Pratade med veterinären tidigare idag och Eddie är mycket piggare. Skönt att höra! Däremot så är hans värden fortfarande dåliga så han får stanna en natt till så att dom förhoppningsvis får ordning på hans värden innan han skickas hem.
Han var fortfarande förstoppad också och hade inte bajsat något. Det innebär att han inte har bajsat  ordentligt sen i söndags. Det är lång tid!
Dom skulle ge honom lavemang och låta honom strosa runt lite i skogen så får vi hoppas att det sätter fart på magen.

Det har känts lite bättre idag rent allmänt men visst är det fortfarande jobbigt. Hela ens tillvaro omkullkastas... igen. En ny sjukdom att få kontroll över. En ny sjukdom, ett nytt liv att lära sig och leva med. Ikväll har jag tänkt och grubblat mycket och just nu känner jag bara en stor oro och sorg.
I vår hade jag tänkt att Eddie skulle göra comeback i utställningsringen. Vill så gärna få fler utlåtanden om honom och se hur långt han kan gå. Men nu blir det inte så. En hund som går på kortison får inte delta på utställningar.
Hade också tänkt kastrera honom eventuellt till våren men en Addison-hund bör helst inte sövas eftersom det innebär en stress och påfrestning för kroppen. Så någon kastrering blir det troligen inte heller.
Och det här med stress är något som måste undvikas men hur ska det gå till? Vi bor vid en skjutbana och han blir livrädd och jättestressad när man är ute och dom skjuter där. Det behöver inte ens vara skott vid skjutbanan. Ibland blir han rädd för motorcyklar, bilar som låter mycket, mattor som piskas etc. Hur ska vi hantera det? Hur ska han kunna leva med Addison i vardagen när han helt plötsligt kan bli rädd?
Och så har vi nyår då han blir så rädd att man tror att han ska dö. Och med Addison kan han dö. Ska jag behöva ge honom lugnande i flera veckors tid innan under och efter nyår? Kan man ens ge Addison-hundar lugnande?
Om vi ska åka på semester utan hundarna var ska Eddie vara då? Vem ska ta hand om honom? Kommer man ens kunna lämna honom på ett pensionat? Blir det för stressigt för honom? Kan personalen sköta hans medicinering, se tecknen i god tid, ta honom till veterinären om han skulle få Addison-kris? Jag tror inte att jag någonsin mer kommer våga lämna honom på ett pensionat mer än över dagen.
Mitt kontaktnät med hundvakter är obefintligt så jag har ingen hundvakt att lämna honom till heller, än mindre till någon där han trivs och inte blir stressad.
Hos mina föräldrar är han lugn och känner sig som hemma men till dom är det 60 mil. Kommer vi aldrig någonsin kunna åka bort under Eddies livstid?

Många många frågor och funderingar. En massa hinder och oro. Just nu känns det bara nattsvart.

Sent igår kväll vid 22-tiden ringde dom från djursjukhuset. Mitt hjärta stannade! Varför ringer dom nu så här sent? Vad kan dom vilja? Visste ju redan vad dom misstänkte var fel på honom för det hade dom ju redan ringt och meddelat.
Var helt säker på att nu ligger han för döden och dom vill att jag ska komma in och ta farväl. Höll andan medan veterinären babblade på, presenterade sig och varifrån hon ringde. Det var samma veterinär som vi var till i juni med hans allergi så det var i alla fall skönt att höra en bekant röst.
Kändes som att jag höll andan i flera minuter innan jag fick veta att hennes ärende bara var att hon ville uppdatera mig om läget. Phu! Andas ut.

Han hade blivit lite piggare. Så pigg att han orkade skälla på hunden i boxen bredvid. Ett gott tecken! Men faran var inte över än så han låg under värmelampa och hade dropp. Dom skulle bevaka honom några timmar till, ta hans värden med jämna mellanrum och om det blev några förändringar skulle dom ringa igen. Nu råder det i alla fall inga som helst tvivel om att det är Addison han har. Otroligt sorgligt att han drabbats av även det
:(
Men veterinären lät i alla fall lite hoppfull. Det är bara och hoppas på att han svarar på medicinen han kommer att få och att den inte ger några biverkningar som inte går att leva med. Och att jag har råd med den. Det är ju det också. Som arbetslös har man det inte så bra ställt men jag kan leva på 4:- nudlar varje dag om det så skulle behövas.

Hon berättade också att vår veterinär, den specialist som hängt med oss i över 2,5 års tid sedan Eddie insjuknade i SLO, hade kommit ner till stallet och fått syn på Eddie och utbrast då: "Men åh är det min lilla Eddie!! Han har problem med sina klor så ni måste kolla hans klor. Det är hans matte jättenoga med!" Underbara gulliga du! Man kan inte annat än att älska denna varma goa människa. Nu vet jag ju att Eddie är en liten favorit. Hon har aldrig sagt det men ibland behövs inga ord för att man ska förstå. Jag vet att Eddie ligger henne varmt om hjärtat. Det märks. Men jag tror nog att hon är lika underbar med alla sina patienter och dess ägare. Hon är fantastisk.
Jag blev alldeles rörd när hon berättade detta och jag kände mig genast mycket lugnare nu när Eddie fått besök av sin kompis och favoritveterinär. Skulle inte förvåna mig om han fick en och annan puss också :) Känns skönt att han fick träffa någon som han i sammanhanget känner rätt väl.
Veterinären sa också att jag kom in i precis rätt tid med honom. Hade jag väntat längre hade det kunnat bli livshotande. Han var vinglig redan när jag hade dumpat av honom där och får dom inte vård då finns det risk för att dom dör.
Jag är så glad att jag litade på min magkänsla och kände att det här är något som kräver vård nu på en gång. Hade jag väntat så.. nä usch, vill inte ens tänka på det! Så glad att jag ringde djursukhuset igen också istället för att åka till "reservveterinären". Är helt säker på att dom inte hade varit lika snabba på att ställa diagnos och inte hade gett honom sådan intensivvård som han nu står under och behöver.
Så ett gott råd till er alla.. Följ alltid din magkänsla!

Nu väntar jag på att djursjukhuset ska höra av sig igen. Misstänker att han kanske får ligga en natt till men det gör mig inget. Jag saknar honom såklart och vill ha hem honom men det känns tryggt att han är i goda händer på djursjukhuset, får vård och att personal finns på plats som kan rycka in och ge akutbehandling om det skulle behövas. Hellre att han stannar lite extra och dom är säkra på att han klarar sig på egen hand hemma än att dom skickar hem honom för tidigt. Pengarna tickar på men jag skiter i pengarna! Det får kosta vad det kosta vill. Min pappa ringde igår med gråten i halsen och erbjöd sig att betala självrisken så det känns skönt med stöttning och ekonomisk support. Nu behöver jag inte oroa mig så mycket för den ekonomiska biten utan kan lägga all krut på att få Eddie att må bra och förhoppningsvis få leva ett lyckligt hundliv några år till.
Fortsättning följer...

Jag är fortfarande mitt i mardrömmen och den blir bara värre och värre.
Fick ett telefonsamtal från veterinären tidigare ikväll och vad hon kunde se hade han inget som fastnat i tarmen. Dom hade tagit prover på honom och hans njurvärden var inte bra så hon misstänker att han har Addison. Jävla skit!!
Jag har också misstänkt Addison men hoppats innerligt på att det inte skulle vara det. Han har ju redan sjukdomar så det räcker! Hur mycket otur kan man ha? Hur mycket ska vi behöva utstå?
Jag vet att det finns Addison-hundar som lever normala liv med medicinering, men jag vet också att medicinering inte hjälper alla Addison-hundar så att man får låta dom somna in
Jag är livrädd att medicinering inte ska hjälpa Eddie. Han har ätit kortison förut för sin SLO och han blir både otroligt törstig och kissnödig av det och det är inget liv som funkar i längden.

Veterinären skulle ta lite fler prover och dom skulle också behandla honom för förstoppning för han var lite förstoppad och i morgon skulle hon ringa igen och då får jag förhoppningsvis hämta hem honom. Jag hoppas att det är en gladare och piggare Eddie jag får med mig hem.
Jag hoppas, även fast jag finner det föga troligt, att det är förstoppningen som orsakat alla problem så att dom försvinner när den är åtgärdad.
Och jag hoppas om det nu är Addison, att medicinering hjälper så att han har många år kvar.
Men jag inser att jag kanske ska försöka ställa in mig på att vi kanske inte har så mycket tid kvar tillsammans med Eddie. Det krossar mitt hjärta!
Saknar honom redan så ofantligt mycket trots att jag vet att jag troligtvis får hämta hem honom i morgon. Saknar hans stora bruna ögon och kloka blick. Jag vill se in i dom där ögonen och finna svar. Eddie vet och sitter inne på svaren. Ska vi kämpa på och fixa även detta eller är det slutet nu?

Igår kväll lyckades vi få i Eddie en halv ostskiva och lite upphackad morot. Kändes lite hoppfullt att han fick i sig lite morot, men att han ratade korv som han älskar kändes långt ifrån bra. Bestämde mig för att ringa en annan veterinär idag och försöka få tid hos dom istället så jag slipper vänta till på tisdag. En klinik som inte alls är lika bra. Dom är trevliga och jättegulliga men känns inte så kunniga men jag tänkte att det är bättre att åka till en veterinär än ingen alls.

Inatt vaknade jag kl. 2.30 av att Eddie spydde upp all morot han hade fått i sig under kvällen. Inget bra tecken. Inte bra alls! Plötsligt kändes läget mycket allvarligare och då kom tårarna. Låg och stirrade upp i taket och rullade tummarna med tårarna rinnande.
Sambon försökte trösta. Gick så där. Kollade till Eddie titt som tätt för och se om han andades. Bestämde mig för att göra ett nytt försök med djursjukhuset så fort dom öppnade. Lyckades somna om till slut någon gång efter 4. Hade ställt kl. på 7 och gick då upp och ringde till djursjukhuset och den här gången gick det bättre. Fick en tid kl. 10. Försökte slumra någon timme till. Omöjligt.
Tiden slääääpade sig fram!
Strax innan vi skulle åka låg Eddie och skakade inklämd i hörnet i datarummet. Rädsla eller smärta? Vem vet.

Blev lite försenad till veten p.g.a. en sjuhelvetes massa vägarbeten men vi fick ändå vänta en stund innan vi blev uppropade. Eddie som vanligtvis flyger upp och glatt springer in till undersökningsrummen lyfte inte ens på baken och ville inte gå in men jag lyckades locka med honom till slut. Inne i undersökningsrummet nosade han runt lite men lade sig sedan under min stol och reagerade knappt när veterinären kom in. Ännu en ny veterinär den här gången men lika trevlig hon också som all övrig personal alltid har varit.
Hon kollade hjärta, puls, klämde och kände. Han reagerade på smärta i buken och hon kände något främmande där så vi skickades in på röntgen. Jag såg bara plåtarna från ett par meters håll men tyckte inte mig kunna se något som satt fast där men så är jag ju ingen veterinär heller.
Eddie skrevs in och sköterskan tog honom med sig efter röntgen och jag fick åka hem.
Plåtarna ska analyseras och blodprover ska tas. Om det är något som satt sig på tvären kommer han ev. att opereras ikväll. Jag oroar mig mest för att det ska vara en tumör. Med vår otur så är väl det det mest troliga...
Detta är en mardröm! Jag är trött, faktiskt helt slut, sjukt nervös och orolig och sitter med gråten i halsen mest hela tiden. Till råga på allt blev jag gräsänka idag också ända till på söndag så jag får sitta här i min ensamhet och oroa mig alldeles själv. Snacka om dålig timing!
Av alla onda ting hoppas jag att det bara är en infektion eller något annat som är "lätt" fixat med lite antibiotika. Veterinären var först lite inne på borrelia innan hon hade känt på honom men sen tyckte hon att det mesta talade för att något satt sig på tvären.
Det får vara vad fasen som helst bara det inte är cancer eller någon annan obotlig sjukdom.
Det blir ett jobbigt dygn detta och när djursjukhuset hör av sig kommer jag nog att skita ner mig av nervositet över vad dom har hittat.

Ska på möte senare idag. Känner inte alls för det men skönt att få det överstökat och kanske bra att komma bort en stund så att jag inte sitter hemma och grubblar. Men jag hoppas ändå att det är snabbt överstökat. Det är så dålig mottagning på mobilen där också så om veterinären ringer kommer hon nog inte lyckas få tag på mig när jag är där. Men jag får väl ringa upp senare i så fall.
Hoppas nu bara att denna mardröm är över snart med bästa tänkbara utgång!

Eddie är fortfarande krasslig. Trodde på en förbättring igår när han plötsligt började äta men det var bara tillfälligt. Något mer har han inte ätit, han är fortfarande hängig, vill inte gå ut, viftar bara lite på svanstippen och är inte alls sitt vanliga glada jag. Igår haltade han till med höger bak och jag tycker fortfarande att han går lite stelt.
Ringde därför till djursjukhuset idag men det är ju semestertider så det var inte helt lätt att få en tid. Vi fick ingen tid förrän om en vecka så vi får snällt vänta. Så länge han dricker och inte har någon feber tyckte hon inte att jag behöver oroa mig så mycket men om han blir sämre ska jag åka in akut med honom.
Vete sjutton vad det är han drabbats av. Han dricker visserligen men långsamt och grimaserar lite som om vattnet vore äckligt. Funderar på om han har ont i halsen men varför skulle benen bli påverkade i så fall? Det är typiskt Eddie att råka ut för skumma grejer och få diffusa symptom.
Får hoppas att han kryar på sig till nästa tisdag så att vi kan avboka den tiden. Under tiden får jag hålla honom under uppsikt, ta tempen och försöka peta i honom lite skinka, ost och annat som han tycker om så att han får i sig lite i matväg. Och hoppas på bättring.

Eddie mår inte så bra. Han är hängig, slö och vill mest bara ligga och vila. Han vill inte äta och inte gå några promenader.
Det var igår vi märkte att allt inte stod rätt till, men egentligen tror jag att det började tidigare. Vi åkte och badade i fredags och då var han som vanligt.
I lördags skulle vi åka och bada igen men då fick Eddie stanna hemma för att han blir så stressad och skällig vid badet. Han skäller konstant på vattnet och på oss för att han tycker vattnet är farligt och vill att vi ska hålla oss ifrån det.
Så för frídens skull och för och se om Dio blir tuffare när inte Eddie är med fick Eddie stanna hemma.
Jag tänkte då på att han låg kvar i soffan och blängde på oss istället för att komma till dörren och vara ivrig på att få följa med. Han brukar alltid gå och lägga sig i soffan och sura när han ska vara ensam hemma om även Dio ska vara hemma. Men ska Dio följa med brukar Eddie hålla sig framme och ställa sig vid dörren. Det gjorde han alltså inte denna gång, men verkade i övrigt som vanligt så jag tänkte att han hade väl förstått att han inte skulle med denna gång, eller trodde att vi bara skulle ta en promenad något som han sällan är intresserad av.
På kvällen åkte vi till en kompis och grillade. Både Dio och Eddie fick vara kvar hemma. Jag åkte hem tidigare än sambon och visst blev dom glada hundarna när jag kom hem men jag tyckte att Eddie hälsade ovanligt lugnt. Någon kvällspromenad ville han senare inte ta men det är inget ovanligt för det vill han aldrig i vanliga fall heller.

Igår natt gick han och la sig inne i datarummet under databordet vilket var rätt märkligt. Han ligger gärna där om dagarna och håller husse sällskap men om nätterna lägger han sig på sin höjd i soffan i vardagsrummet men oftast vill han ligga inne hos oss. Då började jag ana oråd. Det har hänt förr att han drar sig undan när han mår dåligt.
Och visst märktes det sen att han inte var sitt vanliga jag. Han verkade trött och loj och ville inte ha någon mat, men det i sig är i och för sig inget ovanligt. Han har aldrig varit speciellt intresserad av mat så det är inget man oroar sig för i vanliga fall. Men när han inte ens vill ha frolic så är det uppenbart att något inte står rätt till.
Han stod även och lyfte på ena baktassen vid ett tillfälle som om han inte ville stödja på den riktigt, men haltade inte när han gick. Däremot tyckte jag inte att han såg helt stabil ut bak när han gick.
På eftermiddagen tyckte jag han blev ännu slöare och började misstänka att han kanske fått borrelia. Har bara plockat en enda fästing på honom i år men det räcker ju med en för att bli smittad. Tog tempen på honom men den var normal så kanske inte någon borrelia ändå. Funderade på om han fått Addison, en sjukdom som förekommer hos portisar. Vissa symptom stämmer men inte alla. Bestämde mig för att avvakta till idag.

Idag ser jag ingen större förbättring. Fortfarande väldigt slö, men nu ser han inte vinglig ut när han går utan snarare stel, speciellt i bakbenen men jag tycker han ser stel ut fram också när han lägger sig ner. Så vi funderar på om han sträckt sig eller om det kanske är något med ryggen. Att det kanske inte är någon allvarlig sjukdom bakom utan att det är smärta som får honom så ur lag. Det har nämligen hänt förr att han blivit helt däckad och tappat aptiten då han har haft ont.
Det är ju naturligtvis inte bra om han har ont men om det nu är så behöver jag kanske inte oroa mig så mycket för då är det förhoppningsvis något övergående. I bästa fall.
I morse ville han inte äta något och frolic ratar han fortfarande men skinka, morot, korv och liknande funkar fortfarande och nyss gick han och åt av Dios mat så lite aptit verkar han ha fått tillbaks nu i alla fall. Hade tänkt ringa veterinären idag om han blev sämre eller inte hade blivit bättre men har nu bestämt mig för att avvakta en dag till. Att han återfått lite aptit kan ju vara ett bra tecken så det kan ju hända han är på bättringsvägen.
Får hålla koll på honom under dagen och skulle det förvärras får jag åka in med honom akut men det hoppas jag på att få slippa.
Min stackars sjukling! Alltid är det något. Att han aldrig får vara frisk och kry några längre perioder. Det är inte rättvist! Och man blir ju så himla orolig när han inte mår bra, vad sjutton det kan vara. Får hoppas han kryar på sig under dagen och natten så att han mår bättre i morgon. Annars blir det en tur till veterinären med en krasslig Eddie och orolig matte... igen.

Efter mycket velande och googlande bestämde jag mig igår och beställde mitt nya hjälpmedel.
Det blev varken Canny Collar eller VGW-bälte. I alla fall inte ett sånt VGW-bälte jag hade funderingar på.
Eftersom min ekonomi är minst sagt begränsad och Dio är unghund som fortfarande utvecklas och förmodligen kommer att bli grövre än vad han är nu så bestämde jag mig till slut för att köpa ett VGW-bälte Beginner. Det har exakt samma funktion som vanliga VGW-bältet men är lite enklare, har inte samma vaddering och är betydligt billigare. Det är till för valpar och unghundar som fortfarande växer så att man slipper slänga ut pengar på ett vanligt VGW-bälte som hunden kanske sedan växer ur.
Dio skulle högst troligt inte växa ur ett vanligt VGW-bälte så för mig skulle det säkert inte vara bortkastade pengar men när ekonomin nu ser ut som den gör, jag inte vet hur pass grov Dio kommer att bli (hans pappa är tydligen riktigt grov så om Dio ärvt honom kommer han att växa en hel del till på bredden) och jag inte vet hur VGW-bältet kommer att fungera på Dio tyckte jag det var klokast att köpa ett Beginner. Säkert kommer det att tova pälsen eftersom det saknar vaddering men jag får väl härda ut i så fall.
Om problemet sedan kvarstår om ett halvår när Dio är drygt 2 år så investerar jag i ett vanligt VGW-bälte då. Då borde han vara nästan färdigutvecklad också så man har ett hum om hur bred han blir.

Mitt bälte beställde jag från en för mig helt okänd sida. Det är ingen vanlig webshop med kundkorg, kassa och allt det där utan mer som en vanlig sida med några produkter uppradade och man mailar vilken produkt man vill köpa. Lite skeptisk var jag men jag mailade in en förfrågan i alla fall och idag hade jag fått mail att hon skickar selen redan idag och om den inte passar får jag skicka tillbaks den. Hon verkar jättetrevlig och serviceminded! Inte behövde jag betala den i förskott heller. Verkar helt enkelt superbra! Nu har jag ju inte fått selen än men om den kommer fram som den ska  har jag inget att anmärka på förutom frakten som jag tycker är i dyraste laget, men då var å andra sidan själva selen billig. 129:- bara, medan många andra tar upp emot 200:- + frakt.
Sidan jag beställt från heter Lydiga Tassar för den som är nyfiken ;)