Dio har varit väldigt lätt att få rumsren. Det tog 5 dagar innan första olyckan kom och olyckorna därefter är lätträknade. Han var rumsren innan han ens var 4 månader gammal. Han har heller aldrig behövt gå ut på natten eller gå upp okristligt tidigt. Tills nu.

Senaste veckan har han suttit och flåsat och blängt på mig på natten och velat gå ut. Vi går kvällsrundan vid 21.30 eller 22 och sen går jag ut och kissar honom en sista gång innan jag går och lägger mig vid 23 eller 00.
Ändå vill han ut sen igen vid 01.30. Det är alltid ungefär samma tid. 01.30.

Inatt orkade jag inte ta på honom koppel och gå ut med honom så jag släppte ut honom på baksidan, men att kissa hade han inte en tanke på. Han stod bara och vädrade i luften och gjorde ingen ansats till att kissa och efter en stund kom han in igen, okissad.
Sen la han sig och somnade.
Men kl. 4 var det dags igen. Då satt han nedanför mig och flåsade och blängde på mig och muttrade lite. Tog på mig kläder och gick ut med honom och då kissade han.

Har han plötsligt fått mindre blåsa eller vad är det frågan om? Han beter sig lite som Eddie när det är löptikar i farten. Kommer aldrig riktigt till ro på natten utan går bara runt och flåsar och vill gå ut hela tiden, men Dio kan väl knappast ha börjat bry sig om löptikar redan? Även fast jag tror att könsmognaden är på G. Han har börjat kissa oftare nu. Förut kissade han 1-2 ggr under en promenad men nu kan han kissa upp till 4-5 gånger.
Igår var också första gången jag såg honom stå lite högre när han kissar. Vid två tillfällen ställde han sig mot en buske och vred lite på kroppen så det står nog inte på förrän det där benlyftet kommer snart.

Det här kissandet på natten tycker jag är lite smådrygt. Känns lite som han fått en dålig ovana. Att jag alltid går ut med honom så fort han ber om det gör ju inte direkt saken bättre heller men man vill ju inte att han ska vara kissnödig så att han inte kommer till ro och kan sova.
Jag hoppas att det bara är någon tillfällig fas han är i så att det går över... snart helst!

Det är fästingarna jag pratar om.
Gick en runda runt sjön med killarna idag och hittade en liten fästingjävel på Dios nos som just skulle till och sätta sig, men jag hann norpa det fanskapet.
Ska kolla igenom killarna mer noggrant sen och se om fler av de äckliga krypen har attackerat dom. På Eddie är dom näst intill omöjliga att se så oftast får man vänta tills dom har satt sig, men han har konstigt nog inte dragit till sig så mycket fästingar i år, eller så är det jag som varit dålig på att upptäcka dom.
Ska bli skönt att slippa dom asen sen när kylan kommer.

Lite fotografering blev det såklart under vår runda så nu är det dags för ett gäng bilder igen. Jag är fortfarande missnöjd över de bilder jag tar. Jag som alltid varit bra på att fota. Nu när jag äntligen skaffat mig en systemkamera har min fotograferingstalang flytt sin kos. Tycker det blir så dåliga färger, suddigt, grynigt, överexponerat, underexponerat, för mörkt, för ljust... Dessutom är det ruskigt svårt att ha med Dio och Eddie på samma bild. Att fota ett ljust och ett mörkt objekt ihop är ruskigt svårt. Det svarta blir antingen kolsvart eller så blir det vita kritvitt. Svååårt! Men skam den som ger sig. Bara till att ge sig ut igen med kameran i högsta hugg och öva mera.

Oktober är ju faktiskt en rätt fin månad... när det är fint väder

Jodå man kan bada i slutet på oktober också. Fråga Dio ;)

Skotträdsla är ett jävla skit.
Eddie har varit skotträdd sen nyår 2009 då han blev skrämd av idioter som stod precis utanför husknuten och brände av bomber. Det dånade i hela huset och glasrutorna skallrade.
Nyårsfirandet gick ändå bra med hög musik som överröstade nyårsraketerna och lite distraherande med tuggben och annat men sen dess har det bara blivit värre och värre.
Nu känns det som att det är värre än värst.

Från att ha reagerat på höga skott, smällare och raketer reagerar han nu på allt som smäller.
Det kan vara att någon står och spikar, piskar mattor eller sparkar boll mot ett plank.
Han har blivit extremt känslig och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Senaste nyåret var en pina. Han var så rädd att jag trodde han skulle få hjärtattack och dö och det höll i sig i ett par veckor efteråt eftersom folk dessvärre inte har vett nog att sluta skjuta efter tolvslaget utan ska fortsätta skjuta var och varannan dag. Vid minsta lilla smäll blev han skräckslagen och la sig i sängen och skakade. Därför har jag bestämt mig för att ge honom lugnande detta nyåret. Det är inget jag vill göra men jag känner att jag inte har något val. Så känslig som han blivit är jag rädd att han ska bli skrämd till döds om han får uppleva en sådan skräck igen som han upplevde under senaste nyåret.

Vardagssmällarna är dock svårare att hantera. Man vet ju aldrig vad man får vara med om för ljud under promenaderna.
Idag passerade vi vägarbetare som höll på att lägga trottoarkanter. Vi passerade dom på kanske 50 meters avstånd och när dom bankade stenarna i marken med en slägga lät det ju lite så Eddie blev skrämd och sen var det kört. Han la svansen mellan benen och ville bara springa hem.
Jag fick ändå med honom att gå förbi arbetarna för att han skulle se vad det var som lät, men det hjälpte inte. Han ville bara hem, men jag såg det som ett bra tillfälle att träna så jag gick iväg med honom några meter där jag stannade och väntade på att han skulle lugna ner sig. När han hade slutat dra och satt stilla, om man bortser från att han skakade som ett asplöv, gick jag tillbaks förbi arbetarna igen och stannade en bit ifrån där Eddie satte sig igen och där matade jag honom med en massa godis. Jag bara stod och matade på hela tiden. Slängde några på marken också som han fick söka, men han sökte bara halvhjärtat. Skyndade sig att ta dom han såg med blotta ögat men resten struntade han i. Det var bra ändå att han tog några godisar. Ofta när han blir rädd blir han så blockerad att han inte tar någon godis ens om man försöker stoppa in den i munnen på honom.
Efter godisregnet var han fortfarande lika rädd men jag stod kvar, även en stund efter att arbetarna tog rast och åkte därifrån.
Eddie satt fortfarande på helspänn och småskakade med svansen mellan benen och öronen bakåt, men efter en liten stund märkte jag att han i alla fall började lyssna efter lite annat runt omkring och titta på bilar som åkte förbi så då gick jag några steg framåt innan vi stannade igen. Så höll jag på några meter tills svansen åkte upp en liten aning och då gick vi hem.

Jag vet inte alls om denna metod är rätt väg att gå. Vi har försökt med detta flera gånger att bara stanna till och vänta på att han ska lugna sig men oftast lugnar han inte ner sig förrän man kommit hem. Kanske man ska ha mer tålamod och bara stå kvar och vänta ut honom eller så stjälper det mer än vad det hjälper?
Jag har egentligen ingen aning om hur man ska träna bort skotträdsla. Går det ens att träna bort?
Någon som har erfarenheter av detta? Dela gärna med er i så fall.

Förra helgen var det uppehåll på valpkursen men idag var det dags igen, näst sista gången. Känns lite tråkigt att det snart är slut. Är ju kul att gå på kurs, speciellt med valpar. Allt är ju liksom så lätt med valpar. Dom är glada, nyfikna, vill fortfarande ha matte/husse nära till hands och dom kommer överrens med varandra så man kan oftast släppa ihop dom utan problem och behöver inte vara rädd att något ska hända om någon råkar smita iväg till en annan.
Dessutom är instruktören jättebra. Han och jag tänker och tycker lika i mycket vad gäller inlärning och uppfostran.

Idag var vi hemma hos instruktören för att bl.a. prova på att spåra.
Dio smet ut ur bilen innan jag hann blinka men han kom snart tillbaka med svansen mellan benen när instruktörens gammeltik gav honom en tillrättavisning.
Alla hade inte kommit så i väntan på dom andra fick valparna som var där leka med varann. Dio var lite försiktig i början och vågade inte riktigt haka på dom andra men efter en stund mjuknade han upp skuttade omkring med dom andra.

När den sista kommit gick vi ut i skogen och testade lite grejer som balansövningar, leta godis i träd, söka godis på marken och kasta upp en leksak för ett stenblock så skulle hunden lista ut enklaste vägen och hämta tillbaks leksaken.
Dio valde den kortaste vägen. Istället för att gå bredvid stenblocket och runt upp på det klättrade han upp på blocket istället men det gick ju det också och leksaken hittade han.

Efter korvgrillning och fika var det dags att prova på spår. Instruktören tyckte att vi skulle prova ett spår med godis i till Dio så vi la ett kort sånt som fick ligga en stund. Tyvärr var det ett misstag av oss att lägga godis i spåret för det gjorde bara att Dio blev distraherad. Han gick direkt på min doft först men tappade fokus när han hittade godiset, men han hittade fram i alla fall och då vet jag i alla fall till nästa gång att något godis behövs inte. Han går så bra på min lukt ändå så det ska jag prova nästa gång.

Innan vi åkte hem provade vi uppletande också och det var inga problem alls för Dio. Han skötte sig exemplariskt. Ett par av de andra hundarna sprang omkring lite, försökte leka med dom andra, sprang fram och tillbaks, sprang rätt men kom tillbaks utan leksak o.s.v.
Men inte Dio inte. Han sprang bara rakt på leksaken som hade lagts en bit in i en skogsdunge och sen kom han tillbaks med den, mallig som en groda att han hade hittat den.
Han är så duktig! Hoppas nu bara att jag ska lyckas ta tillvara på den här killens goda vilja så att det kan bli något bra av honom.

Vid sista kurstillfället sägs det att vi ska visa upp tricks så det är väl bara och ägna veckan åt att träna in lite roliga tricks. Just på den biten är Eddie ett proffs så han får väl visa för Dio hur det ska gå till :)

Killarna fick ett varsitt oxöra idag när husse kom hem.
Eddie tuggar i sig sitt i ett litet nafs medan Dio tar något längre tid på sig.
Det brukar alltid bli tjafs om den bit som är kvar. Dio går fram till Eddie och retas och Eddie blir förbannad och försöker norpa åt sig biten.
Efter många stöldförsök gav Eddie upp till slut medan Dio tuggade på. Efter en stund av frenetiskt tuggande blev Dio törstig, men han kunde ju inte lämna den bit som var kvar liggande nånstans för då skulle ju Eddie ta den.
Vad gör man då?
Man tar såklart med sig den lilla biten till vattenskålen, lägger den i vattenskålen, dricker tills man släckt törsten, fiskar sen upp oxöra-biten ur vattenskålen igen och fortsätter att tugga.
Man får inte vara dum! Det gäller tvärtom att vara smart när man har en girig brorsa i huset :)

Nu har det snart gått 2 år sedan Eddie insjuknade och det har stundtals varit ett helvete.
Första tiden är fruktansvärd på alla möjliga sätt. När ens hund blir diagnostiserad med SLO är det bäst att försöka stålsätta sig och förbereda sig för några jobbiga månader som man har framför sig.

Eddie har under hela processen varit otroligt tapper. En riktig kämpe!
Hos veterinären har han aldrig sagt ett knyst, aldrig morrat, aldrig försökt bita. Både vår veterinär och djursjukvårdaren som alltid är med blev förvånade då jag sa att Eddie blir riktigt förbannad på mig ibland när klorna ska kollas.
Hans veterinär får göra i princip vad hon vill med honom vilket är anmärkningsvärt efter allt hon har utsatt honom för.
Han tycker inte om när hon kollar klorna men han genomlider det, oftast utan våldsamma protester.
Han gillar verkligen sin "doktor". Eddie är väldigt reserverad av sig och vi har varit hos veterinärer som han skyggat undan för men när han får se sin veterinär springer han fram och pussas, såvida han inte är upptagen av att tvätta golvet efter alla tiklukter förstås :)

Första året var verkligen en berg- och dalbana. Upp som en sol och ner som en pannkaka, men efter förra hösten då läget stabiliserades har Eddie mått bra för det mesta.
Han har inte haft några återfall, utom ett i julas då han fick ett klobrott på sporren men det berodde på en olyckshändelse och var inte orsakat av hans SLO.
Hans klofästen har också hållt sig friska. Han har inte behövt äta kortison på flera månader. Tassbaden slutade vi med redan efter ett par veckor. Han äter fortfarande kosttillskottet Megaderm, men från att ha ätit det varje dag ger vi det sen en tid tillbaks bara varannan dag och än så länge har det inte gett någon negativ biverkan.

Hans klor ser för närvarande väldigt fina ut men dom kommer aldrig att bli som dom var innan han blev sjuk.
Jag behöver aldrig klippa dom eftersom dom är av så dålig kvalitet att dom slits ner och vissa klor är väldigt korta men han verkar inte ha ont av det i vardagen.

Det har tagit lång tid men nu är Eddie mer som han var innan han blev sjuk. Det tog ungefär ett år innan han började bli mer sig själv som han var innan, då han kunde springa omkring som en dåre och sprang så fort att bakbenen knappt hängde med.
Den galna snabba Eddie finns inte längre men delvis kanske det beror på att han blivit äldre och lugnare också.
Efter sjukdomen tog han det av förklarliga skäl väldigt lugnt. Visst sprang han när han var lös men det var inte med samma fart och explosivitet som innan han blev sjuk. Han lunkade mest omkring och det märktes på honom att han var rädd för att få ont vilket han också fick emellanåt.
Nu får han återigen sina ryck ibland men han nöjer sig oftast med att springa en kort stund, försöker undvika tvära stopp och tar ut svängarna mer för att inte påfresta på klorna för mycket. Fortfarande föredrar han att skutta omkring och lunka omkring i sin egen takt istället för att raca fram och tillbaks som han gjorde förut.
Ibland kan han fortfarande få ont vid mycket spring eller om han slår i tassen i asfaltskanter och liknande, så vi vill inte att han ska springa omkring för mycket. En begränsning som han kommer att få dras med hela livet, men han verkar nöjd med att vara lite mer av en soffpotatis också och bara känna lugnet. Han är väldigt duktig på att själv känna av var gränsen går, men ibland när han blir lite för ivrig får man hålla lite koll på honom.

Den där dagen för snart 2 år sen trodde jag aldrig att Eddie skulle komma tillbaks och kunna återgå till ett normalt liv. Tack och lov trodde jag fel.
SLO är oftast inte en dödsdom. Många hundar går det bra för och mitt i allt det mörka finns det solskenshistorier.
Eddie är en av dom, även om vi inte vet hur framtiden kommer att te sig. Men inte ett enda återfall på nästan 2 år är en bra början :)

Jotack, jag mår ganska bra nu. Njuter av livet, säger Eddie :)

Till nästa återbesök hos en specialist har jag sett till att få smalbenet avsparkat av en häst.