Killarna fick ett varsitt oxöra idag när husse kom hem.
Eddie tuggar i sig sitt i ett litet nafs medan Dio tar något längre tid på sig.
Det brukar alltid bli tjafs om den bit som är kvar. Dio går fram till Eddie och retas och Eddie blir förbannad och försöker norpa åt sig biten.
Efter många stöldförsök gav Eddie upp till slut medan Dio tuggade på. Efter en stund av frenetiskt tuggande blev Dio törstig, men han kunde ju inte lämna den bit som var kvar liggande nånstans för då skulle ju Eddie ta den.
Vad gör man då?
Man tar såklart med sig den lilla biten till vattenskålen, lägger den i vattenskålen, dricker tills man släckt törsten, fiskar sen upp oxöra-biten ur vattenskålen igen och fortsätter att tugga.
Man får inte vara dum! Det gäller tvärtom att vara smart när man har en girig brorsa i huset :)

Nu har det snart gått 2 år sedan Eddie insjuknade och det har stundtals varit ett helvete.
Första tiden är fruktansvärd på alla möjliga sätt. När ens hund blir diagnostiserad med SLO är det bäst att försöka stålsätta sig och förbereda sig för några jobbiga månader som man har framför sig.

Eddie har under hela processen varit otroligt tapper. En riktig kämpe!
Hos veterinären har han aldrig sagt ett knyst, aldrig morrat, aldrig försökt bita. Både vår veterinär och djursjukvårdaren som alltid är med blev förvånade då jag sa att Eddie blir riktigt förbannad på mig ibland när klorna ska kollas.
Hans veterinär får göra i princip vad hon vill med honom vilket är anmärkningsvärt efter allt hon har utsatt honom för.
Han tycker inte om när hon kollar klorna men han genomlider det, oftast utan våldsamma protester.
Han gillar verkligen sin "doktor". Eddie är väldigt reserverad av sig och vi har varit hos veterinärer som han skyggat undan för men när han får se sin veterinär springer han fram och pussas, såvida han inte är upptagen av att tvätta golvet efter alla tiklukter förstås :)

Första året var verkligen en berg- och dalbana. Upp som en sol och ner som en pannkaka, men efter förra hösten då läget stabiliserades har Eddie mått bra för det mesta.
Han har inte haft några återfall, utom ett i julas då han fick ett klobrott på sporren men det berodde på en olyckshändelse och var inte orsakat av hans SLO.
Hans klofästen har också hållt sig friska. Han har inte behövt äta kortison på flera månader. Tassbaden slutade vi med redan efter ett par veckor. Han äter fortfarande kosttillskottet Megaderm, men från att ha ätit det varje dag ger vi det sen en tid tillbaks bara varannan dag och än så länge har det inte gett någon negativ biverkan.

Hans klor ser för närvarande väldigt fina ut men dom kommer aldrig att bli som dom var innan han blev sjuk.
Jag behöver aldrig klippa dom eftersom dom är av så dålig kvalitet att dom slits ner och vissa klor är väldigt korta men han verkar inte ha ont av det i vardagen.

Det har tagit lång tid men nu är Eddie mer som han var innan han blev sjuk. Det tog ungefär ett år innan han började bli mer sig själv som han var innan, då han kunde springa omkring som en dåre och sprang så fort att bakbenen knappt hängde med.
Den galna snabba Eddie finns inte längre men delvis kanske det beror på att han blivit äldre och lugnare också.
Efter sjukdomen tog han det av förklarliga skäl väldigt lugnt. Visst sprang han när han var lös men det var inte med samma fart och explosivitet som innan han blev sjuk. Han lunkade mest omkring och det märktes på honom att han var rädd för att få ont vilket han också fick emellanåt.
Nu får han återigen sina ryck ibland men han nöjer sig oftast med att springa en kort stund, försöker undvika tvära stopp och tar ut svängarna mer för att inte påfresta på klorna för mycket. Fortfarande föredrar han att skutta omkring och lunka omkring i sin egen takt istället för att raca fram och tillbaks som han gjorde förut.
Ibland kan han fortfarande få ont vid mycket spring eller om han slår i tassen i asfaltskanter och liknande, så vi vill inte att han ska springa omkring för mycket. En begränsning som han kommer att få dras med hela livet, men han verkar nöjd med att vara lite mer av en soffpotatis också och bara känna lugnet. Han är väldigt duktig på att själv känna av var gränsen går, men ibland när han blir lite för ivrig får man hålla lite koll på honom.

Den där dagen för snart 2 år sen trodde jag aldrig att Eddie skulle komma tillbaks och kunna återgå till ett normalt liv. Tack och lov trodde jag fel.
SLO är oftast inte en dödsdom. Många hundar går det bra för och mitt i allt det mörka finns det solskenshistorier.
Eddie är en av dom, även om vi inte vet hur framtiden kommer att te sig. Men inte ett enda återfall på nästan 2 år är en bra början :)

Jotack, jag mår ganska bra nu. Njuter av livet, säger Eddie :)

Till nästa återbesök hos en specialist har jag sett till att få smalbenet avsparkat av en häst.

Det är i mitten på januari 2011.
Eddie har under någon veckas tid slickat mycket på sin högra framtass. I början tänkte jag inte så mycket på det eftersom det har hänt förut att han slickat en del under vinterhalvåret när vägsaltet irriterat mellan trampdynorna.
Men när det gått någon vecka och han bara slickar mer och mer trots att jag försökt göra rent och smörja och han dessutom blir förbannad och morrar och hugger när jag vill kolla tassen eller torka den efter promenader och dusch så förstår jag att det är något som är riktigt fel. Han har aldrig någonsin morrat åt mig förut när jag kollat igenom hans kroppsdelar. Inte ens när han hade växtvärk som liten och hade ont så han skrek morrade han åt mig. Jag inspekterar tassen men ser inget konstigt. Beslutar mig ändå för att boka tid då han uppenbarligen har väldigt ont av något.

Hos veterinären visar det sig att han fått ett brott på en klokapsel. Inte undra på han hade ont! Får dåligt samvete att jag inte åkte in med en gång, men är samtidigt glad att jag inte väntade längre.
Jag får lämna Eddie hos veterinären ett par timmar och under tiden jag väntar tar jag en shoppingrunda. Då ringer telefonen och det är en som vill boka in en anställningsintervju med mig. Hon frågar om hon stör men jag säger att det är ingen fara, att jag bara går och väntar på hunden som är hos veterinären.
- Ojdå, inget allvarligt hoppas jag?! säger hon
- Nejdå, det är bara en klo som gått av, säger jag leende totalt omedveten om det helvete som väntar.
Jag tänker ibland på det telefonsamtalet och hur lyckligt ovetandes jag var om hur sjuk Eddie i själva verket var.
Hos veten tas klokapseln bort så pulpan blir blottad och han får bandage som ska bytas varje dag. Det blir en helvetesvecka. Han har så ont vid bandagebytet att han skriker som en stucken gris.
Mitt hjärta blöder!
Tänker att jag inte ska låta honom springa på den vassa skaren mer eftersom den uppenbarligen kan orsaka klobrott och det räcker gott och väl med ett.
Trodde jag ja!

En vecka senare är det dags för återbesök och jag har då upptäckt ett nytt klobrott på vänster framtass.
Vad sjutton är det frågan om?
Ber veten kolla den tassen också. När hon slutligen får syn på brottet efter en del letande i all päls beslutar hon sig för att behålla Eddie över dagen.
Jag får åka de 4 milen hem så länge och på eftermiddagen får jag samtal från veterinären som har allt annat än goda nyheter.

Eddie är sjuk. Väldigt sjuk. Jag börjar kallsvettas, hjärtat bultar, jag får en klump i halsen och jag kämpar mot gråten.
Vaddå sjuk? Han har ju bara ett par klobrott. Visst är det lite underligt att han fått två samtidigt på två olika tassar men han har ju sprungit så mycket i snön och nu när det är skare är det väl lätt hänt att klorna fastnar och går sönder... eller?
Veterinären babblar på och jag minns inte ens hälften av vad hon sagt sen när jag lägger på.
Jag snappade upp: alla klor påverkade, två ytterligare klor dragna, schampo, tassbad, bandage, mediciner, honung, biopsi, specialist, pratar mer sen...
Samtidigt som en enda tanke far genom huvudet: avlivning.

Så fort jag lagt på ringer jag sambon och stortjuter att Eddie är jättesjuk!
-Vaddå jättesjuk? frågar han och mellan snyftningarna försöker jag förklara så gott jag kan av det jag minns av telefonsamtalet. Ber honom att följa med mig sen när Eddie ska hämtas.

Känner mig lite lugnare när jag kommer till veterinären och ser hennes lugn och leendet hos djursjukvårdarna, men jag är samtidigt nervös över vad hon ska säga. Fortfarande snurrar avlivning i mitt huvud.
Jag får allt förklarat för mig igen när Eddie kommer hoppandes på tre ben och pudeltassar. Dom har rakat alla tassar på honom för att man lättare ska kunna se hur klorna beter sig. Brottet på vänster tass visade sig inte vara så allvarligt så den klon fick vara kvar och förhoppningsvis läka av sig själv. Däremot var ytterligare två klor på högertass så pass trasiga att dom måste tas bort så det blir fortsatt bandagebyte på den tassen i ytterligare någon vecka. Gruvsamt!
Veterinären nämner inget om dyster framtid eller avlivning och jag andas ut för stunden.
Får ett helt kit av bandage, schampo, medicin och recept med mig hem.

Hemma googlar jag allt jag kommer över om klolossning, klobrott, klosjukdom. Jag vet sedan innan att det finns någon typ av klosjukdom men vet inte riktigt hur den yttrar sig eller vad den innebär. Men det ska jag snart bli varse.
Det är inte mycket fakta jag hittar men jag hittar historier och erfarenheter. Dystra.
Jag läser: inte återställd, avlivning, återhämtade sig aldrig, avlivning, återkommande klobrott, avlivning... avlivning... AVLIVNING!
Den enda slutsats jag kan dra är SLO=dödsdom.

Jag blir förtvivlad och undrar var det här ska sluta. Hur ser framtiden ut för min stackars hund?

Eddie efter första veterinärbesöket då första klon drogs.

Eddie är sedan januari 2011 sjuk i SLO. En sjukdom som det inte är helt lätt att hitta utförlig information om. Därför tänkte jag försöka förklara lite vad SLO är och förhoppningsvis hjälper det någon som är i samma sits som jag var för snart 2 år sen. I senare inlägg kommer jag att berätta hur allt började för oss och hur det har gått sen dess och hur Eddie mår idag.

Vad är SLO?
SLO, i dagligt tal kallat klolossning, är en kronisk autoimmun sjukdom som innebär att klorna lossnar. Kroppens eget immunförsvar angriper helt enkelt klorna och stöter bort dom.
SLO är fortfarande en relativt ovanlig sjukdom och få hundägare har hört talas om den, men bara under de snart 2 år som gått sedan Eddie insjuknade har jag hört om fler och fler hundar som drabbats av detta eller känner någon som har eller har haft en hund med SLO. Om det beror på att jag själv har en hund med SLO och därför uppmärksammar andra som är i samma sits eller för att fallen ökar vet jag dock inte.
Man vet fortfarande ganska lite om SLO, vad som utlöser det och vad som är den bästa behandlingen. Men forskning pågår och man har nu funnit starka antydningar till att SLO är en ärftlig sjukdom så man ska naturligtvis inte avla på en hund med SLO. Tyvärr är det inte helt lätt att undvika detta då SLO kan blossa upp efter flera år och man har då redan hunnit använda hunden i avel.
Vissa raser är mer utsatta än andra. Bland dom ingår bland annat riesenschnauzer, gordonsetter och bearded collie.

Symptom och insjuknande
SLO bryter ut utan förvarning på en till synes helt frisk hund. Vanligast verkar vara att den bryter ut mellan 2-7 års ålder. Vad som triggar igång sjukdomen har forskningen ännu inte lyckats luska ut. Man misstänker att den kan triggas igång av kraftig belastning, hormonomställning (ex.vis dräktighet) stress, infektioner eller reaktion på läkemedel.
SLO börjar oftast med ett klokapselbrott och man måste då ta bort hela klokapseln med blottad pulpa som följd vilket är ett mycket smärtsamt tillstånd för hunden. Flera klor kan vara påverkade samtidigt och så småningom lossnar alla klor. Nya klor bildas därefter men det tar ofta lång tid, upp emot 3-4 månader innan hunden har fått nya klor.
De flesta SLO-hundar blir inte återställda i sina klor, d.v.s. att dom inte får tillbaks sina starka fina klor dom hade innan insjuknandet. De flesta får klor som är knöliga och torra som lätt frasar sönder och är ömtåliga.

Behandling
För att med säkerhet fastställa att det handlar om SLO tar veterinären en biopsi från ett av klobenen som skickas på analys.
Att få beskedet att ens hund har SLO är fruktansvärt och man har en jobbig tid framför sig.
Googlar man på SLO får man fram många nattsvarta historier, men är SLO verkligen en dödsdom?
Både ja och nej. Det finns inget botemedel mot SLO och vissa hundar har så många och ofta återkommande besvär att det bästa är att låta dom få somna in, men det är den absolut sista utvägen då man provat allt och inget fungerar. Man ska komma ihåg att de hundar som är så pass sjuka att dom måste avlivas är bara ett fåtal. På de allra flesta SLO-hundar lyckas man hålla sjukdomen i schack tack vare kosttillskott, foder och mediciner Jag har pratat med olika veterinärer och alla säger samma sak: de flesta hundarna mår bra och avlivningsfallen är väldigt få.
Första tiden efter att sjukdomen brutit ut är otroligt jobbig både för hund och ägare. Jag ska inte sticka under stol med att det är fruktansvärt tid, en mardröm man bara vill vakna upp ur, men det blir tack och lov bättre.
Det finns olika sätt att behandla SLO. Ibland räcker det med kosttillskott av fettsyror omega-3 och omega-6. Man kan också prova att byta foder till något fiskbaserat. Skulle inte det hjälpa finns kortison och andra mediciner att ta till. Tassbad med specialschampo kan också hjälpa vid infektion i klofästena. Oavsett behandlingsmetod så är syftet att undvika nya klolossningar.
Eftersom de nya klorna oftast är av dålig kvalitet och ömtåliga kan det vara bra att ibland stryka på nagellack för att ge ett extra skydd.

Har du eller misstänker du att du har en hund med SLO? På facebook finns en nystartad grupp för oss med SLO-hundar, där tanken är att vi ska kunna stötta varandra och dela med oss av våra erfarenheter.
http://www.facebook.com/groups/519048984788515/

Blottad och torkad pulpa efter klobrott och borttagning av klokapsel

Hur en SLO-klo kan se ut

.
Hösten bestämde sig för att visa sig från sin bästa sida idag. Klar, kylig luft och strålande sol.
Klart man måste passa på att njuta av det så det blev en långvarig lunchtur med pojkarna idag.
Jag hade tänkt att dom skulle få springa i hundrastgården men när vi kom dit var det flera olika hundar där och då ville jag inte gå in. Eddie har ju råkat ut för massa tråkigheter och blivit lite anti okända hundar, framför allt hanar så jag släpper inte längre ihop honom med okända hundar.
Vi fick vända och gå hemåt igen.

På vägen hem stannade vi några gånger för att jag skulle fota lite. Hade ju egentligen tänkt fota hundarna in action i rastgården men eftersom det inte blev något med det fick dom ställa upp och posera istället.
De flesta av bilderna blev skit och resten blev inte heller mycket att hänga i julgranen. Vet inte vad jag gör för fel eftersom jag inte får till några bra bilder. Jag tar bättre bilder med den kompakta kameran konstigt nog.
Det är väl bara att öva mera antar jag så kanske jag får till dom där kanonbilderna. Canon-bilderna.. höhö!

Okej, jag fattar vinken!

Dags att sätta upp luggen på lillen snart

... för det är Eddies födelsedag!
4 år har han hunnit bli lilla skrutten. Fy sjutton vad åren går fort! Det är ju inte länge sen han var liten, samtidigt som det känns som att han alltid har funnits här. Han har varit med om mycket tråkigheter under sitt 4-åriga liv men han är tapper min lille kämpe så han har kämpat på. Hoppas nu att han får vara frisk och bekymmersfri i fortsättningen.

Den blev uppskattad av båda två och tog slut i ett litet nafs!

Så var tårtan klar!

Tårtan tänd och redo att ätas av tårtsugna hundar

Killarna väntar på tårta

Eddie är tårtsugen

"Puss på dig brorsan och grattis på födelsedan!"

Grattis på 4-årsdagen världens bästa Eddie!

Tårtan gick hem hos killarna

Dio hjälper Eddie att öppna presenten

En sån rolig leksak låg det i paketet. Den slaktade Eddie på 10 minuter...

... innan Dio tog över

Dio fick också en leksak för att ingen avundsjuka skulle uppstå men den var inte Eddie sen med att sno och slakta

Dragkamp om Dios leksak

Den nyblivna 4-åringen

Jovars, en helt okej födelsedag tyckte nog Eddie