Hoppades på att jag skulle vakna till sol idag, men vaknade till moln och dimma men det ordnade till sig för sen började solen titta fram mer och mer. Äntligen läge för fotoexkursion!
Hade tänkt att först går jag runt sjön med Dio, sen med Eddie i skogen och sedan ner till djurparken med båda två. Men dessa planer omkullkastades.
Hann bara utanför dörren så ändrade jag mig. Jag tänkte att jag chansar och tar med Eddie runt sjön också och hoppas på att dom inte skjuter något idag. Det var ju sånt underbart väder och Eddie är så tacksam att fota när det är sol. Dessutom var det ett tag sen han fick följa med runt sjön.
Eddie verkade vara med på noterna för han kom springande när jag sa att han skulle få följa med, men han ändrade sig han också. Medan jag gick in igen för att byta jackan mot en tjock tröja tänkte han tydligen över sitt val för när jag kom ut igen ville han inte längre gå någon promenad och drog mot dörren. Jahapp, fick väl hålla mig till min ursprungliga plan då, trodde jag.

När vi kom upp till sjön hann vi inte långt förrän Dio sniffade upp en 8 år gammal boxerhane med en dagmatte i pensionsåldern. Som tur var var både matte och hund vänligt inställda mot en flamsig Dio som kom farande. Hon frågade om dom fick leka och vi slog följe runt sjön. Hanns alltså inte med något fotande. Men en massa bus och spring för hundarna.
Jag berättade att jag varit arbetslös länge. Hon kände en som är grafiker så jag fick hennes nummer, hon tog också mitt nummer och jag fick hennes. Hon tyckte vi kunde höras någon dag och gå en sväng med hundarna.
När vi sagt hejdå och Dio kört slut på den gamla boxern hade vi gått runt nästan hela sjön men något fotande hade det ju inte blivit så jag fick ju så lov att ta ett varv till men som omväxling gick jag åt andra hållet. Denna underbara höstdag måste ju dokumenteras!

Mötte lagotton Molly som fortsatte åt motsatt håll och som sedan hördes över hela sjön när hon sprang iväg och skällde ut mötande och passerande folk.
Dio hörde tjattrande fåglar och försvann in i skogen och var plötsligt puts väck. Fan! Inte nu igen. Igår drog han iväg över en hel jäkla åker och ut på grusvägen för att han hörde kraxande fåglar. Började tänka på alla hundefterlysningar på facebook.
Vart kan han ha tagit vägen? Ropade men hörde honom inte. Inte syntes han till heller. Jag fortsatte i den riktning han försvann och efter ett par minuter hörde jag att det prasslande och kort därefter kom han utfarande. Kopplade honom tills han hade lugnat ner sig och slutat vädra efter dessa otroligt spännande fåglar.
Mötte Molly igen som nu hade fått sällskap av två små vita herrar. Lät dom passera och släppte sedan Dio som efter ett tag intresserade sig för ett gäng fåglar igen som satt på andra sidan sjön och förde ett jäkla liv.
Han stack iväg igen och försvann. Tänkte att han kan väl inte springa så långt. Han springer säkert bara till fåglarna så jag gick i riktning mot dom. Dio syntes inte till men efter ett tag kom han farande, försökte finta mig och dra igen men jag hann koppla honom innan han stack igen.
Han drog som ett ånglok mot fåglarna. Släppte honom igen när vi hade passerat dom och det gick bra tills vi kom till nästa gäng kraxande fåglar. Då var han på väg igen men jag röt stanna och han stannade. Phu!

Kände mig lättad när vi äntligen kom ut ur skogen men då mötte vi Minna dalmatiner så vi blev stående för en pratstund igen och när vi pratat klart var Dio sugen på ännu ett varv runt sjön.
Glöm det!
När vi äntligen kom hem efter en mycket längre tur än vad jag hade tänkt möttes vi av en bajsstinkande lägenhet. Eddie hade bajsat både i soffan och i sin säng. Stackarn! Då måste han ha varit väldigt nödig och så var det ingen hemma som kunde gå ut med honom :( Han har inte bajsat inne sen han blev rumsren. Det dåliga samvetet gav mig en käftsmäll. Men han ville ju faktiskt inte gå på någon promenad! Så jag är säkert förlåten.
Torkade upp bajset, slängde sängen i tvätten och tog med Eddie ut på en promenad. Gick till slingan i skogen, med kameran, men vi hann bara in på slingan så började Eddie se nervös ut och skakade. Säkerligen flashbacks från i söndags då vi gick där och dom började skjuta.
Det var bara att vända och gå hem igen men några foton i höstlöven hanns med i alla fall.
Hann knappt bara komma hem så ringde sambon och sa att han skulle komma med sin systerdotter. Jag som hade sett fram emot att äntligen få slänga mig i soffan och slappa. Jaja.. Bara att städa lite snabbt, torkade soffan en gång till som fortfarande stank skit, öppnade och vädrade lite och inväntade stormen.
Så fort dom klev in genom dörren blev hundarna som galna. Speciellt Dio blir helt galen så fort någon kommer. Hoppar och biter.. och skäller på dörren.
Lyckades väl lugna ner hundarna något under den korta stund hon var här.
Sen fick Eddie gå en promenad med husse. Så fort dom kom tillbaks propsade Dio på att också få gå en promenad så jag gick en kortis med honom. Det var allt jag orkade för nu är jag helt slut!! Skulle behöva fixa ett arbetsprov ikväll men jag är på tok för trött. Dagens äventyr sög verkligen musten ur mig. Och soffan har fortfarande en svag odör av hundskit...

Svårt och föreställa sig att det här fladderörat låg för döden för bara 2 månader sen

"Tjohoo! Här kommer jag matte!"

"Du och jag brorsan"

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Idag var det äntligen uppehåll igen så jag tänkte gå ner till stranden med hundarna. Det är väldigt lågt vatten där så stranden är bredare och större än vanligt med stora öppna ytor. Perfekt för hundarna att springa lösa på.
Nu har regniga hösten kommit så jag tänkte att vi får passa på att gå dit innan sjön fylls på med vatten igen.

Eddie var som vanligt inte speciellt pigg på att hänga med men jag tänkte att han ändrar sig säkert när vi kommer ut och han märker att det inte regnar. Till en början knatade han på om än i rätt långsam takt. Han verkade inte riktigt på topp men han hade varit så himla glad och pigg på morgonen så jag tänkte att det mest var spel för gallerierna. Vi hann inte ens halvvägs så tvärnitade han och vägrade gå längre. Han ville hem. Så det var bara att vända och gå hem. Vet inte vad som rör sig i hans huvud när han gör så där och jag har ingen aning om varför han bara vill vara hemma. Får han inte minst en långpromenad per dag blir han alldeles spattig sen på kvällarna och kräver att få hitta på något. Men man vill ju inte släpa med honom på promenaderna så jag dumpade av honom hemma och gick upp till sjön med Dio istället. Jag gillar egentligen inte att gå runt sjön när det har regnat för det blir så jäkla halt där men jag tänkte att vi får ta det lugnt. Om inte annat så kanske det inte är så stor risk att fler går där när det har regnat.

Dio har haft ett sår på svansen sen jag rakade honom. Jag märkte när pälsen var borta att hans svanstipp såg väldigt konstig ut. Den var mörkt grå och såg nästan ut som en gammal skada så att svanstippen dött. Spetsen såg liksom inte ut att höra dit riktigt, men jag tänkte att jag får titta närmare på det sen och ev. kontakta en veterinär.
När jag var klar med rakningen sprang Dio omkring och viftade på svansen och hux flux så var det blodstänk överallt. Vad det nu var som var på svanstippen så hade det i alla fall gått upp nu. Dagarna efter blev det ett himla meck för att då detta att inte stänka överallt, att få Dio och inte slicka, att få honom och inte slå svansen överallt. Vi provade med plåster först för att förhindra blodstänk och det funkade hyfsat ett tag innan han bestämde sig för att plåster det skulle han aldrig mer ha så en dag när jag kom hem såg det ut som en splatterfilm här hemma med blod överallt. Plåstret som satt på svansen när jag gick hemifrån har jag fortfarande inte hittat så förmodligen hade han tuggat i sig det.
Vi provade med tratt men han kom åt att bita och slicka på svansen ändå. Jag provade med att sätta en strumpa på svansen och tejpa fast men den åkte av. Jag provad att sätta en liten rulle runt svanstippen men den fastnade han med i vardagsrumsbordet. Och så provade jag bandage. Det viftade han av. Jag provade ett längre bandage. Han viftade av det också. Då provade jag med ett bandage med polsterbinda bara över själva tippen och att vet-flexen gick längre upp än polsterbindan. Det satt kvar tills vi tog en promenad. Då flög det också. Satte på ett nytt när vi kom in. Flög av nästan direkt. Då gjorde jag ett nytt som jag fäste med tejp och det fick sitta kvar så nu äntligen har vi hittat ett sätt att skydda lilla svanstippen på och de senaste dagarna har det varit en sårskorpa längst ut som vi bara väntat på att den ska läka bort.

Så idag när vi gick runt sjön råkade Dio drutta i. Jo han råkade. Han hoppade inte i självmant. Han skulle sträcka sig efter något i vattnet och halkade i. Bandaget blev såklart blött och lossnade. Dio var självklart snabb som attan med att vara där och tugga och slicka på svanstippen och så var den sårskorpan ett minne blott. Det var bara att vända och gå hem igen. Då hade vi inte ens hunnit runt halva sjön. Den här dagens lunchpromenad blev ju inte alls som jag hade tänkt mig.
När vi kom hem var hela Dio rödprickig av en blodig viftande svanstipp. Sköljde av honom i duschen, tvättade rent tippen och satte på ett nytt bandage.
Så nu är vi tillbaks på ruta ett igen och väntar på att tippen ska läka. Börja om från början...

Det var något väldigt intressant där ute i vattnet

Hoppsan! Så kan det gå när nyfikenheten blir för stor

Usch! Det här var ju inget kul

Och matte hon bara skrattar.. hrmf!

Åh hej! Så ja, snart uppe

Onsdagen för exakt 2 månader sen när Eddie blev inlagd med en döende kropp trodde jag inte att han skulle få uppleva den här dagen. Och det var det nog ingen annan som trodde heller.
Men idag, den 9:e, för 2 månader sen fick han komma hem efter att ha sett döden i vitögat.
Han lurade döden och nu är han här mitt bland oss, högst levande, pigg och glad.

Idag fyllde han 5 år, på dagen prick 2 månader efter att han fick livet åter.
Fem år då han varit med om saker som få hundar får vara med om under en hel livstid och som ingen egentligen ska behöva vara med om. De 3 senaste åren har han dragits med sjukdomar och elände, men vi har kämpat med blod, svett och tårar. Vi har brutit ihop och kommit igen. Vägrat ge upp! Och jag hoppas att vi om 5 år kan pricka av 5 år till, men vi tar en dag i taget.

Stort grattis på födelsedagen min älskade tappra kämpe!

Dagens tårta gjord på blodpudding och leverpastej

Tårtan var uppenbarligen god för den försvann i ett litet nafs

Rensar Eddies tallrik...

... och så rensar vi Dios tallrik

Senaste dagarna har det varit ganska spänt mellan grabbarna. Jag har väl märkt av det lite lite grann sista tiden men inte så att jag oroat mig eller tänkt så mycket på det. Det har mest verkat som att Eddie velat vara ifred mer än vanligt och därför varit lite grinigare.
Men nu har det blivit värre.

Igår morse låg Dio bredvid mig i sängen och Eddie var på väg fram mot mig med glatt humör för att hälsa mig god morgon. Dio morrade och spände ögonen i Eddie som såklart reagerade på det och sen var slagsmålet i full gång. Vi lyckades sära på dom men när Eddie kom in i sovrummet igen för att göra nytt försök att säga hej morrade Dio på nytt och så flög dom ihop igen. Vi särade på dom igen och sen gick dom och muttrade ett tag. Höll koll på dom ett bra tag efteråt och det var ganska spänt mellan dom ett bra tag men fram emot eftermiddagen verkade det vara glömt och Dio fjäskade för Eddie. Då hoppades och trodde jag allt bara var en engångsföreteelse. Dio har nämligen vaktat mig och sängen förut en gång. Den lilla skitungen tror att han har ensamrätt på matte.

Men idag har det varit lika spänt. Eddie blåser upp sig, höjer svansen och morrar. Dio morrar tillbaks. Dio blir också spänd och spänner ögonen i Eddie om Dio ligger bredvid mig i soffan. Knuffar bort honom när han gör så och då blir han sitt vanliga lilla Dio igen.
Idag ville inte Eddie följa med på lunchen så jag gick själv med Dio. Vi gick till skogen där vi träffade en labbevalp på 6 månader, en hane, som Dio lekte med.
När vi kom hem möttes vi av en uppblåst Eddie med höjd svans som morrade åt Dio. Eddie sniffade också grundligt på mina byxor och försökte sen sniffa på Dio men jag hindrade honom. Tog in Dio i duschen för att skölja av honom och hoppades på att Eddie skulle lugna ner sig under tiden. Det gjorde han inte. Han var lika spänd när vi kom ut och jag sa åt honom att släppa kylskåpet. Han gick då undan men stod på håll och blängde på Dio, spänd som en fiolsträng och skakade.
Jag fick så lov att ta med båda ut och gå en kort sväng för att få Eddie att tagga ner, slappna av och inte starta något bråk.

Vi har funderat mycket på vad detta förändrade beteende kommer från. Dom har ju kommit överrens hittills även fast dom ibland rykt ihop över saker, alltså resursförsvar. Men detta är något annat.
Först tänkte vi om det är för att Eddie är sjuk men då borde det ha kommit mycket tidigare för nu är han pigg och glad som vanligt. Jag har också funderat på om rakningen har något med det att göra då i alla fall Eddie blir lite konstig mot Dio när Dio är nysnaggad men att det skulle komma nu när dom varit rakade ett tag känns inte troligt.
Den enda orsak vi kan komma på är att Eddies chipkastrering helt och hållet har slutat verka nu. Han har varit sitt gamla vanliga pilska jag i ett par veckor nu. Sniffar och stannar och slickar på fläckar ute, juckar på alla kuddar inomhus, vill gärna sniffa Dio i rumpan när han tror att ingen märker och har vid ett par tillfällen sett ut att vilja hoppa på och rida på Dio men Dio har märkt detta och morrat åt honom. Jag har också märkt det och sagt ifrån så han har aldrig fullföljt det.
Han är också mindre fokuserad vid träningen. Tämligen ointresserad från att bara för någon månad sen vara jättetaggad.
Så vi tror helt enkelt att det är hans hormoner som ställer till det. Han försöker vara macho och när det dessutom varit löptider nyligen så blir det väl ännu värre.

Detta måste vi göra något åt. Vi kan inte ha det så här. En hund som juckar på kuddar dagarna i ända, inte lyssnar ett skvatt när man är ute och är inte ens särskilt fokuserad när man tränar inomhus heller och så på det att båda killarna går och spänner sig och morrar mot varann dagligen. Jag tror att det värsta problemet med Dio är att han försvarar sina resurser, och sig själv när Eddie är närgången. Tror inte det är så mycket att han är "hanig". Så om man bara får honom och förstå att det inte är okej att vakta varken mig, sängen eller soffan mot Eddie så tror jag inte man har så mycket att oroa sig för gällande honom. Däremot, det Eddie håller på med, det är bara machofasoner och pilskhet.
Så det måste vi ta bort och det går inte att försöka fostra bort det. Han kan inte hjälpa att han har så stark sexualdrift och könsprägel.
Jag har ju länge velat kastrera honom kirurgiskt och jag vill det fortfarande. Om han är stabil i sina värden nu så kanske det skulle gå, om det inte vore för att jag inte har pengar till det. Har funderat på hur man ska lösa det. Blå Stjärnan har samarbete med Human Finans så man skulle ju kunna ta det på avbetalning i så fall. Känns ju inte bra att behöva göra det men det är enda möjligheten om man ska göra en kirurgisk kastrering. Såvida man inte lyckas få bidrag från någon fond, Bosses Hundhjälp eller liknande.
Jag hade ju egentligen tänkt kastrera honom hos Distriktsveterinärerna då dom är mycket billigare. Dom tar 2 800:- för en kastrering och Blå Stjärnan tar mellan 4 600-5 500:- så det är STOR skillnad!
Men nu när han har Addison vågar jag inte låta någon annan än Blå Stjärnan göra det.
Alternativet är att chipkastrera honom ännu en gång men det känns inte bra det heller. Man vet ju inte vad chipkastrering gång på gång ger för biverkningar i längden.
Så jag vet inte hur jag ska göra. Ska bolla lite med veterinären nästa gång vi ses så får vi se vad hon säger.
Så här kan vi i alla fall inte ha det.

Det tog emot lite men samtidigt var detta bestämt sedan länge så jag var beslutsam och tvekade aldrig. Dessutom såg jag fram emot att få det gjort och slippa pälsvården.
Japp, nu är det gjort. I förrgår blev Dio snaggad. SÅ skönt! Nu slipper jag tänka på smuts och grus som fastnar, tovor som bildas snabbare än jag hinner med att borsta och kisstinkande päls.
Nu kan han rejsa omkring i skogen utan att ha med sig halva skogen hem.
Vad Dio tycker om saken är svårt att säga. När Eddie blir snaggad blir han glad och lever upp men Dio är ju alltid glad så det är svårt att se någon skillnad på honom. Däremot så har det visat sig att han är en riktig fryslort så det får bli täcke på när vi är ute på morgnar och kvällar. Idag har han legat och huttrat inomhus också så jag la på honom filten. Han är ju inte alls van vid att vara snaggad så det är klart det måste kännas naket och luftigt för honom, men han vänjer sig nog snart. Om inte annat så växer ju pälsen ut. Växer den lika fort som hans klor lär han snart vara lurvig igen.
Eddie blev i alla fall glad över en snaggad Dio... eller snarare pilsk. Han försökte jucka på Dio men när både jag och Dio sa ifrån hoppade han på sitt ständiga offer soffkudden istället. Han juckade som en duracellkanin samtidigt som han stönade?! Han är ju inte frisk någonstans den hunden! Hade det inte varit för addison hade jag kastrerat honom nu men just nu är det inte en sådan bra idé att göra det så jag funderar på om jag ska chipkastrera honom ytterligare en gång. Ska bolla lite med veterinären och se vad hon säger. En ständigt pilsk Eddie är en väldigt jobbig Eddie! Tur i alla fall att suget på Dio gick över så att det "bara" är kudden som blir ofredad.

Igår var det Eddies tur att få ny frisyr. Han är ju så van att bli helsnaggad så han har inte ont av kylan och fryser inte det minsta. Men som alltid när han är nysnaggad vill han inte gärna ligga på golvet så inatt vankade han av och an och bytte sovplats jag vet inte hur många gånger och vid ett tillfälle blev han och Dio osams om hundbädden som står i sovrummet. Vi fick så lov att ställa in den andra hundbädden också, den som står i vardagsrummet i vanliga fall. Vad gör man inte för husfriden?

Före

Eddie ville också vare med på en "före-bild"... enligt husse

Kan stå fint också

Tadaaaa! Efter. En helt ny hund

Portugisiska nakenhundar

Snyggingar!

Kan posera fint också

Årets sista utställning är över och det känns faktiskt rätt skönt.
Det skulle vara solsken igår hade vädersiterna sagt men så mycket sol var det inte. Mest mulet, blåsigt och svinkallt. Trodde jag hade klätt mig tillräckligt men brr vad kallt det var! Var ändå överseende nog att ta med mig filten från bilen och det är jag glad för så jag hade något att sno in mig i men det hjälpte tyvärr inte så mycket. Jag satt där och huttrade ändå.
Som vanligt fick vi vänta i evigheter också innan det var vår tur. Jag visste ungefär vilken tid vi skulle in men vaccinationskontrollen/nummerlappsutdelningen stängde 2 timmar innan det var vår tur så vi var ju tvungna att vara där långt innan vi skulle in i ringen. Bara att gilla läget. Det regnade i alla fall inte. Hade det gjort det hade jag nog stannat hemma.

Gårdagens utställning var otroligt dåligt planerad vad gäller ringarna. Det var 3 ringar som låg på rad mot ett staket vilket innebar att folk kunde bara sitta/stå på en sida av ringarna. Det blev ju jättetrångt! Många fick sitta längre bak, bakom bl.a. tält som ställts upp vid ringarna. Man kunde med andra ord inte hänga med på vad som hände i ringarna. Jag lyckades ändå få en hyfsad bra plats. Jag kunde inte se nummerlappar, domartältet m.m. men jag kunde skymta lite grann mellan tält och människoben vilken ras som var inne i ringen så jag hade hyfsad koll ändå.

Som så många gånger förr var Dio enda portisen så han blev BIR vilket jag hade räknat med. Kritiken var jättebra också. Inga negativa saker alls. Hanteringen gick hyfsad också. Dio var lite rädd och skeptisk men så länge jag matade honom med godis gick det bra och han fick till och med trevligt temperament på kritiken trots att han ryggade lite.
I gruppfinalen räknade jag med att vi skulle komma sist/bli oplacerade. Vi brukar ju bli det. Men först försvann en, sen en till, sen placerades en på fjärde plats och så en på tredje... Då var vi fortfarande kvar i konkurrens med en cocker spaniel. Då förstod jag hur det skulle sluta och mycket riktigt. Cocker spanieln vann och vi blev tvåa. Det är alltid cocker spaniels som vinner gruppfinalen så det kom verkligen inte som någon överraskning men jag blev glad över att vi fick en sån bra placering. Så långt har vi bara kommit en gång tidigare.
Visst hade det suttit fint med en BIS-final som avslutning på utställningssäsongen men BIG-2 som avslutning får jag ändå vara nöjd med.
Nu blir det utställningsuppehåll fram till våren då vi tar nya tag. Ska bli intressant och se hur Dio utvecklas fram till dess.