Det blev lite översyn av bloggen ändå innan helgen. Kände att jag behövde lite annat att tänka på. Då är blogga en bra grej att skingra tankarna med.
Denna solskenshistoria får en att både bli rörd och glad samtidigt. Jag är helt besatt av den här historien och har nog läst så gott som allt om den sedan den uppdagades. Jag följer deras sida på Facebook och tittar in till den då och då för att se om något nytt har hänt.
Den är ju bara så fantastisk och jag hoppas att den en dag blir film.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19869193.ab

Det här är bara en av alla länkar som finns om Arthur. Kan man liksom jag inte få nog av denna historia så är det bara att googla på Arthur så får man upp en massa länkar, både till artiklar men även till filminslag. Det finns också några ljudklipp från intervju med hussen Mikael.

Tänkte jag skulle uppdatera lite så att det händer något här på bloggen. Har tänkt det länge men har inte haft ork, ingen lust. Det har jag visserligen inte nu heller men snart är det en ny jobbvecka så då dröjer det minst ytterligare en vecka innan jag eventuellt uppdaterar. Det är sällan jag sitter vid datorn på vardagarna nu för tiden.
Bättre jag får tummen ur nu så här på söndagkvällen och ger ett livstecken.

Den här helgen har varit en av de värsta i mitt liv. I torsdagskväll fick jag veta att min morbror har gått bort. Det var pappa som ringde. Tror inte mamma klarade av att prata. Hon var helt knäckt enligt pappa. Jag blev inte förvånad över beskedet. Det var väntat men ändå.. jag trodde verkligen att han skulle lyckas ta sig igenom sin depression. Jag var och hälsade på honom för 2 veckor sedan och vi pratade mycket om hans depression och mörka tankar. Han ville egentligen inte dö och lovade att tänka på mig och hur arg jag skulle bli om han gjorde verklighet av sina mörka tankar. När vi skildes åt sa jag åt honom att ta hand om sig och att det inte skulle dröja 5 år till nästa gång jag skulle hälsa på honom. Om jag ändå hade vetat... Då hade jag stannat mycket längre och sagt allt som fortfarande är osagt men som jag så gärna hade velat säga till honom.
När jag fick beskedet rasade jag ihop i en hög på köksgolvet och grät. Han lovade ju och visste hur arg och ledsen jag skulle bli. Men depressionen vann ändå. Det gör ont. Jävligt ont! Sov knappt något natten till fredagen men åkte till jobbet ändå för jag trodde verkligen att det skulle gå bra att jobba, men det gjorde det inte. Hann bara innanför dörren så brast det. Jag jobbade undan det mest akuta och åkte hem igen inom en timme. Hem för att försöka sova, samla tankarna och få slut på tårar.

Under gårdagen kändes det rätt okej, men idag har jag känt mig nedstämd, dels över morbror men också över att Eddie fortfarande är tjurig på Dio. Kastreringen har inte hjälpt det minsta. Satt ikväll och kollade på filmer från när Dio var liten, hur Eddie och Dio busade och brottades med varandra. Det gör mig så sorgsen att det är totala motsatsen nu. Bannar mig själv för att jag inte kastrerade Eddie när Dio var liten. Det var så nära att jag gjorde det men blev övertalad av sambon att vänta. Skulle inte ha lyssnat på honom. Jag tror inte att Eddie skulle ha blivit så aggressiv mot Dio om kastreringen hade skett innan Dio blev vuxen.
Jag hoppas fortfarande att det ska bli bättre men innerst inne tror jag inte att det kommer att bli det. Det gör också ont.

I julas var vi hemma i Norrland i snö och minusgrader. Det var helt underbart och Eddie var som valp på nytt. Varje promenad blev det hopp, skutt, galopp och bit i kopplet. Han älskar verkligen riktig vinter. Han är aldrig så glad och yster som när det är snö och minusgrader.
Sista kvällen i Norrland hyrde vi en hundhall tillsammans med London och hennes matte och tränade lite agility. Eddie fick också vara med och takterna sitter i honom fortfarande fast han inte sett ett agilityhinder på snart 2 år. Han tyckte det var jättekul och var riktigt duktig.


Nyåret firade vi nere i södern men jag ångrade mig redan innan vi åkte ner igen att jag hade bokat tåg den dagen. Ville egentligen stanna där uppe över nyår men jag visste inte om Londons matte skulle vara där och jag ville inte sitta hos mina föräldrar och uggla så därför blev det nyårsfirande här nere. Eftersom folk på festen inte kan visa respekt mot rädda djur och skjuter fyrverkerier tillbringade jag och hundarna tolvslaget i bilen på en liten skogsväg. Inte roligaste sättet att fira in det nya året på men jag hade inte mycket val. Huvudsaken Eddie slipper bli skräckslagen och stressad. Det räckte gott och väl med smällarna innan och efter nyår.

Helgen för två veckor sedan stod jag och Dio i rasmontern på MyDog. Första dagen stod vi med en annan hane och Dio var väldigt ettrig i början mot både honom och andra hundar som kom i närheten av montern, precis som han var förra året. Men i år satte jag på honom antiskällhalsband så han var så illa tvungen att lugna ner sig. Det funkade. I slutet av dagen hade han blivit bästa kompis med sin monterkollega och dom låg på golvet och brottades och busade så i vår när vädret blivit bättre ska vi åka ner till Göteborg och ha en playdate.
Andra dagen stod vi med Dios kusin som är en tik och där hade inte Dio en chans att morska upp sig för hon satte honom på plats direkt så han fick så lov att hålla sig på mattan.
Så helgen gick bättre än förväntat faktiskt. Skönt! Hade oroat mig lite över hur Dio skulle bete sig. Nu är det bara ett år kvar till nästa gång för jag misstänker att vi kommer att stå då också.

Efter föreläsningen hos veterinären kom jag hem vid 22-tiden på kvällen. Då var det bara att gå ut med dogsen och sen hoppa i säng för att gå upp tidigt dagen efter och åka till veterinären igen. Men då hade jag Eddie med mig som skulle få sina värden kollade. Vi har inte kollat hans värden sen i juni så jag tyckte att det var på tiden. Det är ju trots allt ett halvår sen. Jag vill gärna ha stenkoll på hur han ligger till och så här lång tid mellan provtagningarna har det aldrig tidigare gått. Jag hade ingen aning om hur hans värden kunde tänkas ligga till, men jag hoppades på att dom skulle vara stabila och att vi förhoppningsvis skulle kunna sänka florinefen något.

Veterinären kollade hans allmäntillstånd och tog en snabb titt på hans sår som fortfarande inte har läkt efter kastreringen då han tyvärr kommit åt att slicka. Vi fick en salva utskriven för såret och en sköterska tog blodprovet. Det gick galant som vanligt och hela besöket var över på bara några minuter.
I början på den här veckan ringde sköterskan med provresultaten. Han ligger fortfarande stabilt inom gränsvärdena. Nu har han legat stabilt i snart 1 år! :)
Hans värden är nu klorid 109, natrium 147 och kalium 5.0. Jag tycker dock att kalium är i högsta laget (övre gräns 5,3) så jag skulle vilja få ner det något men sköterskan tyckte att vi ska avvakta till efter nästa provtagning och se hur han ligger då. Hon tyckte inte att vi ska börja mixtra med hans medicin nu utan låta kroppen vila och ligga stabilt ett tag till.
Jag får försöka få i honom lite mer salt och hoppas på att kaliumet sjunker något. Dock är det inte så lätt att få i honom salt. Han är ju inte så förtjust i torrfoder så han får inte i sig allt salt jag häller på. Jag kan heller inte ge honom salt separat inlindat i något gott för då kräks han. Han kan även kräkas ibland om man häller på för mycket salt på maten så det är en balansgång det där att kunna ge så mycket salt som möjligt utan att han kräks.
Men så länge han är inom referensramarna så är det ändå bra så det är inget jag egentligen behöver grubbla på.
Nu blir nästa provtagning förmodligen i juni om inget förutsett inträffar innan dess. Återstår att se om det blir några veterinärbesök alls för Eddies del innan dess.
"Ni är ju här varje månad..." som veterinären sa ;) Vi får hoppas att det blir ändring på det nu.

Hans sår har dock fortfarande inte läkt, trots salva. Det ser bättre ut men är ännu inte läkt. Så fort han får chansen är han där och slickar vilket försvårar läkningen ytterligare. Nu hoppas jag verkligen att det läker snabbt som attan. Om en vecka åker vi upp till Hälsingland och jag vill inte ha med mig någon tratt dit så det får allt se till att läka innan dess. Håller tummarna för det!

Förra veckan var jag på en intressant föreläsning hos veterinären/Djurmagazinet. Tyvärr minns jag inte namnet på föreläsaren men hon var från ett läkemedelsföretag och jag kände igen henne så jag har säkert sett henne i något annat sammanhang.
Föreläsningen handlade om allergi hos hund. Mina kunskaper om allergi är ganska begränsade. Eller rättare sagt, jag vill lära mig mycket mer och bli ännu mer insatt. Eddies allergi är ju ganska lindrig och gör sig sällan påmind så jag har liksom inte behövt grotta ner mig så mycket i allergier. Visst kan jag säkert betydligt mer än gemene man men jag skulle vilja kunna ännu mer, bli ännu mer insatt och få en större inblick.
Så med hopp om att lära mig något nytt styrde jag kosan mot Borås. Vår veterinär och sköterska var också självfallet på plats.

Föreläsaren verkade kunnig och var intressant att lyssna på. Här och där flikade vår veterinär in med kompletterande fakta och svarade på frågor. Mycket av det som sas visste jag sedan innan men det var också en del nytt även för mig. Hon presenterade en hel del statistik något som jag inte hade så bra koll på sedan innan så det var intressant att se olika siffror på antal sjuka hundar, raser, ärftlighet etc.
Jag visste sedan innan att allergi har en ärftlig faktor men att allergi har så hög ärftlighet som det faktiskt har det hade jag ingen aning om och det är väldigt läskigt att det är så pass ärftligt som det är. Inte undra på att allergierna ökar då det avlas hejvilt på klådhundar och nära släktingar till allergiska hundar. Om det beror på okunskap eller ignorans är svårt att säga. Förmodligen både och. Klåda hos hund tas alltför sällan på tillräckligt stort allvar. Man hittar diverse bortförklaringar till varför hunden har klåda, öroninflammationer och svamp. Även jag har bortförklarat Dios klåda och svamp i öron och tassar. Funnit alla möjliga förklaringar till problemen och hoppats på att de skulle försvinna men det har de inte gjort och jag är väl ganska säker på att han har allergi. Lite tvivel finns fortfarande men jag har bestämt mig för att göra en allergiutredning på Dio så att jag får svar på om det verkligen är allergi eller om trots allt mina bortförklaringar stämmer.
Jag har misstänkt allergi ganska länge men det har inte varit läge att utreda honom med tanke på Eddies hälsa som upptagit all tid, kraft och pengar. Han kliar sig trots allt inte sönder och samman så det är inget som måste kollas upp akut.
Jag får se om jag kanske tar tag i det efter årsskiftet. Allergiutredning är inget man ser fram emot direkt men jag vill ha svar så jag kommer att ta tag i det förhoppningsvis snart.
Vår veterinär och sköterska vet om mina farhågor så de vet att jag kommer att höra av mig förr eller senare för att köra igång med utredningen.
Det lutar åt att jag kommer att påbörja en elimineringsdiet på Dio efter nyår. Det svåra med det är att involvera husse som gärna sticker åt hundarna godis i tid och otid och andra godsaker så jag vet inte hur det ska lyckas riktigt men vi får väl göra ett försök.

Det känns som att jag har lite mer på fötterna nu efter föreläsningen och jag är riktigt nöjd med den. Förhoppningsvis blir det fler föreläsningar framöver. Jag har gett dem ett par tips så det återstår att se om de nappar på det :)

Nu har det gått drygt 2 veckor sedan Eddies kastrering.
Han har mått bra hela tiden. Varit pigg och ganska oberörd bortsett från att han slickar sig frenetiskt mellan benen så fort han får chansen så nu har han fått ett sår där och tratten får hänga med ett tag till.
Plåstret som han fick över operationssåret skulle tas bort på onsdagen efter kastreringen men det satt som berget och ju mer jag försökte desto mer förbannad blev Eddie.
På torsdagen gjorde jag ett nytt försök genom att stryka babyolja under den lilla flik jag lyckats få upp men det hjälpte inte ett dugg.
Vid det här laget fick jag inte ens nudda honom på buken utan att han fick ett smärre utbrott.
På fredagen ringde jag vår sköterska och frågade om plåstret verkligen måste bort eller om jag kunde låta det sitta kvar. Helst skulle det bort och hon gav mig ett tips så jag provade igen på fredagen och efter många om och men, en jättearg och jättestressad Eddie och en svettig matte så fick jag äntligen bort plåstereländet. Det var det mest envisa plåster jag varit med om! Det hjälpte ju inte till att Eddie blev arg, hoppade runt och stressade upp sig något otroligt heller.
Skönt var det när det äntligen lossnade.

I övrigt är han som vanligt på både gott och ont. Han har inga stora problem med inkontinens, han är pigg och glad. Dessvärre är han också fortfarande grinig mot Dio, men det har ju bara gått 2,5 vecka så man kan väl inte vänta sig att se resultat riktigt än. Han är fortfarande sniffig, intresserad av tjejer och juckar på kudden så kastreringen har nog inte gett någon effekt än. Bara och hoppas på att den gör det.

Nästa vecka ska vi tillbaks till veterinären för blodprov och kolla hans natrium och kalium som vi inte har kollat sen i juni. Ska bli intressant och se vad dom ligger på nu och vad vår veterinär som vi ännu inte gått till Addison med säger om hans värden, medicinering etc.

Nu är det försent att ångra sig. Nu har Eddie blivit av med manligheten och allt gick bra, åtminstone hittills. Men nervöst var det!
Jag försökte att vara ganska cool och inte vara så himla sjåpig. Det gick väl ganska bra och jag lyckades hålla mig från att dalta en massa med Eddie när jag lämnade honom hos veterinären igår morse.
Väl på jobbet gick till en början bra och jag lyckades fokusera hyfsat på jobbet men ungefär vid lunchtid började det krypa i kroppen och tiden släpade sig fram tills det var dags att hämta Eddie.
När jag kom till veterinären hördes ett ylande ända ut till receptionen. Den rösten kände jag igen! Lättnad. Phu! Då hade han i alla fall klarat det.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans "vackra" sång.
Sköterskan sa att allt hade gått bra och att han hade varit så lugn och snäll. Skönt att höra!
När han kom och gick med sköterskan sen blev han glad men var fortfarande väldig groggy men verkade annars vid gott mod. Medan jag stod och pratade med sköterskan la sig Eddie ner och hade inga planer alls på att åka hem. Han vägrade att gå därifrån så jag och vår sköterska fick tjata och knuffa igång honom för att jag skulle få med honom hem.

Väl hemma sov han mest hela kvällen och var rätt utslagen. När han reste sig var han vinglig och rasade ihop igen. Det var lite läskigt för man visste inte om det var vanlig trötthet/baksmälla efter narkosen eller om det var Addison som spökade. Skulle han fått en kris hade jag lätt kunnat missta det för trötthet. Men jag höll koll på honom och tittade efter skakningar och kollade om hans kroppstemperatur kändes normal. Så länge han inte började skaka och hans öron var varma så tänkte jag att det var lugnt. Jag lyckades också peta i honom lite kortison.

Lagom tills det var dags att sova hade han piggnat till lite och försökte bryta sig ut från avspärrningen jag hade satt upp nedanför sängen. Han har inte fått hoppa upp i soffa och säng första dygnet vilket han inte varit speciellt förtjust i. Han höll på halva natten och försökte bryta sig ut, slog i tratten överallt och gnällde för att han inte fick hoppa upp i sängen. Jag har knappt sovit en blund i natt så idag känner jag mig sliten, men jag får ta igen den sömnen sen.

Idag är Eddie betydligt piggare. Han verkar inte speciellt smärtpåverkad och går helt normalt. Meningen är att han ska ta det lugnt men han pinnar på som bara den när man är ute så man får hejda honom lite och bara ta korta kissrundor.
Just nu känns det väldigt skönt att det är avklarat och som att jag tog rätt beslut. Grinig mot Dio är han ju fortfarande men det tar ju tid för kroppen att ställa om sig så jag har fortfarande hopp om att han ska bli snällare. Hoppas verkligen det! Och att han inte får några jobbiga biverkningar.
Nu får tiden utvisa hur det blir.

Ett beslut är fattat. Ett beslut som jag har tänkt på i flera år. Ett beslut som jag har fattat flera gånger men som alltid gått i stöpet p.g.a. ekonomi och/eller hälsa.
Nu är beslutet återigen fattat och den här gången ska det genomföras även fast jag drog på det ett tag. Det var trots allt inget lätt beslut att fatta. För drygt ett år sedan hade det varit lättare att fatta men nu.. näe. Många funderingar hit och dit innan jag äntligen tog mod till mig och bokade en tid.
Det här är sista veckan med Eddies kulor i behåll. På måndag ryker dom. Då ska Eddie äntligen kastreras och jag hoppas innerligt att det är rätt beslut.
Jag är sjukt nervös. Så nervös att jag blev alldeles skakis bara av att ringa och boka tid.
Det finns många faktorer till min nervositet. Den största är hans Addison. Kommer han att klara stressen som narkos och operation innebär? Kommer hans kropp orka eller kommer den säga att den fått nog och ge upp?
Och om han klarar själva ingreppet, hur kommer det att bli efteråt? Kommer hans inkontinens förvärras så pass att den inte går att medicinera? Kommer hans humör påverkas positivt eller kommer hans aggression bli värre? Kommer han bli personlighetsförändrad? Kommer han bli lat och fet? Kommer han att bli ett ängsligt vrak?
Många funderingar, många farhågor.
Men innerst inne känns beslutet ändå rätt, i alla fall fram tills på måndag.

Att Eddie återigen är fruktansvärt grinig och aggressiv mot Dio gör att beslutet känns än mer rätt. Eddies chipkastrering har helt och hållet gått ur kroppen nu. Han är sniffig till tusen, juckar på kuddarna i tid och otid, är intresserad av tjejer igen och inte längre inkontinent.
Senaste dagarna har det varit väldigt spänt här hemma. Eddie har blivit värre och värre med allt kortare stubin och igår small det.
Jag satt i soffan med datorn i knät. Dio låg nedanför mig och Eddie låg vid altandörren och snarkade. När han vaknade gick han förbi vardagsrumsbordet, stannade till och blev stel som en pinne. Jag såg vad som var på gång men innan jag hann reagera ålade han sig under vardagsrumsbordet och gav sig på Dio.
Dio lyckades ta sig upp i soffan för att söka skydd hos mig, Eddie flög efter och på Dio. Jag försökte undvika att tappa datorn i golvet samtidigt som jag försökte sära på slagskämparna. Det gick inget vidare. Datorn for i golvet, jag fick en rispa i armen och ett bett i låret men det märkte jag inte då.
Jag hade fullt fokus på att få loss Eddie från Dio och få Dio att backa undan när jag väl hade fått bort Eddie.
Efter många om och men lyckades jag få bort Eddie, släpade honom i nackskinnet in i sovrummet där jag stängde in honom medan jag inspekterade Dio. Allt hade gått bra. Inga skador den här gången heller.
Eddie var låg och började fjäska när jag öppnade sovrumsdörren. Så dags att fjäska då!
Förbannade hundskrälle! Jag förstår inte varför han blivit som förbytt och så aggressiv mot Dio. Han har aldrig varit så aggressiv mot någon annan hanhund. Det finns många hundar han ogillar men inte så grovt som Dio. Och att han började bli så arg när Dio fyllde 2 år. Att han kan bli så förbannad på en hund han levt ihop med sedan den var valp. Det är märkligt.
Men jag sätter mitt hopp till kastreringen.Chipkastreringen hjälpte ju ändå lite. Han blev lugnare av det så jag hoppas verkligen att en kastrering ska hjälpa. Helst att det tar bort problemet helt men det har jag inga stora förhoppningar om men jag tror och hoppas att hans beteende i alla fall ska dämpas av en kastrering. Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag hade inspekterat båda hundarna kände jag att jag hade ont i låret. Det hade inte gått hål men rejält stämplad blev jag med två rejäla blåmärken.
Men hellre att dom biter mig än varann. Efter kastreringen hoppas jag verkligen att dessa situationer är ett minne blott.