Dags att försöka blogga ikapp lite. Sedan vi kom hem från Gotland har jag haft häcken full. Har hållit på med tidningsgöra hela dagarna men nu så är den så gott som klar så i morgon går den till tryck.
Vi överlevde Gotland i alla fall, även Eddie, även om det var jobbigt stundtals men mer om det i ett senare inlägg. Detta ska handla om utställning.

Innan vi åkte till Gotland var vi med på en inofficiell utställning. Den resulterade i BIR med HP ( vi hade ingen konkurrens, därav BIR:et) men i gruppfinalen kom i vi sist så där blev det ett BIG R. Han tyckte det var lite läskigt med domaren men hon var förstående så hon tvingade sig inte på honom utan lät mig hjälpa till istället.
Vi träffade en tjej med en lagottokille som vi pratade mycket med. Våra killar kom jättebra överrens och när vi båda var klara lät vi dom leka och busa. Dom fann verkligen varann! Dom var så söta tillsammans.
Hon tog kort på oss också med sin mobil när vi var inne i ringen och MMS:ade mig dom sen. Har dock inte laddat över dom till datorn än.

Till den officiella utställningen på Gotland var jag rätt nervös, mest över hur Dio skulle reagera på domaren och hur domaren skulle reagera på Dios ev. rädsla.
Att det bara var 9 portisar anmälda lugnade mig dock lite. Det är alltid jobbigare när det är fler inne i ringen, när det är "proffs" med.
Det visade sig att Dio var enda junioren så han hade ingen konkurrens. Jag studerade också domaren innan vi skulle in, hur hon verkade. Om hon verkade så barsk och sträng som mina förutfattade meningar om ryssar är.
Hon verkade dock ganska glad och avslappnad så jag hoppades att det skulle gå bra.
Det hade inte kunnat gå bättre! Dio brydde sig inte ett dugg vid hanteringen. Han blev inte ens misstänksam och backade inte undan det minsta. Phu! Gissa om jag blev glad! När vi skulle springa fick han dock lite fnatt och försökta galoppera ut ur ringen men överlag gick det bra. Vi skulle behöva ringträna med andra hundar, den saken är då klar!
Utlåtandet blev excellent med CK! Jyppi! Där satt den! Det har varit mitt mål att få CK så nu är det målet nått. Mission accomplished :) Nu hade vi visserligen ingen konkurrens men domaren hade ju kunnat strunta i att ge oss CK ändå.

I konkurrensen med dom andra hanarna sen blev vi dock oplacerade. Domaren tittade knappt åt vårt håll men jag hade inte väntat mig heller att vi skulle bli placerade i konkurrens med andra. Dio står sig inte i konkurrens. Det har vi fått bevis för i samtliga inofficiella och officiella utställningar. Det är bara i en enda inofficiell utställning som vi har blivit placerade, då vi blev 2:a i BIG. Men annars har vi antingen kommit sist eller blivit oplacerade vilket ju egentligen är samma sak.
Men jag är toknöjd ändå över resultatet på Gotland. Mest nöjd är jag nog över att hanteringen gick så bra. Hoppas att det fortsätter så!

I lördags var vi på en inofficiell utställning. Även denna gång var vi ensamma och således utan konkurrens. Domaren gillade Dio jättemycket, speciellt hans pälsfärg. Hon blev helt såld! Så det var självklart för henne att det skulle bli HP och BIR. Den här gången tyckte Dio det var lite läskigt så han backade undan lite men överlag gick det bra.
I gruppfinalen var vi 4 stycken som deltog och som väntat kom vi sist... som vanligt! Men eftersom det bara var 4 med fick vi pris ändå.
I början av Dios utställningskarriär hade jag hopp och tro om att han skulle kunna bli något inom utställningsvärlden men det hoppet och tron börjar falna. Så fort det är konkurrens så blir vi sist. Alltid! Så jag tror nog inte längre på att han kommer att nå några större framgångar men jag tänker inte ge upp än. Ska försöka något år till i alla fall.

Vi har två utställningar kvar i år, i alla fall som är inbokade. Om dom blir av återstår att se.
Sen när den sista utställningen är över kommer jag med största sannolikhet att snagga honom. Skulle vara skönt med en paus från pälsvården, speciellt över den värsta årstiden av dom alla då det bara är regn, slask och smuts här nere. Som jag saknar höstarna där hemma! Och då är jag inte ens något fan av hösten. Tycker inte om hösten alls men senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att verkligen längta hem till hösten där hemma. Saknar den något så otroligt mycket! Saknar att gå i skog och mark i den klara, höga luften i strålande solsken. Det skiljer helt klart mellan höstarna där hemma och här nere. Hösten där hemma är mycket renare, mer fridfull, mer njutbar. Önskar jag kunde åka hem någon vecka men det går inte nu. Har varken råd eller tid. Jag får snällt vänta tills det blir vinter och jul. Inte fy skam det heller!
Ser faktiskt fram emot en snaggad Dio också. Jag är SÅ nyfiken på hur han ser ut utan päls. Om några veckor vet jag.. :)

Nästa vecka ska vi åka till Gotland och det är något som oroar mig något enormt. Helst skulle vi vilja skjuta några veckor på resan men den går inte att avboka. Att slänga 4000:- i sjön är inte heller något vi vill göra. Så vi får helt enkelt åka ändå och hoppas på att det går bra.
Det som oroar mig allra mest är färjan. Eddie har aldrig åkt färja förut så det kan bli en stressande situation för honom vilket inte är bra alls när man har Addison. Jag vet inte alls hur han kommer att reagera. Om han kommer bli nervös eller inte bry sig så mycket.
Kisseriet är också något som oroar. Han kissar lika mycket fortfarande och det är inte något som vi kommer hinna få ordning på tills vi åker. Det innebär att vi dels kommer få stanna många gånger under bilresan upp till Nynäshamn. Och hur vi ska lösa det på färjan vet jag inte. Jag vågar nog inte gå ut med honom på däck eftersom han har sådan vattenskräck så om han får se att vi är omringade av vatten kan det utlösa en stressreaktion.
Har funderat mycket på detta, hur man ska lösa det med kisseriet och hur man ska få en sådan lugn miljö som möjligt omkring honom. Det finns inte så mycket att göra åt detta men jag ska ändå förbereda oss så gott det går.

Har gått med i en addisongrupp på facebook och fick där tips om att använda blöja. Visst har jag snuddat vid tanken förut men det känns ju ganska dumt att ha blöja på hunden. Dessutom är Eddie så finkänslig så det är inte säkert han skulle vilja kissa i den. Men vad har jag för alternativ? Låta honom kissa ner hela färjan.
Så jag har bestämt mig för att köpa TENA inkontinensskydd och antingen sätta det i hans skvättskydd eller i trosor/kalsonger. Egentligen blir det ju ingen större skillnad mot när han har skvättskyddet på. Han kan ju även ha det i bilen så att vi slipper stanna en gång varje halvtimme/timme. Det kan ju i alla fall vara värt att prova.
Vad gäller eventuell stress så är det ett svårare problem att lösa men jag måste i alla fall försöka så jag har beslutat mig för att köpa Adaptil halsband som han får ha under hela resan och hela vistelsen på Gotland. Jag ska också köpa Adaptil doftavgivare att sätta i rummet som vi ska bo i. Som komplement ska jag också köpa Zylkene att ge honom. Kanske funkar det och håller nere hans stress eller så funkar det inte alls men då har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att han ska hålla nere sina stressnivåer. Sen är det väl bara och hålla tummarna för att det ska gå bra och att han känner sig lugn och tillfreds.

Han är fortfarande också väldigt trött och orkar inte ta några promenader. Det bekymrar mig mycket men jag misstänker att det är kortisonet som gör honom sån. Det innebär att vi inte kommer kunna göra så mycket som vi vill där på Gotland. Vi kommer inte kunna knata runt och se så mycket, men då får vi helt enkelt välja ut bara några få saker att se och resten av tiden får vi chilla och ta det lugnt. Det kommer inte att bli den resa vi hade hoppats på men hellre se ett par saker än att inte åka alls och förlora dom där pengarna helt och hållet.
Bara och hålla tummarna för att han inte blir stressad eller nervös och att han kommer tycka det är lite kul i alla fall att få se något annat än kvarteret här hemma.

På onsdag ska vi till veterinären så då hoppas jag att dom kan hjälpa oss och ge oss lite råd. Jag ska fråga om vi inte kan få byta till hydrokortison istället som inte ger samma biverkningar. Vi får hoppas på att det är räddaren i nöden så att vi snart får tillbaks vår gamla glada pigga Eddie.

I eftermiddags ringde en av veterinärerna och meddelade blodprovssvaren. Som jag misstänkte måste vi höja dosen på Florinef. Han ska nu äta 5 tabletter Florinef per dag, mot tidigare 4 per dag. Kortisondosen ska vi halvera från 4 tabletter om dagen till 2. Jag hoppas innerligt att det ska minska ner på kisseriet men jag tror inte att det kommer att göra det. Förut när han har gått på kortison har han ätit 1-2 tabletter/dag och kissat lika mycket som nu så jag tror inte att det kommer bli någon skillnad. Vad sjutton gör man då? Är det kört då eller? Om dom inte har någon annan kortisonsort att erbjuda som han funkar på då förstås. Det är väl det jag får hoppas på i så fall.

Nästa vecka ska vi tillbaks för nytt blodprov och jag ser fram emot det. Det kan ju tyckas konstigt att man ser fram emot dyra veterinärbesök och obehaglig upplevelse för hunden, men Eddie har inte varit på topp idag. Han har verkat lite hängig, ledsen och inte velat gå några promenader. Det var ju så allt började så man blir lite orolig. Han har inte velat äta sin mat men har varit intresserad av allt annat ätbart och Dios mat så det är ju i alla fall ett gott tecken. Magen har det varit lite si och så med idag. Han brukar göra ifrån sig 2-4 ggr per dag men idag dröjde det ända till eftermiddagsrundan innan det kom något. Han är fortfarande ganska hård i magen så vi får hålla lite koll på det där. Jag häller på lite olja på maten som jag hoppas ska hjälpa att smörja tarmarna.
Så jag ser fram emot veterinärbesöket så jag får ventilera lite, få lite stöttning och tips och så att dom får kolla hur han verkar rent allmänt. Känner mig trygg när jag är där och det brukar alltid kännas bättre efter att jag har fått träffa en veterinär. Det stillar oron lite. Dessutom glömde jag helt att ställa alla mina tusen frågor när vi var där igår så jag får väl göra ett nytt försök med att ställa dom nästa vecka, i alla fall några av dom. Hoppas nu bara att han kan hålla sig som han är nu eller ännu hellre bli lite piggare igen fram till dess. Bara han inte blir sämre så jag måste åka in med honom akut. Jag hoppas att höjningen av dosen ska få honom att må lite bättre. Börjar med det i morgon så då borde vi se lite skillnad efter ett par dagar. Hoppas på det!

Igår var vi till veterinären och tog blodprov för att kolla Eddies blodvärden.
Stackars Eddie som annars är så cool hos veterinären var riktigt nervös den här gången. I väntrummet låg han under bänken och skakade. Då tänkte jag att nu har vi kommit dit de flesta stammispatienter kommer förr eller senare. Till den där punkten då dom inte vill vara med längre och antingen vägrar att gå in till veterinären eller blir utåtagerande.

Men Eddie är ju inte som andra, i något avseende alls. Så när sköterskan ropade upp oss såg han först lite osäker ut om han skulle följa med eller inte men sedan trippade han glatt in i undersökningsrummet där han kollade så att godisburken var på plats.
Sen följde han med stort intresse blodprovsgrejerna som sköterskan plockade fram och gjorde i ordning. Det var skönt och se att han var nyfiken och undersökte grejerna hon tog fram.
Men sen blev det läskigt när det var dags att hoppa upp på bordet. Jag fick lyfta upp honom och då satte han sig längst ut på kanten så att han liksom hängde på mig. Det blev tungt för matte! Men hade jag inte stått där hade han ramlat ner. Han var så rädd och nervös att han skakade och flåsade men han är ju så otroligt snäll så han protesterade inte när sköterskan stack i honom. Han tittade på nålen och slickade lite men satt annars helt stilla trots att det tog en evinnerlig tid. Blodet rann otroligt långsamt. Det mer droppade än rann så att det till slut hann koagulera innan det var nere i röret.
Hon fick ta bort nålen och veterinären gjorde ett nytt försök i andra benet och då gick det bättre. Under hela tiden satt han helt stilla. Inga protester, inte ett ljud och inget försök till att komma undan. Han är helt makalös! Så otroligt duktig och snäll. Dom sa att han hade blivit stucken många gånger när han var inlagd så inte undra på att han reagerade så kraftigt och blev så nervös. Det är inte kul att bli stucken. Jag hatar det också så jag förstår honom att han tyckte det var en obehaglig situation. Men han finner sig i allt min goa snälla Eddie. Det är så synd att han ska behöva stå ut med allt detta men förhoppningsvis blir det färre veterinärbesök när dom fått till rätt dos på medicinen.
Veterinären trodde att kortisonet kommer kunna sänkas nu så att kisseriet lugnar ner sig för det är riktigt jobbigt! Flera gånger per natt får jag gå ut med honom + att han kissar inne ibland också när han inte hinner säga till. Stackarn! Tankarna börjar gå om det är värt allt detta elände men innerst inne tror jag nog att det är det. Vi får ha tålamod och se tiden an. Förhoppningsvis kommer det att bli bra när första akuta fasen är över. Jag hoppas det i alla fall.

På väg ut till kassan mötte vi veterinären som tog emot honom i onsdags och sköterskan som lämnade ut honom i fredags. Dom stannade till och pratade lite och frågade hur han mådde. Bad mig ringa om det skulle vara något. Dom är så otroligt gulliga allihop på det där stället. Man blir alldeles varm i hjärtat över deras engagemang. Jag tror också att Eddie är väldigt omtyckt där bland personalen. Det verkar så. Nu har han nog träffat så gott som alla veterinärer där och de flesta i personalen så nu är det många som känner igen honom när man kommer. På så vis känns det bra att vara stammis, att han börjar bli tjenis med alla och att han är så snäll mot allihop och låter sig bli behandlad utan protester. Måste vara skönt för dom att ha en patient som Eddie.
Om han är rädd och nervös vid även nästa veterinärbesök ska jag se om vi inte kan få en tid hos vår veterinär om vi skulle behöva dit igen. Just för att han ska få en sån positiv upplevelse som möjligt. En sådan nära relation som han har till henne har inte till någon annan där så det skulle kännas skönt att få träffa henne en sväng men förhoppningsvis slipper vi fler veterinärbesök nu ett tag framöver, beroende på vad blodvärdena säger förstås.
Väntar fortfarande på att få svar på det. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge.

Det har varit mycket om Eddie här på bloggen den här veckan (förståeligt nog) men nu kommer ett inlägg om Dio också. Eller om hans VGW-bälte rättare sagt.
Dagen efter jag hade beställt det damp det ner i lådan. Oerhört snabbt levererat!
Hon hade skrivit i mailet att om det inte passade fick jag skicka tillbaks det och ev. byta mot ett annat.
Tyvärr passade inte selen. Den var alldeles för trång så jag fick så lov att skicka tillbaks den. På hennes hemsida stod det att den större storleken var slut så jag tänkte att jag får väl leta vidare någon annanstans men jag mailade henne först ändå och frågade om hon skulle få in fler i den storleken. Det skulle hon inte men hon kunde beställa hem en åt mig. Det tyckte jag lät bra så jag bad henne göra det. Hon skrev att hon skulle ta tag i det på måndagen (detta var på helgen).
Tänkte att det lär väl ta någon vecka eller två innan den kommer. Döm om min förvåning när den damp ner redan i torsdags!
Dessutom fick jag rabatt för det hade kommit lite vatten på den. Vad jag kunde se var det bara etiketten som verkade ha fått lite vatten på sig men den var ju verkligen inte oläslig.
Någon rabatt hade hon verkligen inte behövt ge mig men det var ju otroligt snällt av henne att göra det. En liten ljusglimt i mörkret.
Kan varmt rekommendera att beställa av Lydiga Tassar. Jättetrevlig tjej och kanonbra service!

Den nya selen passar bättre. Känns lite för stor i remmen som går från bogen ner under magen men mindre kan han ju inte ha så det får funka ändå. Han kanske växer i den också när han blir lite grövre. I övrigt passar den jättebra.
Har inte hunnit testa den så mycket. Har inte blivit några riktiga långpromenader ännu, bara halvlånga. Jag har inte haft ork eller ro till att vara ute och strosa vilket jag har ruskigt dåligt samvete för gentemot Dio. Jag har försökt ge Dio kvalitetstid också under de här dagarna men jag har inte riktigt varit närvarande. Hoppas att han kan förlåta mig och inte tycker att det har varit helt pest och pina. Vi har i alla fall varit en sväng till skogen och letat lite godis och låtit honom få springa av sig lite. Och så har vi pratat med den trevliga bonden som har åkrarna här bakom. Han och hans fru var jätteroliga och trevliga! Dio var lite blyg men blev bjuden på ostmacka vilket han inte direkt tackade nej till. Vi stod och pratade med dom rätt länge härom dagen och Dio fick springa lös där. Jag har tidigare varit noga med att hundarna inte får springa på åkrarna utan bara på stigarna mellan åkrarna för jag har föreställt mig en grinig gubbe som får psykbryt över alla hundar som springer på hans åkrar. Men han sa bara åt mig att låta Dio springa som han vill, var han vill så nu kan jag ta det lilla lugna när dom rusar ut mitt på sådden :)

Hur som helst så har jag testat selen lite grann. Lite besviken är jag, men inte förvånad. Det blev som jag trodde. Att den inte funkar något vidare vid hundmöten. Dio drar mot hunden och selen drar åt andra hållet. Den snor sig alltså så att Dio når fram till hunden ändå. Men utöver det så funkar den hyfsat bra. Lite lugnare är han och jag känner inte av rycken lika mycket som med vanlig sele eller halsband så visst underlättare selen ändå.
Men än är det lite för tidigt för att säga bu eller bä. Behöver lite fler "skarpa" situationer för att bilda mig en ordentlig uppfattning.
Jag återkommer i frågan när det har gått lite längre tid.

Sällade mig till pensionärerna idag och hängde på låset till Apoteket på stan men jag väntade i onödan. Inte hade dom Florinef där heller. Bad henne kolla ett annat apotek utanför Göteborg och där fanns det.
Bara att tanka bilen och åka dit då men på vägen dit stannade jag först vid ett annat apotek för att kolla om dom hade det på lager så att jag förhoppningsvis skulle slippa åka så långt. Inte heller där hade dom Florinef men hon ringde ett annat apotek knappt en mil därifrån och dom hade Florinef på lager så hon bad dom lägga undan det åt mig.
Så jag tackade henne för hjälpen och åkte vidare. När jag kom dit hittade hon först inte något Florinef undanlagt åt mig men med lite letande så hittade hon det. Phu! Blev lite orolig där ett tag att jag skulle behöva fortsätta mot Göteborg.
Några mil senare och på apotek nr. 4 fick jag alltså äntligen tag på Eddies så viktiga medicin! Och istället för att åka nästan 4 mil enkel resa kom jag undan med att bara åka 2,5 mil enkel väg. Hade ju helst sett att jag sluppit åka alls men vad gör man inte för sin sjuka pälskling. Nu vet jag i alla fall till nästa gång att det kan vara svårt att få tag på så jag ska be dom beställa i tid i så fall.
Det var inte så dyrt heller som jag hade befarat. 125:- burken och han kommer att behöva ca. 2 burkar i kvartalet med nuvarande dos och om jag räknat rätt så det blir inte många kronor i månaden. Skönt!!
Troligen kommer hans dos att höjas efter veterinärbesöket på måndag. Det är vanligt att man måste göra det första tiden under den akuta fasen men sen så ska han förhoppningsvis kunna klara sig på en mindre dos.
Hoppas nu bara att denna medicin ska funka och att han inte får några hemska biverkningar.

Trodde inte att han skulle få komma hem idag. Nästan hela dagen gick innan dom äntligen hörde av sig. Blodvärdena såg äntligen bra ut och han mådde bra igen så dom tyckte att han skulle få åka hem över helgen.
Dom ville jag skulle vara där 1 timme senare så det var bara att kasta sig i bilen och åka på direkten.
Äntligen skulle jag få hem min älskade goa lilla kille! Och liten är han verkligen nu. Han har blivit väldigt tunn. I juni vägde han 23,5kg. Nu väger han bara 20kg. Om man jämför med för ett år sedan så är det en enorm skillnad. Nu är han på tok för mager så nu blir det till att göda honom så han får tillbaks lite hull.

Vi fick inte träffa någon veterinär idag utan det var en sköterska som överlämnade honom. Vi pratade en liten stund först och hon frågade om allt känns bra. Nej, sa jag, det gör det verkligen inte men att jag börjar landa lite nu och får ta en dag i taget. Hon undrade också om jag hade några frågor. Visst har jag frågor! Men jag är helt slut både fysiskt och psykiskt så just nu orkar jag faktiskt inte ta in mer så jag sa att jag skulle vänta med dom till på måndag och det förstod hon ju.
Hon sa också att Eddie skött sig väldigt bra, att han har varit otroligt go och snäll och delat ut pussar till alla i sin närhet.
Älskade Eddie! Han är en riktig guldklimp! Det måste vara ett nöje att jobba med honom som veterinär och sköterska. Det verkar som att han charmat hela personalen under dom här dagarna och flera uttryckte sin glädje över och se vilken förändring motför när han kom in i onsdags. Det är först nu efteråt som jag förstått hur allvarligt det faktiskt var med honom och jag är återigen så glad att jag åkte in med honom!

Efter ett kort samtal gick hon och hämtade Eddie och det är länge sen, om jag ens gjort det tidigare, som jag sett honom så glad. Han hoppade, kramades, pussade hela mitt ansikte och grinade. Lilla gubben! Han sprang också fram till fönstret och verkade kolla efter bilen.
Sköterskan log med hela ansiktet och tyckte det var underbart att se honom så glad. En sköterska som gick förbi utanför och fick syn på oss stannade också till och skrattade.
Efter vi hade sagt hejdå och vi gick ut i gången mötte vi sköterskan som hade sett oss genom fönstret.
"Det där kan man då kalla ren och skär glädje!" sa hon och log innan vi gick vidare.

Eddie blir alltid väldigt gnällig när han har varit bortlämnad. Han blir likadan när han har varit på pensionat också. Han piper, gnäller och ylar om vartannat. Vet inte riktigt vad det betyder. Kanske är det lycka, kanske är det hemlängtan och otålighet.
Direktregleringen hos försäkringsbolaget drog ut på tiden så vi gick ut för och gå en sväng så länge men Eddie ville inte gå. Han kissade lite men sen drog han mot bilarna. Trodde han ville gå in igen så jag följde efter men då gick han fram till varenda bil och kollade om det var våran.
Killen hade hemlängtan! Lilla skrutten! Så skönt det måste vara för honom att få komma hem.

När direktregleringen äntligen gått igenom stålsatte jag mig inför summan och fick en smärre chock. Visst förstod jag att det skulle bli dyrt men att det skulle gå på 15 000:- hade jag inte riktigt räknat med. Självklart tog försäkringen det mesta så jag behövde "bara" betala 3 200:- Ångrar så att jag bytte bort försäkringen med fast självrisk. Det hade jag tjänat åtskilliga tusen på, men gjort är gjort och jag får vara glad att jag har en försäkring över huvudtaget.
Det jag oroar mig mest för nu ekonomiskt är att vi snart ska nå taket för max ersättning. Det är inte långt kvar dit så jag hoppas att vi ska hinna få ordning på hans mediciner och värden innan taket nås. Hans nya försäkringsperiod börjar inte förrän i januari så det är ju ett tag kvar.
Men som jag sagt tidigare.. Det får kosta vad det kosta vill. Än så länge har jag sparpengar kvar som visserligen tänkts användas till annat och det är inte hur mycket som helst heller men så länge jag har dom kan jag ge Eddie det han behöver.

På måndag ska vi tillbaks för att kolla hans värden och dosera medicinen. Han ska nu äta kortison och Florinef. Kortison hoppas vi på att kunna fasa ut så småningom. Hoppas verkligen! Han blir så otroligt törstig och kissnödig. Veterinären hade inte märkt något av det sa hon men jag märkte det direkt vid första rastningen att han kissar betydligt mer. Nu när han varit hemma en stund märks det än mer. Han dricker mer och kissar mängder. Det bara forsar ur honom så jag räknar med att behöva gå ut med honom på nätterna och springa ut titt som tätt på dagarna. Så om han kan leva utan kortison sen så blir jag väldigt glad!
Florinef är något han måste äta för resten av sitt liv. Han överlever inte utan det.
När jag skulle hämta ut det ikväll hade dom slut på det så det blir till att jaga runt efter det i morgon. Jag hoppas att apoteket på stan har det, annars får jag ringa runt till apotek i grannkommunerna. Jag kan inte vänta på att dom ska beställa hem det. Han måste ha det i morgon. Hoppas innerligt han ska funka på det! Annars är det väl kört...

Det är en betydligt piggare Eddie som jag har fått hem. Jag tycker inte riktigt att han är sig själv än men jag får nog ge det några dagar. Att vara inlagd på sjukhus kan få vem som helst ur gängorna. Han verkar lite trött och är fortfarande lite försiktig med maten. Jag har lyckats få i honom lite grann som han åt självmant när jag ställde fram det men det var bara några tuggor. Men så får man ändå ha i åtanke att han inte ätit på nästan en vecka så man får ta det lite lugnt i början och ta det lite pö om pö. Jag vet visserligen inte om han fick någon riktig mat på djursjukhuset men det är i så fall bara någon enstaka portion för han har mest legat med dropp annars.
Jag hoppas på att få tillbaks min gamla glada Eddie igen så fort den värsta akuta fasen är över. En sådan kämpe som han har varit med tidigare sjukdomar och allt han råkat ut för så vore det väl själva fan om han inte skulle klara detta också! Annars vore allt kämpande med allt annat förgäves och så orättvist kan det bara inte vara. Det får inte vara det!