Igår fick det bli ett besök hos veterinären för Eddie. Jag trodde inte att jag skulle lyckas få en tid samma dag jag ringde men det fick jag.
Det känns alltid lite läskigt att gå till en ny klinik som man inte har några erfarenheter av men jag har koll sedan innan på vem veterinären är. Har träffat honom förut så helt obekant skulle det ju inte bli, men jag var inte så säker på att Eddie skulle vara snäll i en ny miljö med ny veterinär.
Men han var som vanligt from som ett lamm.
Jag var också nervös över hur han skulle klara en dos lugnande och borttagning av klo nu när han har addison. Men jag hade gett honom extra kortison innan och gav honom även efter så allt gick bra.
Han fick lugnande så att han somnade och jag och Dio fick vara med hela tiden medan klon togs bort. Det är så härligt att vara här uppe i norr. Allt är liksom så spontant och inte så strikt som söderöver. Där nere får man inte vara med vid diverse åtgärder.

Under hans skadade klo hade en ny klo börjat växa. Dom beter sig bra märkligt hans klor! Men vi hade inte kunnat vänta på att den gamla klon skulle lossna för klofästet var blodigt och inflammerat så det var bra att vi fick bort den där klon.
Nu är han bandagerad och går på penicillin. Han verkar inte ha så jätteont heller. Haltar eller hoppar gör han ju, men han har inte gnällt något och inte slickat på bandaget heller. Nu ska jag låta det sitta på ett par dagar och sen ska jag ta bort det och då hoppas jag att pulpan är torr så att det räcker med att sätta på honom en strumpa, annars får jag väl lägga nytt bandage. Usch så gruvsamt! Han kommer inte tycka om att jag är där och grejer. Men vi har ju varit med om det förr så vi lär nog fixa det den här gången också.
Hoppas nu att det läker som det ska. Och jag vill inte veta av fler klobrott!

I väntan på att Eddie skulle vakna

Idag läste jag också en tråkig nyhet på facebook. Jag har en vän där, alltså en facebookvän, som jag fick kontakt med i våras då hennes portis hade fått SLO. Dom har kämpat med klobrott och borttagna klor i flera månader och nu hade han börjat få nya klobrott igen så idag fick han somna in på sin 3-årsdag.
Så oerhört sorgligt och så fruktansvärt orättvist. Orättvist att ytterligare en ung hund drabbats av denna djävulska sjukdom och fått sätta livet till. Orättvist att den drabbade honom så hårt. SLO är i de flesta fall inte dödlig, men det finns SLO som indirekt dödar. Tyvärr var han en av dom som råkade ut för en aggressiv form av SLO.
Jag lider så med familjen och beklagar deras tunga förlust. Fruktansvärt!
Och jag önskar av hela mitt hjärta att SKK och rasklubbar kunde börja ta denna (och andra sjukdomar) på allvar och börja med registrering av sjuka hundar och med öppna register. Jag tänker fortsätta kämpa för det för jag vill ha en frisk ras, inte en som det går utför med vilket det kommer att göra om man inte gör allt man kan för att stoppa spridningen av ärftliga sjukdomar.

Vi har gått hos Blå Stjärnan i Borås i flera år och jag har inte kunnat vara mer nöjd och är fortfarande. Alla, eller i alla fall de flesta, känner oss och Eddie är så van vid miljöerna där att han nästan känner sig som hemma. Eddie har alltid fått fantastisk vård där och alla är så otroligt gulliga och rara. Det var hos Blå Stjärnan vi kom i kontakt med den bästa veterinär och djursjukskötare som jag någonsin haft att göra med. Verkligen rätt personer på rätt plats.
Tyvärr blev vår veterinär mammaledig i vintras och vi har väntat och längtat efter att hon ska komma tillbaks. I väntan på henne har vi fått hålla till godo med övrig personal vilket inte varit fy skam det heller. Alla är verkligen helt fantastiska på det där stället och jag skulle aldrig vilja byta bort Blå Stjärnan, men... för det finns ett men.
Idag fick jag veta att vår veterinär och hennes underbara sköterska har avslutat sina anställningar på Blå Stjärnan för att istället jobba på en annan klinik. Det betyder att vi "måste" byta klinik något som jag helst inte vill göra, men samtidigt så vill jag ju gå till vår veterinär som nu äntligen snart är tillbaks från sin mammaledighet. Jag känner mig väldigt kluven. Det känns faktiskt en smula jobbigt att behöver överge fantastiska Blå Stjärnan för att kunna gå till vår veterinär. Att komma till en ny klinik och liksom börja om från början med Eddie. Lokaler han inte känner till, som han inte känner sig hemma i, men samtidigt så är det ju hans veterinär och hans sköterska som han träffat så många gånger och tycker så mycket om så lite bekant blir det ju ändå.
Jobbigt läge, men det är så det får bli. I alla fall vad gäller hans klor och allergi. Hans blodprov kommer jag nog fortsättningsvis att ta hos Blå Stjärnan tror jag. Alla hans journaler finns ju där.
En sak känns i alla fall bra och det är att vår veterinär snart är tillbaks, redan i mitten på augusti som det verkar och det var då i rättan tid för idag upptäckte jag ett klobrott på en klo på samma tass som sporren ramlat av på, så nu är det nog tyvärr ingen tvekan om att han fått sitt första skov :(
Typiskt att det skulle komma nu under semestern också så det blir väl att jag får boka en tid hos veten här uppe för att få bort den där klon.
Stackars Eddie! :( Inte undra på att han inte vill gå några promenader och är rätt slö och dämpad. För säkerhets skull får jag ge honom kortison nu för jag kan tänka mig att det är en stress för kroppen med klobrott som gör ont.
Bara och hoppas på att vi kan få stopp på detta skov så att inte fler klor blir påverkade och att inte addison ställer till det så att han blir dålig. Ska försöka boka in en tid hos vår veterinär sen om hans klor strular fortfarande när vi har kommit tillbaks från semestern.
SLO är verkligen en vidrig sjukdom! Addison likaså.

Oftast tänker man inte på att Eddie har SLO. Han har en sådan lindrig variant som så sällan gör sig påmind att man ibland till och med funderar på om han verkligen har SLO.
Han har inte haft ett enda skov sedan han blev sjuk för 3,5 år sedan och jag har tänkt att han kommer nog ha turen och tillhöra dom som aldrig kommer få några skov.
Men så här om dagen hittade jag denna på golvet:
En tappad klokapsel. Vänster sporre. Han hade slagits med Dio en stund innan (det har blivit värre mellan dom igen tyvärr) så jag vet inte om han fastnade på något sätt då så klon rök eller om den lossnat ändå bara så där. Jag tror på det senare. Det känns mest troligt. Jag hade hoppats på att han skulle ha en ny klo under men så var det icke. Pulpan var blottad men den blödde inte så jag tänkte att det inte var så farligt ändå och lät det vara. Men så började den blöda så ja... nu har vi det så här:
Bandage och strumpa på.
Ja, vad säger man? Hej SLO. Long time no see.
Jag är inte helt säker på att det är ett skov på gång. Övriga klor verkar okej, men lika bra att förbereda sig på att fler klor kan komma att lossna eller gå sönder. Nu mer än någonsin önskar jag att vår veterinär vore tillbaks från sin mammaledighet, men misstänker att vi får vänta till efter årsskiftet.
Till dess är det bara och hoppas på en snabb läkning utan bakteriehärdar och att det snart växer ut en ny klo. Och att inga fler lossnar.

Vilken hundhelg det har varit! Omtumlande på alla sätt och vis och en hel del saker som inträffade för första gången. Någon gång ska ju som bekant vara den första och det har den här helgen verkligen varit.
Igår åkte jag för första gången till en hundaktivitet i min egen bil. Japp, nu är jag äntligen bilägare igen :) Köpte mig en bil i tisdags som blev mycket dyrare än vad jag hade tänkt mig men jag orkade inte leta mer så jag slog till på en Ford Focus Kombi. Babyblå och fin. Nu ska jag bara beställa svindyra grindar till också. Hade tänkt köpa lite billigare bil så att billånet även skulle räcka till grindar men nu får jag köpa grindarna på vanlig avbetalning istället. Dyrt och eländigt men så får det bli. Har letat begagnat på Blocket och hittat två annonser men ingen av dom svarar så jag får köpa nya hos butik istället.

Igår var också dagen då vi för första gången tävlade i regn/dåligt väder. Regnet bara öste ner men vi hade tur att få uppehåll lagom tills det var vår tur. Sen regnade det igen men blev uppehåll igen till vår andra runda. Det är förstås rallylydnad jag pratar om. Jag tappade sugen lite efter förra tävlingen som gick så uruselt men skam den som ger sig. På´t igen bara. På första rundan hade vi samma domare som på vår allra första tävling. Jag gillar henne. Hon är jättebra. Väldigt ödmjuk och trevlig. Igår bjöd hon dessutom på godis för att vi skulle lugna nerverna och bli glada regnet till trots :)
Efter vår första runda kände jag direkt att det här var den bästa runda vi någonsin har gjort under tävling. Jag vet inte vad som hade flugit i Dio men han var plötsligt fokuserad. Lite nos blev det men inte alls i samma omfattning som sist. Så jag hoppades och höll tummarna för att vi skulle bli godkända. Det var med spänd förväntan jag såg en av funktionärerna fylla i resultatet sen på väggen. 91 poäng!! Höll på att svimma när jag såg det och trodde knappt det var sant. Jag blev så paff att jag var tvungen att fråga om hon verkligen hade skrivit av rätt protokoll men jodå det hade hon. Resultatet ändrades dock senare till 89 poäng. Varför vet jag inte. Kan bara spekulera men det spelar ingen roll. 89 poäng och delad 6:e plats var jag mer än nöjd med. Igår var alltså även första gången vi fick ett godkänt resultat. Gissa om jag var glad!

På eftermiddagen höll jag på att missa banvandringen. Jag kom när domaren redan hade visat den och det bara var 5 minuter kvar så jag hann bara springa igenom den ett par gånger snabbt som attan. Sen fick vi vänta lääänge på vår tur och vi blev bara tröttare och tröttare. När det var vår tur var Dio jättetrött, jag var jättenervös (tror det var p.g.a. den missade banvandringen och att jag så förtvivlat gärna ville ha ett till godkänt resultat), helt tom i huvudet och kände mig helt förvirrad.
Under vår runda nosade Dio en hel del, tittade trött på mig och utförde motvilligt momenten när jag bad honom. Själv visste jag knappt åt vilket håll vi skulle så jag var inte ens säker på att vi hade gått banan rätt när vi var klara.
Den här gången hann inte resultatet komma upp när det var dags för prisutdelning så jag hade inte en aning om hur många poäng vi hamnat på. Pallplats visste jag ju att vi inte hade någon chans på men jag trodde inte ens att vi skulle få godkänt.
Jag blev därför smått chockad när domaren ropade upp våra namn med ett resultat på 78 poäng. "VA?!" utbrast jag, "blev vi godkända?!" Domaren bara skrattade och gratulerade till ett bra jobb. Det trodde jag då aldrig men åh så glad jag blev! Nu har vi alltså bara ett resultat kvar så har vi vår första titel sen :)
Jag var verkligen jätteglad och supernöjd efter gårdagens äventyr och det dåliga vädret var totalt bortglömt när jag åkte hem.
Första domaren skrev som kommentar att vi hade gott samarbete och att vi kommer gå långt. Härligt med någon som tror på en :) Så nu är det väl bara att fortsätta träna och sätta upp framtida mål.

Hundhelgen fortsatte idag med utställning i Borås. Jag är ju mäkta less på utställningsvärlden men jag har planerat för ett par utställningar i år ändå, bara för kul. Extra kul var det att Dios syrra också skulle ställa i Borås. Hon bor i Skåne så det är inte ofta man får träffa henne.
Även idag öste regnet ner men lagom till portisarna skulle in så blev det uppehåll.
Några framgångar i ringen hade jag inte räknat med. Dio har aldrig blivit placerad i officiella utställningar men kanske en fin kritik, bra omdöme och i allra bästa fall ett CK hade jag hoppats på. Det jag absolut inte hade räknat med var vad som hände när vi hade gått in i ringen. Jag märkte inget då. Jag var ju fullt upptagen med att ställa Dio som skötte sig så bra när vi väl hade sprungit vårt varv där han hoppade och skuttade lite. Men när domaren skulle bedöma honom stod han uppställd så snällt och snyggt. Hon tog väldigt god tid på sig och jag tror aldrig han har stått så länge utan att trava runt eller sätta sig. Han var jätteduktig.
Så kommer domaren fram och säger tyvärr, fel pigment och ringsekreteraren kommer bakom och ger mig kritiklappen Jag fattade ingenting!
När jag kommer ut ur ringen kommer ägarna till Dios syrra fram till mig och berättar något som gör mig förbannad, besviken och framför allt chockad. Mitt i allt det slänger jag ett öga på kriktiklappen och läser disqulified. Nu blir allt bara ett kaos. Vad är det som händer?
Ägarna till Dios syrra har hela tiden stått och tittat på oss precis vid domartältet och det dom berättar är att när vi hade gått in i ringen kom en annan portisägaren fram till ringsekreteraren och sa att Dio är reggad som vit och har därmed fel pigment och borde diskas. Personen ifråga sa kanske inte just dom orden men det var i alla fall budskapet. Ringsekreteraren gick i sin tur till domaren och berättade som p.g.a detta valde att diska oss, så nu får Dio en disk på Hunddata för... ingenting!
Hur fan är folk funtade? Hur kan man ens komma på tanken att göra en sådan sak? Att förstöra för någon annan av ren djävulskap? Vi tog genast kontakt med vår uppfödare som blev heligt förbannad. Vi gick sedan till sekretariatet för att överklaga vilket inte gick men dom höll med om att hela förfarandet är fel och dom skulle ta upp det med ringsekreteraren. Men det hjälper ju inte oss. Disken kommer att finnas där på Hunddata. Så fruktansvärt onödigt! Ingen annan domare har ens haft en tanke på att diska oss p.g.a. pigment. En enda domare har anmärkt på pigmenten men den gången fick vi ändå Very Good. Den portugisiska domaren vi hade förra sommaren sa överhuvudtaget inget om pigmenten.
Jag har nu fått tips av en kompis som är ringsekreterare att man kan lämna in en anmälan om oacceptabelt beteende vilket jag funderar på att göra.
Så här får det inte bara gå till!
Hundhelgen slutade alltså med ännu en första gången. Vi blev idag för första gången diskade på en utställning och det p.g.a. en skitsak. Fy faaaan! är det enda jag har att säga. Folk är ruttna. Genomruttna.

Hur gick det då för Dios syrra som även hon är vit med bruna pigment? Dom valde att stryka henne. Hon skulle förmodligen också blivit diskad så det var ingen idé att ställa för att få en disk i protokollet, speciellt inte eftersom hon ska avlas på.

Förra lördagen anordnade brukshundsklubben en fotoföreläsning/kurs. Den var bara på ett par-tre timmar så det var ingen djupgående föreläsning utan mer basic. De flesta som var där var ganska novisa inom foto. Jag och en till var väl dom enda som inte använder "auto" när vi fotar, men jag tycker ändå att föreläsningen var bra. Han gick igenom inställningar, förklarade vad saker betyder, visade på våra kameror var vi hittar inställningarna och svarade på alla våra frågor. Lite olika tips fick vi också så jag tycker ändå att man fick ut ganska mycket av föreläsningen trots att jag var bekant med mycket av det sedan innan. Men jag är ju långt ifrån ett proffs så det var bra att få allt förklarat av en fotograf. Jag gick en fotokurs för väldigt många år sen och mycket har hänt med kameror sedan dess. Tekniken är densamma men jag kommer ju inte alls ihåg alla begrepp och samband mellan inställningar så det var bra att få allt förklarat för sig igen, efter si så där 22-23 år :)
Nu gäller det bara att omvandla det teoretiska i praktiken också och det är ju det som är så svårt! Alla inställningar går ju inte att tillämpa heller, i alla fall inte optimalt. Man skulle behöva olika objektiv för det men det får ju ta sin lilla tid att införskaffa olika objektiv. Dom är ju inte direkt gratis.

Jag har inte fotat på länge, dels p.g.a. tidsbrist men också p.g.a. osämjan mellan hundarna. Jag har inte haft någon lust att fota när jag inte kunnat fota båda ihop. Men efter föreläsningen kom lite av suget tillbaks så jag tog med mig Dio till sjön och övade lite. Här är resultatet:

Förra veckan var det dags igen för blodprov på Eddie. Jag trodde inte att hans värden skulle vara bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hade en känsla av att dom inte var bra. Det bara kändes så och jag har tänkt att hans beteende kanske delvis berott på dåliga värden.
Men jag hade fel. Han värden var till min förvåning bra så vi slipper höja Florinef-dosen och vi slipper sätta tillbaks kortisonet. Skönt att slippa höja Florinef. Skulle önska att vi kunde sänka den lite men vi får väl köra på med denna dos så länge.

Hade bett om att få hans svampiga öron kollade också men veten fick inte ens titta i dom. Han tvärvägrade och skakade på huvudet så fort hon försökte trots att jag höll hans nos. Men prov fick i alla fall sköterskan ta och som jag redan förstod så var det rikligt med svamp i ena örat och måttligt i det andra. Vi fick Betnovat utskrivet så nu har vi kört med Otodine och Betnovat i en vecka och nästa vecka blir det återbesök för öronen. Ska då också be veten kolla på ett fult sår som han har fått på nosryggen en bit under ögat. Misstänker att det är ett bett från Dio när Eddie flög på honom härom dagen. Det ser ganska konstigt ut men jag ska tvätta med klorhexedin och hoppas på att det blir bättre så att veten slipper göra någon åtgärd och veteinärbesöket förhoppningvis inte blir så hiskeligt dyrt.
När nästa blodprov blir vet jag inte men förhoppningsvis tidigast i höst, såvida det inte händer något innan dess förstås.

Jag tänkte att jag skulle blogga efter vår förra tävling men jag orkade inte. Vi var och tävlade för några veckor sedan, vår andra tävling, eller tredje om man räknar med dubbelklassen på vår allra första tävling.
Målet den här gången var att komma över 48 poäng som vi fick på vår allra första tävling, och att inte ta fel väg. Många var otroligt duktiga denna gång och jag kände att här ligger vi verkligen i lä. Det var väldigt få som hade hundar som inte var följsamma. De flesta såg ut som rena rama proffsen. Men jag hade ändå inget mål om någon pallplats. Självinsikt har man ju trots allt så jag inser ju att en pallplats är väldigt långt borta. Det är ett mål som jag inte kan sätta upp på länge än. Jag skulle känna mig nöjd med allt över 48 poäng även om ett godkänt resultat är det jag strävar efter och hoppas på men det känns som att det också är långt borta.

Rätt väg tog jag den här gången men någon förbättring poängmässigt blev det inte. Som vanligt var Dio fokuserad utanför planen men så fort vi klev in på den så var allt fokus som bortblåst. Han tittade på allt utom på mig, han drog iväg åt alla möjliga håll, nosade på koner och skyltar, körde nosen i backen, stod och stirrade på hundar utanför planen och hade noll fokus.
Det blev en försämring med 4 poäng så vi hamnade på 44 poäng och blev väl typ 3:a från slutet. Har nog sällan känt mig så besviken, bortsett från när jag klantade mig och tog fel väg på förra tävlingen, men då var jag besviken på mig själv. Den här gången var jag grymt besviken på Dio. VARFÖR kan han inte vara fokuserad på planen? Jag fick tips av domaren sen att belöna framifrån så att han får mer fokus på mig, men det är ju det jag gör. Inte alltid men ofta, och på träning klättrar han ju nästan på mig. Innan jag började tävla var det det jag oroade mig för mest att han skulle hoppa och klättra på mig men det har ju blivit precis tvärtom.
Jag tänkte att jag skulle träna järnet inför nästa tävling men det har jag inte gjort. Jag tappade sugen helt efter det senaste fiaskot så det kommer förmodligen att gå åt skogen nästa helg också när vi har nästa tävling, såvida det inte sker ett mirakel och Dio plötsligt bryr sig om mig istället för allt annat.
Ska försöka hinna med lite träning i veckan i alla fall under våra promenader på olika platser med olika störningar.
Får nog lägga in lite utställningsträning också för det är även utställning nästa helg. Den andra och näst sista för vår del för i år. Den kommer inte heller att gå bra. Han kan inte konkurrera med andra hundar och det har hänt att domare inte ens sett åt hans håll. Dessutom är det alltid samma hundar som vinner. Skittråkigt och en av anledningarna till att jag har tröttnat på utställningar. Men det är ju i alla fall träning och det kan man aldrig få för mycket av.