Förra veckan var solen på besök igen och jag fick ett infall att vi skulle gå upp till sjön. Jag har inte hört några skott dagtid på ett tag nu så jag chansade och tog med mig Eddie. Han har inte varit upp till sjön på väldigt länge. Inte en enda gång sedan han blev sjuk i addison.
Eddie förknippar sjön med skott så han ville inte alls gå dit men efter mycket lockande och pockande lyckades jag få honom med mig, om än tveksamt och han var nervös en stund efter att vi hade kommit upp. Jag hade först tänkt att vi skulle gå runt sjön men bestämde mig för att bara gå upp dit och sen hem igen. Det är ju dumt att utmana ödet.
När vi kom upp fick killarna leta lite godis och då släppte Eddies nervositet och han tyckte det var rätt kul där uppe trots allt, lekte lite med Dio och gick på lite egna upptåg men mest höll han sig vid mig. Innan vi gick hem igen fick Eddie plocka godis från botten. Det tycker han är kul. Han kan inte tänka sig att bada men han kör gärna ner hela huvudet under vattenytan i jakt på godis. Synd att han inte tycker om att bada för han skulle nog kunna bli en duktig dykare.
Den här turen till sjön blir nog den sista för Eddie på väldigt länge för jag har nämligen fått jobb och kommer inte att kunna gå några lunchpromenader med killarna på vardagarna, åtminstone inga längre turer.
På helgerna skjuts det ofta på skjutbanan så det är uteslutet att ta med honom upp dit då. Det skulle inte gå ens om jag hade velat.
Enda möjligheten att ta med honom till sjön hädanefter är på sommarhalvåret efter kl. 20 på kvällen. Då är det skjutförbud på skjutbanan och jag är ledig, i alla fall för det mesta.
Jag anade när vi gick upp till sjön att det troligen skulle bli sista gången på väldigt länge för Eddies del och troligen även för Dios del så vi stannade kvar vid sjön ett bra tag och passade på att njuta av det fina vädret innan vi gick hem igen. Självklart var kameran med också så bildbomben kommer här.

Efter ungefär ett halvår i mörker kom äntligen solen på tillfälligt besök i helgen så då tog jag tillfället i akt att ta med mig kameran ut. Det var länge sen jag fotade grabbarna nu så det var på tiden. Så jättemånga foton blev det inte men i alla fall några stycken.

I lördags gick vi förbi grusplanen och tränade lite rally och lät hundarna springa av sig lite. Sambon filmade lite av vår rallyträning men varken träningen eller filmandet gick så jättebra. Vi var nog lite okoncentrerade allihop.
Om det ska bli någon tävling i maj måste jag verkligen få tummen ur nu att träna seriöst med Dio. Mycket flamsande är det fortfarande. Ska ta tag i detta nu. Ska bara plasta in mina skyltar först.

Igår gick vi runt åkrarna. Hade tänkt träna på att ha Dio lös men när vi kom ut från skogen såg vi hela flocken med hjortar ute på åkrarna så det fick bli koppel på. När Dio fick syn på dom blev han helt galen! Försökte springa efter men hindrades såklart av kopplet så han pep och småylade i frustration över att inte kunna springa efter. Han är verkligen helt jaktgalen! Önskar man kunde få bort det där intresset men misstänker att det inte går. Ska i alla fall viltspåra mer med honom och se om det minskar något.
Eddie brydde sig tack och lov inte. Han tittade lite men sen var det inte mer med det. Sista biten innan vi var hemma var vi långt borta från hjortarna som hade försvunnit in i skogen så då vågade jag släppa Dio så hundarna kunde får springa lite. Dio hoppade såklart ner i det vattenfyllda diket så det fick bli duschen när vi kom hem. Eddie sprang några vändor men sen var han nöjd och bad om att få pipen som jag hade burit med mig. Han älskar verkligen sin pip.

Några bilder från helgen.

I torsdags morse åkte jag och Eddie till djursjukhuset för att lämna urinprov. Det kändes lite onödigt att åka 4 mil enkel väg för att lämna urinprov men vad gör man inte?
Jag kunde i alla fall passa på att köpa Megaderm också när jag ändå var där så slapp jag köpa det på nätet. Det finns nämligen inte att få tag på i den här stan.

När Eddie hade kissat i pappskålen jag fick i kassan lyckades han trampa på den sen så att allt rann ut, inte bara en gång utan två gånger! Tänkte att nu har han väl inget mer att ge och så får vi åka hem i oförrättat ärende och åka tillbaks igen morgonen efter. Men han hade som tur var mer att ge så vid tredje försöket lyckades vi få till det så jag kunde fylla nästan hela burken.
Eddie ville gärna gå in till djursjukhuset sen och drog mot dörren men den här gången fick han nöja sig med att bara kissa ute i en skål och sen åka hem igen.
Det är helt otroligt att han efter allt han fått vara med om inte är ett dugg rädd för att besöka sjukan, utan snarare tvärtom. Han gillar verkligen att komma dit. Det är bara bordet han vill slippa undan. Annars verkar han trivas där på sjukan. Kan tänka mig att han känner sig lite hemma där efter alla turer. Han har nog träffat så gott som all personal också så det är inte så många främlingar där längre.

I fredags ringde veterinären och meddelade att urinprovet var UA. Hon har inte lika höga misstankar som mig om att han blivit inkontinent. Hon tror fortfarande att det kan vara kortisonet som är boven. När vi sänkte dosen förra måndagen droppade han 1-2 dagar efter det men sen gick det några dagar utan dropp så jag tänkte att det var nog kortisonet trots allt och att problemet förhoppningsvis var löst.
Men så var det inte. Han började droppa igen och senaste dagarna har han droppat ganska mycket och även tidigt på eftermiddagen vilket han inte gjort tidigare. Innan har han bara droppat på kvällarna, bortsett från första tiden efter diagnos då han kissade floder och droppade där emellan.
Men nu kissar han inga floder längre utom ibland.
Veterinären tyckte att vi nu ska fasa ut kortisonet helt och hållet. Många, om kanske inte de flesta, addisonhundar behöver tillskott av kortison men det finns addisonhundar som inte behöver det. Ända sedan diagnos har jag hoppats på att Eddie ska vara en av dom men allt har talat för motsatsen fram tills nu. Nu har han varit stabil ett par månader och har mått jättebra så nu är det läge att prova utan kortison.
Så sedan i fredags får han nu 5mg hydrokortison en gång per dag istället för 5mg två gånger per dag. Om några dagar ska han få 5mg varannan dag och efter ytterligare några dagar ska vi upphöra helt med kortisonet.
Det känns nervöst och läskigt. Funkar det inte så kommer han må dåligt och det känns skitläskigt, om jag ska hinna se tecknen i tid på att han inte mår bra. Jag får ha ögonen med mig helt enkelt och vara uppmärksam på minsta lilla tecken på att han har brist på kortison så att jag vet att jag behöver peta i honom kortison. Och även komma ihåg att alltid ha kortison med mig på promenader, i skogen etc. uti fall att han blir skrämd eller hetsar upp sig. Förhoppningsvis ska han till vardags fungera utan tillskott av kortison. Det vore verkligen skönt! Sedan vi bytte till hydrokortison har han visserligen mått bra, men vissa biverkningar kommer man inte undan som t.ex hans hunger. Skulle vara skönt om den minskade något vilket jag tror att den kan göra om han slipper hydrokortisonet.
Om ca. 1 månad när det gått 3 månader sen förra kollen och han fått vara utan kortison i 3-4 veckor är det dags för att kolla hans värden igen. Bara och hålla tummarna för att han ska må bra utan kortison och att hans värden kommer att vara bra när vi kollar dom i april.

Som jag tjatat om tidigare (och jag kommer nog fortsätta att tjata om det) kan man i dagsläget inte registrera sjuka hundar och ärftliga sjukdomar hos SKK. Hos många rasklubbar så är det inte heller möjligt att göra detta, i alla fall inte i öppna register.
Men då finns det ett sätt på vilket man kan visa att något är fel med sin sjuka hunds linjer och det är genom att avelsspärra.
Avelsspärren dyker då upp på Avelsdata för vem som helst att se.
För att göra detta gör följande:

1. Ladda ner denna blankett hos SKK
http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/Blanketter/Ansokan-om-sparr-for-avel-R35.pdf