Förra veckan var jag på en intressant föreläsning hos veterinären/Djurmagazinet. Tyvärr minns jag inte namnet på föreläsaren men hon var från ett läkemedelsföretag och jag kände igen henne så jag har säkert sett henne i något annat sammanhang.
Föreläsningen handlade om allergi hos hund. Mina kunskaper om allergi är ganska begränsade. Eller rättare sagt, jag vill lära mig mycket mer och bli ännu mer insatt. Eddies allergi är ju ganska lindrig och gör sig sällan påmind så jag har liksom inte behövt grotta ner mig så mycket i allergier. Visst kan jag säkert betydligt mer än gemene man men jag skulle vilja kunna ännu mer, bli ännu mer insatt och få en större inblick.
Så med hopp om att lära mig något nytt styrde jag kosan mot Borås. Vår veterinär och sköterska var också självfallet på plats.

Föreläsaren verkade kunnig och var intressant att lyssna på. Här och där flikade vår veterinär in med kompletterande fakta och svarade på frågor. Mycket av det som sas visste jag sedan innan men det var också en del nytt även för mig. Hon presenterade en hel del statistik något som jag inte hade så bra koll på sedan innan så det var intressant att se olika siffror på antal sjuka hundar, raser, ärftlighet etc.
Jag visste sedan innan att allergi har en ärftlig faktor men att allergi har så hög ärftlighet som det faktiskt har det hade jag ingen aning om och det är väldigt läskigt att det är så pass ärftligt som det är. Inte undra på att allergierna ökar då det avlas hejvilt på klådhundar och nära släktingar till allergiska hundar. Om det beror på okunskap eller ignorans är svårt att säga. Förmodligen både och. Klåda hos hund tas alltför sällan på tillräckligt stort allvar. Man hittar diverse bortförklaringar till varför hunden har klåda, öroninflammationer och svamp. Även jag har bortförklarat Dios klåda och svamp i öron och tassar. Funnit alla möjliga förklaringar till problemen och hoppats på att de skulle försvinna men det har de inte gjort och jag är väl ganska säker på att han har allergi. Lite tvivel finns fortfarande men jag har bestämt mig för att göra en allergiutredning på Dio så att jag får svar på om det verkligen är allergi eller om trots allt mina bortförklaringar stämmer.
Jag har misstänkt allergi ganska länge men det har inte varit läge att utreda honom med tanke på Eddies hälsa som upptagit all tid, kraft och pengar. Han kliar sig trots allt inte sönder och samman så det är inget som måste kollas upp akut.
Jag får se om jag kanske tar tag i det efter årsskiftet. Allergiutredning är inget man ser fram emot direkt men jag vill ha svar så jag kommer att ta tag i det förhoppningsvis snart.
Vår veterinär och sköterska vet om mina farhågor så de vet att jag kommer att höra av mig förr eller senare för att köra igång med utredningen.
Det lutar åt att jag kommer att påbörja en elimineringsdiet på Dio efter nyår. Det svåra med det är att involvera husse som gärna sticker åt hundarna godis i tid och otid och andra godsaker så jag vet inte hur det ska lyckas riktigt men vi får väl göra ett försök.

Det känns som att jag har lite mer på fötterna nu efter föreläsningen och jag är riktigt nöjd med den. Förhoppningsvis blir det fler föreläsningar framöver. Jag har gett dem ett par tips så det återstår att se om de nappar på det :)

Nu har det gått drygt 2 veckor sedan Eddies kastrering.
Han har mått bra hela tiden. Varit pigg och ganska oberörd bortsett från att han slickar sig frenetiskt mellan benen så fort han får chansen så nu har han fått ett sår där och tratten får hänga med ett tag till.
Plåstret som han fick över operationssåret skulle tas bort på onsdagen efter kastreringen men det satt som berget och ju mer jag försökte desto mer förbannad blev Eddie.
På torsdagen gjorde jag ett nytt försök genom att stryka babyolja under den lilla flik jag lyckats få upp men det hjälpte inte ett dugg.
Vid det här laget fick jag inte ens nudda honom på buken utan att han fick ett smärre utbrott.
På fredagen ringde jag vår sköterska och frågade om plåstret verkligen måste bort eller om jag kunde låta det sitta kvar. Helst skulle det bort och hon gav mig ett tips så jag provade igen på fredagen och efter många om och men, en jättearg och jättestressad Eddie och en svettig matte så fick jag äntligen bort plåstereländet. Det var det mest envisa plåster jag varit med om! Det hjälpte ju inte till att Eddie blev arg, hoppade runt och stressade upp sig något otroligt heller.
Skönt var det när det äntligen lossnade.

I övrigt är han som vanligt på både gott och ont. Han har inga stora problem med inkontinens, han är pigg och glad. Dessvärre är han också fortfarande grinig mot Dio, men det har ju bara gått 2,5 vecka så man kan väl inte vänta sig att se resultat riktigt än. Han är fortfarande sniffig, intresserad av tjejer och juckar på kudden så kastreringen har nog inte gett någon effekt än. Bara och hoppas på att den gör det.

Nästa vecka ska vi tillbaks till veterinären för blodprov och kolla hans natrium och kalium som vi inte har kollat sen i juni. Ska bli intressant och se vad dom ligger på nu och vad vår veterinär som vi ännu inte gått till Addison med säger om hans värden, medicinering etc.

Nu är det försent att ångra sig. Nu har Eddie blivit av med manligheten och allt gick bra, åtminstone hittills. Men nervöst var det!
Jag försökte att vara ganska cool och inte vara så himla sjåpig. Det gick väl ganska bra och jag lyckades hålla mig från att dalta en massa med Eddie när jag lämnade honom hos veterinären igår morse.
Väl på jobbet gick till en början bra och jag lyckades fokusera hyfsat på jobbet men ungefär vid lunchtid började det krypa i kroppen och tiden släpade sig fram tills det var dags att hämta Eddie.
När jag kom till veterinären hördes ett ylande ända ut till receptionen. Den rösten kände jag igen! Lättnad. Phu! Då hade han i alla fall klarat det.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans "vackra" sång.
Sköterskan sa att allt hade gått bra och att han hade varit så lugn och snäll. Skönt att höra!
När han kom och gick med sköterskan sen blev han glad men var fortfarande väldig groggy men verkade annars vid gott mod. Medan jag stod och pratade med sköterskan la sig Eddie ner och hade inga planer alls på att åka hem. Han vägrade att gå därifrån så jag och vår sköterska fick tjata och knuffa igång honom för att jag skulle få med honom hem.

Väl hemma sov han mest hela kvällen och var rätt utslagen. När han reste sig var han vinglig och rasade ihop igen. Det var lite läskigt för man visste inte om det var vanlig trötthet/baksmälla efter narkosen eller om det var Addison som spökade. Skulle han fått en kris hade jag lätt kunnat missta det för trötthet. Men jag höll koll på honom och tittade efter skakningar och kollade om hans kroppstemperatur kändes normal. Så länge han inte började skaka och hans öron var varma så tänkte jag att det var lugnt. Jag lyckades också peta i honom lite kortison.

Lagom tills det var dags att sova hade han piggnat till lite och försökte bryta sig ut från avspärrningen jag hade satt upp nedanför sängen. Han har inte fått hoppa upp i soffa och säng första dygnet vilket han inte varit speciellt förtjust i. Han höll på halva natten och försökte bryta sig ut, slog i tratten överallt och gnällde för att han inte fick hoppa upp i sängen. Jag har knappt sovit en blund i natt så idag känner jag mig sliten, men jag får ta igen den sömnen sen.

Idag är Eddie betydligt piggare. Han verkar inte speciellt smärtpåverkad och går helt normalt. Meningen är att han ska ta det lugnt men han pinnar på som bara den när man är ute så man får hejda honom lite och bara ta korta kissrundor.
Just nu känns det väldigt skönt att det är avklarat och som att jag tog rätt beslut. Grinig mot Dio är han ju fortfarande men det tar ju tid för kroppen att ställa om sig så jag har fortfarande hopp om att han ska bli snällare. Hoppas verkligen det! Och att han inte får några jobbiga biverkningar.
Nu får tiden utvisa hur det blir.

Ett beslut är fattat. Ett beslut som jag har tänkt på i flera år. Ett beslut som jag har fattat flera gånger men som alltid gått i stöpet p.g.a. ekonomi och/eller hälsa.
Nu är beslutet återigen fattat och den här gången ska det genomföras även fast jag drog på det ett tag. Det var trots allt inget lätt beslut att fatta. För drygt ett år sedan hade det varit lättare att fatta men nu.. näe. Många funderingar hit och dit innan jag äntligen tog mod till mig och bokade en tid.
Det här är sista veckan med Eddies kulor i behåll. På måndag ryker dom. Då ska Eddie äntligen kastreras och jag hoppas innerligt att det är rätt beslut.
Jag är sjukt nervös. Så nervös att jag blev alldeles skakis bara av att ringa och boka tid.
Det finns många faktorer till min nervositet. Den största är hans Addison. Kommer han att klara stressen som narkos och operation innebär? Kommer hans kropp orka eller kommer den säga att den fått nog och ge upp?
Och om han klarar själva ingreppet, hur kommer det att bli efteråt? Kommer hans inkontinens förvärras så pass att den inte går att medicinera? Kommer hans humör påverkas positivt eller kommer hans aggression bli värre? Kommer han bli personlighetsförändrad? Kommer han bli lat och fet? Kommer han att bli ett ängsligt vrak?
Många funderingar, många farhågor.
Men innerst inne känns beslutet ändå rätt, i alla fall fram tills på måndag.

Att Eddie återigen är fruktansvärt grinig och aggressiv mot Dio gör att beslutet känns än mer rätt. Eddies chipkastrering har helt och hållet gått ur kroppen nu. Han är sniffig till tusen, juckar på kuddarna i tid och otid, är intresserad av tjejer igen och inte längre inkontinent.
Senaste dagarna har det varit väldigt spänt här hemma. Eddie har blivit värre och värre med allt kortare stubin och igår small det.
Jag satt i soffan med datorn i knät. Dio låg nedanför mig och Eddie låg vid altandörren och snarkade. När han vaknade gick han förbi vardagsrumsbordet, stannade till och blev stel som en pinne. Jag såg vad som var på gång men innan jag hann reagera ålade han sig under vardagsrumsbordet och gav sig på Dio.
Dio lyckades ta sig upp i soffan för att söka skydd hos mig, Eddie flög efter och på Dio. Jag försökte undvika att tappa datorn i golvet samtidigt som jag försökte sära på slagskämparna. Det gick inget vidare. Datorn for i golvet, jag fick en rispa i armen och ett bett i låret men det märkte jag inte då.
Jag hade fullt fokus på att få loss Eddie från Dio och få Dio att backa undan när jag väl hade fått bort Eddie.
Efter många om och men lyckades jag få bort Eddie, släpade honom i nackskinnet in i sovrummet där jag stängde in honom medan jag inspekterade Dio. Allt hade gått bra. Inga skador den här gången heller.
Eddie var låg och började fjäska när jag öppnade sovrumsdörren. Så dags att fjäska då!
Förbannade hundskrälle! Jag förstår inte varför han blivit som förbytt och så aggressiv mot Dio. Han har aldrig varit så aggressiv mot någon annan hanhund. Det finns många hundar han ogillar men inte så grovt som Dio. Och att han började bli så arg när Dio fyllde 2 år. Att han kan bli så förbannad på en hund han levt ihop med sedan den var valp. Det är märkligt.
Men jag sätter mitt hopp till kastreringen.Chipkastreringen hjälpte ju ändå lite. Han blev lugnare av det så jag hoppas verkligen att en kastrering ska hjälpa. Helst att det tar bort problemet helt men det har jag inga stora förhoppningar om men jag tror och hoppas att hans beteende i alla fall ska dämpas av en kastrering. Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag hade inspekterat båda hundarna kände jag att jag hade ont i låret. Det hade inte gått hål men rejält stämplad blev jag med två rejäla blåmärken.
Men hellre att dom biter mig än varann. Efter kastreringen hoppas jag verkligen att dessa situationer är ett minne blott.

Ännu en födelsedag har han fått uppleva vår kära Eddie. Det känner jag mig så enormt tacksam för och hoppas på att han får uppleva många fler födelsedagar.
Idag fyllde han 6 år min otursförföljda lilla Eddie.

Det är ingen hemlighet att grabbarna är varandras totala motsatser, i det mesta.
Men tydligen är de ändå mer lika än vi trott.
Vi gjorde MH på Dio för ett par veckor sedan. Han reagerade ungefär som vi trodde att han skulle reagera men med en stor överraskning. Dio är en jägare utan dess like så vi hade med spänning sett fram emot jaktmomentet så det blev verkligen antiklimax när han gav fullständigt fan i trasan. Första gången blev det misslyckat för han såg den inte och precis som Eddie sprang han till husse istället som stod i publiken. Andra gången tror jag att han såg den men han förstod inte vad han skulle göra så han stod kvar vid mig och tittade på mig och frågade "vad ska jag göra nu matte?". Så vi blev minst sagt förvånade över att han inte ens gjorde en ansats till att jaga den. Vi trodde att han skulle dra efter den direkt. Det gör han ju alltid annars med allt som rör sig men inte den här gången. Lite snopet faktiskt för då stämmer inte resultatet på MH:t med verkligheten.
Men utöver det så reagerade han ungefär som förväntat. Vägrade följa med testledaren och skällde ut spökena efter noter.
Det var lika kul den här gången med MH som det var med BPH och Eddies MH men jag hade önskat att Dio hade varit lugnare. Genom hela MH:t drog han som fan och hängde i kopplet vilket såklart resulterade i att han var helt slut när det började närma sig slutet och under skottmomentet. Under skottmomentet hade han ingen större lust att kampa och leka. Han orkade helt enkelt inte. Då hade han dragit för kung och fosterland i närmare en halvtimme plus skällt ut spöken i flera minuter så han var flåsig till tusen och han nosade mest omkring för att han var så trött. Jag lyckades få igång honom lite i början men sen avbröt han och började nosa igen.
Han reagerade på skotten, men inte med rädsla. Han gjorde som han gör här hemma när de skjuts från skjutbanan, han sprang i riktning mot skotten för att se vad det var som lät.
P.g.a. att han reagerade som han gjorde och inte lekte mellan skotten så fick han en 4:a på skott. Det tycker jag var lite orättvist bedömt. Tycker en 3:a hade varit mer rättvis för han stod inte bara och stirrade mellan skotten och hade han inte varit så trött och slut så är jag ganska säker på att han hade kampat med mig mellan skotten. Men hur som helst så är han i alla fall inte skotträdd och det är huvudsaken. På BPH:t fick han ju faktiskt en 1:a på skott.
När vi var klara och tillbaks till klubbstugan drack Dio upp en halv skål med vatten innan vi gick in för att ta del av resultatet.
Beskrivarens (samma beskrivare som med Eddie) utlåtande var otroligt likt Eddies, med några undantag, vilket förvånade mig mycket men jag höll inte med om allt han sa om Dio. Vissa saker som han utläste tycker jag inte stämmer i vardagen men han hade säkert rätt i mycket också. När vi sedan kom hem och jag jämförde killarnas resultat höll jag på att baxna. Deras resultat är skrämmande lika varandra! Det hade jag aldrig någonsin kunna tro att deras MH-resultat skulle vara så lika. Jag trodde att det skulle vara en klar och tydlig skillnad. Frågan är om det är rastypiska egenskaper som lyser igenom i MH:t eller om killarna faktiskt är mer lika än vi tror? Personligen tror jag nog mest på första alternativet även fast Eddie inte är speciellt rastypisk men ändå. Jag tror ändå det är mest troligt att båda visade på rastypiska egenskaper, som det här med att inte vilja umgås med främmande människor till exempel. Eller så kan det kanske vara så att Dio blivit påverkad av Eddie? Intressant tanke.
Hur som helst var det väldigt intressant att ha gjort MH även på Dio så man kunde jämföra killarnas resultat även om det inte blev som vi trodde.

Här är killarnas resultat. Det rödmarkerade är moment där de fått samma resultat. Otroligt lika varandra, eller hur?

Dygnets 24 timmar har den senaste tiden inte varit tillräckliga för att klämma in alla måsten och saker jag velat göra. Därför har jag fått bortprioritera bloggen då jag har jobbat och sen jobbat lite till på min lediga tid då jag varit överhopad av redaktörsarbete. Det var så illa att jag t.om fick jobba med det på luncherna för att inte bli alltför försenad med tidningen. Nu blev den kraftigt försenad i alla fall p.g.a. att medlemsadresserna inte kom till tryckeriet i tid. Alltid är det något!
Och förra veckan när tidningen äntligen var skickad till tryck och jag kunde slappna av och göra vad jag ville, ja då jobbade jag kväll så det blev ändå ingen fritid att prata om.
Men nu så ska jag väl kunna göra vad jag vill ett tag, typ ett par veckor, innan det är dags att börja med nästa nummer. Ingen rast, ingen ro!
Jag tänkte i alla fall att jag nu skulle försöka hinna blogga ikapp lite de närmsta dagarna eller veckan.

September skulle bli den första veterinärfria månaden på länge hade jag tänkt. Och trott. Efter vi hade varit hos veterinären i augusti så kändes det att nu, nu så kommer det inte bli några fler veterinärbesök på ett tag. Inte förrän det är dags för kastrering av Eddie senare i höst.
Hans klor såg bra ut och det pågående skovet var väldigt lindrigt och kortvarigt. Det kändes helt enkelt bra. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det funkar inte så med Eddie. Jag har haft exakt samma känsla och tankar förut, att nu dröjer det nog länge till nästa veterinärbesök för Eddie verkar så välmående, och då har det alltid hänt något.
Och som om den här gången skulle vara ett undantag.

I söndags, den 28 september, med bara 3 dagar kvar på månaden så var olyckan framme. Vi var ute med hundarna och jag släppte Dio som genast började hoppa runt och skälla på Eddie som var kopplad. Eddie blev förbannad som han alltid blir och jag försökte i vanlig ordning stoppa Dio från att retas med Eddie. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt då jag stod med ryggen till men av det lilla jag såg så såg det ut som att Eddie snubblade/halkade i gräset, men enligt sambon så blev han trampad på eller påsprungen också av Dio. Förmodligen var det en kombination av att Dio råkade trampa på honom eller springa in i honom samtidigt som Eddie halkade till. Han skrek i alla fall till och stod och gnällde med ena frambenet lyft från marken. Jag blev livrädd först och tänkte att nu har han brutit benet men vi klämde och kände och det var helt. Han reagerade inte heller när vi kände på det. Efter en liten stund stod han på det igen och vi började sakta gå hemåt. Han gick normalt men benet darrade lite lätt och ibland hoppade han till. Då började vi misstänka att det kanske kunde vara en klo som gott sönder så det blev inspektion när vi kom hem och visst var det så. Klobrott på sporren. Jahapp, då var det dags igen då.

Ringde bästa veterinären igår när jag kom till jobbet och berättade att nu var det dags igen. Hade förvarnat chefen innan jag ringde om att jag ev. måste gå tidigare den dagen eller komma senare någon dag senare i veckan. Hade räknat med att få en tid igår eftermiddag eller en morgontid idag eller lite senare i veckan.
Det jag inte hade räknat med var att få en tid på en gång. Så det var bara att rusa hem från jobbet, hämta Eddie och dra iväg till Borås.

Klon var som jag misstänkte trasig. Det sipprade ut blod från den så det var ingen tvekan om att den måste bort. Jag gick en stund i affären medan jag väntade på att Eddie skulle bli av med klon och sedan fick jag hämta en full Eddie med pippigult bandage. Inte behövde jag betala något heller förrän nästa gång jag ska dit eller har vägarna förbi. Det har sina fördelar att vara stammis :)
Nu är det bara och hoppas på snabb läkning men jag gruvar som tusan för första bandagebytet. Huvaligen!
Men positivt att det är sporren, det brukar läka snabbt, och att det inte var ett spontant brott utan ett brott p.g.a "yttre våld". Då är det inte SLO den här gången som är boven, i alla fall inte direkt men kanske indirekt eftersom hans klor inte är lika tåliga längre. Men det hade lika kunnat hända ändå även om han hade haft friska klor.

Nu hoppas jag verkligen att detta var sista oplanerade veterinärbesöket på länge. Nu får han allt hålla sig frisk och hel så att nästa veterinärbesök inte blir förrän han ska kastreras *peppar peppar*