Din första hund.. oj oj.. Detta inlägg kommer bli långt! Så gör dig redo för en mindre roman :)
Min första hund var en muta i form av en gyllengul goldenkille vid namn Charlie. Jag skulle snart fylla 8 år och hade tjatat i evigheter om en egen hund.
Den sommaren, 1986, hade vi varit nere i Hjo och hälsat på mina kusiner. Brorsan skulle stanna kvar ett tag till medan jag skulle följa med hem till Hälsingland något som jag absolut inte ville. Varför skulle brorsan få stanna men inte jag?
Jag blev minst sagt arg och tjurig och började bråka. Mina föräldrar försökte med alla möjliga knep att lugna ner mig och få med mig hem, men utan framgång. Så de tog till det tunga artilleriet och kläckte ur sig att jag skulle få en egen hund om jag följde med hem. Den dealen var jag helt och hållet med på!

Har man lovat något så ska man hålla det så när vi kom hem hade inte pappa något annat val än att börja leta kennlar. Han hittade en kennel som hade en kull goldenvalpar just då så vi åkte och tittade på dem och jag föll pladask. Kenneln hade även en nyfödd kull flatvalpar så pappa frågade om vi inte skulle vänta ett par månader och köpa en sådan istället. Men nej! Jag ville inte vänta. Jag ville ha den vilda goldenkillen som fortfarande inte var tingad. Han var störst i kullen och brottade ner både mamma och syskon. När han släpptes ut från hundgården sprang han runt i trädgården och slet upp blommor med rötterna. Han var fullständigt galen men helt fantastiskt söt. Honom ville jag ha!
Så vi tingade honom och åkte och hämtade honom någon vecka senare och när brorsan kom hem från kusinerna hade vi blivit med hund. Lyckan var total. Min första alldeles egna hund! Visserligen stod pappa som ägare och mina föräldrar fick ta största ansvaret men han var ändå min hund och självklart hjälpte jag också till.
Men är man 8 år så förstår man inte alltid hur valpar funkar. Valpar har sylvassa tänder som kliar och de bara måste tugga på allt vilket även inkluderar människor. Charlie var inget undantag. Han nafsade och bet vilket jag uppfattade som att han var elak. Droppen kom när han slet av mig kjolen ute på parkeringen. Då stängde jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut innan pappa hade lämnat tillbaks den elaka valpen. Som tur var lyckades pappa tala förstånd med mig och få mig att förstå att valpar inte bits av illvilja så min rädsla för den "elaka" valpen var snart som bortblåst.


Minnena av min älskade Charlie är så otroligt många och speciella att jag skulle kunna skriva en hel roman om honom, men det får jag ju inte plats med här så jag får försöka behärska mig ;)

Charlie var "the love of my life". Han var precis som Eddie något utöver det vanliga men på ett helt annat sätt. Han var otroligt envis. Eddie är också envis men inte på långa vägar lika envis som Charlie. Hade Charlie väl bestämt sig för något så gick det inte att rubba honom. Stört omöjligt! Men hans envishet var en del av hans charm. Utan den hade han inte varit Charlie.
Han var så speciell på så många vis. Det absolut bästa han visste var att åka bil. Han blev otroligt ledsen de gånger han inte fick följa med och åka bil. Han såg ut som sju svåra år, som att jorden var på väg att gå under. De gånger han fick följa med vägrade han ibland att gå ur bilen igen sen när man kom hem och det hände, efter att jag fått körkort, att jag fick åka en extra sväng med bilen för att han skulle bli nöjd så att jag över huvud taget skulle lyckas få ut honom ur bilen. När brorsan köpte sin första bil som han mekade med kunde Charlie ligga i den hela dagarna trots att det var sommar och olidligt varmt. Vi försökte få honom att gå ut därifrån men han vägrade. Brorsan hade inte körkort då så han körde bara fram och tillbaks på uppfarten och Charlie sätt där i bilen och älskade att åka upp och ner för vår korta lilla uppfart.

Charlie är inte nöjd. Han vill åka en sväng till så det vara bara att hoppa in och köra en liten runda till.

Charlie var också väldigt lat. Långpromenader hade han visserligen ingenting emot och när jag blev tonåring lärde jag honom att springa snällt bredvid cykeln, så under sommarhalvåret brukade jag ta cykeln och Charlie och cykla över hela stan bort till min farmor och farfar för lite fika och sen hem igen.
Men att jobba och aktivera sig var inte Charlie så särskilt intresserad av. Inte heller tidiga morgnar var hans grej. Helst skulle man sova fram till mitt på dagen någon gång.
Vi provade lite jakt med honom när han var unghund men blev sen skotträdd så då var det uteslutet. Jag provade agility med honom men det tyckte han bara var onödigt att anstränga sig så för några hinder. Spår var väl det enda som han tyckte var någorlunda kul.. om det var korv han fick spåra. Allra helst ville han mest bara ligga hemma på gårdsplanen och filosofera, men han kunde ibland när han var lös i trädgården ge sig iväg på egna äventyr, speciellt om det var löptikar i farten. En gång hittade vi honom hemma hos en löpande taxflicka några kvarter bort, men ägaren visste vem han var och hade koll så det blev ingen "olycka".

Charlie var inte den mest väluppfostrade hunden. Min pappa lydde han och oftast min bror, men mig och mamma tyckte han inte var så viktigt att lyda, men trots att han inte var så väluppfostrad så hade han ändå en del uppfostrade sidor. Han stal aldrig mat från bord och bänkar och han åt aldrig av sin egen mat innan man sa varsågod. En gång hade brorsan gett honom mat och gått hemifrån, men glömt att säga varsågod.
Några timmar senare när vi kom hem satt Charlie där framför matskålen och väntade på ett varsågod.
Han var heller ingen skällig hund. Faktum är att han faktiskt inte kunde skälla förrän han var 7-8 år. Då blev han så uppspelt över något att det kom ut något ljud ur hans mun. Det var inte ett skall men något som närmast kan liknas vid ett skall. Charlie blev så förvånad att han tittade sig omkring och undrade var det kom ifrån. Efter det började jag träna för att lära honom skall vilket jag lyckades med till slut men det var ytterst sällan efter det som han skällde på eget bevåg. Inte ens när han var fastbunden i repet utomhus och fastnade runt trädet så skällde han. Han satt snällt kvar och tittade på dörren tills vi kom ut och undrade varför han inte krafsade på dörren och ville in.

Charlie var min allra bästa vän, min trogna kompis och stöttepelare som jag grät ut hos efter ännu en dag med utanförskap i skolan. Det finns knappt en levande varelse som betytt så mycket för mig som han gjorde.
Jag var 8 år när han kom till oss. Jag skulle fylla 22 ett par månader efter den dagen han rycktes ifrån oss. Hela min uppväxt, mer än halva mitt liv hade jag delat med honom så det blev naturligtvis en oerhörd tomhet den dagen han gick bort.
Han var nyss 14 år fyllda, 14 år och 13 dagar för att vara exakt, när det var dags att ta det tunga beslutet. De senaste månaderna hade han blivit sämre. Han drack kopiösa mängder med vatten som i sin tur gjorde att han inte kunde hålla sig och måste ut betydligt oftare än innan och även på nätterna. Han väckte mig varje natt då han måste ut men ibland hann han inte och gjorde på sig inne. Han hade också börjat tappa håret på magen. Han hade blivit en gammal farbror och det var dags att ta farväl. Det var vi alla överens om även om det gjorde fruktansvärt ont.
Den 16:e maj 2000, en solig vacker dag med kvittrande fåglar, somnade Charlie in för gott. Den dagen gick mitt hjärta i tusen bitar och fortfarande efter alla dessa år saknas en av de bitarna. Att ta farväl av sin bästa vän och veta att man aldrig mer kommer att ses är nog bland det värsta man kan uppleva.
Jag var inte med när han dog. Jag tog farväl av honom hemma.
Det var jag som tog honom med på hans sista promenad så jag gick lite längre än jag brukade. På hemvägen sprang han upp för vår uppfart, något han inte hade gjort på länge. Det gjorde det hela än svårare.
Efter promenaden satt han som han brukade ute på trappan och kikade medan pappa förberedde för avfärd. Stunden var inne. Jag kramade honom länge länge medan tårarna sprutade. Ville aldrig släppa taget men jag var så illa tvungen, sa hejdå, att jag älskade honom och att vi ses igen en vacker dag i Nangijala.
Sen hoppade han in i bilen för sin sista bilfärd. Sista bilden jag har av Charlie kommer att förfölja mig tills jag dör. Jag såg honom genom bilens bakruta och han tittade på mig tills han försvann utom synhåll och var borta för alltid. Kvar satt jag på trappan grät floder.
Trots sin ålderdom så var han ändå rätt glad och förhållandevis pigg och hade "barnasinnet" kvar och var lika envis som han hade varit genom alla åren. Men han var ju inte frisk sista tiden och med det i bakhuvudet vet man att vi ändå tog rätt beslut. 14 år är många år för en hund. Dock blir inte saknaden mindre för det. Tänker på honom så gott som dagligen och ofta saknar jag honom men nu kan jag minnas honom med glädje och värme. Minnena kan ingen ta ifrån mig och platsen i mitt hjärta är hans för alltid.

Sista bilden på Charlie. En sommarvarm solig dag i maj gick han över regnbågsbron

Eddies urinläckage har kommit och gått. Faktiskt så har det blivit bättre och senaste veckan är det bara någon enstaka kväll som han har droppat urin. De kvällar han droppat så har vi satt på honom skvättskyddet under natten så att han inte ska ligga och läcka i sängar eller på golvet.
Han har inte behövt skvättskydd sen i augusti då vi åkte färja till och från Gotland så när jag nu skulle ta på det för ett par veckor sedan fick jag en chock. Det gick inte att stänga! Det har blivit alldeles för litet så jag fick skarva det med en tygbit och säkerhetsnålar. Eddie har alltså ökat jättemycket i omfång och blivit rund som en tunna. Han är inte speciellt tjock över revbenen, utan det är mer buken som blivit stor.

Sist vi var hos veterinären, för en månad sedan, trodde jag att hans vikt skulle ha ökat massor men det hade den inte. Han vägde visserligen 23,5 och brukar ligga på runt 22 men 23,5 är ändå inte speciellt mycket. Han vägde mer förra sommaren men såg ändå mindre ut då än vad han gör nu. Så faktum kvarstår att han har blivit tjock. Det måste innebära att han har tappat massor i muskler istället och jag tycker att det syns också på bakbenen.

Detta måste vi försöka göra något åt. Han får nu hälften av den fodergiva han ska ha per dag och resten fyller vi ut med grönsaker istället, annars skulle han hungra ihjäl. Han är hungrig ändå som det är så det blir mycket grönsaker både till frukost, middag och mellanmål. Men jag tycker inte det hjälper något mot hans kroppsform. Tycker att han fortfarande är lika rund så antingen är det kortisonet som gör honom svullen eller så är det motionen det hänger på och där har vi ett problem.
Han får långpromenader dagligen men det hjälper föga. Han skulle behöva mer intensiv träning, få upp pulsen och öka muskelmassan. Problemet är bara hur?!
Han har ju sin artros i armbågsleden som gör att han inte bör springa på hårt underlag så cykling är alltså uteslutet. Att springa med honom skulle ju kunna funka i skogen exempelvis där det är lite mjukare underlag men då är problemet att matten inte har flås nog att kunna springa och ett ben som inte heller tycker om att springa.
Vatten hatar han ju så vattenträning är också uteslutet. Annars hade det varit perfekt!
Jag önskar att jag hade en water treadmill hemma för det tror jag skulle kunna funka trots att det är vatten men det är ju inte så mycket vatten så det skulle han eventuellt kunna finna sig i. Men nu har jag ingen water treadmill så jag får hitta på någon annan träningsform.
Kanske ut och gå mycket i kuperad terräng och så funderar jag på att skaffa viktmanschetter åt honom så att han får jobba lite extra med benmusklerna. Kan det vara något tro..?
Annars tar jag gärna emot träningstips eller andra bantningstips, så hojta till om du har några :)

Eftersom jag är för lat för att med egna ord beskriva denna ras så har jag kopierat från nätet ;)

Portugisisk vattenhund är en gammal ras, som har funnits längs hela Portugals kust sedan urminnes tider. Rasen användes ursprungligen som hjälpreda på och omkring fiskebåtarna men i dag har den så gott som helt förlorat sin betydelse som arbetskamrat för Portugals fiskare.

Rasen har simhud mellan tårna och det gör den till en simmare och dykare av stora mått. Den var en oumbärlig följeslagare till fiskaren, som inte bara använde den under själva fisket, utan också som vakthund för att bevaka båt och ägodelar. Skulle fisk eller redskap falla överbord, hoppade hunden självmant i vattnet för att fånga det. Den dök under vattnet om det behövdes. I dag är rasen främst en aktiv sällskapshund, men många ägare aktiverar sin hund med agility, lydnad, viltspår med mera.

Det finns ju redan en presentation av mina hundar här på bloggen men jag får väl göra en liten presentation här ändå eftersom det ingår i utmaningen.
Båda mina hundar är av rasen portugisisk vattenhund.

Eddie -  Föddes i oktober 2008 och kom till mig i januari 2009. Var en helt galen och sjövild liten valp. Idag är det svårt och tro att han en gång var så vild. Idag är han lugnet själv som blivit lite av en soffpotatis.
Han är en oerhört speciell hund som är väldigt egen. Det är i princip omöjligt att beskriva Eddie i ord och hur otroligt speciell han är. Det finns hur mycket som helst man skulle kunna skriva om honom och faktiskt så håller jag på att skriva en bok om honom. Men egentligen är han en sådan som måste upplevas för att man ska förstå hans egensinniga personlighet, men att han har något visst går inte att ta miste på. Han charmar alla som kommer i hans väg trots sitt reserverade sätt och ovilja att bli klappad. Han är dessutom väldigt intelligent och kvicktänkt som finner lösningar på det mesta, som t.ex. när vattnet är slut i skålen och tröga matte inte fattar någonting när man säger till. Då får man ta saken i egen tass och helt enkelt gå in på toa, slå på kranen och dricka.
Tyvärr är han också väldigt otursförföljd och lider av SLO, allergi och Addison men han är en kämpe utan dess like och tillsammans har vi tagit oss igenom alla motgångar. Idag mår han efter omständigheterna bra och kan leva ett så gott som normalt hundliv, men sjukdomarna är här för att stanna och han kan när som helst bli dålig. Vi tar därför en dag i taget och jag njuter av varje sekund jag får ha denna underbara hund hos mig. Man vet aldrig när det tar slut.

Dio -  Föddes i april 2012 och kom till mig i juni samma år. Han är en gåva från killarnas uppfödare som kompensation för Eddies SLO. Dio är en oerhört glad hund med massor av energi. En liten spelevink som tycker att allt är så fantastiskt kul och hänger med på det mesta. Han är otroligt duktig med sin lilla nos så sök och spår är aktiviteter som verkligen passar honom. Han är inte lika smart och uträknande som Eddie så han tar lite längre tid på sig att klura ut saker och ting och hittar inte på egna lösningar i samma utsträckning som Eddie. Han är inte heller lika klickerklok som Eddie och har inte riktigt samma tålamod men trots det tycker han att klickerträning är jättekul så länge man gör enkla grejer och man ser till att han får lyckas. Han älskar dessutom att jobba, både med nos och hjärna. Säger jag "träna" så studsar han upp på två röda sekunder, redo att ta sig an uppgifterna.
Dio är till skillnad mot Eddie social, utåtriktad och en riktig goshund som tycker om att mysa och bli kliad, gärna på magen. Han är också väldigt mammig och vill gärna vara där jag är, åtminstone inomhus. Utomhus är det inte lika noga ;)
Dio är egentligen Eddies raka motsats i det mesta och det är lite fascinerande att två individer av samma ras kan vara så otroligt olika varandra.

Mina killar är förresten döpta efter heavy metal-bandet Iron Maidens maskot Eddie och efter heavy metal legenden Ronnie James Dio. Japp, matte, och ännu mer husse, gillar hårdrock ;)

Höga ambitioner är bra att ha, men att ha för höga är ju bara dumt. Jag tror kanske att jag har lite för höga ambitioner just nu.
Hade tänkt anmäla Dio till inofficiell rallylydnadstävling i vår men att hitta någon inofficiell tävling i närheten - omöjligt! Så det får bli officiell på en gång, men... Med vår nivå just nu så skulle vi inte få många poäng, om ens några för jösses vilka problem vi har i vissa moment!
Vissa moment kan han bra. Kontakten kunde vara bättre men den är ändå hyfsad. Fot kan han klockrent nu och det är nog faktiskt en del av problemet. Det intressanta är att Eddie har exakt samma problem så det är ju något fel på mig och min förmåga att lära ut. Jag har kört fast och vet inte hur jag ska komma loss.

Momentet vi har absolut störst problem med är "framför". Att hunden ska sätta sig framför med nosen vänd mot en, sen ska man backa ett steg och hunden följer efter, fortfarande med nosen vänd mot en.
Detta har vi tragglat nu till leda men vi gör inga framsteg. Problemet är att dom inte förstår att dom ska ställa sig framför. Lockar jag med en godis och drar med handen som en båge så går dom i en snäv båge och ställer sig med nosen mot mig, visserligen snett, men ändå. Nosen är i alla fall åt rätt håll. Jag belönar och provar sen att ta ett steg bakåt och här har vi det största problemet. Båda går då och ställer sig bredvid mig i fotposition. Varje gång!! Jag har provat att locka med godis men då har Eddie börjat med att snurra framför mig istället eller så ställer han sig med rumpan utåt åt sidan. Likadant med Dio. Han snurrar inte men ställer sig med rumpan ut åt sidan, går och ställer sig i fotposition eller hoppar upp på mig och nafsar mig i händerna.
Vi kommer verkligen inte förbi detta. Hur sjutton ska jag bära mig åt för att lära in det? Någon som har något bra tips? Det är ju heller inte speciellt snyggt att jag får böja mig framåt och dra en båge med handen så det vill jag också få bort. Jag vill kunna säga kommandot "framför" och dom går och ställer sig i perfekt position framför men just nu är det vääääldigt långt borta! Jag förstår att jag måste ta det i små steg men när det inte ens funkar med små steg, hur sjutton ska jag göra då?

Ett annat moment vi har problem med är när man sätter hunden och ska gå ett varv runt den, ingen av killarna sitter still. Dom måste hålla koll på var jag är så dom flyttar på tassarna eller flyttar hela sig. Jag har provat att belöna i korta intervaller, alltså att jag tar ett pyttesteg och om dom inte rör sig belönar jag, men det har inte gett något resultat än det heller. Finns det något annat att prova?

Som sagt, "lite" problem har vi i vissa moment och jag behöver nya tips och idéer för mina är slut. Det är framför allt "framför" som vi verkligen har kört fast på. Vill ju så gärna få fason på detta så att jag vågar mig ut på tävlingar i vår ;)

Första dagen på utmaningen och det är dags för en liten presentation av mig själv.
Jag heter Linda och är född och uppvuxen i Hälsingland men i mina ådror rinner mest Jämtlandsblod. Bor sedan några år tillbaks på Västkusten där jag egentligen inte trivs något vidare alls. Har ständig hemlängtan och hoppas på att kunna flytta hem igen så småningom. Jag saknar mitt Norrland!
Bor med sambo och två hundar och är för tillfället arbetssökande grafiker/originalare. Kreativitet genomsyrar mitt liv. Älskar att fotografera, skriva och pyssla. Jag gör bland annat hundhalsband och armband av paracord. Smycken höll jag på med ett tag men har tröttnat lite på det så nu får pärlorna bo i garderoben tills inspirationen infinner sig igen. Mitt nästa projekt får istället bli lera som jag höll på med för ett 20-tal år sedan. Ett 20-tal år sedan! kanske ni tänker. Hur gammal är människan? Blir 36 i år, en ålder som jag har lite panik över. Egentligen har jag haft panik länge. Typ sen jag fyllde 30. Åren rullar på i rasande fart och jag har inte ens hunnit bilda familj än. När ska jag hinna? Och hur ska jag våga? Att bilda familj på Västkusten skulle innebära att jag blir fast på Västkusten, något som vore en mardröm eftersom jag har sådan stark hemlängtan.
Hur som helst angående leran så är det dags att återuppta den igen nu känner jag. Annars på fritiden jobbar jag ideellt med grafisk formgivning. Men jag hoppas på att få ett riktigt jobb inom det området SNART! Helst igår.
Hästar tillhör också mina intressen. Har ridit sen barnsben men nu för tiden rider jag inte regelbundet utan det brukar bli en veckas ridresa utomlands varje år istället. Hittills har jag varit på ridresor i Rumänien, Ungern, Irland och Mallorca.
Min första hund fick jag när jag var 8 år. 14 år senare dog han och då skulle jag aldrig mer ha hund. Det löftet höll jag i nästan 9 år. Abstinensen blev helt enkelt för stor till slut och nu sitter jag här med två hundar.
Mer än så behöver ni egentligen inte veta om mig, så det får räcka så ;)

Det cirkulerar en utmaning bland hundbloggarna och jag tänkte att jag skulle haka på den jag också.
Så här ser schemat ut för denna 20 dagars utmaning. I morgon kör jag igång med den :)

Dag 1 – Presentera mig själv
Dag 2 – Presentera min hund
Dag 3 – Berätta om din hunds ras
Dag 4 – Din första hund
Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv
Dag 6 – Renrasig eller blandras?
Dag 7 – Hundsport
Dag 8 – Har du och din hund tävlat?
Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund
Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund
Dag 11 – Hur valde du kennel?
Dag 12 – En ras du skulle vilja ha
Dag 13 – En ras du inte vill ha
Dag 14 – Det här älskar min hund
Dag 15 – Det här tycker inte min hund om
Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund
Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund
Dag 18 – Tik eller hane?
Dag 19 – Varför har du hund?
Dag 20 – Ditt mål för 2014