Om man kollar omdömen om Blå Stjärnan Borås på internet så är det en ganska dyster historia och det är ju... HELT OBEGRIPLIGT!!
Hur i hela friden kan dom ha fått relativt många dåliga omdömen? Det är för mig en stor gåta.
Vi har regelbundet använt oss av Blå Stjärnan i Borås sedan Eddie insjuknade i SLO. Den veterinär vi kom till då är den bästa veterinär jag någonsin har kommit i kontakt med. Jag litar på henne till 110% och känner mig helt lugn när Eddie är i hennes vård. Hon är kunnig, pålitlig, omtänksam och engagerad.

Sedan den dagen för 2,5 år sedan har det blivit många turer till Blå Stjärnan och många olika veterinärer när vi har varit där för andra åkommor än klorna.
Alla veterinärer har varit fantastiskt gulliga och trevliga. Visst finns det veterinärer som man inte klickat lika bra med och veterinärer med varierade erfarenheter och kunskaper men jag har ingenting att klaga på vad gäller vård och bemötande.
Eddie har alltid fått den bästa tänkbara vården. Vi har alltid blivit bra bemötta både i reception och i undersökningsrum. Alla är glada, trevliga och jättegulliga med djuren.
Personalen är pålitliga och proffsiga.

Med det här inlägget vill jag bara ge min syn på saken och hur bra jag upplever att dom är.
Visst har man olika erfarenheter och upplevelser men att få flera dåliga omdömen är dom verkligen inte förtjänta av. Enligt mitt tycke är dom fantastiska hela högen som jobbar där och jag är så otroligt nöjd och glad över att dom finns!

Jag som är stamkund på Blå Stjärnan och har träffat flera ur personalen, har varit in med Eddie för olika mer eller mindre allvarliga åkommor flera gånger per år borde ha en rätt bra inblick i hur bra/dåligt stället egentligen är. Hade dom varit så dåliga som många säger i sina omdömen så hade jag garanterat märkt det för länge sen.
Jag tycker dom förtjänar all cred dom kan få och jag åker gladeligen de extra milen för det proffsiga och trevliga omhändertagandet som vi alltid fått och får.

Idag var det dags igen att åka de där extra milen. Hade tänkt lämna Dio hemma men bestämde mig i sista stund för att ta honom med. Han kan behöva lite miljöträning.
Eddie var lite skeptisk idag och ville inte hälsa på receptionisten vilket han brukar vilja göra. Han vände ryggen till istället och verkade vilja gå ut därifrån. Trodde att den dagen hade kommit då han fått nog och inte längre vill vara där men det gick snabbt över. Jag sa att vi skulle gå och sätta oss och han följde glatt med och som vanligt trippade han glatt in i undersökningsrummet också.
Han nosade runt lite men gick sedan och la sig på sin nya favoritplats, under stolen. Fick dra fram honom därifrån sen när det var dags för blodprovet men idag lyckades veterinären locka upp honom på bordet så att han gick upp på det självmant. Vi fick träffa en annan veterinär den här gången. Även henne har vi träffat en gång förut så hon var inte helt obekant.
Eddie var inte lika nervös idag som förra gången. Han spände sig visserligen men skakade inte och var inte speciellt flåsig heller. Han kanske vänjer sig vid blodproven också så småningom.
Jag trodde att han skulle bli distraherad idag med en nyfiken Dio som ville vara med och kolla och som sedan dessutom blev matad med en massa godis av veterinären men inte då! Eddie stod helt stilla och rörde inte en fena medan provet togs. Han är så snäll! Det var snabbt avklarat även denna gång så nu väntar vi på provsvaren och jag hoppas det dröjer minst 2, men helst 4 veckor innan nästa prov.

Innan vi gick in till kliniken träffade vi en annan veterinär ute på parkeringen. Hon vi var till med Eddies allergi och som också hade hand om honom då han låg inne. Hon tyckte det var kul och se att Eddie ser så pigg och kry ut. Hon sa också att han var riktigt illa ute då han kom in och att det var kritiskt första kvällen innan dom slutligen lyckades häva hans addisonkris. Usch, jag vågar inte ens tänka på vad som hänt om jag hade väntat med att åka in. Att det var så allvarligt och så nära att han strök med har jag inte riktigt förstått förrän efteråt. Jag är SÅ glad att jag litade på min magkänsla och åkte in med honom. Och jag är Blå Stjärnan i Borås och deras fantastiska veterinärer evigt tacksam över att dom räddade livet på min älskade Eddie <3

Nu har jag använt VGW-bältet på Dio vid varje promenad i ungefär en månad.
Jag vill börja med och säga.. Vilken besvikelse!
Märker ingen förbättring på hans ryckande över huvudtaget. Han håller på lika fortfarande. När han rycker eller drar vrids han heller inte om emot mig som det är tänkt utan det är selen som dras emot mig, inte Dio. Han står fortfarande framåtvänd tills han självmant vänder sig om.
Jag kan lika gärna träna med vanlig sele eller halsband. Effekten är exakt densamma.
Hans päls tovar också av selen men det hade jag ju redan räknat med så det kom inte som någon överraskning.
Och sist men inte minst, urusel kvalitet! Flera sömmar har börjat släppa redan så den hänger nog inte med så länge till. Visst kan jag laga men jag har inte rätt nål för det tjocka underlaget så den får vara med tills det har släppt helt och sedan får jag hitta på något annat. Tur att den var billig!
Det är högst tveksamt om det blir något vanligt VGW-bälte här sen. Funderar på att prova det där halsbandet istället, eller köra på med vanlig sele eller halsband.
Så får det nog bli!

Förmodligen var inte ens tuppen uppe igår när vi klev upp och åkte neröver för att möta vårt resesällskap. Dio var piggare än piggast när vi mötte dom vi skulle åka med. Han studsade runt som en studsboll. Tänk om man hade sån energi på morgnarna!
Efter ett snabbt hej till killarna som satt i bilburarna bar det av ner till Skåneland. Enligt alla väderleksrapporter skulle det vara växlande molnighet och uppehåll.
På vägen ner åkte vi förbi en otroligt vacker soluppgång i dimma. Önskar jag hade haft kameran med! Nästan så att jag får åka ut någon tidig morgon med kamera och försöka fånga en sådan soluppgång. Otroligt fint var det!

När vi bara hade några mil kvar började mörka moln hopa sig och jag tänkte att det är klart det kommer bli regn när jag inte tagit med några regnkläder.
Men det kom inget regn. Det var kanonväder hela dagen. Strålande sol och jättevarmt för den här årstiden. Hade kunnat ha sommarkläder utan att frysa.

Vi var först in i ringen och tävlade mot en annan hane från samma kennel. Han är släkt med både Eddie och Dio trots att inte Eddie och Dio är släkt med varandra. Den här hanens pappa är en äldre helbror till Dio. Hanens mamma är halvsyster till Eddie.

Gårdagens utställning var årets sista officiella utställning för vår del och det är också den utställning som har gått sämst rent resultatmässigt. Dio fick "bara" ett very good. Hade ju hoppats på ett excellent. Att vi inte skulle få något CK hade jag räknat med men very good tyckte jag var lite snålt. Very good har han ju fått förut på utställningar så egentligen hakar jag inte upp mig så mycket på det men däremot kritiken är den sämsta vi fått någonsin. Det var anmärkningar på lite allt möjligt, bland annat på för lite driv/kraft i steget vilket jag tycker var väldigt konstigt eftersom han på de flesta kritiker annars har fått att han har kraftfullt/mycket driv i steget.
Men han skuttade rätt mycket igår och då är det ju svårt att springa med mycket driv så det kan ju vara därför han fick anmärkning på det. Jag fick höra sen också att det var många hundar som fick anmärkning på att dom hade för lite driv så det är väl kanske något som den domaren är extremt petig med.
Dio fick i alla fall ingen anmärkning på färg och pigment och det var ändå det viktigaste att han inte skulle få det av en portugisisk domare, så det är jag nöjd med. Det var ju egentligen det enda jag ville veta, vad en portugisisk domare skulle säga om en vit portis med bruna pigment. Så nu vet jag det att brunpigmenterade vita portisar är inget som portugisiska domare (i alla fall inte gårdagens domare) anser vara fel. Hurrey! Då kan ju folk i Sverige sluta tjafsa om dessa pigment nu tycker jag och sluta se ner på vita portisar med bruna pigment.
Jag är också väldigt nöjd med att Dio skötte sig så bra. Han blev lite rädd för domaren så han gick ett varv runt mig och ville gömma sig lite men jag stöttade honom medan domaren kände och då gick det bra och andra gången domaren kom fram och skulle känna så brydde sig inte Dio över huvudtaget. Sån otrolig skillnad motför i våras då han slängde sig bakåt. Att springa gick inte lika bra den här gången eftersom han skuttade och hoppade en del men det är sånt som händer. Dio är fortfarande väldigt barnslig och valpig så det är inte alltid så lätt att koncentrera sig. Han mognar väl han också förr eller senare.

Nu laddar vi inför årets sista utställning, en inoff om två veckor. Sen så blir det utställningspaus fram till våren. Ska bli skönt faktiskt! Under vintern ska vi istället försöka koncentrera oss på lite rally och spår och hoppas på att det kan vara något att satsa på i framtiden.

Stackars Eddie är krasslig igen. Han blev dålig i magen i natt så jag fick gå ut med honom flera gånger men det var bara första och andra gången som han lyckades få ur sig något sen blev det tomt i magen men han var ändå nödig och försökte göra ifrån sig men det kom inget.

Under dagen idag har jag fått gå ut med honom flertal gånger men han har knappt fått ur sig något. Det har mest bara kommit lite vätska om ens något. Antar att han har ont i magen så det är därför han känner att han måste gå på "toa" för det har ju inte funnits något att få ur sig.
Har matat honom under dagen med ris och morotspuré och nu ikväll fick han kokt fisk. Han var jättehungrig stackaren. Nu har han inte visat på ett par timmar att han måste ut så förhoppningsvis har det lugnat ner sig nu. Jag hoppas verkligen det! Jag ska åka på utställning i morgon med Dio och det skulle vara jobbigt att åka bort när Eddie är dålig. Sambon blir ju hemma men ändå... Han är inte lika påläst om Addison som jag är och denna magsjuka kan ha med Addison att göra. Har den det så måste vi hålla koll och åka in med honom om han skulle bli sämre.
Men förhoppningsvis är det bara något han har ätit. Jag rensade skafferiet igår och hittade tuggpinnar och annat som legat där ett tag som jag gav hundarna så det kan ju vara det som gjort honom dålig i magen. Dio har inte varit dålig idag och han åt ju också av det bortglömda godiset men han kanske tålde det bättre. Eddie har alltid haft bra mage och man har kunnat stoppa i honom i stort sett vad som helst utan att han blivit dålig. Men känslig mage är ännu en bieffekt av Addison så det kan ju hända att han inte tål saker och ting lika bra längre.
Jag hoppas i alla fall att det är så enkelt att det blev lite för mycket av det goda igår.
Får se i natt om han måste ut eller om jag kan få sova. Ska upp kl. 04.30 så jag ser helst att jag får sova de få timmarna fram till dess. Och så vill jag såklart att Eddie ska få må bra, men förhoppningsvis är han på bättringsvägen nu.

Nu får det bli en kvällspromenad och sedan sängen. Ska ju snart upp igen.. Ska bli jätteintressant på utställningen i morgon. Det är en portugisisk domare som dömer och det här med vita portisar med bruna pigment är det ju en massa tjafs om i Sverige så det ska bli intressant och se vad en portugis har för åsikt i frågan. Han om någon borde ju veta om det är accepterat eller inte.
Ska bli intressant som sagt :) Förväntar mig inte att vi får CK eller något sådant för det är alldeles för stor konkurrens men jag är mest nyfiken på utlåtandet och blir nöjd om inte Dio blir rädd.
Ska ha med mig en massa korv och hoppas på det bästa :)

Förra veckan var det dags för blodprov igen för Eddie. Var lite orolig att han skulle börja skaka och flåsa i bilen igen som han gjort senaste gångerna. Han hade inte ätit något sen kvällen innan så han var säkerligen hungrig men bilresan gick bra. Han var som han brukar i stort sett.
Har också oroat mig lite för hur han ska reagera hos veterinären eftersom han var så nervös redan i väntrummet förra gången.
Men det gick bättre i väntrummet den här gången. Lite stirrig var han men annars var han mest bara glad. Det är en fantastisk hund jag har! Efter allt han fått vara med om är det med glatt humör han besöker veterinären.
Som alltid trippade han också glatt in i undersökningsrummet där han kollade så att godisburken var på plats och undersökte sedan rummet. Men Eddie är rutinerad vid det här laget så han vet precis när det är dags för bordet innan vi ens hinner säga eller göra något så då gömde han sig under stolen och försökte göra sig liten och osynlig. Fick således lyfta upp honom på bordet även denna gång och då blev det nervöst så han stod och skakade och gömde huvudet hos mig.
Själva blodprovet gick fort. Han märkte nog knappt ens när det togs för jag och sköterskan stod och pratade en massa så han märkte nog inte när nålen kom. Som vanligt stod han helt stilla utan protester. Det är fantastiskt vad snäll han är!

Vid förra blodprovet bad jag om att få byta till hydrokortison eftersom kortison ger jobbiga biverkningar. Hydrokortison har funkat mycket bättre på många addisonhundar och ger inte lika jobbiga biverkningar. Veterinären konsulterade en kollega och sa sen att vi inte skulle byta. Lite besviken blev jag allt men tänkte att jag får se tiden an lite grann och se vad som händer framöver med Eddies hälsotillstånd.

Vi fick alltså fortsätta med kortisonet. Vi har nu trappat ner det så att han äter 1 tablett varannan dag. Kisseriet har minskat men det händer fortfarande att jag ibland måste ut med honom på natten, han läcker fortfarande urin och kissar till och från väldigt mycket. Hans besatthet av mat är också riktigt jobbig så jag vill fortfarande testa hydrokortison men jag tänkte att jag ska avvakta lite till.
Veterinären ringde idag och meddelade att Eddies värden är skeva igen. Så kortisonet ska vara kvar på samma dos som nu men vi ska höja florinef med en halv tablett om dagen och så blir det nytt blodprov om en vecka.
Jäkla skit! Hade verkligen hoppats på att vi inte skulle behöva något nytt blodprov förrän om 1 månad. Sparpengarna tryter för varje gång och jag är så rädd att dom ska ta slut för vad sjutton gör jag då?
Hoppas verkligen att värdena ser bra ut nästa vecka. Jag trodde att dom skulle se bra ut den här gången för Eddie har blivit betydligt piggare. Det är fortfarande lite si och så med promenader. Ibland vill han gå och ibland inte, men han har börjat bli mer sig själv nu.
Förra veckan kom han inskuttande som en virvelvind efter morgonrundan och ville gärna följa med på lunchpromenaden sen. Han har också börjat visa tendenser till att bli uttråkad om han inte får sin dagliga långpromenad eller får göra något annat under dagen. Innan förra veckan fanns inga tendenser till understimulans. Då ville han mest bara sova. Hans blick har också blivit annorlunda. Innan det vände förra veckan var hans blick "död". Den var bara tom, livlös och sorglig.
Nu har hans ögon fått liv igen. Hans blick har fått tillbaks gnistan och det är så skönt att se.
Det känns som att Eddie fått livet åter och jag hoppas innerligt att det fortsätter åt rätt håll och att hans kropp, framför allt levern, klarar av allt kortison han måste äta.
Kan vi inte sänka kortisondosen, om biverkningarna inte försvinner eller om levern tar stryk ska jag försöka tjata till mig hydrokortison istället. Jag ska be att någon av veterinärerna kontaktar addisonspecialisten på SLU som jag har fått tips om. Hon får vara min "backup", mitt ess i rockärmen.
Men nu hoppas jag innerligt att nästa blodprov inte behöver tas förrän i mitten på oktober. Vore skönt med en veterinärpaus.

Dags att försöka sammanfatta Gotland.
Vi hade inte sovit många timmar då vi klev upp kl. 03.30 på natten. Jag hoppades på att Eddie skulle vara så trött att han inte skulle bli nervös i bilen och till en början var han som vanligt. Lade sig ner och sov men efter ett par mil började han skaka och flåsa. Trodde först att det var för att vi åkte samma väg som till veterinären och det började ljusna så smått så att han såg vilken väg vi var på och därför blev nervös för att han trodde vi skulle till veterinären. När vi hade passerat vägen till veterinären lugnade han nämligen ner sig.
Tyvärr höll det inte i sig så länge. Några mil senare började han skaka och flåsa igen och försökte krypa över till framsätet. Jag försökte lugna honom från min plats i framsätet men det gick inget vidare så till slut kröp jag över till baksätet och då la han sig vid mitt knä och blev lugn igen. Så, där fick jag sitta resten av bilresan.

Framme vid hamnen verkade han först förhållandevis lugn men när vi hade checkat in och stod i kön blev han skakis igen. Träffade en djursjukvårdare i bilen framför oss som jag förklarade läget för, att han precis blivit diagnostiserad med Addison. Hon tyckte jag kunde ge honom 2 st. Zylkene så jag gav honom det + kortison. Dock hjälpte det inte så mycket och väl på färjan sen blev det bara värre. Han skakade och flåsade och kunde inte komma till ro och jag förbannade mig själv som hade valt att åka. Jag kunde bara hoppas på att hans kropp skulle klara av stressen. Jag försökte lugna honom men det gick inte. Han försökte också sno åt sig mat från alla som gick förbi. Massor med vatten drack han också. Jag var i valet och kvalet om jag skulle våga gå upp med honom på deck eller om det bara skulle bli värre av det. Jag var rädd att han skulle få panik om han såg vattnet men jag beslutade mig ändå för att göra ett försök. Det kunde ändå inte bli så mycket värre och det var dessutom väldigt varmt och kvavt där vi satt.
Uppe på deck tycktes han bli mycket gladare och en smula lugnare. Träffade djursjukvårdaren igen där uppe som tyckte att han verkade glad och att det såg ut att gå bra.
Försökte få honom att kissa men han var för uppspelt för att ha tid med det.
När det bara var ca. 30 minuter innan vi var framme verkade Eddie om möjligt mer orolig så jag tog med honom och gick mot deck igen men vi hann inte längre än till trappan innan han kissade. Som tur var hade han sin "blöja" på sig men den klarade inte de mängder som Eddie kissade och började läcka så jag drog med mig honom och skyndade ut men väl ute hade han redan fått ur sig allt. Det kom några droppar kiss i trappan och på golvet men det mesta hamnade ändå i blöjan. Så glad att jag valde att ta på honom den!
Jag gick ner med honom igen och gick ut med Dio en sväng. När jag kom tillbaks ner hade Eddie äntligen lagt sig till ro. Han var fortfarande flåsig men han låg i alla fall ner. Då hade han stått upp och skakat och flåsat i 3 timmar!
Det var otroligt skönt att få komma av färjan sen och komma fram till vårt boende. Jag hoppades att hemresan skulle gå bättre.

Vårt boende var jättemysigt. En liten semesterby som den helgen invaderades av en massa hundar i och med den stora utställningen. Det vara rätt mysigt att bo en massa hundfolk på ett och samma ställe även om det stundtals var väldigt enerverande då kören av hundskall satte igång tidigt på morgnarna. Våra killar låg och vaktade av och till hela nätterna också så det blev ju lite si och så med sömnen. Eddie verkade i alla fall trivas. Jag satte i en Adaptil i vägguttaget för säkerhets skull men jag tror inte att det hade behövts. Eddie är duktig på att anpassa sig till temporära boenden så länge vi är med men jag visste ju såklart inte hur Addison skulle påverka honom nu så jag tog det säkra före det osäkra och hade med mig Adaptil. Jag hade också satt på honom ett Adaptil halsband innan vi åkte + att jag gav honom två Zylkene per dag under hela vistelsen.

Första utflykten som blev till Fårö gick bra ända tills vi hade några mil kvar till vårt boende. Då började Eddie skaka och flåsa så våldsamt att jag trodde att hans sista stund var kommen. Vi stannade för att se om han var kissnödig men det var han inte. Vi fortsatte köra och jag sa till sambon att vi måste stanna igen men det dröjde någon mil innan han stannade. Vi gick till en bänk och satte oss och bara tog det lugnt för att försöka få Eddie att varva ner men det hjälpte inte så vi bestämde oss för att köra vidare och försöka komma hem så fort som möjligt. Medan vi åkte började vi fundera på om det kunde vara hunger som fick honom att reagera så kraftigt så vi beslutade oss för att stanna till vid första bästa affär och köpa lite mat. De 2 milen till affären kändes som 20 mil. Jag skyndade in och köpte en påse torrfoder och gav honom. Han åt med glupsk aptit och sedan blev han lugn.
Så det var alltså hunger som var boven! Vi har kommit på i efterhand att det var nog också det som var boven på färjan. Han hade då inte ätit sen dagen innan och när vi köpte en macka på båten för att hundarna skulle få i sig något så slukade han den som om han aldrig sett mat förut.
En värdefull lärdom! I och med denna erfarenhet har vi nu lärt oss att vi alltid måste ha mat med oss om vi ska vara borta en längre stund.
Så under resterande utflykter stoppade jag ryggsäcken full med mat och vatten och gav honom lite då och då och innan vi skulle hoppa in i bilen och åka vidare. Det funkade över förväntan. Han fick inga fler attacker av denna sort bortsett från ett par gånger när doften av mat blev för frestande. Den ena var inne i Visby när han kände lukten av mat från restaurangerna. Då blev han lite skakis men det var så lite så det var inget som oroade oss och det var knappt märkbart. Och så var det vid ett tillfälle då vi köpte med oss pizza på vägen hem. Då fick han sin värsta skak- och flåsattack någonsin! Jag tänkte att nu sprängs han! Han skakade och flåsade så våldsamt att tungan hängde som en slips på honom och han gnällde. Tur att vi bara hade ca. 1 mil hem och så fort vi var hemma och han hade fått smaka lite pizza så lugnade han ner sig.

Vi kunde inte se så mycket av Gotland som jag hade planerat eftersom Eddie varken orkade gå långt eller klarade av så långa dagar av flängande hit och dit men lite fick vi i alla fall se. Både sambon och jag tycker att vi egentligen fick se mer än vad vi trodde var möjligt med en sjuk Eddie. Vi tycker också att det gick över förväntan. Eddie hängde med så gott han kunde och vi gick i hans takt, stannade när han ville vila och vände tillbaks till bilen när han inte ville gå längre. Vi anpassade det mesta efter Eddie och det funkade bra. Hans välmående är absolut det viktigaste så det fick vi så lov att finna oss i.

Sista kvällen gick vi ner till stranden och det var helt underbart! Ljuset är helt fantastiskt i solnedgången och det var så otroligt vackert! Och vilken strand sen! Hur lång som helst och näst intill öde så vi bestämde oss för att släppa hundarna. Eddie orkade och ville inte springa så mycket men Dio sprang desto mer och även simmade i havet. Det trodde jag aldrig att han skulle våga! Han var lite skeptisk först när vågorna kom men när vi slängde i petflaskan så simmade han ut och hämtade den. Även Eddie vadade i en bit.
Jag hade kunnat stanna där på stranden i evigheter och bara njuta av det underbara vädret, den vackra solnedgången och det fantastiska ljuset. Det var så kul att se hundarna ha så kul också och njuta av sin frihet. Önskar att vi hade stannat någon dag till. Det gör nog även Eddie.
Dagen efter när vi hade packat ihop, städat och låst stugan och skulle gå till bilen gick Eddie och ställde sig vid trappan till stugan och vägrade följa med. Han ville stanna längre. Plutten! Jag önskar som sagt att vi hade gjort det. Vädret var helt underbart och den dagen vi åkte hem var nog varmaste dagen under hela vår vistelse. Hade varit skönt med några fler strandkvällar men det får vi väl ta någon annan gång.
Gotland annars tycker jag är väldigt överreklamerat. Visst var det fint och så men inte så fantastiskt som alla vill ha det till. Påminner rätt mycket om Öland tycker jag. Inte heller Fårö var så fantastiskt som alla säger. Känner mig inte direkt besviken men lite snuvad på konfekten kanske. Men visst återvänder jag gärna ändå, både till Öland och Gotland om man skulle vilja komma bort några dagar och inte har möjlighet att åka på någon längre tripp.

Resan hem gick mycket bättre än resan dit. Den här gången hade vi sett till så att Eddie hade fått äta ordenligt innan och vi hade också mat med oss på båten som vi gav honom lite då och då. Han var otroligt mycket lugnare och hoppade upp och la sig i sätet bredvid husse. Blöjan kom till användning även denna gång men den här gången hann vi ut innan den började läcka så han fick ur sig det mesta ute på deck.
Bilresan gick också mycket bättre. Jag slapp sitta i baksätet med honom och han var som han brukar när man åker bil så det var skönt att hemresan gick så mycket bättre.

En massa bilder blev det såklart men jag tar dom i ett eget inlägg. Detta är redan tillräckligt långt ;)