Oj.. det här blir ju inte helt lätt att skriva om. Mycket har man varit med om med Eddie. Ögonblick som kanske inte varit så roliga just då men som man efteråt skrattat gott åt. Som t.ex. när han smet in i en kohage där han jagade 3 kvigor medan jag plus ett gäng andra stod med hjärtat i halsgropen och ropade på honom till ingen nytta. Och innan han äntligen vände rullade han sig i en färsk kladdig komocka och kom sen glatt tillbaks till oss, ställde sig mitt emellan oss jättenöjd och glad och ruskade på sig så att koskiten bara yrde.
Alla hyss han har gjort, hans utbrytarkonster som när han smet från altanen (som har räcke) och sprang iväg till villaträdgårdarna en bit bort och snodde en flaska som han sedan sprang omkring med.
Men ett av våra största och roligaste ögonblick var när vi vann tävlingen Årets Familjehund. Den är nu nerlagd men det var en tävling på nätet som gick ut på att man skulle lägga upp bilder och filmer på sin hund, blogga och vara allmänt aktiv. I och för sig var ju inte Eddie så inblandad i det men han stod för alla tokiga påhitt så att jag hade något att blogga om så utan hans charmiga personlighet hade det nog inte blivit någon vinst.
Den tävlingen vann vi i slutet på 2010 och priset var hundmat, försäkring och prenumeration på Härliga Hund hela Eddies liv. Mycket välkommet med tanke på Eddies alla hälsoproblem som genom åren kostat tusentals kronor + hans medicinkostnader varje månad. Då känns det bra att man i alla fall har gratis foder även fast man ibland måste köpa annat foder till honom när t.ex. magen krånglar.


De mest betydelsefulla ögonblicken har dock varit och fortfarande är, när Eddie visat friskhetstecken efter att ha varit dålig. Den glädjen kan inte jämföras med någonting annat. Som första gången han körde ett race efter att ha insjuknat i SLO.
Som den gången jag hämtade honom hos veterinären i början på augusti förra året efter att ha insjuknat i Addison och lurat döden. Jag har aldrig tidigare sett Eddie så glad. Han kramades och ylade om vartannat och kunde inte komma mig nära nog och då är han ändå en hund som i vanliga fall inte gillar närhet. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att se Eddie heller. Två dygn tidigare höll jag på att förlora honom. Den dagen jag hämtade honom var som en pånyttfödelse på något vis.
Glädje blev det igen då han på Gotland i slutet på augusti gjorde ett glädjeskutt på gräsmattan. I normala fall en grej som hör vardagen till och något som man vanligtvis inte tar någon notis om. Men den här gången betydde det något alldeles extra. Det betydde en vändning för Eddie. Att han var på väg tillbaka. Det var början på att han skulle återfå livskvalitet och glädje. Jag blev så glad att jag jublade. Det kan kanske vara svårt att förstå hur man kan bli så glad för något så trivialt men har man en sjuk hund som svävat mellan liv och död och som de första veckorna inte orkade gå och inte hade någon livsgnista i ögonen så är det en underbar upplevelse att se honom skutta av glädje ute på gräsmattan.
Eddies tecken på glädje och välmående kommer alltid att vara de bästa ögonblicken med Eddie.

Dio har inte varit någon "Emil" som Eddie har varit. Alltså inga hyss har han gjort som man kan skratta åt. Han har tvärtom varit en väldigt lugn och beskedlig liten valp. Lite döv är han ju emellanåt men han är ingen som hittar på hyss, borsett från att sticka iväg efter vilt, katter, andra hundar och liknande, men jag tycker inte det är så roligt när han gör det.
Men några små minnen har jag som sticker ut lite extra. Som när han hoppade i vattnet och simmade för första gången, samma dag som han fyllde 12 veckor. Har man en vattenhund sedan innan som hatar vatten så är det en stor händelse.
Jag minns också vissa bitar av valpkursen lite extra. Dio var väldigt arbetsvillig redan som liten så han var verkligen jätteduktig på valpkursen och imponerade stort på mig och det var så kul att gå valpkurs med honom. Han var faktiskt bäst i klassen i mångt och mycket. Stolt matte!
Sen har vi ju utställningarna som det ibland gått lite bättre på men bara på de inofficiella så det är ändå rätt betydelselöst. Jag hoppas på att skapa många fler roliga ögonblick med honom i framtiden.

En hunds egenskaper beror naturligtvis på vad jag ska ha hunden till så det kan variera kraftigt.
Men gemensamt för alla hundar som jag vill ha i mitt liv är att de ska vara mentalt stabila, vänliga mot såväl människor som andra hundar, vara glada och lättlärda, inte skälliga, ska vara nyfikna och hänga med på allt. Gärna ha lite "go" i sig men inte för mycket. Jag är inget träningsfreak så en arbetsnarkoman till hund passar inte mig.
Sen finns det vissa estetiska egenskaper som tilltalar mig mer än andra. Utseendet kommer visserligen i sista hand men det är ändå en liten del som jag tar i beaktande i valet av hund. Jag gillar stora, långhåriga hundar med hängöron. Vill att det ska kännas att man har något i kopplet och dessutom blir det ju mer att krama också med större hundar ;)
Sen att alla dessa egenskaper inte infrias, är en annan femma.

Efter utställningssäsongen förra året tänkte jag att jag det här året skulle ta nya friska tag, försöka ta revansch på uteblivna framgångar förra året och försöka nå nya mål det här året.
Men nu har jag tänkt fram och tillbaka och fattat ett beslut. Jag har tröttnat. Tröttnat på utställningsvärldens utseendefixering, på ytligheten. Att ett snyggt yttre och rätt färger verkar vara en av de viktigaste hörnstenarna både vad gäller en bra hund och när det kommer till avel, allt enligt rasstandarden som måste följas slaviskt. När man egentligen borde lägga krutet på att kartlägga sjukdomar och därmed kunna undvika att avla på sjuka hundar, vilket idag inte är möjligt i och med avsaknaden av register. Dessutom är utställningsvärlden i mångt och mycket väldigt sjuk. Se bara denna länk:
http://www.peta.org/features/westminster-dog-show-abuse/
Jag vill inte vara med längre.
Därför kommer jag inte att flänga runt på en massa utställningar med 10 mils radie det här året. Det får bara bli några enstaka i närheten och så ska jag istället lägga krut på rallylydnaden och kanske komma ut på några tävlingar.
Mindre yta och mer hjärna helt enkelt och det känns jäkligt skönt!

Några tävlingar har det inte blivit för vår del, mer än utställningar men det räknar jag inte som tävling.
Eddie har aldrig riktigt haft den potential som krävs för att tävla. Han har varit på tok för intresserad av annat, framför allt tikfläckar och andra hundar. Nu har hans fokus förbättrats avsevärt så nu skulle det nog kanske kunna gå riktigt bra att tävla med honom, men han är förbjuden att delta i tävlingar p.g.a. hans addison och medicinering. Synd är det men inte mycket att göra något åt.

Jag får helt enkelt satsa på Dio istället och jag hoppas att vi ska komma ut på tävlingar i vår, sommar. Om bara mina nerver håller. Jag blir alltid så nervös. Jag kommer ihåg när jag tävlade med hästarna. Jag var så nervös att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.
Men kanske det är lite lugnare att tävla med hund. Då sitter man i alla fall inte ovanför marken på ett stort djur som kan få för sig precis vad som helst.

Vad ska man säga om hundsport egentligen? Om man pratar om tidningen Hundsport så, inte den bästa tidningen. Ganska tråkig egentligen och för få intressanta artiklar.
Men jag antar att det inte är tidningen Hundsport man pratar om i denna utmaning ;)

Hundsporter finns det ju som bekant en helt uppsjö utav så det är bara att vraka och välja vad man vill prova på och syssla med.
Eddie har fått prova på bl.a. agility. Har gått från introduktionskurs till tävlingskurs. Eddie var ett riktigt energiknippe som liten och väldigt studsig så jag trodde att agility skulle passa honom perfekt. Men det gjorde det inte. Han var fullt upptagen med att springa omkring på planen och leta tikfläckar eller bara härja omkring så han hade inte tid att hoppa några hinder.
Han kan tycka att det är kul ibland, men oftast vill han bara springa omkring och sniffa på fläckar. Man vet liksom aldrig vilket humör han är på. Hans hoppteknik är heller inte den bästa. Den kan man självklart träna upp men med en hund som inte har fullt fokus eller intresse så blir det svårt. Jag upptäckte efter ett tag att han inte var något vidare förtjust i att hoppa hinder, men däremot balanshindren tycker han är kul. När Eddie blev sjuk i först SLO och sedan något år senare fick artros lade vi agilityn på hyllan och började träna rallylydnad istället. Eftersom vi kör agility så otroligt sällan numer tycker han att det är jättekul när vi väl gör det så för honom passar det med agility bara någon gång ibland. På grund av hans hälsa är det heller inte bra att köra det för ofta.
Rallylydnad däremot älskar han! Han tycker att det är otroligt roligt och är så gott som alltid taggad och fullt fokuserad så det är verkligen hans grej som vi tränar en eller flera gånger i veckan.
Med Eddie har jag även provat spår men det är inte riktigt hans grej det heller så vi håller oss mest till rallylydnad och tricks som han också tycker är jättekul.

Med Dio har jag och kommer jag att prova lite allt möjligt. Agility står på agendan, rallylydnad har vi redan börjat med. Likaså spår och sök.
Men en hundsport som inte alls faller mig i smaken är freestyle. Jag vet inte riktigt varför jag har lite svårt för det, kanske för att jag inte skulle känna mig bekväm med att dansa omkring. Freestyle känns helt enkelt inte riktigt som min grej så det är inte sannolikt att det är något jag kommer börja ägna mig åt.

Detta är ett ämne som jag tänkt länge att jag ska skriva om men som jag dragit mig för eftersom det är ett känsligt ämne där åsikterna går isär och risken att bli påhoppad är överhängande.
Men nu när frågan ställs i denna utmaning så kan jag lika gärna skriva om det jag tänkt skriva så många gånger och jag tar risken att bli påhoppad. Det blir man ju ändå, för alltid finns det någon som ska anmärka på saker och ting.
Obs! Detta är alltså mina personliga åsikter, vad jag tycker och anser om renras kontra blandras. Det är inget som jag begär att andra ska rätta sig efter eller ens hålla med om. Det är bara vad jag tycker och vad jag skulle råda andra till, men råd är just bara råd och inget man behöver varken ta till sig eller rätta sig efter. Som med allt annat får man själv sålla bland information och välja vad man vill ta till sig och inte.

Om du frågar mig, blandras eller renras, så... Spelar ingen roll! Det beror helt på vad man vill ha sin hund till.
Otroligt många spyr galla över blandrasavel och till viss del kan jag förstå det. Det är i många fall oseriöst med denna avel och vissa, eller ganska många kombinationer, är helt vansinniga, MEN blandrasavel betyder inte per automatik att det alltid är oseriös avel av en uppfödare som bara vill tjäna pengar. Det kan ju faktiskt vara så att någon upptäckt att det blir väldigt trevliga hundar av en viss kombination av raser. Alla renraser härstammar dessutom från början från blandningar av olika hundtyper och raser. Dogo argentino till exempel härstammar från inte mindre än 10 (!) olika raser. Snacka om gatukorsning! Sen har vi cockerpoo som inte är en renras (även fast många vill att den ska bli det) men en blandning som blivit väldigt populär och som har en egen klubb med seriösa uppfödare som hälsotestar sina hundar och väljer avelsdjur med omsorg. Den typen av avel ser jag inga fel i alls. Det finns seriösa och oseriösa uppfödare både inom blandras och renras. Däremot är jag helt emot att man parar sin söta hund bara för att den är så söt och bra och grannen råkar ha en hane som är så charmig så man tycker det vore gulligt med valpar efter dessa. Eller att man tar en kull enbart i hopp om att tjäna lite pengar. All avel ska vara genomtänkt vilket den kan vara även vid blandrasavel bara intresset finns och man lägger ner tid och energi på det.

"Men med en blandras kan du inte kolla sjukdomar hos föräldrar, släktingar och bakåt i leden"
är det största argumentet som folk tar till när man ska argumentera för att blandrasavel inte bör existera.
Detta är en sanning med modifikation. En stor sådan dessutom.
Den hälsa man kan kolla hos renraser är de hälsoprogram som SKK tagit fram och som registreras hos SKK. Det vill säga leder, ögon, patella, hjärta, hemofili. Det är det enda som går att kolla hos SKK-reggade hundar men det räcker inte. För det finns nämligen många fler rasbundna genetiska sjukdomar än så.

Inom många raser förekommer allvarliga genetiska sjukdomar som inte registreras någonstans.
Köper du en hund oavsett om det är renras eller blandras så kan du inte kolla om linjerna bär på Addison, Cushings, SLO, allergi, sköldkörtelrubbning, epilepsi, diabetes, DCM m.m. Alla mycket allvarliga genetiska sjukdomar som oftast är rasbundna och som ofta innebär stort lidande både för hund och ägare, speciellt innan man fått kontroll över sjukdomarna, samt att det kostar oerhört mycket pengar att ha en sjuk hund. Inte alltför sällan leder någon eller några av dessa sjukdomar till döden.
T.ex inom min ras finns problematik med Addison, sköldkörtelrubbning, SLO och allergi (min äldsta har 3 av dessa sjukdomar), men inte någonstans kan man kolla hur det ligger till med dessa sjukdomar i rasen. Det går inte att kolla upp sin tilltänkta valps linjer och se om dessa sjukdomar förekommer hos föräldrar, släktingar eller bakåt i leden.
Så skillnaden med att kunna kolla upp hälsa hos renras kontra blandras är faktiskt inte så stor. Allvarliga genetiska rasbundna sjukdomar går helt enkelt inte att kolla hos varken renras eller blandras, bortsett från de som ingår i SKK:s hälsoprogram. De som ingår i SKK:s hälsoprogram är inte att förringa och det är bra, om inte nödvändigt, att dessa testas och registreras, men det är långt ifrån tillräckligt! Samtliga genetiska sjukdomar bör registreras. Så länge man inte reggar övriga genetiska sjukdomar så kommer jag hålla fast vid att man lika gärna kan köpa blandras om det är så att man hellre vill ha en blandras av någon anledning.
Att köpa en renras är i mångt och mycket en lika stor chansning som att köpa en blandras.
Visst, med en renras kan du köpa en hund med släktingar som är HD-fria, inte bär på PRA-genen, där patella är ua och hjärtat bra. Men du kan inte köpa en renras med föräldrar och släktingar som är dokumenterat fria från de övriga genetiska sjukdomarna. Föräldrarna är kanske fria, men de kan lika gärna vara bärare eller ha nära släktingar som är sjuka. Ingen vet. Inte SKK, inte uppfödarna, inte valpköparna.
Köper man en blandras avlad mellan två renraser som är reggade och hälsotestade så tja.. Vad är då skillnaden mellan renras och blandras? Ingen!
Köper man en blandras av en seriös blandrasuppfödare som alltid hälsotestar sina avelsdjur och bokför det. Vad är då skillnaden mellan blandras och renras? Bara marginell.
Så det där med att man kan kolla renrasers hälsa är långt ifrån hela sanningen och enligt mig ett argument som inte riktigt håller fullt ut.
Dock tycker jag att alla avelsdjur, renras som blandras, ska hälsotestas enligt SKK:s hälsoprogram innan parning. Då har man i alla fall gjort sitt bästa för att avla på friska föräldrar. Tyvärr går det i dagens läge inte att göra mer än så vad gäller hälsan så helt krasst kan man säga att fortfarande avlar man i blindo även inom renrasaveln.

Om någon skulle fråga mig om han/hon ska välja renras eller blandras så skulle jag ge följande råd:
*Vill du kunna kolla släktingars hälsa enligt SKK:s hälsoprogram (som är långt ifrån fullständigt) - välj renras
*Vill du ställa ut och/eller tävla i bruks - välj renras
*Vill du köpa av SKK-ansluten uppfödare - välj renras
*Vill du vara säker på vilken typ av hund du köper - välj renras
*Vill du ha större urval av seriösa uppfödare och större kontroll - välj renras
*Är du inte intresserad av något av ovanstående - välj vilket som. Den hund och kombination, uppfödare också för den delen, som du fastnar för helt enkelt och anser vara seriös.

Själv valde jag renras för att jag var ute efter vissa specifika egenskaper som man inte kan vara säker på att få med en blandras. Om min nästa hund blir renras eller blandras beror på vad jag kommer vilja ha hunden till, om jag söker efter vissa egenskaper och hur långt man har kommit med dokumentation och registrering av genetiska sjukdomar.

Med detta sagt, förbereder jag mig och duckar för ilskna kommentarer och idiotförklaringar ;)

Jag minns faktiskt inte hur gammal jag var, men det var innan vi flyttade från lägenheten så jag kan inte ha varit äldre än 9 år.
Min kusin hade vandrande pinnar som förökade sig så hon behövde bli av med ett gäng så jag tog en vandrande pinne-bebis med mig hem. Jag döpte den till Gunnar. Ingen aning om vad det var för kön på den, men jag tyckte i alla fall att den var en Gunnar. Han/hon bodde i en stor genomskinlig burk med sand, pinnar att klättra på och tygduk över som skulle sprayas med vatten varje dag för att hålla miljön fuktig. Det var sommar då minns jag för jag gick ut och plockade maskrosblad till den. Det tyckte den om. Sallad var också populärt. Tyvärr levde den inte så länge och en dag hittade jag den död.

Sen dröjde det länge innan nästa husdjur kom. Jag gick nog i femman eller sexan då. En klasskompis hade takråttor som hade förökat sig och han frågade om jag ville ha en. Såklart jag ville! Mina föräldrar var emot det såklart men jag tog hem en i alla fall som jag döpte till Alf, kallad Affe, trots att det var en tjej. Men den var inte glad. Ville inte äta och bara låg och vilade eller sov. Kunde den vara deprimerad?
Jag bestämde mig för att ta hem en råtta till så att den fick lite sällskap och se om den skulle bli gladare av det. Så jag tog hem en kullsyster som jag döpte till Mixi och det gjorde susen. Lilla Alf blev glad igen.
En dag kom brorsans kompis på besök. Innanför jackan hade han en takråtta som han frågade om jag ville ta över. Han hade reptiler hemma och den här råttan hade blivit ratad som mat. Självklart ville jag rädda henne! Jag döpte henne till Tilly och hon var en råtta med väldigt stor personlighet. Kom när man ropade, gillade att kela, var otroligt cool, inte rädd för någonting och var hur snäll och mysig som helst. Tyvärr blev hon mobbad av syskonparet så jag fick ha dom åtskilda. Tyckte också att hon var lite väl tjock så jag gick ner med henne till djuraffären på stan och frågade om det möjligen kunde vara så att hon var dräktig. Han klämde och kände lite på henne och kunde snabbt konstatera att visst var det så.
Så det vara bara att gå hem och vänta på de små. Det blev 8 stycken. En albino och 7 svarta med mer eller mindre vita tecken, precis som mamma Tilly som var svart med vit mage och en vit strumpa fram. Den vita döpte jag till Snövit och de övriga döpte jag efter de 7 små dvärgarna. Snövit valde jag att behålla och de andra sålde jag. När Snövit hade vuxit till sig valde jag att släppa ihop alla 4 i samma bur och nu när Tilly inte längre var ensam upphörde mobbingen.

Snövit, Mixi, Alf, Tilly

När jag hade haft råttorna ett tag ville jag även ha en kanin. Även det sa mina föräldrar nej till men jag köpte en i alla fall som jag döpte till Rasmus. I början när han var liten fick han bo inne men sen byggde pappa ett par burar åt honom så att han kunde bo ute. På sommaren bodde han i bur på marken och på vintern bodde han i en bur på ben. Jag provade att ha honom lös ute i trädgården några gånger men då skuttade han över till grannen och var inte den lättaste att fånga så det fick bli sele efter det.

Rasmus

Tilly var den första att gå bort. En dag blev hon plötsligt bara väldigt svag och varken åt eller drack. Jag försökte få i henne vatten med hjälp av en liten spruta men hon svalde det inte och strax därefter somnade hon lugnt och stilla in i min hand, förmodligen p.g.a ålderdom. Hon var min favoritråtta för hon var så speciell med så stor personlighet så det var en tung förlust. Mixi och Alf levde ett tag efter det tills de en dag dog båda två samtidigt. Jag vet inte vad som hände. Jag var hos en kompis när det hände och mamma ringde och sa att jag måste komma hem. Då låg båda döda i buren. Kvar hade jag nu bara Snövit av råttorna. Hon fick ibland vara med Rasmus i hans bur och båda trivdes i varandras sällskap. Snövit fick till slut en knöl vid ena frambenet som bara växte och växte så då valde jag att ta bort henne.
När Rasmus var runt 7 år fick han också somna in. Jag hade börjat jobba på annan ort dit jag inte kunde ta med honom och mina föräldrar ville inte ta ansvar för honom så de ordnade så att han fick somna in. Han var ju ändå lite till åren kommen så en omplacering var inte aktuell.

Rasmus blev mitt hittills sista husdjur bortsett från hundarna. Jag har alltid sen jag var liten önskat mig en egen häst men det har aldrig funnits ekonomi till det så jag fick gå på ridskola istället. Där gick jag från jag var 9 tills jag var 20 och började jobba på annan ort. Jag har också av och till varit medryttare så man kan väl säga att jag i alla fall har fått känna på hur det är ha egen häst (bortsett från den ekonomiska biten) och just nu känner jag mig rätt nöjd med det.