom jag hem vid 22-tiden på kvällen. Då var det bara att gå ut med dogsen och sen hoppa i säng för att gå upp tidigt dagen efter och åka till veterinären igen. Men då hade jag Eddie med mig som skulle få sina värden kollade. Vi har inte kollat hans värden sen i juni så jag tyckte att det var på tiden. Det är ju trots allt ett halvår sen. Jag vill gärna ha stenkoll på hur han ligger till och så här lång tid mellan provtagningarna har det aldrig tidigare gått. Jag hade ingen aning om hur hans värden kunde tänkas ligga till, men jag hoppades på att dom skulle vara stabila och att vi förhoppningsvis skulle kunna sänka florinefen något.

Veterinären kollade hans allmäntillstånd och tog en snabb titt på hans sår som fortfarande inte har läkt efter kastreringen då han tyvärr kommit åt att slicka. Vi fick en salva utskriven för såret och en sköterska tog blodprovet. Det gick galant som vanligt och hela besöket var över på bara några minuter.
I början på den här veckan ringde sköterskan med provresultaten. Han ligger fortfarande stabilt inom gränsvärdena. Nu har han legat stabilt i snart 1 år! :)
Hans värden är nu klorid 109, natrium 147 och kalium 5.0. Jag tycker dock att kalium är i högsta laget (övre gräns 5,3) så jag skulle vilja få ner det något men sköterskan tyckte att vi ska avvakta till efter nästa provtagning och se hur han ligger då. Hon tyckte inte att vi ska börja mixtra med hans medicin nu utan låta kroppen vila och ligga stabilt ett tag till.
Jag får försöka få i honom lite mer salt och hoppas på att kaliumet sjunker något. Dock är det inte så lätt att få i honom salt. Han är ju inte så förtjust i torrfoder så han får inte i sig allt salt jag häller på. Jag kan heller inte ge honom salt separat inlindat i något gott för då kräks han. Han kan även kräkas ibland om man häller på för mycket salt på maten så det är en balansgång det där att kunna ge så mycket salt som möjligt utan att han kräks.
Men så länge han är inom referensramarna så är det ändå bra så det är inget jag egentligen behöver grubbla på.
Nu blir nästa provtagning förmodligen i juni om inget förutsett inträffar innan dess. Återstår att se om det blir några veterinärbesök alls för Eddies del innan dess.
"Ni är ju här varje månad..." som veterinären sa ;) Vi får hoppas att det blir ändring på det nu.

Hans sår har dock fortfarande inte läkt, trots salva. Det ser bättre ut men är ännu inte läkt. Så fort han får chansen är han där och slickar vilket försvårar läkningen ytterligare. Nu hoppas jag verkligen att det läker snabbt som attan. Om en vecka åker vi upp till Hälsingland och jag vill inte ha med mig någon tratt dit så det får allt se till att läka innan dess. Håller tummarna för det!