Jag har aldrig varit särskilt involverad i Svenska Kennelklubben, SKK. Inte vidare kunnig om organisationen heller och inte engagerat mig i hur de arbetar och inte direkt haft någon kontakt med dem. Jag blev medlem när jag köpte Eddie och sen har jag liksom bara blivit kvar där, med undantag för ett år då jag inte hade råd.
Men med en sjuk hund så börjar jag lära mig mer om SKK och få upp ögonen för vad de verkligen går för och det är inte mycket har det visat sig.
Fram träder en organisation som är otroligt flat och mesig, som har bristande engagemang och kör med falsk marknadsföring. Men de är fantastiskt duktiga på att slå sig själva för bröstet och påpeka hur duktiga de är på att jobba för hundars bästa. Men gör de verkligen det? Nej, inte tillräckligt.

I senaste numret av Hundsport som är SKK:s medlemstidning kan man läsa följande i ordförandes kolumn:
... våra anvisningar och våra program för hälsosamma hundar ger vi absolut inte efter på. Inga biologiska varelser är felfria men vi gör allt vad vi kan för att skapa friska och sunda individer.


Det är rena rama osanningen han far med SKK:s ordförande Nils Erik Åhmansson. I samma nummer av Hundsport kan man läsa om Addison, en av de sjukdomar som min Eddie lider av. Jättebra att de skriver om sjukdomen och informerar om den, men jag önskar att de gjorde så mycket mer än så.
Addison är en mycket allvarlig autoimmun sjukdom med väldigt hög ärftlighet. Den kallas ibland för "The Great Pretender" eftersom symtomen kan misstas för många andra sjukdomar. Den är överrepresenterad hos Storpudel, Portugisisk Vattenhund, Bearded Collie. Sjukdomen är fortfarande relativt ovanlig men trots det har jag hört om flera hundar som har den och även träffat hund med Addison så min känsla är att den blir allt vanligare. I vår agilitygrupp hade vi en mellanpudel som fick diagnosen under vår kurstermin. På den tiden visste jag inte mycket om Addison. Jag hade hört talas om den och visste på ett ungefär vad det var men trodde inte att den var så allvarlig. Nu vet jag bättre.


Hos SKK är man ju uppenbart mycket medveten om denna sjukdom. Men vad gör man då hos SKK för att få bukt med denna ärftliga allvarliga sjukdom för att i största möjliga mån förhindra att fler föds med dessa anlag och på så sätt förhindra att sjukdomen sprider sig? INGENTING!! Och det gäller även övriga ärftliga allvarliga sjukdomar som SLO, allergi, DCM, Cushings, Hypotyheros o.s.v. Listan kan göras lång.
SKK går ut med att genom att köpa en SKK-reggad hund så kan man kolla efter ärftliga sjukdomar hos SKK. Inte helt sant. Man kan kolla de sjukdomar som ingår i SKK:s hälsoprogram där bland annat HD ingår som inte ens enbart beror på arv, men man kan inte kolla ärftliga rasbundna sjukdomar rent allmänt, vilket faktiskt är vad SKK går ut med. Den korrekta beskrivningen borde vara att man kan kolla ärftliga sjukdomar enligt deras hälsoprogram. Men istället går det ut med att man kan kolla efter rasbundna ärftliga sjukdomar. Punkt. Detta medför att det är falsk marknadsföring de håller på med.
SKK är heller inte ett dugg intresserade av att registrera genetiska sjukdomar. Vi är många med sjuka hundar som har varit i kontakt med SKK angående detta men de slår ifrån sig och lägger allt ansvar på rasklubbarna. Så mycket för det engagemanget SKK!
Hur kan man som organisation och framför allt ordförande gå ut med att man gör allt vad man kan för att skapa friska och sunda individer när man är totalt ointresserad av att dokumentera och registrera ärftliga sjukdomar? Det är ju ren och skär lögn att gå ut med något sådant.
Ett annat exempel på SKK:s flathet är detta där SKK inte reagerade över huvudtaget:
http://linnylinslus.bloggplatsen.se/2013/11/26/10368560-efterforskning/

Nä, SKK som organisation ger jag inte mycket för längre. Dags att ni skärper till er nu SKK och börjar jobba som den organisation ni utger er för att vara.

Jag har förresten mailat SKK och frågat hur jag ska kunna registrera och visa på att min hunds linjer är sjuka. Inget svar.

-----------------------------

Uppdatering
Jag har nu fått svar från SKK, av två olika faktiskt. Den ena svarade att de tyvärr inte har möjlighet att registrera ärftliga sjukdomar. Nähä..?! Men vad klassas patella, ögon, hjärta, HD som då? Och återigen, varför går de då ut med att man kan kolla ärftliga sjukdomar hos SKK-reggade hundar?
Den andra skickade standardsvaret som de skickat till så många andra som ifrågasatt SKK:s avsaknad av engagemang och registrering av genetiska sjukdomar:

Eddie - älskar snö, speciellt nysnö. Aldrig blir Eddie så pigg och glad som när det kommit nysnö. Det är det bästa som finns!
Han älskar också stora öppna gräsytor. Då spritter det alltid i benen och han vill springa omkring och busa. Att springa och hämta bollar och annat man slänger iväg skulle han nog aldrig tröttna på. Det är ju så kul!
Skogen är också en favorit även fast han inte springer så mycket längre utan mest lunkar omkring i vår närhet. Han har ju blivit lite av en soffpotatis Eddie så han tar det lilla lugna för det mesta. Ofta vill han också mycket hellre ligga kvar hemma i soffan och slappa än att gå ut på vanliga promenader. Men han är oftast inte för lat för att jobba. Han älskar klickerträning, göra olika tricks och att träna rallylydnad.
Eddie är också ett riktigt stort kattfan. Katter är jätteroliga, speciellt om dom springer, och han kan nosa sig till en katt på långt avstånd.
Opera! Eddie älskar opera. Han kan ligga och sova i ett annat rum men får han höra opera så flyger han upp, tokviftar på svansen och attackerar en med pussar. Kanske skulle ha döpt honom till Pavarotti istället? ;)
Tjurmuskel älskar han också. Han blir fullständigt galen när man kommer hem med det från affären. Det och oxöra. Det är nog bland det godaste han vet. Han gör allt och går igenom hela tricksrepertoaren när det vankas sådana godsaker.
Och så älskar han att gnaga ben med husse. Antingen i hörnsoffan då husse ligger i den vänstra delen och Eddie i den högra med ena frambenet över husses arm som håller i tuggbenet medan Eddie gnager på det. Ofta när Eddie vill gnaga ben går han in med det till husse i datarummet och gnäller för att husse ska hålla. Men det duger inte att han håller i det inne i datarummet. Nej, i soffan ska det vara så han talar tydligt om för husse att nu får du allt följa med mig in i vardagsrummet och hålla benet åt mig. Eddie har dessutom väldigt bra pli på sin husse så husse gör som Eddie säger och följer med.
Ibland, eller ganska ofta förresten, när husse kollar på sport på TV inne i sovrummet så vill Eddie ligga bredvid husse i sängen och gnaga ben, som givetvis husse ska hålla åt honom.
Detta bengnageri är verkligen en husse-Eddie grej. Visst gnager han med mig också ibland men inte alls lika ofta som med husse. Det är också alltid husse han "frågar" först om att hålla benet.


Dio -  älskar allt! Alltid strålande glad, alltid med på noterna.
Att gå ut är det bästa som finns.
Att träna är det bästa som finns.
Tjurmuskel är det bästa som finns.
Snö är också det bästa som finns.
Katter, fåglar, vilt, bilar med släp, skramlande lastbilar är det bästa som finns för dom är så roliga att jaga! Han älskar att jaga.
Dio älskar helt enkelt det mesta. Han älskar att få springa lös, älskar att retas med Eddie, älskar att leka, älskar att bära pinnar (det gör Eddie också), älskar att spåra och att söka. Tyvärr verkar han älska att skälla också till vårt stora förtret.
Och så älskar han matte :) Den här killen är så otroligt mammig. Visst tyr han sig till husse också ibland men det är inte så ofta. Oftast är det bara matte som gäller, åtminstone inomhus.
Han ska vara i samma rum som matte, sova bredvid matte i sängen, gosa med matte, vara med matte hela tiden.
Till skillnad mot Eddie så älskar Dio att gosa. Och jag klagar inte :)
Kom på en till sak han älskar. Att leka tittut! Det är såå roligt!

Precis som med raser jag vill ha så finns det många raser jag inte skulle vilja ha av olika orsaker.
Trubbnosiga raser går bort direkt. Sådan sjuk avel vill jag inte stödja, för speciellt sunt är det ju inte att avla på en ras med för korta nosar och andningsproblem.
Några av bruksraserna går också bort som ex.vis Schäfer och Malle. De har inget alls som tilltalar mig och vad gäller Schäfer har den dessutom alldeles för många hälsoprobem.
Border Collie skulle jag inte heller vilja ha. De är alldeles för energiska för att passa mig och mitt liv.
Aldrig i livet att jag skulle skaffa en kamphundsras heller. Spelar ingen roll hur familjevänliga de är. En hundras som är avlad för att kampa med andra hundar går helt enkelt fetbort.
Flertalet av småhundsraserna intresserar jag mig inte heller för. Dels tilltalar de mig inte storleksmässigt. Jag gillar ju stora hundar med några få undantag. Och dels så är det för lite "go" i många av dem.
Spetshundar har jag också väldigt svårt för så det är inte särskilt troligt att jag skulle införskaffa en sådan. Den enda jag möjligen skulle kunna tänka mig som jag har hört så mycket gott om plus att man inom den rasen har jobbat hårt med att kartlägga och få bukt med sjukdomar (vilket nog faktiskt kommer att väga in i mitt nästa val av ras) är Finsk Lapphund.
Det är ju tur ändå att det finns många hundraser jag inte skulle kunna tänka mig så blir nästa rasval kanske en smula lättare :)

En ras... EN (1) ras?! Nä, det går inte att nämna endast en ras som jag skulle vilja ha. Det finns så många raser som intresserar mig och nog ungefär lika många som inte gör det.
Jag skulle vilja ha en golden retriever igen och innan jag dör så ska jag försöka bli med golden igen. Har redan sett ut en kennel som tilltalar mig p.g.a att de har jaktgolden och golden med den mörkare pälsen vilket jag tycker att en golden ska ha. Vita utställningsgolden tilltalar mig inte alls lika mycket. Så det är väl bara och hoppas på att den kenneln finns kvar om/när den dagen kommer då jag ska skaffa golden igen.
Men utöver golden så finns det en hel uppsjö med raser som jag är nyfiken på. Bara för att nämna några: New Foundland, Landseer, Leonberger, Berner Sennen, Rhodesian Ridgeback, Irländsk Varghund, Grand Danois, Riesenschnauzer, Briard, Perro de agua español, Amerikansk Vattenspaniel, Cockerspaniel, Pinscher, Dvärgpinscher, Tibetansk Terrier, Schapendoes, PON, Curly Coated Retriever och många många fler!! Så den dagen jag ska skaffa nästa hund lär jag ha en hel del att fundera på och sålla bland ;)

Egentligen gjorde jag det man inte ska göra. Jag valde kennel efter hund istället för tvärtom. Jag hittade 3 kennlar som hade valpar då jag var i färd med att bli med hund igen. Den ena kenneln jag var i kontakt med hade en hane kvar men han föll mig inte i smaken så den hoppade jag över.
Den andra kenneln hade ett par hanar kvar som hade allt vad jag var ute efter, men när det började bli tal om att jag skulle åka och titta på dom så fick jag kalla fötter. Ska jag verkligen köpa hund nu? Har jag verkligen tänkt igenom det här ordentligt? Jag kände att jag behövde fundera ett varv till. Tyvärr funderade jag för länge för dessa valpar hann bli sålda. Då tänkte jag att det var nog inte meningen att jag skulle bli med hund nu.
Men trots det kunde jag inte låta bli att kolla efter valpar och det var då jag hittade den tredje kenneln och valpen med stort V. Direkt jag såg honom så bara kände jag att honom ska jag ha! Ett svart litet lakritstroll med ett vitt bröst och en vit framtass. Helt oemotståndlig!
Detta var i januari och han är född i oktober så han var leveransklar sedan länge. En av tre valpar kvar i kullen och enda hanen i en kull på åtta.
Jag kontaktade uppfödaren och frågade om han var tingad. Det var han inte. Hon berättade lite om honom och skickade fler bilder. Jag sa att jag skulle fundera lite men egentligen hade jag redan bestämt mig. He was the one! Så det dröjde inte länge innan jag ringde upp igen och tingade honom och efter helgen åkte jag och hämtade världens bästa Eddie.

Foto: Uppfödaren Gissa vem som är Eddie ;)

Skulle jag köpa hund nu så skulle jag inte gå tillväga på samma sätt. Då skulle jag kolla olika kennlar innan jag bestämde mig för en och vara med från början från planering till valpning till leverans. Nu blev det ju bra ändå och med Dio kan man säga att jag var med från början vilket var jättekul att kunna följa hela dräktigheten och sen vänta spänt på valpningen och vad som skulle titta ut. Visserligen hade jag inte tänkt ta någon valp ur den kombinationen. Jag skulle egentligen ha en valp efter Eddies halvsyster men eftersom dom inte fick till det vid parningen och hon parade Dios mamma istället så blev jag erbjuden en valp därifrån. Att det skulle bli bruna valpar visste vi eftersom båda föräldrarna är bruna och jag är inte så förtjust i bruna portisar så jag följde dräktigheten bara för skojs skull. Någon brun ville jag helt enkelt inte ha. Men samma kombination hade tidigare fått två vita valpar. Jag ville gärna ha en vit portis och hade skämtat tidigare med uppfödaren om att hon skulle fixa en sådan åt mig. Att hon verkligen skulle lyckas med det trodde ingen av oss. Så när det var dags för Dios mamma att valpa och det tittade ut först två vita tikar och sedan en vit hane då höll jag på att svimma. Hon hade lovat mig att om hon någonsin fick en vit valp igen så skulle den bli min. Nu var det plötsligt verklighet. Totalt overkligt! Det var som att det var meant to be så det vara bara att påbörja operation övertalning av sambon och förbereda sig för att bli med valp igen.
Så nu sitter jag här med två underbara portisgrabbar, ett lakritstroll och en liten isbjörn ;)
Trots bristen på bakgrundskontroll, och impulsivt valpköp får man väl ändå säga, så hade jag turen att köpa av en seriös uppfödare, men det hade lika gärna kunnat gå illa så jag råder ändå alla att välja både uppfödare och valp med omsorg för oseriösa och knepiga uppfödare finns det även inom renrasaveln.

Oj.. det här blir ju inte helt lätt att skriva om. Mycket har man varit med om med Eddie. Ögonblick som kanske inte varit så roliga just då men som man efteråt skrattat gott åt. Som t.ex. när han smet in i en kohage där han jagade 3 kvigor medan jag plus ett gäng andra stod med hjärtat i halsgropen och ropade på honom till ingen nytta. Och innan han äntligen vände rullade han sig i en färsk kladdig komocka och kom sen glatt tillbaks till oss, ställde sig mitt emellan oss jättenöjd och glad och ruskade på sig så att koskiten bara yrde.
Alla hyss han har gjort, hans utbrytarkonster som när han smet från altanen (som har räcke) och sprang iväg till villaträdgårdarna en bit bort och snodde en flaska som han sedan sprang omkring med.
Men ett av våra största och roligaste ögonblick var när vi vann tävlingen Årets Familjehund. Den är nu nerlagd men det var en tävling på nätet som gick ut på att man skulle lägga upp bilder och filmer på sin hund, blogga och vara allmänt aktiv. I och för sig var ju inte Eddie så inblandad i det men han stod för alla tokiga påhitt så att jag hade något att blogga om så utan hans charmiga personlighet hade det nog inte blivit någon vinst.
Den tävlingen vann vi i slutet på 2010 och priset var hundmat, försäkring och prenumeration på Härliga Hund hela Eddies liv. Mycket välkommet med tanke på Eddies alla hälsoproblem som genom åren kostat tusentals kronor + hans medicinkostnader varje månad. Då känns det bra att man i alla fall har gratis foder även fast man ibland måste köpa annat foder till honom när t.ex. magen krånglar.


De mest betydelsefulla ögonblicken har dock varit och fortfarande är, när Eddie visat friskhetstecken efter att ha varit dålig. Den glädjen kan inte jämföras med någonting annat. Som första gången han körde ett race efter att ha insjuknat i SLO.
Som den gången jag hämtade honom hos veterinären i början på augusti förra året efter att ha insjuknat i Addison och lurat döden. Jag har aldrig tidigare sett Eddie så glad. Han kramades och ylade om vartannat och kunde inte komma mig nära nog och då är han ändå en hund som i vanliga fall inte gillar närhet. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att se Eddie heller. Två dygn tidigare höll jag på att förlora honom. Den dagen jag hämtade honom var som en pånyttfödelse på något vis.
Glädje blev det igen då han på Gotland i slutet på augusti gjorde ett glädjeskutt på gräsmattan. I normala fall en grej som hör vardagen till och något som man vanligtvis inte tar någon notis om. Men den här gången betydde det något alldeles extra. Det betydde en vändning för Eddie. Att han var på väg tillbaka. Det var början på att han skulle återfå livskvalitet och glädje. Jag blev så glad att jag jublade. Det kan kanske vara svårt att förstå hur man kan bli så glad för något så trivialt men har man en sjuk hund som svävat mellan liv och död och som de första veckorna inte orkade gå och inte hade någon livsgnista i ögonen så är det en underbar upplevelse att se honom skutta av glädje ute på gräsmattan.
Eddies tecken på glädje och välmående kommer alltid att vara de bästa ögonblicken med Eddie.

Dio har inte varit någon "Emil" som Eddie har varit. Alltså inga hyss har han gjort som man kan skratta åt. Han har tvärtom varit en väldigt lugn och beskedlig liten valp. Lite döv är han ju emellanåt men han är ingen som hittar på hyss, borsett från att sticka iväg efter vilt, katter, andra hundar och liknande, men jag tycker inte det är så roligt när han gör det.
Men några små minnen har jag som sticker ut lite extra. Som när han hoppade i vattnet och simmade för första gången, samma dag som han fyllde 12 veckor. Har man en vattenhund sedan innan som hatar vatten så är det en stor händelse.
Jag minns också vissa bitar av valpkursen lite extra. Dio var väldigt arbetsvillig redan som liten så han var verkligen jätteduktig på valpkursen och imponerade stort på mig och det var så kul att gå valpkurs med honom. Han var faktiskt bäst i klassen i mångt och mycket. Stolt matte!
Sen har vi ju utställningarna som det ibland gått lite bättre på men bara på de inofficiella så det är ändå rätt betydelselöst. Jag hoppas på att skapa många fler roliga ögonblick med honom i framtiden.

En hunds egenskaper beror naturligtvis på vad jag ska ha hunden till så det kan variera kraftigt.
Men gemensamt för alla hundar som jag vill ha i mitt liv är att de ska vara mentalt stabila, vänliga mot såväl människor som andra hundar, vara glada och lättlärda, inte skälliga, ska vara nyfikna och hänga med på allt. Gärna ha lite "go" i sig men inte för mycket. Jag är inget träningsfreak så en arbetsnarkoman till hund passar inte mig.
Sen finns det vissa estetiska egenskaper som tilltalar mig mer än andra. Utseendet kommer visserligen i sista hand men det är ändå en liten del som jag tar i beaktande i valet av hund. Jag gillar stora, långhåriga hundar med hängöron. Vill att det ska kännas att man har något i kopplet och dessutom blir det ju mer att krama också med större hundar ;)
Sen att alla dessa egenskaper inte infrias, är en annan femma.