Sedan förra torsdagen har det varit en lång och nervös väntan på resultaten från HD-röntgen. Plåtarna såg ju bra ut. Inte perfekta men höftkulorna låg där dom skulle. Ändå har jag varit nervös inför resultatet. Mycket mer nervöst den här gången än när Eddie röntgades. Eddies resultat oroade jag mig aldrig för och jag kände på mig att han skulle få A. Han kändes liksom som en A.
Med Dio har jag hela tiden haft på känn att han skulle få B, även innan röntgen gjordes så kändes han som en B.
Men när veten pekade på de små bristerna på plåtarna så blev jag lite orolig. Tänk om SKK tyckte han var en C p.g.a. det?!
Eftersom allt sker digitalt nu och man betalar SKK:s avgift redan hos veten trodde jag att det skulle gå snabbt att få svar men det tog nästan en hel vecka ändå så i morse kom det äntligen!
Det blev som jag trodde. Han är en B! Armbågarna var också ua. Skönt! Nu kan vi köra på med både agility och joggingturer.
Ett orosmoment ur världen.

Nu är det bara Eddie kvar. Han har fortfarande problem med rumpan vilket oroar mig något enormt! Antingen har han fler pinnar som fastnat eller så är det något helt annat, något allvarligare. Tänker bara på tumörer och cancer.
Han har ett litet sår vid svansroten så jag trodde att det var det först som besvärade honom men jag är rätt säker på att det inte är det. Det är så pass litet att det inte borde besvära honom så mycket. Jag tror dessutom att han har fått såret av slickandet och inte att han slickar för att han har sår där.
Så jag får väl ringa till veterinären igen och åka in med honom så får dom göra en grundlig undersökning. Usch, jag blir livrädd bara jag tänker på det! Men det är bara att bita ihop. Förhoppningsvis är det inget allvarligt. Förhoppningsvis oroar jag mig i onödan.

Eddie fick följa med till lydnadskursen idag. Han har blivit så ledsen varje gång jag och Dio åkt iväg utan honom. Han ville följa med på helgens utställningar också vilket han inte fick så idag tyckte jag han skulle få följa med och han blev överlycklig.
Han älskar att vara på klubben, även fast han är långt ifrån fokuserad på träning alla gånger.
Innan kursstart fick Eddie köra lite agility och det är ytterst sällan jag sett honom så taggad som han var idag. Han skuttade glatt över hindren och hängde med mig hela tiden. Klart det blev ett par ärevarv. Det är ju Eddie vi pratar om, men när jag ropade kom han som ett skott, redo att ta sig an nästa hinder. Till och med slalomen och balansen som brukar gå i slow motion var det fart på. Så otroligt kul att se!
Jag ska försöka ta mig ut till klubben lite oftare framöver så att båda killarna får träna. Eddie kan ju inte köra agility för ofta, dels för att han tröttnar och dels för att det inte är bra för hans artros men ett par gånger i veckan skulle nog funka. Synd bara att jag inte alltid har bil så jag kan åka ut när jag vill. Bussförbindelsen dit är det lite si och så med också men jag ska försöka ta mig dit i alla fall.
Dio måste ju komma igång med sin agilityträning också så att jag får se om det kan vara något för honom.

Dagens lektion var inte heller speciellt fartfylld. Det blev lite inkallningsövningar med hundarna bredvid oss i koppel och lite upprepningar av övningar sedan förut. Jag tycker det är lite segt. Skulle gärna ha mer action och mer träning på att ha hunden lös med störning, men det kanske kommer längre fram. Hoppas det i alla fall. Dio skötte sig som vanligt bra. Han är så duktig!
Eddie fick sitta i buren i bilen så länge och han var sååå olycklig! Han är inte van att sitta i bur och speciellt inte i en bur i bilen. Vi har aldrig bur i bilen annars. Idag tog jag med den bara för att det var ganska varmt så jag ville ha alla rutor på bilen helt nervevade och bakluckan öppen och Eddie skulle ju smita direkt om han inte var instängd i något. Ville inte sätta fast honom i hans bilsele heller och inte heller ville jag sätta fast honom någonstans ute för då skulle Dio förmodligen bara bli störd. Så därför fick det bli bur idag. Det var ingen hit alls tyckte Eddie, men han överlevde det också och han satt så snällt och väntade innan han fick ett varsågod att hoppa ut ur buren sen. Ska han följa med på utställningar sen så måste han ju vänja sig också vid att sitta i bur.
Han hade nog hoppats på att få träna lite mer sen när han blev utsläppt men klockan var så mycket så vi får ta mer träning en annan dag. Kanske att han får följa med nästa vecka också.

Fy farao vad trött jag är! Klev upp kl. 6.20 i morse. Gick och la mig vid 23.30-tiden igår men kunde inte somna för att Dio låg och morrade, voffade och skällde om vartannat åt minsta lilla ljud. Han är så otroligt vaktig! Sen när jag äntligen var på väg att slumra till kom sambon hem efter 2-tiden någon gång onykter och pratglad.

Ett par rosetter till till samlingen

Dagens kritik

Detta lyckades duktiga Dio skrapa ihop på uppletet

En kam vann jag också på katalognumret

Satt ikväll och reflekterade över hur fort åren går. Jag minns när jag hade 20 år som en slags gräns. Så länge man inte minns vad som hände för 20 år sedan är man fortfarande ung. Den gränsen har jag passerat för länge sen och jag funderade nu på om jag minns saker från 30 år bakåt i tiden. Jag kom fram till att jag har minnen från när jag var 6 år. Det är 29 år sedan.
Och så tänkte jag på dagens datum, den 3 maj. Och på året 1986. Då var jag 7 år, skulle fylla 8 ett par månader senare.

Idag för 27 år sedan föddes världens bästa goldenkille som blev min ett par månader senare. Som jag hade tjatat om en egen hund! Och till slut kom tillfället då mina föräldrar inte kunde stå emot längre. Vi hade hälsat på hos släktingar och när vi skulle åka hem skulle brorsan stanna kvar. Det ville jag också göra men det fick jag inte. Åh så arg jag blev!
Efter att ha försökt diskutera med och få tyst på en otroligt arg 8-åring utan resultat såg mina föräldrar ingen annan utväg än att köra med ett lockbete. Om jag tyst och snällt följde med hem utan protester skulle jag få en hund. Sagt och gjort. Jag hoppade glatt in i bilen och såg fram emot min hett efterlängtade hund.
Har man lovat något får man se till att hålla det också så när vi kom hem fann inte pappa någon annan utväg än att börja leta valpkullar och snart åkte vi ut till en kennel och tittade på goldenvalpar. Sen var saken klar och när brorsan kom hem efter några veckor hade vi en ny familjemedlem.

Jag minns fortfarande så väl när vi var och tittade på den valpen och när vi hämtade hem honom. Så vild jag tyckte att han var! Man har lite andra perspektiv när man är liten. Idag hade jag tyckt att han var som vilken valp som helst och som kom att bli världens lugnaste och goaste hund. En dumsnäll nallebjörn med ett hjärta av guld.
Det finns nog knappt en levande varelse som betytt så mycket för mig som han gjorde och när han dog 14 år senare blev jag helt förstörd.
Varje år den 3:e och 16:e maj sedan dess har jag tänkt lite extra mycket på honom. Så även idag.
Jag kan knappt fatta att det snart har gått 27 år sedan jag stängde in mig på mitt rum och tyckte att vi skulle lämna tillbaks den elaka valpen som bara tuggade på mig hela tiden. Vart tar tiden vägen?
Jag kan knappt fatta att det snart är 13 år sedan han lämnade oss heller. Han är fortfarande så oändligt saknad.

Grattis på födelsedagen älskade underbara änglahund!

Äntligen var det dags för Dios leder att bli röntgade. Som jag har väntat på den här dagen! Jag har varit så nyfiken och angelägen om att få veta hur hans leder ser ut. Jag tänkte först om jag skulle vänta något halvår till men jag ville inte vänta så länge. Om vi ska börja med agility nu i vår/sommar så vill jag gärna veta hans ledstatus.

Jag röntgade honom på samma ställe som jag röntgade Eddie och precis nu som då körde jag vilse på vägen dit men den här gången lyckades jag villa bort mig ordentligt. Jag HATAR att köra bil i den där stan! Jag kör alltid vilse. Idag startade jag med god marginal men kom inte fram ändå förrän 13.59, en minut innan vår bokade tid. En bilresa som normalt ska ta mellan 45-60 minuter beroende på trafik tog 1,30 tim. Suck! Men men, fram kom vi ju i alla fall till slut.

Jag trodde att Dio skulle bli rädd för röntgentekniker och sköterska men det gick faktiskt riktigt bra. Han stod snällt och lät sköterskan lyssna på hjärtat. Han gick runt lite när teknikern skulle kolla chipet men när han skulle ge honom sprutan i låret stod han helt stilla. Kanske att värsta rädslan för främlingar och hantering har släppt nu. Vi får se till helgen då domare ska känna på honom. Kan ju hända att han fortfarande förknippar såna tillfällen med obehag men vi har kommit en bit på vägen i alla fall.

Bilderna såg bra ut. Armbågarna var jättefina. Höfterna var inte helt perfekta. Ledkulorna ligger som dom ska i skålarna men skålarnas övre yttersta kant som är som en kappa runt kulan ligger inte riktigt intill kulan så det är ett litet mellanrum där. Det är inget som påverkar Dio och har egentligen ingen betydelse för statusen men han sa att SKK kan vara lite kinkiga med det där men enligt hans bedömning så har han friska höfter. Vi får se vad SKK säger om saken. Jag skulle tro att han får B, men rätt nervöst är det ändå att vänta på resultatet för dom kanske ser något som vi inte såg. Fast det tror jag egentligen inte. Han jag var till är välkänd och kunnig inom området så jag skulle bli mycket förvånad om han skulle göra en sådan grov missbedömning att han har sämre än B. Hoppas att resultatet kommer snabbt som attan! Jag kommer att kolla Hunddata stup i kvarten nu tills resultatet kommer.