Efter utställningssäsongen förra året tänkte jag att jag det här året skulle ta nya friska tag, försöka ta revansch på uteblivna framgångar förra året och försöka nå nya mål det här året.
Men nu har jag tänkt fram och tillbaka och fattat ett beslut. Jag har tröttnat. Tröttnat på utställningsvärldens utseendefixering, på ytligheten. Att ett snyggt yttre och rätt färger verkar vara en av de viktigaste hörnstenarna både vad gäller en bra hund och när det kommer till avel, allt enligt rasstandarden som måste följas slaviskt. När man egentligen borde lägga krutet på att kartlägga sjukdomar och därmed kunna undvika att avla på sjuka hundar, vilket idag inte är möjligt i och med avsaknaden av register. Dessutom är utställningsvärlden i mångt och mycket väldigt sjuk. Se bara denna länk:
http://www.peta.org/features/westminster-dog-show-abuse/
Jag vill inte vara med längre.
Därför kommer jag inte att flänga runt på en massa utställningar med 10 mils radie det här året. Det får bara bli några enstaka i närheten och så ska jag istället lägga krut på rallylydnaden och kanske komma ut på några tävlingar.
Mindre yta och mer hjärna helt enkelt och det känns jäkligt skönt!

Några tävlingar har det inte blivit för vår del, mer än utställningar men det räknar jag inte som tävling.
Eddie har aldrig riktigt haft den potential som krävs för att tävla. Han har varit på tok för intresserad av annat, framför allt tikfläckar och andra hundar. Nu har hans fokus förbättrats avsevärt så nu skulle det nog kanske kunna gå riktigt bra att tävla med honom, men han är förbjuden att delta i tävlingar p.g.a. hans addison och medicinering. Synd är det men inte mycket att göra något åt.

Jag får helt enkelt satsa på Dio istället och jag hoppas att vi ska komma ut på tävlingar i vår, sommar. Om bara mina nerver håller. Jag blir alltid så nervös. Jag kommer ihåg när jag tävlade med hästarna. Jag var så nervös att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.
Men kanske det är lite lugnare att tävla med hund. Då sitter man i alla fall inte ovanför marken på ett stort djur som kan få för sig precis vad som helst.

Vad ska man säga om hundsport egentligen? Om man pratar om tidningen Hundsport så, inte den bästa tidningen. Ganska tråkig egentligen och för få intressanta artiklar.
Men jag antar att det inte är tidningen Hundsport man pratar om i denna utmaning ;)

Hundsporter finns det ju som bekant en helt uppsjö utav så det är bara att vraka och välja vad man vill prova på och syssla med.
Eddie har fått prova på bl.a. agility. Har gått från introduktionskurs till tävlingskurs. Eddie var ett riktigt energiknippe som liten och väldigt studsig så jag trodde att agility skulle passa honom perfekt. Men det gjorde det inte. Han var fullt upptagen med att springa omkring på planen och leta tikfläckar eller bara härja omkring så han hade inte tid att hoppa några hinder.
Han kan tycka att det är kul ibland, men oftast vill han bara springa omkring och sniffa på fläckar. Man vet liksom aldrig vilket humör han är på. Hans hoppteknik är heller inte den bästa. Den kan man självklart träna upp men med en hund som inte har fullt fokus eller intresse så blir det svårt. Jag upptäckte efter ett tag att han inte var något vidare förtjust i att hoppa hinder, men däremot balanshindren tycker han är kul. När Eddie blev sjuk i först SLO och sedan något år senare fick artros lade vi agilityn på hyllan och började träna rallylydnad istället. Eftersom vi kör agility så otroligt sällan numer tycker han att det är jättekul när vi väl gör det så för honom passar det med agility bara någon gång ibland. På grund av hans hälsa är det heller inte bra att köra det för ofta.
Rallylydnad däremot älskar han! Han tycker att det är otroligt roligt och är så gott som alltid taggad och fullt fokuserad så det är verkligen hans grej som vi tränar en eller flera gånger i veckan.
Med Eddie har jag även provat spår men det är inte riktigt hans grej det heller så vi håller oss mest till rallylydnad och tricks som han också tycker är jättekul.

Med Dio har jag och kommer jag att prova lite allt möjligt. Agility står på agendan, rallylydnad har vi redan börjat med. Likaså spår och sök.
Men en hundsport som inte alls faller mig i smaken är freestyle. Jag vet inte riktigt varför jag har lite svårt för det, kanske för att jag inte skulle känna mig bekväm med att dansa omkring. Freestyle känns helt enkelt inte riktigt som min grej så det är inte sannolikt att det är något jag kommer börja ägna mig åt.

Detta är ett ämne som jag tänkt länge att jag ska skriva om men som jag dragit mig för eftersom det är ett känsligt ämne där åsikterna går isär och risken att bli påhoppad är överhängande.
Men nu när frågan ställs i denna utmaning så kan jag lika gärna skriva om det jag tänkt skriva så många gånger och jag tar risken att bli påhoppad. Det blir man ju ändå, för alltid finns det någon som ska anmärka på saker och ting.
Obs! Detta är alltså mina personliga åsikter, vad jag tycker och anser om renras kontra blandras. Det är inget som jag begär att andra ska rätta sig efter eller ens hålla med om. Det är bara vad jag tycker och vad jag skulle råda andra till, men råd är just bara råd och inget man behöver varken ta till sig eller rätta sig efter. Som med allt annat får man själv sålla bland information och välja vad man vill ta till sig och inte.

Om du frågar mig, blandras eller renras, så... Spelar ingen roll! Det beror helt på vad man vill ha sin hund till.
Otroligt många spyr galla över blandrasavel och till viss del kan jag förstå det. Det är i många fall oseriöst med denna avel och vissa, eller ganska många kombinationer, är helt vansinniga, MEN blandrasavel betyder inte per automatik att det alltid är oseriös avel av en uppfödare som bara vill tjäna pengar. Det kan ju faktiskt vara så att någon upptäckt att det blir väldigt trevliga hundar av en viss kombination av raser. Alla renraser härstammar dessutom från början från blandningar av olika hundtyper och raser. Dogo argentino till exempel härstammar från inte mindre än 10 (!) olika raser. Snacka om gatukorsning! Sen har vi cockerpoo som inte är en renras (även fast många vill att den ska bli det) men en blandning som blivit väldigt populär och som har en egen klubb med seriösa uppfödare som hälsotestar sina hundar och väljer avelsdjur med omsorg. Den typen av avel ser jag inga fel i alls. Det finns seriösa och oseriösa uppfödare både inom blandras och renras. Däremot är jag helt emot att man parar sin söta hund bara för att den är så söt och bra och grannen råkar ha en hane som är så charmig så man tycker det vore gulligt med valpar efter dessa. Eller att man tar en kull enbart i hopp om att tjäna lite pengar. All avel ska vara genomtänkt vilket den kan vara även vid blandrasavel bara intresset finns och man lägger ner tid och energi på det.

"Men med en blandras kan du inte kolla sjukdomar hos föräldrar, släktingar och bakåt i leden"
är det största argumentet som folk tar till när man ska argumentera för att blandrasavel inte bör existera.
Detta är en sanning med modifikation. En stor sådan dessutom.
Den hälsa man kan kolla hos renraser är de hälsoprogram som SKK tagit fram och som registreras hos SKK. Det vill säga leder, ögon, patella, hjärta, hemofili. Det är det enda som går att kolla hos SKK-reggade hundar men det räcker inte. För det finns nämligen många fler rasbundna genetiska sjukdomar än så.

Inom många raser förekommer allvarliga genetiska sjukdomar som inte registreras någonstans.
Köper du en hund oavsett om det är renras eller blandras så kan du inte kolla om linjerna bär på Addison, Cushings, SLO, allergi, sköldkörtelrubbning, epilepsi, diabetes, DCM m.m. Alla mycket allvarliga genetiska sjukdomar som oftast är rasbundna och som ofta innebär stort lidande både för hund och ägare, speciellt innan man fått kontroll över sjukdomarna, samt att det kostar oerhört mycket pengar att ha en sjuk hund. Inte alltför sällan leder någon eller några av dessa sjukdomar till döden.
T.ex inom min ras finns problematik med Addison, sköldkörtelrubbning, SLO och allergi (min äldsta har 3 av dessa sjukdomar), men inte någonstans kan man kolla hur det ligger till med dessa sjukdomar i rasen. Det går inte att kolla upp sin tilltänkta valps linjer och se om dessa sjukdomar förekommer hos föräldrar, släktingar eller bakåt i leden.
Så skillnaden med att kunna kolla upp hälsa hos renras kontra blandras är faktiskt inte så stor. Allvarliga genetiska rasbundna sjukdomar går helt enkelt inte att kolla hos varken renras eller blandras, bortsett från de som ingår i SKK:s hälsoprogram. De som ingår i SKK:s hälsoprogram är inte att förringa och det är bra, om inte nödvändigt, att dessa testas och registreras, men det är långt ifrån tillräckligt! Samtliga genetiska sjukdomar bör registreras. Så länge man inte reggar övriga genetiska sjukdomar så kommer jag hålla fast vid att man lika gärna kan köpa blandras om det är så att man hellre vill ha en blandras av någon anledning.
Att köpa en renras är i mångt och mycket en lika stor chansning som att köpa en blandras.
Visst, med en renras kan du köpa en hund med släktingar som är HD-fria, inte bär på PRA-genen, där patella är ua och hjärtat bra. Men du kan inte köpa en renras med föräldrar och släktingar som är dokumenterat fria från de övriga genetiska sjukdomarna. Föräldrarna är kanske fria, men de kan lika gärna vara bärare eller ha nära släktingar som är sjuka. Ingen vet. Inte SKK, inte uppfödarna, inte valpköparna.
Köper man en blandras avlad mellan två renraser som är reggade och hälsotestade så tja.. Vad är då skillnaden mellan renras och blandras? Ingen!
Köper man en blandras av en seriös blandrasuppfödare som alltid hälsotestar sina avelsdjur och bokför det. Vad är då skillnaden mellan blandras och renras? Bara marginell.
Så det där med att man kan kolla renrasers hälsa är långt ifrån hela sanningen och enligt mig ett argument som inte riktigt håller fullt ut.
Dock tycker jag att alla avelsdjur, renras som blandras, ska hälsotestas enligt SKK:s hälsoprogram innan parning. Då har man i alla fall gjort sitt bästa för att avla på friska föräldrar. Tyvärr går det i dagens läge inte att göra mer än så vad gäller hälsan så helt krasst kan man säga att fortfarande avlar man i blindo även inom renrasaveln.

Om någon skulle fråga mig om han/hon ska välja renras eller blandras så skulle jag ge följande råd:
*Vill du kunna kolla släktingars hälsa enligt SKK:s hälsoprogram (som är långt ifrån fullständigt) - välj renras
*Vill du ställa ut och/eller tävla i bruks - välj renras
*Vill du köpa av SKK-ansluten uppfödare - välj renras
*Vill du vara säker på vilken typ av hund du köper - välj renras
*Vill du ha större urval av seriösa uppfödare och större kontroll - välj renras
*Är du inte intresserad av något av ovanstående - välj vilket som. Den hund och kombination, uppfödare också för den delen, som du fastnar för helt enkelt och anser vara seriös.

Själv valde jag renras för att jag var ute efter vissa specifika egenskaper som man inte kan vara säker på att få med en blandras. Om min nästa hund blir renras eller blandras beror på vad jag kommer vilja ha hunden till, om jag söker efter vissa egenskaper och hur långt man har kommit med dokumentation och registrering av genetiska sjukdomar.

Med detta sagt, förbereder jag mig och duckar för ilskna kommentarer och idiotförklaringar ;)

Jag minns faktiskt inte hur gammal jag var, men det var innan vi flyttade från lägenheten så jag kan inte ha varit äldre än 9 år.
Min kusin hade vandrande pinnar som förökade sig så hon behövde bli av med ett gäng så jag tog en vandrande pinne-bebis med mig hem. Jag döpte den till Gunnar. Ingen aning om vad det var för kön på den, men jag tyckte i alla fall att den var en Gunnar. Han/hon bodde i en stor genomskinlig burk med sand, pinnar att klättra på och tygduk över som skulle sprayas med vatten varje dag för att hålla miljön fuktig. Det var sommar då minns jag för jag gick ut och plockade maskrosblad till den. Det tyckte den om. Sallad var också populärt. Tyvärr levde den inte så länge och en dag hittade jag den död.

Sen dröjde det länge innan nästa husdjur kom. Jag gick nog i femman eller sexan då. En klasskompis hade takråttor som hade förökat sig och han frågade om jag ville ha en. Såklart jag ville! Mina föräldrar var emot det såklart men jag tog hem en i alla fall som jag döpte till Alf, kallad Affe, trots att det var en tjej. Men den var inte glad. Ville inte äta och bara låg och vilade eller sov. Kunde den vara deprimerad?
Jag bestämde mig för att ta hem en råtta till så att den fick lite sällskap och se om den skulle bli gladare av det. Så jag tog hem en kullsyster som jag döpte till Mixi och det gjorde susen. Lilla Alf blev glad igen.
En dag kom brorsans kompis på besök. Innanför jackan hade han en takråtta som han frågade om jag ville ta över. Han hade reptiler hemma och den här råttan hade blivit ratad som mat. Självklart ville jag rädda henne! Jag döpte henne till Tilly och hon var en råtta med väldigt stor personlighet. Kom när man ropade, gillade att kela, var otroligt cool, inte rädd för någonting och var hur snäll och mysig som helst. Tyvärr blev hon mobbad av syskonparet så jag fick ha dom åtskilda. Tyckte också att hon var lite väl tjock så jag gick ner med henne till djuraffären på stan och frågade om det möjligen kunde vara så att hon var dräktig. Han klämde och kände lite på henne och kunde snabbt konstatera att visst var det så.
Så det vara bara att gå hem och vänta på de små. Det blev 8 stycken. En albino och 7 svarta med mer eller mindre vita tecken, precis som mamma Tilly som var svart med vit mage och en vit strumpa fram. Den vita döpte jag till Snövit och de övriga döpte jag efter de 7 små dvärgarna. Snövit valde jag att behålla och de andra sålde jag. När Snövit hade vuxit till sig valde jag att släppa ihop alla 4 i samma bur och nu när Tilly inte längre var ensam upphörde mobbingen.

Snövit, Mixi, Alf, Tilly

När jag hade haft råttorna ett tag ville jag även ha en kanin. Även det sa mina föräldrar nej till men jag köpte en i alla fall som jag döpte till Rasmus. I början när han var liten fick han bo inne men sen byggde pappa ett par burar åt honom så att han kunde bo ute. På sommaren bodde han i bur på marken och på vintern bodde han i en bur på ben. Jag provade att ha honom lös ute i trädgården några gånger men då skuttade han över till grannen och var inte den lättaste att fånga så det fick bli sele efter det.

Rasmus

Tilly var den första att gå bort. En dag blev hon plötsligt bara väldigt svag och varken åt eller drack. Jag försökte få i henne vatten med hjälp av en liten spruta men hon svalde det inte och strax därefter somnade hon lugnt och stilla in i min hand, förmodligen p.g.a ålderdom. Hon var min favoritråtta för hon var så speciell med så stor personlighet så det var en tung förlust. Mixi och Alf levde ett tag efter det tills de en dag dog båda två samtidigt. Jag vet inte vad som hände. Jag var hos en kompis när det hände och mamma ringde och sa att jag måste komma hem. Då låg båda döda i buren. Kvar hade jag nu bara Snövit av råttorna. Hon fick ibland vara med Rasmus i hans bur och båda trivdes i varandras sällskap. Snövit fick till slut en knöl vid ena frambenet som bara växte och växte så då valde jag att ta bort henne.
När Rasmus var runt 7 år fick han också somna in. Jag hade börjat jobba på annan ort dit jag inte kunde ta med honom och mina föräldrar ville inte ta ansvar för honom så de ordnade så att han fick somna in. Han var ju ändå lite till åren kommen så en omplacering var inte aktuell.

Rasmus blev mitt hittills sista husdjur bortsett från hundarna. Jag har alltid sen jag var liten önskat mig en egen häst men det har aldrig funnits ekonomi till det så jag fick gå på ridskola istället. Där gick jag från jag var 9 tills jag var 20 och började jobba på annan ort. Jag har också av och till varit medryttare så man kan väl säga att jag i alla fall har fått känna på hur det är ha egen häst (bortsett från den ekonomiska biten) och just nu känner jag mig rätt nöjd med det.

Din första hund.. oj oj.. Detta inlägg kommer bli långt! Så gör dig redo för en mindre roman :)
Min första hund var en muta i form av en gyllengul goldenkille vid namn Charlie. Jag skulle snart fylla 8 år och hade tjatat i evigheter om en egen hund.
Den sommaren, 1986, hade vi varit nere i Hjo och hälsat på mina kusiner. Brorsan skulle stanna kvar ett tag till medan jag skulle följa med hem till Hälsingland något som jag absolut inte ville. Varför skulle brorsan få stanna men inte jag?
Jag blev minst sagt arg och tjurig och började bråka. Mina föräldrar försökte med alla möjliga knep att lugna ner mig och få med mig hem, men utan framgång. Så de tog till det tunga artilleriet och kläckte ur sig att jag skulle få en egen hund om jag följde med hem. Den dealen var jag helt och hållet med på!

Har man lovat något så ska man hålla det så när vi kom hem hade inte pappa något annat val än att börja leta kennlar. Han hittade en kennel som hade en kull goldenvalpar just då så vi åkte och tittade på dem och jag föll pladask. Kenneln hade även en nyfödd kull flatvalpar så pappa frågade om vi inte skulle vänta ett par månader och köpa en sådan istället. Men nej! Jag ville inte vänta. Jag ville ha den vilda goldenkillen som fortfarande inte var tingad. Han var störst i kullen och brottade ner både mamma och syskon. När han släpptes ut från hundgården sprang han runt i trädgården och slet upp blommor med rötterna. Han var fullständigt galen men helt fantastiskt söt. Honom ville jag ha!
Så vi tingade honom och åkte och hämtade honom någon vecka senare och när brorsan kom hem från kusinerna hade vi blivit med hund. Lyckan var total. Min första alldeles egna hund! Visserligen stod pappa som ägare och mina föräldrar fick ta största ansvaret men han var ändå min hund och självklart hjälpte jag också till.
Men är man 8 år så förstår man inte alltid hur valpar funkar. Valpar har sylvassa tänder som kliar och de bara måste tugga på allt vilket även inkluderar människor. Charlie var inget undantag. Han nafsade och bet vilket jag uppfattade som att han var elak. Droppen kom när han slet av mig kjolen ute på parkeringen. Då stängde jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut innan pappa hade lämnat tillbaks den elaka valpen. Som tur var lyckades pappa tala förstånd med mig och få mig att förstå att valpar inte bits av illvilja så min rädsla för den "elaka" valpen var snart som bortblåst.


Minnena av min älskade Charlie är så otroligt många och speciella att jag skulle kunna skriva en hel roman om honom, men det får jag ju inte plats med här så jag får försöka behärska mig ;)

Charlie var "the love of my life". Han var precis som Eddie något utöver det vanliga men på ett helt annat sätt. Han var otroligt envis. Eddie är också envis men inte på långa vägar lika envis som Charlie. Hade Charlie väl bestämt sig för något så gick det inte att rubba honom. Stört omöjligt! Men hans envishet var en del av hans charm. Utan den hade han inte varit Charlie.
Han var så speciell på så många vis. Det absolut bästa han visste var att åka bil. Han blev otroligt ledsen de gånger han inte fick följa med och åka bil. Han såg ut som sju svåra år, som att jorden var på väg att gå under. De gånger han fick följa med vägrade han ibland att gå ur bilen igen sen när man kom hem och det hände, efter att jag fått körkort, att jag fick åka en extra sväng med bilen för att han skulle bli nöjd så att jag över huvud taget skulle lyckas få ut honom ur bilen. När brorsan köpte sin första bil som han mekade med kunde Charlie ligga i den hela dagarna trots att det var sommar och olidligt varmt. Vi försökte få honom att gå ut därifrån men han vägrade. Brorsan hade inte körkort då så han körde bara fram och tillbaks på uppfarten och Charlie sätt där i bilen och älskade att åka upp och ner för vår korta lilla uppfart.

Charlie är inte nöjd. Han vill åka en sväng till så det vara bara att hoppa in och köra en liten runda till.

Charlie var också väldigt lat. Långpromenader hade han visserligen ingenting emot och när jag blev tonåring lärde jag honom att springa snällt bredvid cykeln, så under sommarhalvåret brukade jag ta cykeln och Charlie och cykla över hela stan bort till min farmor och farfar för lite fika och sen hem igen.
Men att jobba och aktivera sig var inte Charlie så särskilt intresserad av. Inte heller tidiga morgnar var hans grej. Helst skulle man sova fram till mitt på dagen någon gång.
Vi provade lite jakt med honom när han var unghund men blev sen skotträdd så då var det uteslutet. Jag provade agility med honom men det tyckte han bara var onödigt att anstränga sig så för några hinder. Spår var väl det enda som han tyckte var någorlunda kul.. om det var korv han fick spåra. Allra helst ville han mest bara ligga hemma på gårdsplanen och filosofera, men han kunde ibland när han var lös i trädgården ge sig iväg på egna äventyr, speciellt om det var löptikar i farten. En gång hittade vi honom hemma hos en löpande taxflicka några kvarter bort, men ägaren visste vem han var och hade koll så det blev ingen "olycka".

Charlie var inte den mest väluppfostrade hunden. Min pappa lydde han och oftast min bror, men mig och mamma tyckte han inte var så viktigt att lyda, men trots att han inte var så väluppfostrad så hade han ändå en del uppfostrade sidor. Han stal aldrig mat från bord och bänkar och han åt aldrig av sin egen mat innan man sa varsågod. En gång hade brorsan gett honom mat och gått hemifrån, men glömt att säga varsågod.
Några timmar senare när vi kom hem satt Charlie där framför matskålen och väntade på ett varsågod.
Han var heller ingen skällig hund. Faktum är att han faktiskt inte kunde skälla förrän han var 7-8 år. Då blev han så uppspelt över något att det kom ut något ljud ur hans mun. Det var inte ett skall men något som närmast kan liknas vid ett skall. Charlie blev så förvånad att han tittade sig omkring och undrade var det kom ifrån. Efter det började jag träna för att lära honom skall vilket jag lyckades med till slut men det var ytterst sällan efter det som han skällde på eget bevåg. Inte ens när han var fastbunden i repet utomhus och fastnade runt trädet så skällde han. Han satt snällt kvar och tittade på dörren tills vi kom ut och undrade varför han inte krafsade på dörren och ville in.

Charlie var min allra bästa vän, min trogna kompis och stöttepelare som jag grät ut hos efter ännu en dag med utanförskap i skolan. Det finns knappt en levande varelse som betytt så mycket för mig som han gjorde.
Jag var 8 år när han kom till oss. Jag skulle fylla 22 ett par månader efter den dagen han rycktes ifrån oss. Hela min uppväxt, mer än halva mitt liv hade jag delat med honom så det blev naturligtvis en oerhörd tomhet den dagen han gick bort.
Han var nyss 14 år fyllda, 14 år och 13 dagar för att vara exakt, när det var dags att ta det tunga beslutet. De senaste månaderna hade han blivit sämre. Han drack kopiösa mängder med vatten som i sin tur gjorde att han inte kunde hålla sig och måste ut betydligt oftare än innan och även på nätterna. Han väckte mig varje natt då han måste ut men ibland hann han inte och gjorde på sig inne. Han hade också börjat tappa håret på magen. Han hade blivit en gammal farbror och det var dags att ta farväl. Det var vi alla överens om även om det gjorde fruktansvärt ont.
Den 16:e maj 2000, en solig vacker dag med kvittrande fåglar, somnade Charlie in för gott. Den dagen gick mitt hjärta i tusen bitar och fortfarande efter alla dessa år saknas en av de bitarna. Att ta farväl av sin bästa vän och veta att man aldrig mer kommer att ses är nog bland det värsta man kan uppleva.
Jag var inte med när han dog. Jag tog farväl av honom hemma.
Det var jag som tog honom med på hans sista promenad så jag gick lite längre än jag brukade. På hemvägen sprang han upp för vår uppfart, något han inte hade gjort på länge. Det gjorde det hela än svårare.
Efter promenaden satt han som han brukade ute på trappan och kikade medan pappa förberedde för avfärd. Stunden var inne. Jag kramade honom länge länge medan tårarna sprutade. Ville aldrig släppa taget men jag var så illa tvungen, sa hejdå, att jag älskade honom och att vi ses igen en vacker dag i Nangijala.
Sen hoppade han in i bilen för sin sista bilfärd. Sista bilden jag har av Charlie kommer att förfölja mig tills jag dör. Jag såg honom genom bilens bakruta och han tittade på mig tills han försvann utom synhåll och var borta för alltid. Kvar satt jag på trappan grät floder.
Trots sin ålderdom så var han ändå rätt glad och förhållandevis pigg och hade "barnasinnet" kvar och var lika envis som han hade varit genom alla åren. Men han var ju inte frisk sista tiden och med det i bakhuvudet vet man att vi ändå tog rätt beslut. 14 år är många år för en hund. Dock blir inte saknaden mindre för det. Tänker på honom så gott som dagligen och ofta saknar jag honom men nu kan jag minnas honom med glädje och värme. Minnena kan ingen ta ifrån mig och platsen i mitt hjärta är hans för alltid.

Sista bilden på Charlie. En sommarvarm solig dag i maj gick han över regnbågsbron

Eddies urinläckage har kommit och gått. Faktiskt så har det blivit bättre och senaste veckan är det bara någon enstaka kväll som han har droppat urin. De kvällar han droppat så har vi satt på honom skvättskyddet under natten så att han inte ska ligga och läcka i sängar eller på golvet.
Han har inte behövt skvättskydd sen i augusti då vi åkte färja till och från Gotland så när jag nu skulle ta på det för ett par veckor sedan fick jag en chock. Det gick inte att stänga! Det har blivit alldeles för litet så jag fick skarva det med en tygbit och säkerhetsnålar. Eddie har alltså ökat jättemycket i omfång och blivit rund som en tunna. Han är inte speciellt tjock över revbenen, utan det är mer buken som blivit stor.

Sist vi var hos veterinären, för en månad sedan, trodde jag att hans vikt skulle ha ökat massor men det hade den inte. Han vägde visserligen 23,5 och brukar ligga på runt 22 men 23,5 är ändå inte speciellt mycket. Han vägde mer förra sommaren men såg ändå mindre ut då än vad han gör nu. Så faktum kvarstår att han har blivit tjock. Det måste innebära att han har tappat massor i muskler istället och jag tycker att det syns också på bakbenen.

Detta måste vi försöka göra något åt. Han får nu hälften av den fodergiva han ska ha per dag och resten fyller vi ut med grönsaker istället, annars skulle han hungra ihjäl. Han är hungrig ändå som det är så det blir mycket grönsaker både till frukost, middag och mellanmål. Men jag tycker inte det hjälper något mot hans kroppsform. Tycker att han fortfarande är lika rund så antingen är det kortisonet som gör honom svullen eller så är det motionen det hänger på och där har vi ett problem.
Han får långpromenader dagligen men det hjälper föga. Han skulle behöva mer intensiv träning, få upp pulsen och öka muskelmassan. Problemet är bara hur?!
Han har ju sin artros i armbågsleden som gör att han inte bör springa på hårt underlag så cykling är alltså uteslutet. Att springa med honom skulle ju kunna funka i skogen exempelvis där det är lite mjukare underlag men då är problemet att matten inte har flås nog att kunna springa och ett ben som inte heller tycker om att springa.
Vatten hatar han ju så vattenträning är också uteslutet. Annars hade det varit perfekt!
Jag önskar att jag hade en water treadmill hemma för det tror jag skulle kunna funka trots att det är vatten men det är ju inte så mycket vatten så det skulle han eventuellt kunna finna sig i. Men nu har jag ingen water treadmill så jag får hitta på någon annan träningsform.
Kanske ut och gå mycket i kuperad terräng och så funderar jag på att skaffa viktmanschetter åt honom så att han får jobba lite extra med benmusklerna. Kan det vara något tro..?
Annars tar jag gärna emot träningstips eller andra bantningstips, så hojta till om du har några :)