Idag blev det helt plötsligt tö *ogilla*
Visst, lite skönt med lite högre temperatur är det ju men jag vill ändå inte ha några plusgrader! Tycker inte om plusgrader på vintern. Det blir bara svettigt och blött och slaskigt ute och hundarna blir attackerade av snöbollar. Inte lite heller.
Eddie är fortfarande relativt förskonad med sin fortfarande relativt korta päls men Dio däremot... Efter bus på fotbollsplanen var han så full med snöbollar att han inte kunde gå. Försökte krafsa bort det värsta men snö i pälsen sitter ju stenhårt så vi fick stanna många gånger på vägen hem och försöka rensa lite så att han åtminstone kunde röra sig.
Nu hoppas jag att det blir minusgrader igen så hundarna kan busa i snön utan att se ut som snögubbar efteråt.

Hade bara mobilen med mig idag, därav den dåliga kvalitén på bilderna.

Matten gjorde en ful snögubbe medan hundarna lekte

The snowman!

Eddie klarade sig bättre och fick mest på bakbenen

Spår är något som jag aldrig ägnar mig åt. Försökte några gånger när Eddie var yngre men jag tyckte inte det var kul för Eddie är ingen stjärna på att spåra direkt (såvida det inte gäller katter). Han villar alltid bort sig och går överallt utom i spåret. Kors och tvärs och fram och tillbaks och har inte en susning om vad han håller på med eller åt vilket håll han ska.
Så jag tröttnade ganska fort och har inte gjort några nya försök på säkert minst 1 år.

Dio har jag bara spårat med en gång, på valpkursen och han hajade direkt vad han skulle göra. Tyvärr förstörde vi hans koncentration genom att vi hade lagt godis i spåret så han kom liksom av sig lite men det är ju så svårt att veta innan man provar första gången hur dom reagerar på ett spår, men då fick jag i alla fall reda på att något godisspår ska jag inte lägga åt honom.

Härom dagen gick jag en ny väg med hundarna. Har aldrig gått just den vägen förut. Har alltid vikt av innan och gått en annan väg, men den här gången tänkte jag utforska vart man kom någonstans om man gick den vägen. Efter ett tag delade den sig och rakt fram fanns hundspår i snön så jag valde att gå upp till höger där ingen hade gått innan av snön att döma.
Där var perfekt skog för att lägga spår så jag bestämde mig för att gå dit någon dag och göra nytt försök att spåra både med Dio och Eddie.
Så idag var det dags.

Tog med mig båda hundarna. Hade egentligen tänkt gå dit med Eddie, lägga ett spår åt Dio och sen gå hem och dumpa Eddie och hämta Dio så att spåret skulle få ligga en stund men Dio var så uppe i varv och så ivrig på att gå ut så jag hade inget annat val än att ta med honom.

Band hundarna en bit ifrån utgångspositionen så att dom inte skulle se mig och la två korta spår på ett 20-tal meter. Ett "vanligt" spår till Dio och ett godisspår till Eddie eftersom han aldrig fattar vart han ska.
Nu hann ju inte spåren ligga mer än 5-10 minuter eftersom jag hade hundarna med mig, men struntsamma. Någonstans måste man ju börja.
Eddies spår låg kortast tid och han fick börja. Den här gången gick det faktiskt riktigt bra och han var till och med ivrig att köra igång. Han var på väg att villa bort sig men hittade snabbt tillbaks igen och följde sedan spåret ända fram till leksaken. Så nu fick jag litet sug igen att prova spår oftare med Eddie. Ska fortsätta med godisspår åt honom och sen fasa ut det så att han till slut får gå spår utan godis och se om han blir något bättre på att spåra.

När det var Dios tur var han först totalt ofokuserad och ville bara leka och studsa runt men så fort jag visade honom på första avtrycken och han började sniffa så bar det iväg i en jädra fart! Jag hängde knappt med. Fort som tusan gick det och han vek inte av från spåret en enda gång. När spåret var slut var han så inne i det att han ville fortsätta.
Han har nu spårat sammanlagt endast två gånger men jag tror det är dags att lägga betydligt längre spår åt honom. Han verkar ju ha fallenhet för att spåra. Funderar på att prova viltspår med honom och går det bra kanske man skulle ta och göra viltspårprov med sikte på ett championat. Viltspår tror jag skulle passa Eddie också faktiskt då han gillar att sniffa efter rådjur, men för hans del får det bli endast som hobby eftersom han är skotträdd och därmed inte kan delta i prov där skott ingår. Anlagsprov skulle han i och för sig kunna göra men det är inte säkert han skulle vilja engagera sig just där och då. Han är väldigt speciell Eddie så man vet riktigt aldrig vilket humör han är på, om han är kontaktbar eller i sin egen lilla värld så jag tror vi skippar allt vad prov och tävlingar heter med honom, utom möjligen utställningar då, även fast hans utställningskarriär för tillfället är lagd på hyllan.

Nu måste jag "bara" försöka få tag på lite blod och en klöv så ska killarna få prova på viltspår. Blod ska tydligen finnas att köpa men klöv.. var ska jag få tag på en sån? Känner ingen jägare, åtminstone ingen i närheten. Kan ju inte direkt be dom skicka en äcklig klöv över halva Sverige :P

När man har två lika envisa, lika egoistiska hundar så kan det sluta med... slagsmål!
Det var precis vad som hände idag. Deras första riktiga slagsmål.
Att det skulle komma förr eller senare hade jag väl räknat med, men att dom skulle slåss om en pipleksak det trodde jag aldrig.

Jag hade varit ute en längre tur med Dio och tränat honom på att gå lös (det går sådär med den träningen tonåring som han börjar bli) och mitt ess i rockärmen idag var en liten pipleksak som jag provade att använda på Eddie när vi tränade agility men han brydde sig aldrig om den.
Dio visste knappt om att denna leksak fanns så för honom var den väldigt intressant och han lekte så roligt med den. Smög på den, gick som en katt kring het gröt runt den, hoppade och studsade runt den och attackerade den.
Eftersom Eddie aldrig brytt sig om denna och Dio tyckte den var så rolig bestämde jag mig för att låta honom leka med den en stund inomhus också. Big mistake!

Eddie som alltid tyckt denna leksak varit totalt ointressant blev plötsligt väldigt intresserad och ville såklart ha den för att Dio hade den. Dio i sin tur var inte sen med att retas. Han är en riktig retsticka! Alltid när han har något som Eddie vill ha så ska han retas.
Eddie blev mer och mer frustrerad och gläfste men jag trodde aldrig att dom skulle ryka ihop. Dom brukar bete sig likadant när dom tjafsar om tuggben men aldrig att dom flugit på varann. Någon av dom brukar alltid ge sig efter en liten stunds dragkamp. Oftast Dio.
Förut gav han sig direkt. Svarade aldrig upp mot Eddie när han morrade, men sen ett par månader tillbaks har Dio tuffat till sig, morrar tillbaks och släpper inte i första taget.

Jag lämnade dom i vardagsrummet och gick in i köket. Hörde dom morra lite men det är som sagt inget ovanligt.
Men sen helt plötsligt hörde jag att dom slogs. Rusade ut i vardagsrummet där var dom i full färd med att ha ihjäl varann. Nejdå, så illa var det inte :) Men slogs gjorde dom så jag fick gå emellan och sära på dom. Då stod dom på varsin sida om mig och gormade på varann istället tills jag la undan leksaken och dom plötsligt kom på att den var borta så båda började leta efter den istället och hux flux var allt groll glömt.
Dio gick och fjäskade för Eddie och sen la han sig nära Eddie utan några som helst protester från Eddie vilket i vanliga fall alltid brukar komma när Dio ligger så nära.
Kanske Eddie kände sig lite dum eller förstod att han hade gått över gränsen.

Tog med Eddie på en egen tur sen. Det blev rundan runt åkrarna så att han kunde få vara lös lite. Jag tog med mig den helt plötsligt populära pipleksaken som en test för att se om den skulle vara intressant igen utomhus också och därmed kunna funka som belöning. Det var den. Eddie bar den hela rundan runt. Släppte den inte en enda gång. Bytte inte ens grepp en enda gång.
Knasiga vovve!
Pipleksaken fick åka tillbaks upp på hatthyllan sen när vi kom hem. Eddie satt nedanför och suktade efter den en stund men nu får den bo där och endast användas i träning utomhus. Då vet jag i alla fall att jag har en intressant belöning att ta till när vi är ute.

Det är vad jag känt senaste dagarna och det är också vad jag gjorde idag. Drog till skogen.
Mitt humör har inte varit på topp sista tiden. Det bara händer en massa negativa saker. Jag ska tvingas till söka-jobb-kurs i januari (alla som någon gång varit på en sån vet vilket skit det är. Vuxendagis.), jag får bara mail med "tack för visat intresse men..." på alla jobb jag söker, min barndomskompis som bor i Göteborg och är ägare till Eddies bästis ska flytta till Stockholm efter nyår vilket innebär att jag förlorar min mest trogna och pålitliga hundvakt, i stort sett den enda också. Dessutom kommer jag inte längre ha någon att samåka med när jag ska hem, inte ha någon här nere längre att gå på utställningar med eller att bara umgås med och det drabbar Eddie också. Hennes hund är den enda kompis han har. Skittråkigt! Dessutom blir jag avundsjuk på henne som kommer närmare hem och kan åka hem över dagen om hon skulle vilja. Det går inte direkt när man bor här nere. Det tar en hel dag bara att åka. Jag har sån otrolig hemlängtan. Vill inte bo här. Jag vill hem! För gott.
Allt detta har gjort att jag känt och fortfarande känner mig fruktansvärt nedstämd.

Men som ett litet ljus i mörkret blev det idag i alla fall en sån där vacker vinterdag som jag har väntat på sen i oktober. Jag älskar dessa dagar så den lyste upp min tillvaro lite. Och hundarnas också för den delen. Det är underbart att gå i skogen dagar som denna och hundarna älskar det! Speciellt när dom hittar hästskit att stoppa i sig, som idag. Eddie hittade några frysta kulor hästskit som han började tugga på och vägrade släppa eller byta mot godis. Allt eftersom han tuggade och det smälte rann det hästskit ur munnen och ut i skägget. Så äckligt! Men Dio tyckte det var alldeles utmärkt för han ställde sig och slickade upp det som rann ur Eddies mun. Bläää! Ibland är hundar oerhört äckliga ;)
Det fick bli duschen när vi kom hem för hundarna stank skit och hade lite rester här och där som fastnat och frusit till igen. Urk!
Men huvudsaken dom hade skoj :)

Lycka är att hitta fryst hästskit

Dio slickar upp resterna som sipprar ur

Jag hittade ett lejon där i skogen

Eddies öra har inte blivit bra sen vi var hos veterinären förra måndagen. Besvären kommer och går hela tiden.
I lördags hade rodnaden minskat och det var inte speciellt kletigt så jag trodde det var på bättringsvägen men i söndags var det värre igen så jag ringde veterinären igen i måndagsmorse och då skulle dom skicka ett recept på Clindabuc. Åkte ner till apoteket på eftermiddagen men något recept hade inte kommit.
Tänkte då att dom kanske skickade det med post så jag åkte ner igen i onsdags. Fortfarande inget recept.
Ringde dom igen igår. Då hade receptet inte gått igenom faxen utan kommit tillbaks. Att dom inte kollar sånt! Jaja.. hon skulle göra ett nytt försök och stå och vakta vid faxen. Efter en stund sms:ade hon mig att hon hade faxat det två gånger för säkerhets skull och inget hade kommit tillbaks så det borde ha gått igenom.

Åkte ner till apoteket igen idag. Tredje gången gillt! Nu hade det äntligen kommit så nu ska han äta Clindabuc i 10 dagar. Hoppas att han tål det nu bara och att hans öronproblem försvinner. Vete sjutton vad det är han råkat ut för. Inflammation var det ju inte men han har ont där, är röd, kletig och har små sår. Helmysko!
Hoppas det blir bra i alla fall så att jag slipper boka en ny tid åt honom.

Så kom den äntligen. Snön!
I morse när jag klev upp var det vitt på backen och det snöade så smått. Lovely!
Det har visserligen inte kommit mer än ett par cm men det är ju ändå bättre än inget.
Spänd av förväntan över Dios reaktion gick jag ut med honom först.
Han stannade till utanför dörren och tittade sig runt omkring och såg lite fundersam ut först över det vita som låg där, men sen var det inte mer med det, förutom att han försökte "städa bort" det vita pudret genom att gå med nosen i backen och slicka upp allt han kom åt.
Men några glädjeskutt a la Eddie blev det inte. Inte mer än vanligt alltså. Dio skuttar alltid mer eller mindre under promenaderna men det blev ingen yster glädjeyra som man kan se hos Eddie när snön har anlänt.

När vi kom in stod Eddie vid dörren, redo och sugen på att gå ut. Klart han hade sett att det var snö ute!
Så jag dumpade bara av Dio och tog med mig Eddie ut. Aldrig är han så pigg och sprallig som när det är snö!
Han pinnade på i rask takt, smågalopperade lite och gjorde sina små glädjeskutt som alltid när det är snö. Det är så roligt och se hur kul han tycker det är med snö. Han är likadan när första frosten kommer också. Regn går fetbort men snö och frost det är grejer det!

Dagen till ära när första snön äntligen behagade komma tänkte jag att hundarna skulle få springa av sig lite i det vita pudret, så vi gick till fotbollsplanen. Det var nog ett klokt beslut att låta dom springa av sig, för som dom sprang! Eddie tycker det är så kul att springa i snö. Kan tänka mig det känns mjukt och skönt för både klor och armbåge också. Nu var det ju väldigt lite snö, men lite dämpade det ändå kanske.